Kategori: Kultur

Språkfrågan

Publicerad i by hannaahlavuo

Finska och svenska är Finlands nationalspråk. Den svenskspråkiga befolkningen i Finland är bosatt huvudsakligen längs med den österbottniska kusten, längs med Finlands syd- och sydvästra kust, Åland samt i olika språköar, det vill säga på en del finska orter med en betydande svenskspråkig minoritet. De svenskspråkiga uppgår numera till ca 288.000 personer , vilket utgör drygt fem procent av Finlands befolkning.

Det är svårt att exakt fastställa när svenskar och det svenska språket kom till Finland, då arkeologin inte kan bestämma vilket språk som talades. Trakten kring Åbo integrerades på 1100-talet i sveakungens maktsfär på samma sätt som andra landskap som senare kom att bilda Sverige. Under 1200-talet flyttade det svenskar främst från östra Svealand till den östra rikshalvan, även om Åland antas ha varit en svenskspråkig region redan under järnåldern.

Det som idag är Finland kom att vara en integrerad del av Sverige fram till rikssprängningen år 1809 genom freden i Fredrikshamn.

Då Sverige förlorade Finland till Ryssland utgjorde de svenskspråkiga ca 15 procent av Finlands befolkning. Då den ryske kejsaren lovade att Finland skulle få behålla sin lag, sitt språk och sin religion, ledde det till att svenskan fortsatte vara det enda officiella språket i Finland. I mitten av 1880-talet trädde 1863 års språkförordning i kraft, vilket gjorde att finskan och svenskan blev jämlika som administrationsspråk. Finskan började efter detta ta över som det dominerande språket inom allt flera delar av samhället. Före lantdagsreformen 1906, vilken införde allmän och lika rösträtt använde två av ståndslantdagens fyra stånd samt senaten svenska som internt arbetsspråk. På den kommunala nivån skedde en liknande demokratisering år 1918, men svenskan höll en dominerande ställning i flera stadsfullmäktige även på huvudsakligen finska orter.

Det självständiga Finland fick en grundlag som skapade gynnsamma förutsättningar för goda relationer mellan språkgrupperna. Finskan och svenskan blev nationalspråk och de båda språkgruppernas ekonomiska och kulturella behov skulle tillgodoses på enahanda grunder.  Regeringsformens principer konkretiserades i språklagen år 1922. Tillkomsten skede inte utan motsättningar. Den samtidiga behandlingen av Ålands-frågan i Nationernas Förbund torde ha bidragit till en lösning som var tillfredsställande för den svenskspråkiga befolkningen.

Tack vare att svenskan fick en grundlagsfästad status som nationalspråk kan man använda sig av svenska när man är i kontakt med statliga myndigheter, inklusive rätt att använda svenska i rättsprocesser. Man har även rätt till utbildning och sjukvård på svenska, fastän det ibland kan förekomma språkliga brister. Kommuner i Finland är antingen enspråkiga eller tvåspråkiga.

Språkstrider under 1930-talet

Under de första tjugo åren av Finlands självständighet var språkfrågan inflammerad innan man nådde en sorts språkfred i och med vinterkrigets utbrott. Fennomanerna fortsatte sina ansträngningar att förstärka finskans ställning också på svenskans bekostnad. I försvaret av det svenska språket eftersträvade de svenska politiska företrädarna olika mera eller mindre kulturautonoma lösningar och lyckades med att grunda ett svenskt stift, en svenskspråkig brigad, och separata svenska enheter inom utbildning och kultur. Försökena att bilda landskap på språklig grund tillbakavisades.

Helsingfors universitets språkliga status blev den stora konfliktfrågan, som anhängiggjordes tidigt på 1920-talet och fick sin kompromisslösning först efter krigen. I slutet av 1920-talet tonades språkfrågan tillfälligt ned i syfte att samla en enad front mot kommunismen bl.a. genom att förbjuda kommunistpartiets verksamhet. Enligt uppgift skulle president Svinhufvud ha gett den högerradikala finsksinnade Lappo-rörelsen en sådan rekommendation.

Redan 1931 föreslog finsknationella i riksdagen att universitetet görs enspråkigt finskt. Sådana strävanden förekom i synnerhet bland agrarerna, den högerradikala fosterländska folkrörelsen IKL och inom samlingspartiet. Socialdemokraterna gav i allmänhet stöd åt Svenska folkpartiets kamp för bevarande av det svenska undervisningen i universitet medan Framstegspartiet oftast sökte kompromisslösningar under ledning av statsministern Kivimäki. Konflikten om universitet riskerade också att störa  de nya initiativen att söka sig närmare de nordiska länderna och i synnerhet Sverige. Under slutskedet av 30-talet försämrades Svenska folkpartiets position då socialdemokraterna och agrarerna sökte samarbete samtidigt som den finsknationella Kyösti Kallio blev president.  År 1937 stiftades en ny universitetslag, som föranledde missnöje både inom de starkast finsknationalistiska kretsarna och bland svenskarna.

Universitetskonflikten blev en stor symbolfråga, som föranledde kraftiga manifestationer och brett engagemang långt utanför de akademiska kretsarna. De mest radikala på finskt nationalistiskt håll nöjde sig inte med krav på att göra universitetet enspråkigt utan ville också avskaffa svenskans status som nationalspråk. På svenskt håll uppstod i begränsade kretsar  germanism som en reflektion av tendenser ute i Europa.

Försoning

Vinterkriget enade folket. Såren från inbördeskriget övervanns och arbetarrörelsen deltog under Väinö Tanners ledning i kampen mot Sovjetunionens angrepp. På motsvarande sätt lades språkstriden åt sidan. Under åren efter krigen betonade i synnerhet president J.K.Paasikivi det svenska språkets värde för Finlands nordiska orientering. Svenskan tillmättes ett geopolitiskt värde. Han medverkade till många för den svenskspråkiga befolkningen gynnsamma lösningar. Detta gällde också den inflammerade universitetsfrågan som först år 1945 i riksdagen fick en lösning som också den svenska befolkningens företrädare accepterade.

Jordanskaffningslagen, d.v.s. mark för den evakuerade karelska befolkningen, hotade riva upp språkkonflikterna på nytt. I synnerhet den s.k. Merikoivisto-planen, som innebar grundandet av en finskspråkig kommun i den starkt svenska bygden Pernå ledde till konflikter. Planen lades ned och jordanskaffningarna sköttes så att språkstrukturerna på det lokala planet inte kraftigt förändrades. Färsk forskning har visat att jordanskaffningarna i det stora hela verkställdes på lika grunder både bland finsk-och svenskspråkiga markägare.

Relationerna mellan språkgrupperna under 1950- och 1960-talet och därefter kan beskrivas som tämligen goda. Emigrationen till Sverige har bland svenskspråkiga varit relativt sett större än bland finskspråkiga och därigenom försvagat det svenska inslaget i landet. Internt har befolkningen omstrukturerats med stark inflyttning till de tvåspråkiga delarna av landet. Den relativa andelen av svenskspråkiga i de här regionerna har därigenom minskat.

Finland – ett sekel av självständighet

Publicerad i by jenniheinonen

Under Finlands hundra år som självständig stat har de största förändringarna varit urbanisering, demografiska förändringar, högre utbildningsnivå, ökad levnadsstandard och produktivitetstillväxt.

När Finland blev självständigt hade befolkningen överstigit tre miljoner. Födelsetalet sjönk kraftigt under 1920-talet och det såg ut som om befolkningsmängden inte skulle nå fyra miljoner. De efterkrigstida födelsetalen, med 100 000 barn i året, ökade befolkningsmängden till över fyra miljoner år 1950, trots att över 90 00, främst unga män, hade dött i krigen.

Födelsetalen sjönk igen kraftigt från och med medlet av 1960-talet. År 1973 föddes det under 57 000 barn i Finland. Efter detta ökade födelsetalen och hölls över 60 000 fram till år 1997. Mellan 1998 och 2016 hölls födelsetalen mellan 52 000 och 61 000. År 2002 var den lägsta punkten.

Under 2010-talet har födelsetalen sjunkit. Antalet barn som föds är på samma nivå som på 1840-talet, då det fanns litet på två miljoner invånare i Finland. Från och med år 1969 har nativiteten i Finland hållits under den naturliga förnyelsenivån som är 2,1 barn per kvinna. År 2016 överskred antalet döda antalet födslar.  Finlands befolkning växer dock fortfarande på grund av inflyttning och befolkningsmängden är idag cirka 5,5 miljoner.

Befolkningstillväxten fortsätter

Trots sjunkande födelsetal har Finlands befolkningsmängd vuxit tack vare ökad livslängd och sedan 1919-talet även immigration. Mängden finländare översteg fem miljoner i början av 1990-talet, trots att många finländare permanent flyttade till Sverige under 1960- och 1970-talet.

År 2017 fanns det 5,5 miljoner invånare i Finland. Befolkningsmängden är 1,7 gånger större än när Finland blev självständigt. Andra länder med ungefär lika stor befolkning är till exempel Danmark, Norge, Slovakien, Singapore och Eritrea. Av hela världens befolkning är 0,075 procent finländare.

Den förväntade livslängden har konstant ökat under självständigheten. Statistiskt sett kunde en man som föddes i slutet av 1910-talet förvänta sig att leva i 43 år och en kvinna 49 år. Den förväntade livslängden är idag 76 år för män och 83 år för kvinnor. År 2014 var medelåldern bland män 40,7 år och bland kvinnor 43,4 år. Då fanns det 741 över hundraåringar – hundra av dessa var män och 641 var kvinnor.

Dödligheten bland barn under ett år har sjunkit drastiskt. När Finland blev självständigt dog var tionde barn under sitt första levnadsår. Under 2000- och 2010-talet dör under 0,5 procent av spädbarnen före sin första födelsedag.

De som är över 65 år gamla utgör en femtedel av befolkningen. Mängden människor under 25 år är grovt draget samma som år 1917, men procenten de utgör har sjunkit från 50 till 28 procent.

Finland är ett land med flera språk och religioner

Under självständigheten växte mängden finskspråkiga under en lång period i förhållande till den svenskspråkiga befolkningen. Andelen personer med finska som modersmål ökade fram till 1980-talet och utgjorde vid sin höjd närmare 94 procent av befolkningen. Antalet personer med svenska som modersmål fortsatte relativt oförändrad.

Utav de 315 kommunerna i Finland är 32 tvåspråkiga. Av dessa 32 har 18 kommuner finska som majoritetsspråk och 14 svenska som majoritetsspråk. Närpes, den sista enspråkigt svenska kommunen på fastlandet, valde att bi tvåspråkig i början av år 2016. Utgående från Självstyrelselagen för Åland är alla 16 kommuner på Åland enspråkigt svenska.

De språkliga och kulturella rättigheterna för samer, romer och teckenspråkstalare nämns i grundlagen. Lagen gällande bruket av samiska språk tillämpas huvudsakligen i kommunerna Enontekis, Enare, Sodankylä och Utsjoki.

Andelen finsk- och svenskspråkiga har sjunkit sedan tidigt 1990-tal. Eftersom invandringen har ökat har mängden människor som pratar andra språk än finska och svenska som modersmål ökat. Dessa övriga språk utgjorde nästan 5 procent under 2010-talet. Samtidigt har andelen finskspråkiga förhållandevis sjunkit.

År 2012 pratade 89,7 procent av finländarna finska som modersmål och 5,4 procent svenska. Det är särskilt i de stora städerna det bor människor som kommer från alla världens hörn. Rysktalande utgör 1,2 procent av befolkningen, en andel som är större än vad den var under den tiden då Finland var en del av det ryska imperiet.

I slutet av år 2014 tillhörde 73,8 procent av finländarna den lutherska kyrkan. En procent tillhör den ortodoxa kyrkan och 1,5 procent tillhör andra religiösa samfund. Litet över en femtedel av befolkningen tillhör inga religiösa samfund.

Under de första 75 åren av självständighet hade den lutherska kyrkan en ställning utan motstycke. Utträde från kyrkan ökade under recessionsåren under 1990-talet och har ökat sedan år 2000. Det finns nuförtiden områden i Helsingfors där under hälften av invånarna tillhör kyrkan.

Från agrart till urbant

Urbaniseringen av Finland har ökat kraftigt i Finland alltsedan 1950-talet. Under en lång tid var Finland en av de mint urbaniserade länderna i Europa. Över 80 procent av finländarna bodde på landsbygden när landet blev självständigt. Under 2010-talet bodde 83 procent av befolkningen i en stadsmiljö. Andelen människor som bor på landsbygden började minska stadigt redan innan det andra världskriget, men det var under 1950-talet som flykten från landsbygden på riktigt tog fart. Samtidigt började befolkningen på landsbygden koncentreras till tätorterna.

Det bodde fler människor i Helsingfors år 2015 än vad det gjorde i alla städer i Finland tillsammans år 1917, då 528 000 människor bodde i städer. Helsingfors befolkningsmängd är 628 000. Befolkningsmängden har mer än tredubblats på hundra år. Även Esbo, Tammerfors, Vanda och Uleåborg har fler invånare än vad Helsingfors hade år 1917. Åbo, med sina 185 000 invånare, är ungefär lika stor som Helsingfors för hundra år sedan.

Utbildningsnivån har ökat avsevärt under de senaste årtiondena

Utbildningsnivån började öka i Finland efter självständigheten. Under 1930-talet gick alla barn i alla fall folkskolan. Samtidigt ökade mängden läroverk märkbart. Efter kriget bildades det många mellanstadieskolor och läroverk vilket gjorde att 40 procent av årskullen år 1960 gick vid läroverken. Utvecklandet av yrkesutbildningen ökade också. Från och med sent 1950-tal har nya universitet och högskolor öppnat högre utbildning för allt fler personer.

Grundskolereformen under 1970-talet avslutade uppdelningen av utbildningssystemet i folkskolor och läroverk. Syftet med den nioåriga grundskoleutbildningen var erbjuda samma utgångspunkt oh utbildning för hela åldersgruppen. En annan stor förändring var införandet av språkundervisning till hela åldersgruppen. Största delen av alla finländska barn har läst engelska som första främmande språk. Därtill har alla i alla fall läst grunderna i det andra nationalspråket.

Utbildningsnivån i Finland har ökat speciellt mycket under de senaste 40 år. År 1970 hade tre fjärdedelar av finländarna ingen utbildning efter basutbildningen. Detta gällde i synnerhet personer i ålder 55–64. Människor som föddes under det tidiga 1900-talet hade sällan möjlighet att ta del av högre utbildning.

Antalet finländare som har en examen från en yrkeshögskola, högskola eller universitet har ökat mest. Det antalet har mer än fyrdubblats mellan 1970 och 2010.

Ökad BNP och produktivitet har skapat välfärd

År 2017 är två av Finlands viktigaste handelspartners samma som före det första världskriget – nämligen Tyskland och Ryssland. Storbritanniens roll som viktig handelspartner har emellertid minskat, från att ha varit en av de viktigaste både gällande import och export. Sverige har stigit till samma nivå som Tyskland och Ryssland när det gäller handel. Kinas betydelse för utrikeshandeln har ökat sedan 1990-talet.

De fem största importörerna till Finland år 2014 var Ryssland (15,0%), Tyskland (13,4%), Sverige (11,4%), Kina (6,5%) och Nederländerna (6,3%). När det gäller export var de viktigaste länderna Tyskland (12,0%), Sverige (11,1%), Ryssland (8,3%), Förenta staterna (6,8%) och Nederländerna (6,5%).

Handeln med Ryssland har både gagnat Finland och skapat turbulens i ekonomin sedan sent 1800-tal. Det kejserliga Ryssland strävade efter att skydda sin egen industriproduktion genom att ålägga tullar, vilket också gällde Finland. Exportboomen i Finland före självständigheten gjorde att Rysslands betydelse försvann helt och hållet.

Sovjetunionen blev en viktig handelspartner efter det andra världskriget. När det socialistiska systemet kollapsade i början av 1990-talet resulterade det i att många finska företag som bedrivit handel med Sovjetunionen gick under. Från och med år 2014 har Rysslands Ukrainapolitik skapat osäkerhet. Ryssland har svarat på EU:s ekonomiska sanktioner genom att begränsa importen från EU-länder, vilket har minskat exporten från Finland till Ryssland. Den försvagade ryska rubeln har även minskat rysk turism i Finland.

Transporten har flyttat till vägarna

Transporten har mestadels flyttat från järnvägarna och insjövattenvägarna till vägarna. År 2015 fanns det över tre miljoner bilar i Finland. År 1920 fanns det 1800 automobiler och 800 motorcyklar i landet.

Automobilernas betydelse ökade först inom frakt- och kollektivtrafiken. Mängden personbilar började öka snabbt efter att importen inte längre begränsades av valutaregleringen under tidigt 1960-tal. År 1976 fanns det en miljon bilar i Finland. Tvåmiljonersmärket nåddes år 1998 och tremiljonersmärket år 2012. År 2015 fanns det 3,2 miljoner bilar i Finland.

Kollektivtrafiken rullar främst fram på vägarna. År 2014 gjordes det 350 miljoner bussresor, 68,8 miljoner tågresor, 22,3 miljoner båtresor och 19,7 miljoner flygresor i Finland.

Mängden trafikolyckor ökade efter kriget på grund av ökad trafikmängd och en svag säkerhetskultur. Mellan åren 1965 och 1973 dog över ettusen personer om året i trafikolyckor. Antalet olyckor började minska tack vare obligatoriskt bruk av säkerhetsbälte, hastighetsbegränsningar, förbättringar av vägar och byggandet av lätta trafikleder. Sedan år 2002 har mängden personer som omkommer i trafiken hållits under 400 om året.

Ett sällsynt hopp från fattigdom till rikedom

Finland är ett av de relativt få länder som lyckats uppnå inkomstnivån för de rikaste länderna under 1900-talet. För hundra år sedan var Finland ett ganska fattigt jordbruksland vars BNP per capita var hälften av Storbritanniens eller USA:s, vilka var de rikaste länderna i världen. Finlands BNP var bara aningen över medeltalet i världen.

På hundra år förändrades Finland först till ett industrialiserat samhälle och efter det till ett postindustriellt informationssamhälle, där största delen av människorna är anställda inom servicebranschen. Den ökade levnadsstandarden kan förklaras med produktivitetsvinster. År 2004 var Finlands bruttonationalprodukt per capita 22 gånger högre än år 1860. De utförda arbetstimmarna är hur som helst mer eller mindre de samma.

Från år 1917–2007 ökade den privata konsumtionen elvafalt. Vid tiden av Finlands självständighet gick nästan 90 procent av en vuxen människas lön på förnödenheter. Konsumtionen ökade konstant från och med början av 1950-talet till slutet av 1980-talet. Under recessionen under det tidiga 1990-talet sjönk konsumtionen kraftigt. Mellan 1998 och 2006 växte konsumtionen med en fjärdedel, men efter detta har tillväxten varit svag.

Finlands BNP sjönk med 8,2 procent år 2009. Minskningen var lika stor om under nödåret 1867, trots att effekterna inte var lika dramatiska. I Finland komplicerades situationen av de många EU-länderna som hade finansproblem, någonting som avspeglade sig på hela unionen.

 

Åren 2016 och 2017 har den finska ekonomin återhämtat sig efter flera år av recession och nolltillväxt. År 2016 var landets BNP 215 miljarder euro. BNP per capita är litet över 39 000 euro. Servicebranschen stod för 70,2 procent av den totala ekonomin, förädlingsbranschen för 27,1 procent och primärproduktionen för 2,7 procent.

Sibelius, Saarinen, Schjerfbeck – nationsbygge genom konst och kultur

Publicerad i by jenniheinonen

Skapandet av det moderna Finland var ett projekt av den finländska intelligentian riktat å ena sidan till Finlands folk och å andra sidan åt en internationell publik. Genom att skapa viktiga nationella verk inom arkitektur, bildkonst och musik, skapade man även internationell synlighet.

Som nation saknade Finland ett storslaget förflutet. Därför ansågs konst och kultur vara de främsta verktygen man hade till förfogande under nationsbyggandet och för att nå internationell synlighet.

För den nationella kulturen var det av största betydelse att majoritetsspråket finska skulle bli Finlands nya språk för kultur och vetenskap. När Finland blev självständigt utgjorde den finskspråkiga befolkningen 88 procent av Finlands befolkning. Det finska språket började utvecklas kring medlet av 1500-talet när Mikael Agricola översatte Nya Testamentet till finska. Den första Bibeln på finska trycktes år 1642.

För det skrivna finska språket var det viktigt att den svenska lagstiftningen utkom på finska år 1734. Den finska vokabulären var dock fortfarande mycket begränsad under tidigt 1800-tal. Då språket utformades var ett av målen att hitta på finska motsvarigheter till internationella ord och fraser istället för att bara låna ord från andra språk. Detta noggranna och genomgripande arbete har bidragit till att det är svårt att lära sig finska.

Litteratur på två språk

En av nationsbyggarnas mål var att skapa en nationell litteratur. Finsk litteratur som skapades i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet hämtade inspiration från europeiska verk, men vann aldrig någon större internationell uppmärksamhet.

Aleksis Kivis roman Seitsemän veljestä (”Sju Bröder”), som utkom år 1870, anses vara den första finska romanen. Boken handlar om sju unga män och deras problem med att anpassa sig till de krav som den civiliserade världen ställer på dem. Elias Lönnrot skapade i sin tur nationaleposet Kalevala som grundar sig på finska och karelska folksägner. Den första versionen av Kalevala utkom år 1835 och den andra 1849.

F. E. Sillanpääs litterära bana påbörjades under det första världskriget. Hans romaner behandlar det agrara finska livet utgående från tidens psykologiska kunnande. Sillanpää är den enda finländaren som vunnit Nobels litteraturpris.

Vid sidan om den finska kulturen fanns även den svenska kulturen, som exempelvis stöddes av den finländska eliten. En stor del av den svenskspråkiga eliten valde att byta sitt språk till finska, medan andra starkt försvarade sitt svenska modersmål då det var språket för högre bildning i motsats mot det lantliga finska språket. De stora nationalkänslobyggarna J. L. Runeberg och Z. Topelius skrev på svenska och deras verk översattes aktivt till finska. Hursomhelst ökade antalet böcker och tidningar som utkom på svenska mot slutet av 1800-talet.

Då Finland blev självständigt år 1917 hade landet en livskraftig litterär kultur på både finska och svenska. Översättningar utkom också i överflöd. Den helsingforsbaserade socialdemokratiska tidningen Työmies var landets största tidning. De övriga stora tidningarna var Helsingin Sanomat och Uusi Suometar, som var finska, och Hufvudstadsbladet, som var svensk.

Konstnärer söker inspiration

Vid slutet av 1800-talet hämtade finländska artister inspiration särskilt från Paris. Bland de konstnärer som studerade måleri i Frankrike var Albert Edelfelt, Axel Gallen-Kallela, Eero Järnefelt och Pekka Halonen. Denna period då konstnärerna framställde nationella motiv med internationella influenser kallas den finska konstens guldålder.

Järnefelts realistiska målning Trälar under penningen från 1893 är en av de mest kända målningarna i Finland. Motivet representerar nationalromantik, då svedjebruket som framställs på målningen inte längre användes förutom i liten grad i Finland under 1890-talet.

Axel Gallen-Kallelas Kalevalamotiv blev också nationella ikoner. Gallen-Kallela fick inspirationen till Kalevalamotiven under sin bröllopsresa till Fjärrkarelen. Han målade fresker med Kalevalamotiv till den finska paviljongen på världsutställningen i Paris år 1900, som skapade mycket publicitet. Efter Finlands självständighet utformade Gallen-Kallela förtjänsttecken och uniformer.

Helene Schjerfbeck var en av de finländska konstnärer som studerade måleri i Paris. Kvinnliga konstnärer överskuggades av männen under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal. Det räckte fram till den senare hälften av 1900-talet innan Schjerfbecks målningar började uppskattas. Schjerfbecks målning Balskorna (1882) såldes år 2008 på Sotheby’s för 3,9 miljoner euro, vilket är det högsta priset en finländsk målning någonsin betingat.

Den finländska tolkningen av Jugend

År 1812 blev Helsingfors Finlands huvudstad efter kejsare Alexander I beslut. Helsingfors monumentala centrum ritades av Carl Ludvig Engel och färdigställdes mellan 1820–1850-talen i den nya huvudstaden. Senatstorget och omgivningen kring troget liknar på många vis S:t Petersburg.

Helsingfors började växa mycket under slutet av 1800-talet. Konstmuseet Ateneum stod färdigt år 1887 och Ständerhuset år 1891. Ständerhuset fungerade som möteslokal för alla ofrälse stånd under lantdagarna.

Jugendstilen var dominerande i både privat och offentligt byggande under tidigt 1900-tal. En av de unga förmågorna när det gällde arkitektur var Eliel Saarinen som bidrog till ritandet av Nationalmuseum, som stod färdigt år 1906 i Helsingfors. Saarinen ritade även Helsingfors järnvägsstation som färdigställdes år 1919. Utöver detta formgav Saarinen även sedlar och nya frimärken år 1917.

Helsingfors var inte det enda stället i Finland som fylldes med jugendbyggnader. Under tidigt 1900-tal färdigställdes otaliga bostadshus, banker, kyrkor och övriga byggnader i jugendstil över hela landet.

Sibelius – det mest framstående namnet i finländsk musik

Jean Sibelius lät sig inspireras av finländsk folkmusik och i synnerhet av nationaleposet Kalevala. Det fanns ingen i Finland som kunde tävla med Sibelius, men sedan slutet av 1800-talet hade Finland flera framstående kompositörer och dirigenter.

Sopranen Aino Ackté var det största namnet inom finländsk opera. Hon var fastanställd vid Stora operan i Paris 1897–1903 och i Paris gjorde hon en av de första finländska skivinspelningarna år 1901. År 1912 grundade hon Nyslotts operafestival, som hon själv ledde 1913–1914, 1916 och 1930.

Den finländska musikaliska scenen var starkt påverkad av den estniska sångfesten. Det finländska Folkupplysningssällskapet började efter estnisk förebild ordna sångfestivaler var tredje år från och med år 1884. När förryskningsåtgärderna ökade i Finland år 1899 blev sångfestivalerna en plattform för nationellt motstånd.

Före Finland självständighet fanns det även en livskraftig scen för rysk konst centrerad i Helsingfors och Viborg. Stjärnor från Mariinskijteatern i S:t Petersburg kunde regelbundet ses på Alexandersteatern i Helsingfors. Dessa band bröts efter oktoberrevolutionen.

Friidrottare och brottare tog hem segrar och gav Finland internationell synlighet vid OS i Stockholm 1912

Publicerad i by jenniheinonen

Den femte olympiadens spel i Stockholm blev en stor succé för Finland. Det finska OS-laget, som bestod av 164 idrottare, vann nio guld-, åtta silver- och nio bronsmedaljer; 26 medaljer inalles. Det fantastiska resultatet berodde långt på friidrott och brottning. Friidrottarna tog hem 13 medaljer och brottarna sju.

Den finske långdistanslöparen Hannes Kolehmainen vann tre guldmedaljer och en silvermedalj. Kolehmainens seger över den franske Jean Bouin 5000 meter löpning var en av de tävlingar som vann störst uppmärksamhet under OS i Stockholm. Det nya världsrekordet sattes av Kolehmainen med en tid på 14:36.6 i det sista loppet.

De finländska framgångarna ådrog sig stor uppmärksamhet i Europa och Nordamerika. De moderna olympiska spelen, som hade ordnats sedan år 1896, hade redan blivit stora internationella evenemang år 1912. 28 länder och 2400 tävlanden deltog i spelen. Utöver de svenska tidningarna så rapporterade 444 utländska reportrar från tilldragelsen genom ett presscentrum och goda telegrafförbindelser.

Storbritannien och de östra delarna av Förenta staterna sände de största journalistgrupperna. För Finlands del befann sig sexton reportrar, varav en var kvinna, i Stockholm. Tack vare telegrafförbindelserna kunde man snabbt får fram resultaten från tävlingarna till Finland. Stora folksamlingar samlades utanför tidningsredaktionerna för att få reda på resultaten genast när de kom fram. En del av händelserna filmades även in och i Helsingfors kunde man få en blick av de olympiska spelen medan de fortfarande pågick i Stockholm.

Finland – en stark idrottsnation

Finlands utmärkta prestationer i de olympiska spelen gav Finland internationell synlighet, någonting som även förstärktes genom att idrotten fungerade som en slags maktbalans nationerna emellan före det första världskriget. Under sommar-OS 1908 i London år 1908 var det kampen mellan Storbritannien och Förenta staterna som fick största synlighet i media. Under OS i Stockholm blev kampen mellan nationerna ytterligare understruket. Sverige hade noggrant förberett sig inför OS och placerade sig på andra plats i medaljfördelningen efter USA. Finland blev fjärde efter Storbritannien.

Ledarna för staterna och pressen jämförde nationernas livsduglighet baserat på deras respektive framgångar i OS. Förenta staterna och Sverige, som toppade medaljlistorna, framstod som starka nationer. Jämförelsevis så presterade Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Ryssland dåligt då man räknade medaljer i relation till befolkningsmängden. Alla dessa fyra ökade sina insatser inom idrott, så att de skulle kunna garantera större framgångar i OS i Berlin 1916.

Medaljfördelningen gav en mycket positiv bild av Finland. Den internationella pressen tolkade det hela som att Finland tack vare sin agrara befolkning lyckats undvika de nackdelar som urbanisering och industrialisering förde med sig. Den finländska tolkningen var att medaljerna bevisade att Finland tillhörde den civiliserade världen, till skillnad från Ryssland som endast lyckats kamma hem fem medaljer.

Finlands deltagande möjliggjordes av Coubertins sportgeografi

Finland fick delta i OS tack vare ett privilegium utfärdat av den internationella olympiska kommittén (IOK) hade tilldelat fem stycken icke-oberoende idrottande nationer. Kriterierna för att räknas som en av dessa nationer var idrottskultur på hög nivå, skild administration och lagstiftning samt att nationen tillhörde en stat. Presidenten för IOK Pierre de Coubertin propagerade för denna specialbehandling. Utöver Finland fick även fick även Australasien (Australien och Nya Zeeland), Böhmen, Sydafrika och Kanada möjlighet att delta. Polen och Katalonien fick till exempel inte lov att delta. Olympiska spelen gav Finland en chans att betona sin särställning inom det ryska riket. Finland deltog som ett lag, skilt från Ryssland, under OS i London 1908 och vann fem medaljer. Brottaren Verner Weckman blev Finlands första olympiska guldmedaljör.

Då de olympiska spelen i Stockholm närmade sig insåg både finländarna och ryssarna hur stor betydelse spelen hade gällande internationell synlighet. Ryssland hade vid den här tidpunkten stärkt greppet om Finland och försökte förhindra att Storfurstendömet deltog som en egen nation. Sverige och IOK gav inte efter för Rysslands krav. Även Österrike-Ungern försökte förhindra att Böhmen skulle delta. Både Finland och Böhmen fick lov att delta, men inte under egen flagga. Kompromissen mellan Sverige, Ryssland och IOK skonade finländarna från diskussionen om vilken flagga Finland borde använda. Storfurstendömet Finland hade ingen officiell flagga. För att hedra en finländsk medaljör hissade man både den ryska trikoloren och en blåvit fana efter tävlingen. Priserna delades ut under den sista dagen av de olympiska spelen av kung Gustaf V. Detta skedde utan flagghissningsceremoni.

 

En avsiktlig provokation under öppningsceremonin

Under öppningsceremonin för de olympiska spelen i Stockholm anlände det finländska laget bakom Gymnastikföreningen för Fruntimmer i Helsingfors blåvita fana, någonting som var en avsiktlig provokation av laget. Flaggan avlägsnades på begäran av R. F. von Willebrand, som var den finländska medlemmen i IOK, eftersom bruket av flaggan klart bröt mot överenskommelsen gällande öppningsceremonin. När finländarna lämnade stadion hade de inte längre någon flagga. Deltagarna i tävlingarna hade var och en sytt storfurstendömet Finlands lejonvapen på sina tävlingsdräkter efter instruktioner från Finlands Olympiska Kommitté. Kommittén finansierade resan till de olympiska spelen genom donationer från företag och privatpersoner, då den högste representanten för det ryska riket i Finland, generalguvernör Seyn, inte hade tillåtit ett lotteri för att samla in pengar för det olympiska laget.

Den internationella uppmärksamheten som Finland fick under de olympiska spelen irriterade ledarskapet i det ryska imperiet. Ryssland och Österrike-Ungern lyckades dra in både Finlands och Böhmens särställning inom den olympiska rörelsen i juni år 1914. Ryssland erbjöd de finländska idrottarna att delta i det ryska laget för OS i Berlin, men finländarna var motvilliga. IOK:s beslut sågs i Finland som ytterligare förryskningsåtgärder. OS i Berlin ställdes in på grund av det första världskriget och de finländska idrottarna fick aldrig en möjlighet att välja ifall de hade velat ta del av OS i det ryska laget. Under sommar-OS 1920 i Antwerpen deltog Finland som en självständig stat.

En självständighetsimpuls?

Nutiden anser att det största symboliska värdet utav alla segrar under OS i Stockholm är segern i 5000 meter löpning. Uusi Suometar skrev att ”Hannens Kolehmainens ena meter gör Finland mer vida känt runtom i världen än några omfattande långtidsprojekt.”

Idrottsteoretikern Lauri Pihkala hävdade ännu på 1950-talet att den stora olympiska framgången gav en avgörande knuff åt den finländska självständighetsrörelsen. Enligt Pihkala förstärkte Kolehmainens seger den finländska självständigheten mer än ett enda skönlitterärt verk.

Stockholm blev ett fantastiskt kapitel i berättelsen om Finlands självständighet. Mellan världskrigen skapades frasen att man ”sprang in Finland på världskartan” i Stockholm år 1912. Historian fulländades under hösten 1939, precis innan vinterkriget. Sportreportern Martti Jukola meddelade i oktobernumret av Suomen Urheilulehti att Hannes Kolehmainen sprang in Finland på världskartan. Efter att vinterkriget hade brutit ut publicerade Helsingin Sanomat en teckning av Arvo Tigerstedt där Kolehmainen springer över jordgloben. Samma motiv användes på nytt för affischerna för OS i Helsingfors där jordgloben är vid Paavo Nurmis fötter.

Under Finlands första år av självständighet var flagghändelsen vid invigningen det som finländarna kom ihåg bäst från OS i Stockholm. Berättelserna från OS 1912 bytte ofta ut den blåvita fanan mot den finländska blåvita korsflaggan, någonting som inte existerade som en officiell symbol år 1912. Denna tolkning blev dock populär under det andra världskriget då den finländska propagandan listade upp exempel på ryskt förtryck vid olika tidpunkter.

Finland som en stat år 1917

Publicerad i by jenniheinonen

Det nyligen självständiga Finland var ett utvecklat samhälle när självständigheten utropades den 6 december. Finland hade sin egenstatliga ekonomi, sitt eget parlament, utbildningssystem och kulturliv. Det Finland saknade var armé, gränsbevakning och utrikesministerium.

Den finska statliga ekonomin grundade sig på att Finland hade en egen valuta och tullgränser mot Ryssland. Tullarna bidrog med inkomster till den finska statsapparaten, men samtidigt kunde Ryssland utnyttja sina egna tullar för att hämma Finlands export. Finland hade också sin egen budget om var skild från den ryska statsbudgeten. De finska järnvägarna var anslutna till det ryska järnvägsnätet och använde samma spårvidd som i resten av det ryska riket.

Den finska valutan, marken, hade införts år 1860. År 1865 blev marken det enda lagliga betalningsmedlet i storfurstendömet Finland. Marken blev en mera stabil valuta än den ryska rubeln efter att marken knöts till guldmyntfot i slutet av 1870-talet. Under det första världskriget var Finland tvunget att avstå från guldmyntfoten. Detta berodde på inflation och på grund av att växelkursen mellan mark och rubel var fast, någonting som inte var lönsamt för den finska valutan när rubeln tappade värde.

Finland hade sin egen centralbank: Finlands Bank. År 1917 trycktes texterna på sedlarna på finska, svenska och ryska. Ryskan hade tillkommit år 1909 genom sedelreformen. När Finland blev självständigt valde man att ta bort de ryska texterna. Mynten bepryddes av den ryska dubbelörnen, men den avlägsnades 1917.

Finland använde sina egna frimärken mellan åren 1856 och 1901 när Ryssland förbjöd dem från att användas. Finlands postverk flyttades under den ryska posten år 1890. Efter marsrevolutionen återställdes finska postens självständiga ställning. Från och med början av oktober 1917 kunde man se Eliel Saarinens lejonfrimärken.

Finland hade sin egen nationalförsamling

Lantdagen i Finland med representanter från de fyra stånden hade sammankallats regelbundet från och med år 1863. Alltsedan år 1907 hade Finland en enkammarlantdag som bestod av 200 ledamöter som valdes genom allmänna och lika val. Vid den här tidpunkten var cirka tio procent ar lantdagsledamöterna kvinnor.

Finland hade ärvt sin grundlag från den svenska tiden. Utgående från självständighetsförklaringen i december 1917 var Finland en republik. Efter frihetskriget gjorde lantdagen förberedelser för att Finland skulle bli en monarki. Målet var att få en tysk kung på den finska tronen. En bidragande orsak till att monarkisterna skred till verket var att Socialdemokraterna var uteslutna från lantdagen på grund av att de på ett eller annat vis tagit del av revolutionen 1918.

Tankarna att få en tysk kung på den finska tronen gick i kras med Tysklands förlust i det första världskriget. Lantdagen godkände en republikansk regeringsform under sommaren 1919. Presidenten gavs stora maktbefogenheter om att till exempel makten att utlysa nyval och leda Finlands utrikespolitik.

Ett livligt kulturliv

År 1917 fanns det ett universitet i landet, det Kejserliga Alexanders Universitetet i Finland i Helsingfors. Därtill fanns Tekniska högskolan och handelshögskolorna i Helsingfors. Det fanns även planer på att grunda ett svenskt och ett finskt universitet i Åbo.

Det fanns ingen skolplikt ännu, men folkskolenätverket täckte hela landet. Skolor som möjliggjorde en universitetsutbildning fanns främst i de rikaste delarna av landet, det vill säga i södra och västra Finland. Folkhögskolorna som grundats efter dansk modell erbjöd allmänna kurser.

År 1917 trycktes det 114 tidningar i Finland. Ungefär 90 av dem var finska och de övriga svenska. Den socialdemokratiska tidningen Työmies, förlagd i Helsingfors, var den största.

Sedan 1860-talet hade man målmedvetet byggt nationella kulturinstitutioner. I Helsingfors fanns Nationalmuseum, konstmuseet Ateneum, Finska Teatern, Svenska Teatern och Finska operan. Utöver detta fanns det dessutom en rysk teater i huvudstaden. Övriga städer hade sina egna kulturinstitutioner. På landsbygden sjöng folk i körer, medverkade i amatörteater och spelade i bleckblåsorkestrar. Idrottsrörelsen hade över 50 000 medlemmar.

Finland behöver en armé, gränstrupper och en utrikesförvaltning

När Finland blev självständigt saknade landet en egen armé. De inhemska militära enheterna, som var utspridda i landet och del av den ryska armén, hade upplösts efter sekelskiftet 1900. Den nya finska armén formades av den vita armén som under händelserna år 1918 hade stridit för den lagliga regeringen.

Ryska soldater och gendarmer hade ansvarat för att säkra gränserna innan självständigheten. Det finska gränsbevakningsväsendet grundades år 1919. Före år 1919 hade gränserna bevakats av soldater från armén.

Utrikespolitiken hade helt och hållet sköts av den ryska centralregeringen. Den finska utrikesförvaltningen såg dagens ljus efter frihetskriget år 1918. Finland hade sitt eget pass redan under den ryska tiden.

År 1917 var Finland ett måttligt välmående jordbruksland som beboddes av läskunniga lutheraner, där hälften av befolkningen var under 25 år gammal

Publicerad i by jenniheinonen

När Finland föddes var Finland bokstavligen en ung nation. År 1917 var 35 procent av finländarna under 15 år gamla och hälften av befolkningen var under 25. När Finland blev självständigt var det ett agrart land där urbaniseringen hade accelererat sedan slutet av 1800-talet. Finland var, förutom Norge, det mest lutheranska landet i Europa där 98 procent av befolkning tillhörde kyrkan.

År 1917 hade Finland 3,1 miljoner invånare. Utgående från folkräkningen år 1910 pratade 88,1 procent av befolkningen finska, 11,6 procent svenska, 0,25 procent ryska, 0,06 procent tyska och 0,07 procent övriga språk som sitt modersmål.

Befolkningen i Finland hade tredubblats under den ryska tiden som varade från 1809 till 1917. Befolkningen ökade på grund av höga födelsetal trots att det skedde en stor utvandring under de sista autonoma åren. Mellan 1870 och 1914 emigrerade cirka 300 000 finländare till Förenta staterna. Av dessa återvände ungefär en fjärdedel till fäderneslandet.

Stora åldersgrupper avlöser varandra

Mellan åren 1860 och 1910 ökade befolkningen i Finland med 68,5 procent. Mängden barn som föddes åren 1898–1917 var ovanligt hög. Mellan dessa år föddes det i medeltal 88 450 barn per år. Den totala fertiliteten per kvinna minskade dock under tidigt 1900-tal och låg på 3,7 barn per kvinna när Finland blev självständigt.

År 1917 föddes det 81 046 barn i Finland. Av dessa dog nästan 12 procent under sitt första levnadsår. Statistiskt sett kunde ett nyfött barn se fram emot 43 levnadsår om det var en pojke och 49 år om det var en flicka. Barndödligheten förblev stor fram till det femte levnadsåret. Den förväntade livslängden för en pojke som hade överlevt till sin femte födelsedag var 57 år och för en flicka 60 år. Av pojkarna dog 5 400 i förtid i det andra världskriget.

Urbaniseringen tog fart

År 1910 bodde 84,2 procent av finländarna på landsbygden och 15,8 procent i städer. Urbaniseringen tog fart under sista åren av ryskt styre. Den huvudsakliga slutdestinationen för den inhemska migrationen var Helsingfors, där befolkningen fördubblades mellan åren 1900 och 1917. Migrationen förändrade språksituationen i huvudstaden, då den finskspråkiga befolkningen överskred den svenska befolkningen år 1900. När Finland blev självständigt var Helsingfors befolkningsmängd 187 000.

Bland de tio största städerna fanns Åbo (56 000), Tammerfors (46 400), Viborg (29 700), Vasa (24 800), Uleåborg (21 940), Kuopio (18 106), Björneborg (17 608), Kotka (11 794) och Lahtis (6 588). Före år 1917 bodde cirka 17 000 finländare i imperiets huvudstad S:t Petersburg. Antalet finländare som bodde i S:t Petersburg nådde sin topp under 1880-talet när cirka 24 000 finländare bodde där.

Den agrara befolkningen bestod av jordägare, personer som arrenderade hela gårdar, personer som arrenderade delar av gårdar och torpare. Därtill fanns det, främst i östra Finland, kringresande folk som bodde i andra personers hem. År 1912 fanns det 151 500 arrenderade gårdar i Finland. Av dessa arrenderade 1 500 hela gårdar, 55 000 arrenderade delar av gårdar och 95 000 var torpare. Antalet självständiga gårdar var 110 000. En tredjedel av finländarna tjänade sitt leverne från betalt gårdsarbete.

Finländarna var läskunniga lutheraner med en låg utbildningsnivå

År 1917 kunde nästan alla finländare läsa. 51,8 procent av befolkningen kunde både läsa och skriva. 42,8 procent kunde endast läsa och 21 560 personer (0,9 procent) kunde inte läsa överhuvudtaget.

År 1917 klarade under två procent av befolkningen av studentexamen, som banade väg för universitetsstudier. Av dessa var 60 procent gossar. Folkets bildningsnivå var överlag låg. Endast 4,5 procent av befolkningen hade någon sorts utbildning efter folkskolan.

Då det gällde religion, var Finland ett väldigt homogent land år 1917. Hela 98,1 procent av befolkningen tillhörde den evangelisk-lutherska kyrkan, 1,7 procent var ortodoxa och 0,2 procent tillhörde andra kristna kyrkor. Det fanns även judar och muslimska tatarer i Finland, men de saknade medborgerliga rättigheter på grund av sin tro.

Judarna fick fulla medborgerliga rättigheter genom senatens beslut den 22 december 1917 och beslutet trädde i kraft den 12 januari 1918. Vid den tidpunkten fanns det ungefär 1000 judar i Finland. Finlands islam-församling grundades år 1925, två år efter att religionsfrihetslagen trätt i kraft år 1923.

Jordbrukslandet som en del av den globala ekonomin

Finland var ett jordbruksland vid självständigheten år 1917. Jord- och skogsbruket gav levebröd för 66,3 procent av befolkningen medan 12,2 procent jobbade inom industrin. Trafik och transport försörjde 2,8 procent och handeln försörjde 2,2 procent av hushållen. Sex procent utförde tillfälligt arbete och 1,3 procent var tjänstemän, poliser och präster. 0,7 procent jobbade inom utbildningssektorn och 0,4 inom sjukvården. Därtill tillhörde 7,9 procent diverse grupper.

Storfurstendömet Finlands bruttonationalprodukt växte ganska långsamt fram till slutet av 1880-talet; endast litet på två procent årligen. På grund av befolkningstillväxten var tillväxten per capita endast litet på en procent. Efter detta ökade tillväxten aningen till tre procent årligen och litet under två procent per capita.

Under det första världskriget sjönk Finlands BNP med en tredjedel. Efter kollapsen ökade BNP markant mellan åren 1919 och 1928. Under recessionen i början av 1930-talet sjönk BNP, men den ekonomiska depressionen var inte lika allvarlig som i Västeuropa eller USA.

Finlands BNP per capita var i början av 1900-talet cirka 75 procent av Sveriges BNP. Det självständiga Finlands BNP per capita var endast hälften av Sveriges. Under mellankrigstiden var den ekonomiska tillväxten ungefär lika stor i både Finland och Sverige. Under sent 1930-tal var Finlands BNP två tredjedelar av Sveriges. Båda ländernas ekonomiska tillväxt var snabbare än medeltalet i Västeuropa, vilket gjorde Sverige till ett av det mest välmående länderna i Västeuropa. Finland lyckades ta sig till 80 procent av medeltalet för regionen.

Under det första världskriget påverkades Finlands ekonomi av inflation, någonting som var ett nytt fenomen i Finland, men även globalt. Folket hade vant sig vid stabila priser och många hade börjat spara pengar. Priserna i Finland ökade tiofalt på fyra år och pengarnas värde minskade. Den finska marken förlorade 90 procent av sitt värde under det första världskriget. Folkets inbesparningar försämrades och realvärdet på lån kollapsade. År 1918 låg inflationen på 238 procent, vilket är det överlägset högsta i Finlands historia. Finland lyckades dock undvika hyperinflationen som fördärvade de västeuropeiska ekonomierna under tidigt 1920-tal.

Västeuropa en viktigare handelspartner än Ryssland

Det första världskrigets efterdyningar förändrade den finska handeln från grunden. Det var ett specialförhållande att Storfurstendömet Finland hade en egen tullgräns med Ryssland. Före första världskriget var Ryssland inte längre Finlands viktigaste handelspartner.

De huvudsakliga länderna man exporterade produkter till var Storbritannien (29,5%), Ryssland (27,4%), Tyskland (12%) och Frankrike (8,5%). Exporten bestod främst av produkter från skogsindustrin (73,5%). De huvudsakliga länderna man importerade från var Tyskland (41,6%), Ryssland (28,7%), Storbritannien (11,9%), Danmark (5,4%) och Sverige (5,1%). Storbritannien hade ersatt Ryssland som viktigaste exportland i början av 1900-talet. Samtidigt klev Tyskland förbi Ryssland som viktigaste importland. Särskilt spannmål importerades i stora kvantiteter från Tyskland.

Den vanliga handeln avstannade när världskriget bröt ut. Under krigsåren blev Ryssland Finlands viktigaste handelspartner. Den ryska krigsekonomien skapade efterfrågan och hämtade pengar till Finland., vilket accelererade inflationen när efterfrågan sjönk. Däremot blev Ryssland den enda som skickade spannmål till Finland. Bolsjevikernas revolution i oktober 1917 påverkade kraftigt Rysslands roll för den finska ekonomien.

Finländarna reste med båt och tåg

Frånochmed 1860-talet förbättrades väg- och järnvägsnätet i Finland. År 1917 fanns det 4 137 kilometer järnväg i landet. Huvudjärnvägarna till Uleåborg via Tammerfors och Österbotten hade byggts 1862–1884, till Åbo 1903, till S:t Petersburg via Viborg 1870 och till Kajana via Savolax 1889–1904. Från Uleåborg hade järnvägen förlängts till Rovaniemi år 1909. Förbindelsen till Joensuu gick via Viborg.

Båtar transporterade stora massor av människor och varor på insjöarna Päijänne och Saimen. Den lokala båttrafiken var även livlig vid östersjökusten.

År 1917 fanns det 22 000 kilometer väg i Finland. Vägarna plogades inte under vintern på grund av låg trafik. Det fanns litet på tusen bilar i landet år 1917. Transport över land förlitade sig på hästar och det fanns 400 000 hästar i Finland. Antalet cyklar ökade kraftigt under tidigt 1900-tal tack vare att priserna sjönk på grund av industriell framställning. Det fanns uppskattningsvis 200 000 cyklar i landet i början av 1920-talet.

Den största dagstidningen var socialistisk

Massmedia i Finland år 1917 bestod av dagstidningar och tidskrifter. Det fanns ett överflöd av bägge sorterna på både svenska och finska. De största tidningarna var Työmies, Hufvudstadsbladet, Helsingin Sanomat, och Uusi suometar. Alla dessa utgavs i Helsingfors.

Den socialdemokratiska Työmies var landets största tidning. Upplagan växte särskilt under år 1917. Även alla andra dagstidningar fick flera prenumeranter under det första världskriget. Finländarna var intresserade av krigsnyheter.

Bland tidskrifterna hade de satiriska tidningarna, som kommenterade olika frågor och fenomen, en stark position. Alla dagstidningar och tidskrifter påverkades av att nästan all censur försvann efter marsrevolutionen. Efter revolutionen rådde en aldrig tidigare skådad uttrycksfrihet.

Flaggan, riksvapnet och nationalsången – Finlands officiella symboler

Publicerad i by jenniheinonen

Finland saknade en officiell flagga vid självständigheten. Den blå korsflaggan antogs som Finlands officiella flagga den 28 maj 1918 efter lantdagens beslut. Den ersatte den tillfälliga statsflaggan med det heraldiska lejonet på en röd bakgrund.

Lagen om Finlands flagga, som senaten godkände den 29 maj 1918, beskriver den officiella statsflaggan: ”Finlands statsflagga är av tyg och rektangulär till formen, med ett havsblått (ultramarint) kors på vit botten. Korset delar in flaggan i fyra rektangulära, lika höga fält. I korsets mitt finns Finlands vapen.”  Sjöfarts- och handelsflaggan var statsflaggan utan riksvapnet. Krigsflaggan var en tretungad statsflagga. Flaggan utformades av Eero Snellman och Bruno Tuukkanen. Kronan avlägsnades från vapnet på statsflaggan år 1920.

Lagen om Finlands flagga var en av de första frågorna som behandlades i lantdagen efter inbördeskriget i maj 1918. Majoriteten i lantdagen ansåg att lejonflaggan som hade en röd bakgrund inte var lämplig som Finlands statsflagga. Lejonflaggan hade understöd bland ledamöterna från Svenska folkpartiet och det ungfinska partiet. Genom att lägga till det rödgula vapnet på statsflaggan uppnådde man en kompromiss mellan de två lägren.

Under inbördeskriget hade de vita flaggat med lejonflaggan och olika blåvita flaggor under parader och begravningar. På de områden som kontrollerades av folkdelegationen hade man flaggat röda flaggor. Vid röda begravningar hade man använt sig av fackförbundens eller fackföreningarnas lokalavdelningsflaggor.

Skapandet av den blåvita flaggan

Olika blåvita förslag som flagga hade redan framförts under den ryska tiden. Blått och vitt etablerades vid sidan av lejonflaggan under 1860-talet. Fennomanerna, som ville stärka finska språkets ställning, förband politiskt sig till de blåvita färgerna. Kritikerna tyckte att det blå korset liknade segelsällskapens flaggor för mycket.

Efter att Finland blivit självständigt började de statliga myndigheterna, kommunerna och icke-socialistiska organisationer att använda den blå korsflaggan vid olika högtider. Vanliga medborgare började använda flaggan från och med slutet på 1920-talet.

De olympiska spelen ökade folks kännedom av den blå korsflaggan både i Finland och internationellt. Hannes Kolehmainen, som vann det olympiska maratonet i Antwerpen, fick en blå korsflagga över sina axlar, någonting som var väldigt ovanligt under en tidsperiod då flaggan ansågs högtidlig och helig.

Flaggan fick större synlighet då den användes i olika reklamer och på förpackningar. Paavo Nurmi framställdes springande framför den blå korsflaggan på en av Fazers sötsaksaskar. Behandlade flaggan med respekt i reklamerna. Genom större synlighet blev den blå korsflaggan så småningom en av det finska bildspråket.

Vänsterns mottagande av den blå korsflaggan var i början strängt negativ. Finlands Socialdemokratiska Partis ställning till flaggan mjuknade under 1920-talet och accepterade att man till exempel att man kan flagga med korsflaggan på Finlands självständighetsdag den 6 december. Partiet förhöll sig negativt till bruket av den blå korsflaggan när man firade det ”vita Finland” och många partimedlemmar skydde den till en början. Kommunisterna i det självständiga Finland var absolut emot den blå korsflaggan.

Arbetarklassens avsky mot den blå korsflaggan förstärktes av att det var obligatoriskt att flagga med korsflaggan vid arbetarlokaler under de första åren av självständigheten. Så sent som år 1933 hissade Fosterländska folkrörelsens (IKL:s) medlemmar den finska flaggan på över hundra arbetarlokaler den 16 maj, vid 15-årsfirandet av inbördeskrigets slut.

Det fanns få flaggdagar

Till en början fanns det endast två officiella flaggdagar – självständighetsdagen den 6 december och Försvarets fanfest den 16 maj till minne av segerparaden efter frihetskriget. Midsommardagen blev inofficiellt finska flaggans dag år 1927 och officiellt 1934.

Det rekommenderades även att man skulle flagga på Runebergsdagen den 5 februari och på Snellmandagen den 12 maj. På Kalevaladagen den 28 februari flaggade man även för Elias Lönnrot. Finska studenter arbetade särskilt aktivt för att Aleksis Kivis födelsedag den 10 oktober skulle bli en nationell flaggdag. Dagen blev en flaggdag på 1930-talet. Att flagga på mors dag, som hade firats i Finland från och med år 1918, blev också en etablerad vana.

Flaggdagarna var kontroversiella frågor i olika sociala kretsar. J. L. Runeberg var ”för svensk” för många finskspråkiga. Aleksis Kivi och Elias Lönnrot var emellertid helt främmande för stora delar av den svenska befolkningen. J. V. Snellman var i princip den personen som förenade finländarna mest. Fennomanerna approprierade dock firandet kring Snellman till de övriga gruppernas förtret.

Den svenska befolkningens föga entusiastiska attityd till den blå korsflaggan var uppenbar. Vid kusten kunde man skåda korsflaggan i gult och rött vid sidan av den officiella flaggan.

Krigsåren förenade nationen under en flagga

Vinterkriget förändrade finländarnas syn på den blå korsflaggan. Vid begravningar för stupade soldater täcktes kistan med flaggan, vilket kopplade ihop fäderneslandet och uppoffringen för det. De stupade var från alla samhällsklasser och hade olika ideologier. Den socialdemokratiska riksdagsledamoten Sylvi-Kyllikki Kilpi summerade förändringarna i attityden till korsflaggan under ett arbetarflaggevenemang i Vallgård i Helsingfors på midsommarafton år 1940:

”Efter händelserna i vintras har nationens flagg nått sin rätta plats i våra tankar. Den är en symbol för ett fritt och självständigt land, och otaliga är de socialister och klassmedvetna arbetare som givit sitt liv för sitt fädernesland och vars kroppar nu vilar klädda i flaggan på kyrkogårdarna i sina hemstäder.”

Den blå korsflaggan användes om och om igen i det krigstida bildspråket. Väldigt många små nationsflaggor, som såldes av lottorna, viftades de ivrigt med under den finsk-svensk-tyska idrottstävlingen i september 1940. Under det tidiga skedet av fortsättningskriget fick folket se bilder av den finska flaggan som återvände till de områden som förlorades under vinterkriget. Hissandet av den finska krigsflaggan på tornet av Viborgs slott i slutet av augusti 1941 var en djupt symbolisk händelse.

Efter fortsättningskriget marscherade även kommunisterna bakom den finska korsflaggan under sina första maj-marscher. Tanken om nationen och vad den omfattade omdefinierades. Genom att acceptera den blå korsflaggan tillkännagav kommunisterna att de representerade folket och arbetade för folkets väl.