Månad: november 2016

Språkfrågan

Publicerad i by hannaahlavuo

Finska och svenska är Finlands nationalspråk. Den svenskspråkiga befolkningen i Finland är bosatt huvudsakligen längs med den österbottniska kusten, längs med Finlands syd- och sydvästra kust, Åland samt i olika språköar, det vill säga på en del finska orter med en betydande svenskspråkig minoritet. De svenskspråkiga uppgår numera till ca 288.000 personer , vilket utgör drygt fem procent av Finlands befolkning.

Det är svårt att exakt fastställa när svenskar och det svenska språket kom till Finland, då arkeologin inte kan bestämma vilket språk som talades. Trakten kring Åbo integrerades på 1100-talet i sveakungens maktsfär på samma sätt som andra landskap som senare kom att bilda Sverige. Under 1200-talet flyttade det svenskar främst från östra Svealand till den östra rikshalvan, även om Åland antas ha varit en svenskspråkig region redan under järnåldern.

Det som idag är Finland kom att vara en integrerad del av Sverige fram till rikssprängningen år 1809 genom freden i Fredrikshamn.

Då Sverige förlorade Finland till Ryssland utgjorde de svenskspråkiga ca 15 procent av Finlands befolkning. Då den ryske kejsaren lovade att Finland skulle få behålla sin lag, sitt språk och sin religion, ledde det till att svenskan fortsatte vara det enda officiella språket i Finland. I mitten av 1880-talet trädde 1863 års språkförordning i kraft, vilket gjorde att finskan och svenskan blev jämlika som administrationsspråk. Finskan började efter detta ta över som det dominerande språket inom allt flera delar av samhället. Före lantdagsreformen 1906, vilken införde allmän och lika rösträtt använde två av ståndslantdagens fyra stånd samt senaten svenska som internt arbetsspråk. På den kommunala nivån skedde en liknande demokratisering år 1918, men svenskan höll en dominerande ställning i flera stadsfullmäktige även på huvudsakligen finska orter.

Det självständiga Finland fick en grundlag som skapade gynnsamma förutsättningar för goda relationer mellan språkgrupperna. Finskan och svenskan blev nationalspråk och de båda språkgruppernas ekonomiska och kulturella behov skulle tillgodoses på enahanda grunder.  Regeringsformens principer konkretiserades i språklagen år 1922. Tillkomsten skede inte utan motsättningar. Den samtidiga behandlingen av Ålands-frågan i Nationernas Förbund torde ha bidragit till en lösning som var tillfredsställande för den svenskspråkiga befolkningen.

Tack vare att svenskan fick en grundlagsfästad status som nationalspråk kan man använda sig av svenska när man är i kontakt med statliga myndigheter, inklusive rätt att använda svenska i rättsprocesser. Man har även rätt till utbildning och sjukvård på svenska, fastän det ibland kan förekomma språkliga brister. Kommuner i Finland är antingen enspråkiga eller tvåspråkiga.

Språkstrider under 1930-talet

Under de första tjugo åren av Finlands självständighet var språkfrågan inflammerad innan man nådde en sorts språkfred i och med vinterkrigets utbrott. Fennomanerna fortsatte sina ansträngningar att förstärka finskans ställning också på svenskans bekostnad. I försvaret av det svenska språket eftersträvade de svenska politiska företrädarna olika mera eller mindre kulturautonoma lösningar och lyckades med att grunda ett svenskt stift, en svenskspråkig brigad, och separata svenska enheter inom utbildning och kultur. Försökena att bilda landskap på språklig grund tillbakavisades.

Helsingfors universitets språkliga status blev den stora konfliktfrågan, som anhängiggjordes tidigt på 1920-talet och fick sin kompromisslösning först efter krigen. I slutet av 1920-talet tonades språkfrågan tillfälligt ned i syfte att samla en enad front mot kommunismen bl.a. genom att förbjuda kommunistpartiets verksamhet. Enligt uppgift skulle president Svinhufvud ha gett den högerradikala finsksinnade Lappo-rörelsen en sådan rekommendation.

Redan 1931 föreslog finsknationella i riksdagen att universitetet görs enspråkigt finskt. Sådana strävanden förekom i synnerhet bland agrarerna, den högerradikala fosterländska folkrörelsen IKL och inom samlingspartiet. Socialdemokraterna gav i allmänhet stöd åt Svenska folkpartiets kamp för bevarande av det svenska undervisningen i universitet medan Framstegspartiet oftast sökte kompromisslösningar under ledning av statsministern Kivimäki. Konflikten om universitet riskerade också att störa  de nya initiativen att söka sig närmare de nordiska länderna och i synnerhet Sverige. Under slutskedet av 30-talet försämrades Svenska folkpartiets position då socialdemokraterna och agrarerna sökte samarbete samtidigt som den finsknationella Kyösti Kallio blev president.  År 1937 stiftades en ny universitetslag, som föranledde missnöje både inom de starkast finsknationalistiska kretsarna och bland svenskarna.

Universitetskonflikten blev en stor symbolfråga, som föranledde kraftiga manifestationer och brett engagemang långt utanför de akademiska kretsarna. De mest radikala på finskt nationalistiskt håll nöjde sig inte med krav på att göra universitetet enspråkigt utan ville också avskaffa svenskans status som nationalspråk. På svenskt håll uppstod i begränsade kretsar  germanism som en reflektion av tendenser ute i Europa.

Försoning

Vinterkriget enade folket. Såren från inbördeskriget övervanns och arbetarrörelsen deltog under Väinö Tanners ledning i kampen mot Sovjetunionens angrepp. På motsvarande sätt lades språkstriden åt sidan. Under åren efter krigen betonade i synnerhet president J.K.Paasikivi det svenska språkets värde för Finlands nordiska orientering. Svenskan tillmättes ett geopolitiskt värde. Han medverkade till många för den svenskspråkiga befolkningen gynnsamma lösningar. Detta gällde också den inflammerade universitetsfrågan som först år 1945 i riksdagen fick en lösning som också den svenska befolkningens företrädare accepterade.

Jordanskaffningslagen, d.v.s. mark för den evakuerade karelska befolkningen, hotade riva upp språkkonflikterna på nytt. I synnerhet den s.k. Merikoivisto-planen, som innebar grundandet av en finskspråkig kommun i den starkt svenska bygden Pernå ledde till konflikter. Planen lades ned och jordanskaffningarna sköttes så att språkstrukturerna på det lokala planet inte kraftigt förändrades. Färsk forskning har visat att jordanskaffningarna i det stora hela verkställdes på lika grunder både bland finsk-och svenskspråkiga markägare.

Relationerna mellan språkgrupperna under 1950- och 1960-talet och därefter kan beskrivas som tämligen goda. Emigrationen till Sverige har bland svenskspråkiga varit relativt sett större än bland finskspråkiga och därigenom försvagat det svenska inslaget i landet. Internt har befolkningen omstrukturerats med stark inflyttning till de tvåspråkiga delarna av landet. Den relativa andelen av svenskspråkiga i de här regionerna har därigenom minskat.

De XV Olympiska spelen – Finland återfår sin plats på kartan

Publicerad i by hannaahlavuo

 

Den finländska olympiska drömmen förverkligades genom sommar-OS i Helsingfors år 1952. Under två veckors tid var Helsingfors en neutral trygg hamn för de olympiska spelen i det stormiga kalla kriget. Samtidigt belönades Finland för de olympiska spelen man ”förlorade” år 1940 när OS inte ordnades när världen slängde sig själv in i ett andra världskrig.

Genom de olympiska sommarspelen hade Finland en möjlighet att åstadkomma någonting ganska unikt ­ att ordna världens största idrottsevenemang. För ett land i Finland storlek var det verkligen fråga om ett väldigt stort projekt. Befolkningsmängden i landet hade nyligen överskridit fyra miljoner och Helsingfors hade endast 370 000 invånare. Medan OS närmade sig upplevde Finland en sorts ”olympisk fred”. De interna politiska konflikterna och de gnagande dispyterna mellan olika idrottsorganisationer lades åt sidan eftersom ingen ville äventyra OS-värdskapet, som åtnjöt stort understöd. Förberedelserna inför år 1952 underlättades genom att Olympiastadion redan stod färdig sedan år 1938. Med extra tillfälliga läktare kunde denna användas som huvudarena. Det största byggprojektet var den nya Olympiabyn.

De enorma gemensamma ansträngningarna för den lilla nationen lönade sig. Helsingfors fick uppleva de hittills största olympiska spelen vid den tiden med den högsta tävlingsstandarden. Rekordmånga 4 407 män och 518 kvinnor kämpade för medaljer och representerade 69 länder. Sju spår- och fältvärldsrekord slogs. Finländarna sken av stolthet från mängden deltagare och sportutföranden. Helsingin Sanomat basunerade dagligen att några av rekorden var” så häpnadsväckande, så nära den fysiska gränsen av den mänskliga kroppen, att rekorden kommer att hållas i flera år framöver. Den störste stjärnan var den tjeckiske löparen Emil Zatopek som vann 5000-meter, 10 000-meter löpning och maratonet. Han är den enda som vunnit alla dessa distanser under samma olympiska spel.

”Ett globalt spektakel”

Helsingfors visade att olympiska spelen började förvandlas till ett globalt spektakel. Flera länder gjorde sin debut här. De första friidrottarna anlände från Bahamas, Folkrepubliken Kina, Guldkusten (nuförtiden Ghana), Guatemala, Hong Kong, Indonesien, Israel, Nederländska Antillerna, Nigeria, Sovjetunionen, Thailand och Vietnam. Tyskland och Japan gjorde återinträde, efter att de hade förbjudits från att delta i OS 1948.

Det var särskilt viktigt för Finland att Sovjetunionen kunde göra entré på den olympiska arenan. Organisationskommittén under Erik von Frenckell garanterade Sovjetunionens deltagande genom att ordna en separat Olympiaby (vid Tekniska högskolans campus i Otnäs) för det socialistiska blocket. Den Internationella olympiska kommittén gick med på detta – de ville gärna att Sovjetunionen skulle bli en del av den olympiska familjen.

År 1952 var Helsingfors en av de få ställen Sovjetunionen tillät sina atleter att resa till. Den andra globala stormakten USA var ivrig att visa upp och mäta sina idrottsmästare mot nykomlingarna. Detta var Finlands första möjlighet att fungera som brobyggare mellan öst och väst. Värdlandet vill också försäkra alla bekymrade att Finland var n del av den fria världen. När Erik von Frenckell talade vid ett IOK-möte i Helsingfors precis innan de olympiska spelen beskrev han OS som ett styrkeprov för en liten nation:

”Det finska folket kommer att ordna de olympiska spelen år 1952. Nationen försöker visa för hela världen att det här bor ett folk som tänker, känner och lever som fria män. Ett folk som genom sina handlingar vill uttrycka övertygelsen – ifall ihärdighet och beslutsamhet betyder någonting alls – att detta kommer att förbli en självständig nation.”

Atleterna från USA och Sovjetunionen log glatt vide deras gemensamma fotomöjligheter, men på banan och annanstans var tävlingsandan hård. Efter en jämn strid placerade sig amerikanarna högst i topp både gällande mängden medaljer och mängden guldmedaljer. Vid de olympiska spelen i Helsingfors växte idrottsframgången fram som ett av de viktigaste medlen i den ideologiska kampen under kalla kriget.

”Vi klarade av provet”

Både Sovjetunionen och USA bedrev sina egna propagandakampanjer utanför den olympiska arenan för att vinna besökarna hjärta genom att uppvisa kultur och livsstil. Den amerikanska musiken och filmerna tog hem segern, trots att det inte fanns någon brist på besökare på sovjetiska film- och dansuppvisningar. Västlägrets seger hindrades definitivt inte av Coca-Colas återlansering i Finland. Företaget donerade 720 000 flaskor av sin flaggskeppsprodukt åt arrangörerna. Största delen såldes åt allmänheten genom en välgörenhetsorganisation som hjälpte invalidiserade krigsveteraner.

Den mest dramatiska händelsen under OS skedde under öppningsceremonin. En tyska vid namnet Barbara Rotbraut-Pleyer försökte läsa upp en improviserad fredsdeklaration från talarstolen. Hon var helt vitklädd och började kallas ”fredsängeln” pressen. Hon avlägsnades av Erik von Frenckell innan hon hann tala till publiken.

Finland njöt av den gynnsamma publiciteten kring OS. Förutom att rapportera om de individuella tävlingarna, rapporterade de närmare 1200 korrespondenterna och 164 radiojournalisterna till hela världen om den käcka lilla sportnationens insatser för att göra de olympiska spelen lyckade. Finlandsbilden som visades upp var positiv: reportrarna skrev smickrande om finländarnas organisationsförmåga, pålitlighet och allmänna effektivitet.

Det hördes även kritiska röster. Några ansåg att de redan uppblåsta olympiska spelen bara blev värre; OS var helt enkelt ”för stort”. De vassaste taggarna riktades mot de höga biljett- och logipriserna. De höga levnadskostnaderna i Finland resulterade i att det kom färre turister än man hade hoppats på. Detta var ännu ett bra tag innan massturismens tid och förhandsmarknadsföringen utomlands var begränsad. Tanken var att de olympiska spelen skulle marknadsföra sig själv. Detta visade sig vara önsketänkande.

Det finska laget vann 22 medaljer och placerade sig själv på åttonde plats i den övergripande tabellen. Finländarna tog hem medaljer i nio av aderton grenar. Finland fick flest platser på prispallen om man jämför medaljer med befolkningsmängden – en medalj per 190 000 invånare. Det skedde ett stort bakslag. Landet som var vant vid att ta hem medaljer i överflöd i friidrott lyckades endast vinna en bronsmedalj i herrarnas spjutkastning. Detta var ett hårt slag mot den nationella stoltheten.

De olympiska spelen i Helsingfors fungerade som en vattendelare i Finlands historia. 1952 var året då landet gick tillbaka till ett normalt liv efter den efterkrigstida hårdheten. Den framstående kolumnisten Irene Tiittanen uttryckte det enkelt i den veckoliga Suomen Kuvalehti: ”Så vi klarade provet. Det kändes som om vi hade återställts bland världens nationer. En gång för alla.”

Jouko Kokkonen