Papper, pappersmassa och timmer hjälpte Finland att återhämta sig

Publicerad i 3.8.20186.5.2021 by jenniheinonen

Finland var ett specialfall inom det ryska riket, eftersom Finland hade sin egen nationella ekonomi. Finland och Ryssland hade en tullgräns och den ryska regeringen begränsade tillgången av finska produkter på den ryska marknaden genom att införa tullar på produkterna. Från och med 1880-talet hade den finska senaten främjat upprättandet av handelsrelationer med Västeuropa. Förde det första världskriget skedde mer än två tredjedelar av den finska importen och exporten med andra länder än Ryssland.

När världskriget bröt ut avbröts handeln med Västeuropa nästan helt och hållet, med undantag för Sverige. Ryssland blev Finlands viktigaste handelspartner. Mellan åren 1914 och 1916 resulterade det ryska behovet av militärmateriel i mycket affärsverksamhet och arbete för finska företag.

Finska markens värde sjönk på grund av inflationen under världskriget till endast nio procent av sitt värde år 1914. Värdeminskningen var tre gånger större än i Sverige eller Storbritannien. Markens värde lyckades dock stabiliseras under de första åren av självständighet och Finland upplevde inte likadan hyperinflation som Tyskland.

År 1914 var den finska bruttonationalprodukten ungefär 70 procent av vad den svenska BNP var. Under världskriget sjönk Finlands BNP till cirka hälften av Sveriges siffror. Tillväxttakten var hög i bägge ekonomierna före det andra världskriget. Finland började hur som helst komma ikapp med Sverige när det handlade om levnadsstandard. Vid slutet av 1930-talet var Finlands BNP cirka 80 procent av vad Sveriges BNP var.

Ekonomin återhämtade sig snabbt år 1919

Den finska ekonomin var snabbt uppe på fötter igen år 1919, när exporten till Västeuropa igen tog fart. Industristrukturen i Finland bidrog till återhämtningen. Det fanns en stor efterfrågan på träbaserade produkter i Europa efter det första världskriget.

Finlands viktigaste exportprodukter var papper och sågat virke. Både före och under det första världskriget hade den finska pappersindustrin gjort storskaliga investeringar. Papperet exporterades främst till Ryssland, eftersom de ryska fabrikerna inte klarade av att framställa tidningspapper av lika hög kvalitet som de finska fabrikerna.

Efterfrågan var även stor i Europa före det första världskriget. Tidningsvolymerna hade ökat under kriget och folket hungrade fortfarande efter nyheter efter freden.

Den finska sågverksindustrin hade färdigt existerande exportavtal med Västeuropa. När exportmöjligheterna åter igen kunde fortsätta var lagren med sågat virke relativt stora. Sågverkens industrikapacitet var även på en hög nivå.

Träförädlingsprodukter stod i medlet av 1920-talet för 85 procent av Finlands export. Den viktigaste exportmarknaden var Storbritannien. Tysklands betydelse ökade efter att landet hade återhämtat sig från den ekonomiska katastrofen som rådde under tidigt 1920-tal.

Vid skiftet av 1920- och 1930-talet kändes effekterna av den globala ekonomiska recessionen i Finland. Minskad efterfrågan av skogsindustriprodukter påverkade landsbygden, där inkomsterna från försäljningen av råvirke var viktig för lantbrukare. Avverkning var även en viktig inkomstkälla för arbetarna på landsbygden. Den ökade efterfrågan på skogsindustriprodukter efter recessionen hjälpte Finland att övervinna den svåra ekonomiska situationen snabbare än de flesta delarna av Europa.

Smörexporten fortsatte genom hela 1920-talet

Före det första världskriget hade Finland exporterat betydande mängder smör till Storbritannien och Danmark. Under världskriget exporterades mejeriprodukterna främst till S:t Petersburg. Den snabbt växande staden drog åt sig all finsk mjölk och smör som kunde exporteras. Exporten sjönk under 1917 på grund av livsmedelsbristen och upphörde helt och hållet efter oktoberrevolutionen.

Efter självständigheten skedde det ganska snabbt ett uppsving i produktionen. Jordbruksproduktionen återhämtade sig delvis tack vare en jordreform som gav arrendebönder möjlighet att lösa ut sina gårdar för summor som grundade sig på pengarna värde år 1914. Staten understödde reformen genom att erbjuda långfristiga lån.

Smörexportens betydelse började sjunka när Finland började betona självförsörjning i jordbrukspolitiken. Det hade uppstått en allvarlig livsmedelskris i Finland under slutet av det första världskriget när spannmålsimporten från Ryssland upphörde. Finland införde importtullar på spannmål för att få spannmålsproduktionen lönsam. Den stigande levnadsstandarden ökade i sin tur den inhemska efterfrågan på smör. Den finska jordbruksexporten började sjunka under slutet av 1920-talet och upphörde efter livsmedelsbristen på 1930-talet.

Den 26 mars 1917 började världens första socialistledda regering styra Finland

Publicerad i 24.3.20175.5.2021 by hannaahlavuo

Den provisoriska regeringens manifest från den 20 mars 1917 upphävde största delen av begränsningarna på Finlands autonomi. Den förryskade senaten ersattes med en politisk flerpartiregering ledd av Oskari Tokoi. Denna senat utnämndes av den provisoriska regeringen den 26 mars.

Socialdemokraterna fann det å ena sidan svårt att axla regeringsansvar på grund av att partiet av principskäl motsatte sig ”ministersocialism”. Å andra sidan fann Socialdemokraterna det svårt att inte ingå i regeringen på grund av ryska revolutionen, den enkla majoriteten i lantdagen de hade vunnit i valet under sommaren 1916 och den förändrade situationen i samhället.

Den 24 mars godkände SDP:s partikommitté och de icke-socialistiska partiernas delegation listan över senatorer för senaten Tokoi. Den nya senaten bestod av sex socialister och sex icke-socialister. Socialdemokraten och ledaren för Finska landsorganisationen valdes till vice ordförande för senatens ekonomidepartement, som nuförtiden kallas statsminister.

En koalitionsregering med lysande utsikter

Formningen av senaten Tokoi återspeglade marsrevolutionens sinnesstämningar. Det fanns ett allmänt hopp om att förbättra situationen och möjligheten för samarbete. Trots detta kunde man lägga märke till oenigheter mellan Socialdemokraterna och icke-socialisterna genast efter att den första entusiasmen så småningom försvann.

De icke-socialistiska partierna var försiktigt optimistiska för senaten. För dem var det viktigt att Socialdemokraterna delade på ansvaret. Oskari Tokoi blev Finlands förste parlamentariska regerings ledare och världens förste socialistiska statsminister.

Huvudfrågorna för regeringsprogrammet var sociala och ekonomiska reformer, till exempel att få en lösning på torparfrågan samt att driva igenom förbudslagen. Därtill hade senaten som mål att förnya arbetsförhållandena, godkänna en ny kommunallag, stifta lagar om läroplikt och religionsfrihet samt skapa socialförsäkringar. Det mest brådskande ärendet var att lösa livsmedelsbristen som försämrades dag för dag.

Statlig självständighet var inte på senatens agenda. Senatens mål var dock att utöka autonomin och att avskaffa den ryska regeringens vetorätt över beslut som fattas i Finland. Den 31 mars tillsattes en kommitté för att utreda Finlands ställning. Denna kommitté leddes av K. J. Ståhlberg.

Generalguvernören över Finland Michail Stachovitj, som utnämnts av den provisoriska regeringen, öppnade lantdagen den 4 april 1917 i tron om att finländarna nu var nöjda med situationen efter Rysslands eftergifter. Lantdagen påbörjade sin verksamhet med att välja Kullervo Manner från SDP till talman.

Senaten får mindre och mindre handlingsutrymme

De eskalerande motsättningarna i samhället försvagade senatens möjliga handlingsutrymme dag för dag. Efter marsrevolutionen var det åter igen möjligt att ordna strejker och demonstrationer, någonting som hade varit förbjudet sedan första världskrigets utbrott.

Den 18 april började fackföreningarna använda sig av strejker för att få igenom en reform gällande åtta timmars arbetsdag. Strejkerna började främst vid fabriker, men efter ett tag spred strejkerna sig även till skogs- och jordbruksarbete. Strejkerna inom industrin gällde främst lönefrågor.

Ökande arbetslöshet och livsmedelsbrist gjorde att missnöjet framför allt växte i städerna. Spannmålsleveranserna från Ryssland slutade nästan helt och hållet under våren 1917. Den nya livsmedelslagen som stiftades i maj visade sig vara ineffektiv för att alla praktiska beslut fattades på stads- och kommunalnivå, där beslutsfattarna var de förmögnaste invånarna. Den ökande arbetslösheten ökade även spänningarna på grund av minskande ryska beställningar av krigsmateriel och avtagande befästningsarbeten.

Frågan om hur man skulle säkra ordningen i samhället delade senaten. Chefen för civilexpeditionen Allan Serlachius försökte bli av med brottsbekämpning som grundade sig på fackorganisationerna. Senaten var även tvungen att medla i lokala dispyter. Upproriskt beteende kunde skådas bland de ryska trupperna som var stationerade i landet. Detta berodde främst på det ökade inflytande bolsjevikerna och anarkisterna fick bland trupperna.

Maktfrågan fäller regeringen

Frågan om vem som hade den högsta beslutande makten i Finland ledde till att senaten Tokoi föll. Lantdagen röstade igenom den så kallade maktlagen som gjorde lantdagen till den högsta beslutande makten i alla finska frågor, förutom gällande utrikes- och försvarsfrågor. Den provisoriska regeringen, ledd av Aleksandr Kerenskij, svarade genom att publicera ett manifest som upplöste lantdagen i Finland.

Senaten Tokoi delades i frågan om hur man skulle reagera på den provisoriska regeringens deklaration att upplösa lantdagen. Enligt socialisterna hade den provisoriska regeringen ingen rätt att upplösa regeringen och utse nyval och därför motsatte de sig att manifestet skulle publiceras. De borgerliga partierna var för att man skulle publicera manifestet. Efter omröstning om saken valde senaten att publicera manifestet med rösterna 7–6. Röstningen avgjordes av senatens ordförande, generalguvernör Michail Stachovitj. Prokurator P. E. Svinhufvud var från laglighetssynpunkten på socialisternas sida, men valde att publicera manifestet.

Den socialdemokratiske senatorn Vuolijoki avgick den 17 augusti. De övriga socialdemokratiska senatorerna avgick den 8 september. Därefter styrdes Finland av den så kallade ”stympade senaten” som leddes av E. N. Setälä.

Under inbördeskriget slogs två otränade arméer mot varandra

Publicerad i 15.12.20166.5.2021 by hannaahlavuo

Under det finska inbördeskriget slogs två snabbrekryterade arméer, som främst bestod av otränade styrkor, mot varandra. Kärnan i de båda arméerna bestod i början av kriget av frivilliga som anslöt sig till trupperna på grund av sin ideologiska övertygelse.

Den vita armén bestod i början av frivilliga från skyddskårerna. Många av de som drog ut till fronten var gymnasieelever. En av de ynglingarna som anslöt sig gerillorna i Kajana var exempelvis den 17-årige Urho Kekkonen, som senare kom att bli Finlands president. Det röda gardet bestod främst av radikala medlemmar av arbetarrörelsen, varav en stor del hade anslutit sig till arbetarföreningar under åren 1916 och 1917.

Till en början värvade den vita armén aktivt soldater men efter att verksamheten skarpt kritiserats avslutades värvandet i februari. Vasasenaten började bygga upp en armé för den legitima regeringen genom att införa allmän värnplikt. Enligt senatens värnpliktsdeklaration från den 18 februari skulle alla män som före utgången av år 1917 fyllt 21–40 ta del av uppbåd i sin hemkommun eller vistelseort. Deklarationen grundade sig på 1878 års värnpliktslag, som enligt deklarationen aldrig upphävts. Före detta hade det ordnats lokala uppbåd i Österbotten och i Pieksämäkiområdet.

De skyndsamma uppbåden började i slutet av februari och fortsatte in i mars. Förordningen bestämde att de som blivit kommenderade utanför sin egen hemkommun skulle betalas två mark om dagen från de statliga medlen. Kommunerna hade en skyldighet att hjälpa de värnpliktiges familjer som var fattiga. De värnpliktiga organiserades i sex jägarregementen. Även skyddskårsdivisionerna omorganiserades till regementen mot slutet av kriget.

Stora delar av befolkning var anhängare av arbetarrörelsen på de områden som kontrollerades av de vita. Därför var det viktigt för värnpliktsnämnderna att bedöma de värnpliktigas pålitlighet. Nämnderna vill dock helst inte ge dispens åt många, då de ville uppnå uppbådsmålen. 3 400 man, eller cirka 9 procent, av de värnpliktiga blev i alla fall befriade från tjänst. Därtill trädde uppskattningsvis tusen man inte i tjänst.

Rödgardisterna fick månadslön

Värvningspraxisen för det röda gardet grundade sig i början på månadslön. De som anslöt sig till det röda gardet fick 450 mark i månaden, eller 15 mark om dagen. Därtill fick de gratis proviantering, kläder och skodon. Kvinnor och de som utförde vapenfri tjänst betalades mindre. Jämförelsevis fick de som frivilligt värvat sig till den vita armén även 450 mark i månaden. Av denna summa hölls 150 inne för proviantering.

Alla rödgardister skulle i princip få samma lön. De ryska trupper som värvades av de röda fick hur som helst högre lön. Artillerister fick 30 mark och kulspruteskyttar fick 22,50 mark om dagen. De rödas stab lovade läkare 1200–2000 mark i månaden samt proviant.

Det röda gardets löner motsvarade en yrkesutbildad arbetares lön. Utbetalningen av lönerna visade sig dock problematisk på grund av bristen på pengar. Rödgardisternas löner utbetalades i februari, men i mars klarade den finska folkdelegationen endast av att betala ut en bråkdel av lönerna i kontanter. Största delen av lönerna betalades med checkar. Mot den senare delen av kriget blev de som värvats till gardet oftast utan lön.

Den höga arbetslösheten bidrog till det röda gardets dragningskraft. Den röda regimen begränsade även civila arbeten, vilket drev ännu fler att ta värvning i det röda gardet. Arbetarorganisationerna pressade även sina medlemmar till att ta värvning av gardet. Finska folkdelegationen började även aktivt rekrytera och acceptera män som inte tillhörde arbetsorganisationer. Mot slutet av kriget tvingades folk till rekrytering till det röda gardet. Jukka Rahjas initiativ att tvångsrekrytera de finska männen i S:t Petersburg ledde till starka motreaktioner som Otto Ville Kuusinen blev tvungen att medla. Efter att den finska folkdelegationen drev igenom lagen om arbetsplikt blev även de som klassats som fiender till det röda Finland tvingade till att bygga befästningar och tillochmed tvingade till fronten.

Det fanns cirka 40 000 rödgardister i slutet av februari. Från detta växte det röda gardet fortfarande och som mest fanns det cirka 76 500 rödgardister. Det fanns ungefär 34 000 röda vid fronten. Enligt lönelistorna fanns det 1440 kvinnor i leden, men antalet var större än detta, då man inte han skriva in alla kvinnor som värvades till det röda gardet mot slutet av kriget. Det fanns i medlet av mars 24 000 vita som aktivt deltog i striderna och i början av april hade antalet stigit till 30 000. Regeringsarméns totala styrka var i mars 45 000 man och 70 000 man vid slutet av kriget.

Röda gardets befäl valdes av manskapet

Delar av det röda befälet utgjordes av underofficerare som hade tjänstgjort i den finska armén. Den utbildningen de i tiderna hade fått lämpade sig dock inte för att leda stora trupper. Både ryssar och finnar som hade fått militär erfarenhet i den ryska armén blev befäl. Även finnar som pratade ryska valdes som befäl.

Största delen av befälet var dock vanliga aktiva inom arbetarförbunden och arbetare. Många som valdes till befälet var även män som stigit upp i leden under revolutionsoroligheterna. Det röda befälet saknade i det stora hela nödvändig militär erfarenhet och deras förmåga att leda trupper var bristfällig.

De röda befälets auktoritet grundade sig enbart på personliga egenskaper. Det röda gardet hade slopat militärgrader och befälet valdes av manskapet. De brukade även ofta avskeda sin befälhavare ifall manskapet var missnöjt och välja en ny.

De som hade tjänstgjort i den gamla finska armén deltog i att träna det röda gardet. Det röda överkommandot ordnade ledarskaps- och specialträning under kriget, men dess betydelse förblev litet.

Ett krig som utkämpades med främst ryska vapen

De båda sidorna i inbördeskriget använde sig främst av vapen som tillhörde den kejserliga ryska armén. Fån och med hösten år 1917 sålde ryssarna sina vapen åt både de röda och skyddskårerna. De röda försökte anskaffa sig vapen från S:t Peterburg, någonting de även lyckades med. Det röda gardet hade ungefär 25 000 gevär i bruk i början av februari. Alla dessa vapen hamnade dock inte tillfronten, utan de användes till andra saker än direkt krigföring som till exempel av eftertrupper och till vakttjänst. Detta orsakade problem för den röda krigföringen i synnerhet i början av kriget.

De röda tog emot stora vapenförsändelser med tåg från S:t Petersburg den 24 januari, 27 januari och den 12–23 februari. Tågen var lastade med 35 000 gevär, 80 kulsprutor, 20 artilleripjäser och gott om ammunition. Därtill anlände det i början av mars en försändelse som bestod av 18 000 gevär och 96 kulsprutor. Det röda gardet hade upp till 100 000 gevär, 300 kulsprutor och 250 artilleripjäser i användning under hela inbördeskriget. Då man jämför detta med de rödas totala styrka så var det röda gardet tillräckligt beväpnade och utrustade i mars 1918.

Den vita armén förlitade sig på Tyskland för att få vapen. Under hösten 1917 hämtade det tyska skeppet Equity 6 500 ryska militärgevär, 1,85 miljoner patroner, 30 ryskproducerade Maxim-kulsprutor, 70 000 kulsprutepatroner, 200 Mauserpistoler och 30 000 patroner. En del av lasten lossades i Vasa skärgård och resten fördes till Jakobstad.

Innan kriget bröt ut hade de vita ungefär 9 000 gevär. Efter att man avväpnat de ryska trupperna som befann sig på det område de vita kontrollerade i slutet av januari, fick den vita armén mera vapen och ammunition. Man fick ytterligare 8 000 gevär, 34 kulsprutor, 4 minkastare och 37 artilleripjäser.

Den vita arméns brist på vapen lättades i februari efter att en tysk försändelse med vapen förde med sig 26 000 gevär, 13 miljoner patroner, 70 kulsprutor, 4 fältkanoner och 8 haubitsar. Detta var krigsbyte som tyskarna hade tagit av ryssarna. Vapenleveranserna fortsatte under hela inbördeskriget. Under kriget gång kom Finland att köpa 87 000 gevär, 35,5 miljoner gevärspatroner, 343 kulsprutor, 6 miljoner kulsprutepatroner och 363 pistoler från Tyskland.

Att strida med gevär och kulsprutor

Inbördeskriget utkämpades främst med handvapen och kulsprutor. Bägge sidornas huvudvapen bestod av olika modeller av gevär som använts av den ryska armén. Det tillverkades inte vapen och patroner för militärbruk i Finland under den ryska tiden. Däremot producerades det under världskriget stora mängder materiel för den ryska armén, som till exempel stålhjälmar. En liten del av dessa kom i bruk i Finland under striderna 1918.

Det mest använda militärgeväret var det 7,62 mm ryska m/1891 ”Mosin-Nagant”. Vapnet var bekant för de som hade tjänstgjort i den gamla finska armén. Detta är samma repetergevär som fungerade som modell för den finska m/27, vars pipa var kortare, som användes under vinterkriget. Många av de skyddskårister som kämpade i vinterkriget använde en förbättrad version av ”Mosin-Nagant” m/28.

Allt som allt användes över tio olika modellers gevär under inbördeskriget, vilket medförde stora problem när det gällde ammunition. Särskilt de röda led tidvis av brist på ammunition på grund av dåligt organiserat underhåll.

Kulsprutorna spelade en stor roll under kriget. I detta avseende skiljde sig det finska inbördeskriget inte sig inte från det första världskriget. En betydande del av de stupade under inbördeskriget dog under kulspruteeld, någonting som spred stor skräck bland de oerfarna krigarna. Den mest använda kulsprutan var den rysktillverkade Maxim och många versioner av den. Dess eldhastighet var 600 skott per minut. Man använde sig även av Colt-, Lewis- och Madsen-kulsprutor.

Därtill användes även olika fältkanoner, oftast med direkt eld, som hade tillhört den ryska armén. Artilleriets avskräckningseffekt var avsevärd. Lätt artilleri användes även tillsammans med kulsprutor på de rödas pansartåg. De röda fick tre eller fyra pansartåg av ryssarna och utöver detta tillverkade de röda i alla fall sex stålskivsbeklädda pansartåg vid maskinverkstäderna i Böle och Viborg. Det användes inte tungt kustartilleri under inbördeskriget.

Järnvägen var det centrala för logistiken

Järnvägen var det viktigaste transportmedlet under inbördeskriget. Det finska järnvägsnätet hade kompletterats under 1910-talet för att underlätta ryska truppförflyttningar. Järnvägens spelade en central roll när det gällde massförflytningar av trupper och underhåll. Tvärbanan från Vasa via Seinäjoki, Haapamäki, Pieksämäki och Joensuu till Sordavala, som hade blivit färdig under första världskriget, var en väldigt viktig rutt för de vita. De röda klarade aldrig av att kapa av banan mellan Österbotten och Karelen.

Den finska folkdelegationen kontrollerade största delen av Finlands järnvägsmateriel. Det röda Finland hade över 80 procent av alla lokomotiv (465/560), 96 procent av alla personvagnar (1203/1253) och 94 procent av godsvagnarna (15 722/16 722). Den röda ledningen klarade dock inte av att utnyttja detta effektivt och den största delen av järnvägsmaterielen blev stående i närheten av fronten eller på stationerna. Tågen transporterade rödgardisterna och även den vita armén nära fronten, varifrån de tog sig till sina positioner till fots eller med häst.

Krigföringen koncentrerade sig till vägar och järnvägslinjer och soldaterna inkvarterades i husen i närheten. Huvudfronterna gick längs med de österbottniska, savolaxiska och karelska banorna samt på båda sidorna om S:t Petersburg-Kexholm-linjen. Genom fronten gick det dessutom cirka 40 lands- och byvägar.

Hästtransporter var viktiga i närheten av frontlinjerna och längre bort från järnvägarna. Bägge sidorna använde sig av hästar för att säkra underhållet och transporterna. Det röda gardet konfiskerade hästar och och tvingade människor som bodde nära frontlinjerna att hjälpa med transporterna. Då de röda försattes till reträtt hade de tusentals hästar de hade konfiskerat i sin användning. De röda som hade, eller sade sig ha, fungerat som hästkarlar behandlades slutligen efter kriget undan med lättare domar.

Trupperna rörde sig vanligtvis till fots. Skidtrupper hade när på ingen betydelse under inbördeskriget. De otränade trupperna var inte förmögna till gerillakrigföring, någonting som det i teorin hade funnits bra förutsättningar för på grund av den fragmenterade frontlinjen.

Det användes ytterst litet motorfordon under inbördeskriget. Det fanns under tusen bilar i Finland och landsvägarna plogades inte ens under normala förhållanden. Största delen av bilarna beslagtogs av de röda och användes av det högre befälet. Utöver detta så åkte de röda med bilarna bara för att roa sig, vilket använde upp de redan knappa bensinförråden. De tyska trupperna som landsteg i Hangö hade lastbilar med sig. Dessa användes dock inte mycket på grund av menföre.

Flottan spelade ingen större roll under inbördeskriget. Största delen av den ryska östersjöflottan låg ankrad i Helsingfors, men den deltog inte i striderna. De tyska landstigningarna i Hangö och Lovisa var en större operation för den tyska flottan, men den medförde inga strider. Därtill använde sig den finska folkdelegationen sig av alla sjögående fartyg de hade tillgång till när de retirerade från Viborg till S:t Petersburg. Flygplanens roll förblev även marginell. De påverkade lokalt den egna och motståndarsidans stridsmoral.

De röda hade ingen chans att vinna

Det var en bitter förlust för de röda revolutionärerna när de förlorade den viktiga industristaden Tammerfors i början av april 1918. Stora delar av et röda gardets mest dugliga trupper förintades. De vita tog över stora delar av järnvägsmaterielen, vilket skulle visas användbart när de vita vände blicken mot krigsskådeplatsen i Karelen.

Det sista stora slaget under inbördeskriget blev slaget om Viborg som ägde rum den 23–29 april. Den finska folkdelegationen hade redan flytt från staden. Den vita uppmarschen skedde på det karelska näset och bestod av 18 400 man och 82 artilleripjäser och leddes av general Löfström. Totalt fanns det 15 000 rödgardister av vilka 7 000 tog del av slaget om Viborg. Den siste röde överbefälhavaren Manner, som hade förklarats till diktator, flydde sjövägen med sin närmaste personal till S:t Petersburg den 25 april. Kriget var i praktiken slut genom att Viborg befriades.

Enligt Jussi T. Lappalainen, som forskat i de rödas krigföring, var de röda dåligt ledda och organiserade jämfört med den vita armén och därför hade de egentligen ingen chans att vinna kriget. Det röda Finland klarade inte av att utföra någon som helst underrättelse eller förutspå att Tammerfors skulle falla, någonting som blev en vändpunkt i kriget. Däremot var den vita armén välunderrättad om vad den finska folkdelegationen gjorde.

Befälhavarnas roll betonades under kriget, då bägge sidornas trupper oftast saknade eller endast hade rudimentär militärutbildning. Det röda gardet klarade i verkligheten endast av att föra krig på en kompaninivå. Detta gjorde aggressiv krigföring närapå omöjlig och gjorde reträtter till förvirring och oreda.

De röda försvarade dock ofta sina positioner med stor ihärdighet. De tyska trupperna som landsteg i Hangö och Lovisa förlorade över 500 soldater under det sista skedet av kriget. Detta var mer än fem procent av Östersjödivisionens trupper som deltog i kriget. De otränade soldaterna i det röda gardet klarade sig bäst när det handlade om försvar.

”Då det kommer till fysisk styrka och uthållighet var de till största del jämlika i sin förmåga när de jämförs med den vita armén. De röda saknade aldrig tapperhet eller förpliktelse. Därför förtjänar de att få erkännande för försvaret av Tammerfors. De röda kämpade till sista man, trots att tron på att lyckas bryta sig genom de vitas belägring redan gått förlorad.”

Språkfrågan

Publicerad i 22.11.20161.6.2021 by hannaahlavuo

Finska och svenska är Finlands nationalspråk. Den svenskspråkiga befolkningen i Finland är bosatt huvudsakligen längs med den österbottniska kusten, längs med Finlands syd- och sydvästra kust, Åland samt i olika språköar, det vill säga på en del finska orter med en betydande svenskspråkig minoritet. De svenskspråkiga uppgår numera till ca 288.000 personer , vilket utgör drygt fem procent av Finlands befolkning.

Det är svårt att exakt fastställa när svenskar och det svenska språket kom till Finland, då arkeologin inte kan bestämma vilket språk som talades. Trakten kring Åbo integrerades på 1100-talet i sveakungens maktsfär på samma sätt som andra landskap som senare kom att bilda Sverige. Under 1200-talet flyttade det svenskar främst från östra Svealand till den östra rikshalvan, även om Åland antas ha varit en svenskspråkig region redan under järnåldern.

Det som idag är Finland kom att vara en integrerad del av Sverige fram till rikssprängningen år 1809 genom freden i Fredrikshamn.

Då Sverige förlorade Finland till Ryssland utgjorde de svenskspråkiga ca 15 procent av Finlands befolkning. Då den ryske kejsaren lovade att Finland skulle få behålla sin lag, sitt språk och sin religion, ledde det till att svenskan fortsatte vara det enda officiella språket i Finland. I mitten av 1880-talet trädde 1863 års språkförordning i kraft, vilket gjorde att finskan och svenskan blev jämlika som administrationsspråk. Finskan började efter detta ta över som det dominerande språket inom allt flera delar av samhället. Före lantdagsreformen 1906, vilken införde allmän och lika rösträtt använde två av ståndslantdagens fyra stånd samt senaten svenska som internt arbetsspråk. På den kommunala nivån skedde en liknande demokratisering år 1918, men svenskan höll en dominerande ställning i flera stadsfullmäktige även på huvudsakligen finska orter.

Det självständiga Finland fick en grundlag som skapade gynnsamma förutsättningar för goda relationer mellan språkgrupperna. Finskan och svenskan blev nationalspråk och de båda språkgruppernas ekonomiska och kulturella behov skulle tillgodoses på enahanda grunder. Regeringsformens principer konkretiserades i språklagen år 1922. Tillkomsten skede inte utan motsättningar. Den samtidiga behandlingen av Ålands-frågan i Nationernas Förbund torde ha bidragit till en lösning som var tillfredsställande för den svenskspråkiga befolkningen.

Tack vare att svenskan fick en grundlagsfästad status som nationalspråk kan man använda sig av svenska när man är i kontakt med statliga myndigheter, inklusive rätt att använda svenska i rättsprocesser. Man har även rätt till utbildning och sjukvård på svenska, fastän det ibland kan förekomma språkliga brister. Kommuner i Finland är antingen enspråkiga eller tvåspråkiga.

Språkstrider under 1930-talet

Under de första tjugo åren av Finlands självständighet var språkfrågan inflammerad innan man nådde en sorts språkfred i och med vinterkrigets utbrott. Fennomanerna fortsatte sina ansträngningar att förstärka finskans ställning också på svenskans bekostnad. I försvaret av det svenska språket eftersträvade de svenska politiska företrädarna olika mera eller mindre kulturautonoma lösningar och lyckades med att grunda ett svenskt stift, en svenskspråkig brigad, och separata svenska enheter inom utbildning och kultur. Försökena att bilda landskap på språklig grund tillbakavisades.

Helsingfors universitets språkliga status blev den stora konfliktfrågan, som anhängiggjordes tidigt på 1920-talet och fick sin kompromisslösning först efter krigen. I slutet av 1920-talet tonades språkfrågan tillfälligt ned i syfte att samla en enad front mot kommunismen bl.a. genom att förbjuda kommunistpartiets verksamhet. Enligt uppgift skulle president Svinhufvud ha gett den högerradikala finsksinnade Lappo-rörelsen en sådan rekommendation.

Redan 1931 föreslog finsknationella i riksdagen att universitetet görs enspråkigt finskt. Sådana strävanden förekom i synnerhet bland agrarerna, den högerradikala fosterländska folkrörelsen IKL och inom samlingspartiet. Socialdemokraterna gav i allmänhet stöd åt Svenska folkpartiets kamp för bevarande av det svenska undervisningen i universitet medan Framstegspartiet oftast sökte kompromisslösningar under ledning av statsministern Kivimäki. Konflikten om universitet riskerade också att störa de nya initiativen att söka sig närmare de nordiska länderna och i synnerhet Sverige. Under slutskedet av 30-talet försämrades Svenska folkpartiets position då socialdemokraterna och agrarerna sökte samarbete samtidigt som den finsknationella Kyösti Kallio blev president. År 1937 stiftades en ny universitetslag, som föranledde missnöje både inom de starkast finsknationalistiska kretsarna och bland svenskarna.

Universitetskonflikten blev en stor symbolfråga, som föranledde kraftiga manifestationer och brett engagemang långt utanför de akademiska kretsarna. De mest radikala på finskt nationalistiskt håll nöjde sig inte med krav på att göra universitetet enspråkigt utan ville också avskaffa svenskans status som nationalspråk. På svenskt håll uppstod i begränsade kretsar germanism som en reflektion av tendenser ute i Europa.

Försoning

Vinterkriget enade folket. Såren från inbördeskriget övervanns och arbetarrörelsen deltog under Väinö Tanners ledning i kampen mot Sovjetunionens angrepp. På motsvarande sätt lades språkstriden åt sidan. Under åren efter krigen betonade i synnerhet president J.K.Paasikivi det svenska språkets värde för Finlands nordiska orientering. Svenskan tillmättes ett geopolitiskt värde. Han medverkade till många för den svenskspråkiga befolkningen gynnsamma lösningar. Detta gällde också den inflammerade universitetsfrågan som först år 1945 i riksdagen fick en lösning som också den svenska befolkningens företrädare accepterade.

Jordanskaffningslagen, d.v.s. mark för den evakuerade karelska befolkningen, hotade riva upp språkkonflikterna på nytt. I synnerhet den s.k. Merikoivisto-planen, som innebar grundandet av en finskspråkig kommun i den starkt svenska bygden Pernå ledde till konflikter. Planen lades ned och jordanskaffningarna sköttes så att språkstrukturerna på det lokala planet inte kraftigt förändrades. Färsk forskning har visat att jordanskaffningarna i det stora hela verkställdes på lika grunder både bland finsk-och svenskspråkiga markägare.

Relationerna mellan språkgrupperna under 1950- och 1960-talet och därefter kan beskrivas som tämligen goda. Emigrationen till Sverige har bland svenskspråkiga varit relativt sett större än bland finskspråkiga och därigenom försvagat det svenska inslaget i landet. Internt har befolkningen omstrukturerats med stark inflyttning till de tvåspråkiga delarna av landet. Den relativa andelen av svenskspråkiga i de här regionerna har därigenom minskat.

Den olympiska ”jätten” har blivit en idrottande nation

Publicerad i 2.10.20156.5.2021 by jenniheinonen

Finland är en av de mest framgångsrika länderna i OS per capita. De dagarna är dock sedan länge svunna då Finland håvade hem lassvis med OS-medaljer. Nuförtiden ser man främst finländska racerförare och ishockeyspelare i rubrikerna. Finland är även en av de ledande länderna i världen när det kommer till allmän konditionsträning.

Som en självständig stat började Finland göra sig känt på olika sätt. Under mellankrigstiden var idrotten ett viktigt sätt att vinna internationell synlighet för landet. Mellan åren 1912 till 1936 vann det finska laget 142 (50-45-47) medaljer i de olympiska sommarspelen och 24 medaljer i vinterspelen.

Finland var en av de mest framgångsrika länderna i sommar-OS. Per capita var Finland det framgångsrikaste landet av alla. Finland klarade av att till och med utmana USA i friidrott under OS i Paris 1924. Långdistanslöpning, spjutkastning och brottning var de mest lyckade grenarna för de finländska idrottarna. När det kom till vinter-OS var Norge i en klass för sig.

Den största finländska stjärnan i de olympiska spelen var Paavo Nurmi som vann nio guld- och tre silvermedaljer mellan åren 1920 och 1928. Han fick till och med beundrarbrev adresserat till ”Nurmiland”. Finländarna kände att deras lilla nation var en stormakt i fråga om idrott.

Nationens olympiska dröm

Helsingfors ansökte om att få ordna de olympiska spelen år 1940, men de tilldelades Tokyo av den Internationella olympiska kommittén. Efter den japanska invasionen av Kina år 1938 måste Tokyo överge sina planer. Helsingfors tackade ja till att ordna OS. Den nya Olympiastadion var halvfärdig. Förberedelserna framskred snabbt och staden var färdig att ta emot gästerna till OS år 1940. Andra världskriget bröt dock ut och spelen blev inhiberade.

Helsingfors ansökte igen efter kriget om att få ordna OS. IOK tilldelade Helsingfors OS år 1947. Några medlemmar var dock tveksamma, eftersom de misstänkte att Finland kunde vara ockuperat av Sovjetunionen innan de olympiska spelen.

Sovjetunionens lag deltog för första gången i OS i spelen i Helsingfors. Sovjetunionens och USA:s lag tävlade hårt om vilket lag som skulle vara spelens bästa. USA:s lag vann med en knapp marginal.

De olympiska spelen var en succé för Finland medan det kalla kriget pågick. Finland ville ses som en brobyggare mellan öst och väst. OS i Helsingfors var de största olympiska spelen som någonsin ordnats vid den tiden. Finland konstaterade att detta var ”de sista riktiga olympiska spelen” där idrotten stod i fokus.

Finlands framgång i sommar-OS började avta efter OS i Helsingfors. Antalet medaljer som finländarna tog hem i brottning och friidrott var inte vad det brukade vara. Finländsk långdistanslöpning gjorde en comeback på 1970-talet när Lasse Virén vann fyra olympiska guldmedaljer i München 1972 och Montréal 1976. Pertti Karppinen vann tre OS-guld i rad i rodd åren 1976–1984.

De finländska framgångarna i vinter-OS vacklade inte på samma sätt. Marja-Liisa Kirvesniemi (född Hämäläinen) vann tre guldmedaljer i Sarajevo. Backhoppning blev en finländsk framgångssaga under 1950-talet. Matti Nykänen var en av de största stjärnorna i vinter-OS. Hann vann bland annat fyra guldmedaljer åren 1984 och 1988.

Nationen idrottar

Fram till medlet av 1900-talet var Finland ett jordbruksland där folket främst gjorde manuellt arbete. Urbaniseringen tog fart under 1950-talet när förorterna började växa kring städerna. Samtidigt blev arbetet mindre ansträngande. Att sitta i bilen ökade under 1960-talet. Man fick avsevärt mer fritid när arbetsveckan förkortades till fem dagar i slutet av 1960-talet.

Samtidigt ökande förekomsten av hjärt- och kärlsjukdomar på grund av bättre levnadsstandard, minskad fysisk aktivitet och förlängd förväntad livslängd. Oron över medborgarnas fysiska hälsa resulterade i skapandet av en politik för att hålla formen.

Fysisk träning var ursprungligen en sak för män. Kvinnorna följde dock snabbt exempel. Vid utgången av 1970-talet fanns det fler kvinnor än män bland de aktiva idrottsentusiasterna. På 2010-talet idrottar en tredjedel av finländarna tillräckligt med hänsyn till hälsan. Ungefär 40 procent idrottar ibland. Vad beträffar folkhälsan är det mest oroväckande att en femtedel av finländarna inte är fysiskt aktiva. När man jämför internationellt idrottar finländarna dock ganska mycket, precis som i de övriga nordiska länderna.

Från och med 1960-talet har staten och framför allt kommunerna avsatt avsevärt mera pengar på att bygga idrottsanläggningar. Sedan början av 1970-talet har den allmänna idrottsstrategin varit att bygga idrottsanläggningar som både lämpar sig för tävlingsidrott och allmän fysisk träning. Detta var särskilt uppenbart genom att man byggde allmänna simhallar. Det finns över 200 allmänna simhallar i Finland och inträdesavgifterna är relativt låga (5–7€).

Det finns också tusentals och åter tusentals kilometer fotgängar- och cykelleder samt gång-, vandrings-, löpnings- och skidspår. Många finländare beger sig ofta ut i naturen tack vare allemansrätten. I Finland får man röra sig fritt var som helst i naturen, förutom på naturskyddsområden.

Motorsportens och ishockeyns förlovade land

Under de senaste har de största och mest internationellt erkända inländska sportprestationer varit i motorsport och ishockey. Tre finländare har vunnit världsmästerskapen i Formel 1: Keke Rosberg (1982), Mika Häkkinen (1998 och 1999) och Kimi Räikkönen (2007). Sju finländare har vunnit Rally-VM. Både Juha Kankkunen och Tommi Mäkinen har vunnit världsmästerskapet fyra gånger.

Finland vann världsmästerskapen i ishockey 1995, 2011 och 2019. De största finska ishockeystjärnorna är Jari Kurri och Teemu Selänne som båda gjort lång karriär i NHL. Landslagen i volleyboll och basketboll har klarat sig bra under 2000- och 2010-talen och har tagit sig till Europa- och världsmästerskapsfinalerna.

Den bästa placeringen för Finland i fotboll var en fjärde plats för det finska laget i OS i Stockholm år 1912. Den mest framgångsrika finska fotbollsspelaren är Jari Litmanen som gjorde en betydande karriär i klubbar som till exempel Ajax Amsterdam, FC Barcelona och Liverpool FC.

Finland – ett sekel av självständighet

Publicerad i 22.9.20157.5.2021 by jenniheinonen

Under Finlands hundra år som självständig stat har de största förändringarna varit urbanisering, demografiska förändringar, högre utbildningsnivå, ökad levnadsstandard och produktivitetstillväxt.

När Finland blev självständigt hade befolkningen överstigit tre miljoner. Födelsetalet sjönk kraftigt under 1920-talet och det såg ut som om befolkningsmängden inte skulle nå fyra miljoner. De efterkrigstida födelsetalen, med 100 000 barn i året, ökade befolkningsmängden till över fyra miljoner år 1950, trots att över 90 00, främst unga män, hade dött i krigen.

Födelsetalen sjönk igen kraftigt från och med medlet av 1960-talet. År 1973 föddes det under 57 000 barn i Finland. Efter detta ökade födelsetalen och hölls över 60 000 fram till år 1997. Mellan 1998 och 2016 hölls födelsetalen mellan 52 000 och 61 000. År 2002 var den lägsta punkten.

Under 2010-talet har födelsetalen sjunkit. Antalet barn som föds är på samma nivå som på 1840-talet, då det fanns litet på två miljoner invånare i Finland. Från och med år 1969 har nativiteten i Finland hållits under den naturliga förnyelsenivån som är 2,1 barn per kvinna. År 2016 överskred antalet döda antalet födslar. Finlands befolkning växer dock fortfarande på grund av inflyttning och befolkningsmängden är idag cirka 5,5 miljoner.

Befolkningstillväxten fortsätter

Trots sjunkande födelsetal har Finlands befolkningsmängd vuxit tack vare ökad livslängd och sedan 1919-talet även immigration. Mängden finländare översteg fem miljoner i början av 1990-talet, trots att många finländare permanent flyttade till Sverige under 1960- och 1970-talet.

År 2017 fanns det 5,5 miljoner invånare i Finland. Befolkningsmängden är 1,7 gånger större än när Finland blev självständigt. Andra länder med ungefär lika stor befolkning är till exempel Danmark, Norge, Slovakien, Singapore och Eritrea. Av hela världens befolkning är 0,075 procent finländare.

Den förväntade livslängden har konstant ökat under självständigheten. Statistiskt sett kunde en man som föddes i slutet av 1910-talet förvänta sig att leva i 43 år och en kvinna 49 år. Den förväntade livslängden är idag 76 år för män och 83 år för kvinnor. År 2014 var medelåldern bland män 40,7 år och bland kvinnor 43,4 år. Då fanns det 741 över hundraåringar – hundra av dessa var män och 641 var kvinnor.

Dödligheten bland barn under ett år har sjunkit drastiskt. När Finland blev självständigt dog var tionde barn under sitt första levnadsår. Under 2000- och 2010-talet dör under 0,5 procent av spädbarnen före sin första födelsedag.

De som är över 65 år gamla utgör en femtedel av befolkningen. Mängden människor under 25 år är grovt draget samma som år 1917, men procenten de utgör har sjunkit från 50 till 28 procent.

Finland är ett land med flera språk och religioner

Under självständigheten växte mängden finskspråkiga under en lång period i förhållande till den svenskspråkiga befolkningen. Andelen personer med finska som modersmål ökade fram till 1980-talet och utgjorde vid sin höjd närmare 94 procent av befolkningen. Antalet personer med svenska som modersmål fortsatte relativt oförändrad.

Utav de 315 kommunerna i Finland är 32 tvåspråkiga. Av dessa 32 har 18 kommuner finska som majoritetsspråk och 14 svenska som majoritetsspråk. Närpes, den sista enspråkigt svenska kommunen på fastlandet, valde att bi tvåspråkig i början av år 2016. Utgående från Självstyrelselagen för Åland är alla 16 kommuner på Åland enspråkigt svenska.

De språkliga och kulturella rättigheterna för samer, romer och teckenspråkstalare nämns i grundlagen. Lagen gällande bruket av samiska språk tillämpas huvudsakligen i kommunerna Enontekis, Enare, Sodankylä och Utsjoki.

Andelen finsk- och svenskspråkiga har sjunkit sedan tidigt 1990-tal. Eftersom invandringen har ökat har mängden människor som pratar andra språk än finska och svenska som modersmål ökat. Dessa övriga språk utgjorde nästan 5 procent under 2010-talet. Samtidigt har andelen finskspråkiga förhållandevis sjunkit.

År 2012 pratade 89,7 procent av finländarna finska som modersmål och 5,4 procent svenska. Det är särskilt i de stora städerna det bor människor som kommer från alla världens hörn. Rysktalande utgör 1,2 procent av befolkningen, en andel som är större än vad den var under den tiden då Finland var en del av det ryska imperiet.

I slutet av år 2014 tillhörde 73,8 procent av finländarna den lutherska kyrkan. En procent tillhör den ortodoxa kyrkan och 1,5 procent tillhör andra religiösa samfund. Litet över en femtedel av befolkningen tillhör inga religiösa samfund.

Under de första 75 åren av självständighet hade den lutherska kyrkan en ställning utan motstycke. Utträde från kyrkan ökade under recessionsåren under 1990-talet och har ökat sedan år 2000. Det finns nuförtiden områden i Helsingfors där under hälften av invånarna tillhör kyrkan.

Från agrart till urbant

Urbaniseringen av Finland har ökat kraftigt i Finland alltsedan 1950-talet. Under en lång tid var Finland en av de mint urbaniserade länderna i Europa. Över 80 procent av finländarna bodde på landsbygden när landet blev självständigt. Under 2010-talet bodde 83 procent av befolkningen i en stadsmiljö. Andelen människor som bor på landsbygden började minska stadigt redan innan det andra världskriget, men det var under 1950-talet som flykten från landsbygden på riktigt tog fart. Samtidigt började befolkningen på landsbygden koncentreras till tätorterna.

Det bodde fler människor i Helsingfors år 2015 än vad det gjorde i alla städer i Finland tillsammans år 1917, då 528 000 människor bodde i städer. Helsingfors befolkningsmängd är 628 000. Befolkningsmängden har mer än tredubblats på hundra år. Även Esbo, Tammerfors, Vanda och Uleåborg har fler invånare än vad Helsingfors hade år 1917. Åbo, med sina 185 000 invånare, är ungefär lika stor som Helsingfors för hundra år sedan.

Utbildningsnivån har ökat avsevärt under de senaste årtiondena

Utbildningsnivån började öka i Finland efter självständigheten. Under 1930-talet gick alla barn i alla fall folkskolan. Samtidigt ökade mängden läroverk märkbart. Efter kriget bildades det många mellanstadieskolor och läroverk vilket gjorde att 40 procent av årskullen år 1960 gick vid läroverken. Utvecklandet av yrkesutbildningen ökade också. Från och med sent 1950-tal har nya universitet och högskolor öppnat högre utbildning för allt fler personer.

Grundskolereformen under 1970-talet avslutade uppdelningen av utbildningssystemet i folkskolor och läroverk. Syftet med den nioåriga grundskoleutbildningen var erbjuda samma utgångspunkt oh utbildning för hela åldersgruppen. En annan stor förändring var införandet av språkundervisning till hela åldersgruppen. Största delen av alla finländska barn har läst engelska som första främmande språk. Därtill har alla i alla fall läst grunderna i det andra nationalspråket.

Utbildningsnivån i Finland har ökat speciellt mycket under de senaste 40 år. År 1970 hade tre fjärdedelar av finländarna ingen utbildning efter basutbildningen. Detta gällde i synnerhet personer i ålder 55–64. Människor som föddes under det tidiga 1900-talet hade sällan möjlighet att ta del av högre utbildning.

Antalet finländare som har en examen från en yrkeshögskola, högskola eller universitet har ökat mest. Det antalet har mer än fyrdubblats mellan 1970 och 2010.

Ökad BNP och produktivitet har skapat välfärd

År 2017 är två av Finlands viktigaste handelspartners samma som före det första världskriget – nämligen Tyskland och Ryssland. Storbritanniens roll som viktig handelspartner har emellertid minskat, från att ha varit en av de viktigaste både gällande import och export. Sverige har stigit till samma nivå som Tyskland och Ryssland när det gäller handel. Kinas betydelse för utrikeshandeln har ökat sedan 1990-talet.

De fem största importörerna till Finland år 2014 var Ryssland (15,0%), Tyskland (13,4%), Sverige (11,4%), Kina (6,5%) och Nederländerna (6,3%). När det gäller export var de viktigaste länderna Tyskland (12,0%), Sverige (11,1%), Ryssland (8,3%), Förenta staterna (6,8%) och Nederländerna (6,5%).

Handeln med Ryssland har både gagnat Finland och skapat turbulens i ekonomin sedan sent 1800-tal. Det kejserliga Ryssland strävade efter att skydda sin egen industriproduktion genom att ålägga tullar, vilket också gällde Finland. Exportboomen i Finland före självständigheten gjorde att Rysslands betydelse försvann helt och hållet.

Sovjetunionen blev en viktig handelspartner efter det andra världskriget. När det socialistiska systemet kollapsade i början av 1990-talet resulterade det i att många finska företag som bedrivit handel med Sovjetunionen gick under. Från och med år 2014 har Rysslands Ukrainapolitik skapat osäkerhet. Ryssland har svarat på EU:s ekonomiska sanktioner genom att begränsa importen från EU-länder, vilket har minskat exporten från Finland till Ryssland. Den försvagade ryska rubeln har även minskat rysk turism i Finland.

Transporten har flyttat till vägarna

Transporten har mestadels flyttat från järnvägarna och insjövattenvägarna till vägarna. År 2015 fanns det över tre miljoner bilar i Finland. År 1920 fanns det 1800 automobiler och 800 motorcyklar i landet.

Automobilernas betydelse ökade först inom frakt- och kollektivtrafiken. Mängden personbilar började öka snabbt efter att importen inte längre begränsades av valutaregleringen under tidigt 1960-tal. År 1976 fanns det en miljon bilar i Finland. Tvåmiljonersmärket nåddes år 1998 och tremiljonersmärket år 2012. År 2015 fanns det 3,2 miljoner bilar i Finland.

Kollektivtrafiken rullar främst fram på vägarna. År 2014 gjordes det 350 miljoner bussresor, 68,8 miljoner tågresor, 22,3 miljoner båtresor och 19,7 miljoner flygresor i Finland.

Mängden trafikolyckor ökade efter kriget på grund av ökad trafikmängd och en svag säkerhetskultur. Mellan åren 1965 och 1973 dog över ettusen personer om året i trafikolyckor. Antalet olyckor började minska tack vare obligatoriskt bruk av säkerhetsbälte, hastighetsbegränsningar, förbättringar av vägar och byggandet av lätta trafikleder. Sedan år 2002 har mängden personer som omkommer i trafiken hållits under 400 om året.

Ett sällsynt hopp från fattigdom till rikedom

Finland är ett av de relativt få länder som lyckats uppnå inkomstnivån för de rikaste länderna under 1900-talet. För hundra år sedan var Finland ett ganska fattigt jordbruksland vars BNP per capita var hälften av Storbritanniens eller USA:s, vilka var de rikaste länderna i världen. Finlands BNP var bara aningen över medeltalet i världen.

På hundra år förändrades Finland först till ett industrialiserat samhälle och efter det till ett postindustriellt informationssamhälle, där största delen av människorna är anställda inom servicebranschen. Den ökade levnadsstandarden kan förklaras med produktivitetsvinster. År 2004 var Finlands bruttonationalprodukt per capita 22 gånger högre än år 1860. De utförda arbetstimmarna är hur som helst mer eller mindre de samma.

Från år 1917–2007 ökade den privata konsumtionen elvafalt. Vid tiden av Finlands självständighet gick nästan 90 procent av en vuxen människas lön på förnödenheter. Konsumtionen ökade konstant från och med början av 1950-talet till slutet av 1980-talet. Under recessionen under det tidiga 1990-talet sjönk konsumtionen kraftigt. Mellan 1998 och 2006 växte konsumtionen med en fjärdedel, men efter detta har tillväxten varit svag.

Finlands BNP sjönk med 8,2 procent år 2009. Minskningen var lika stor om under nödåret 1867, trots att effekterna inte var lika dramatiska. I Finland komplicerades situationen av de många EU-länderna som hade finansproblem, någonting som avspeglade sig på hela unionen.

Åren 2016 och 2017 har den finska ekonomin återhämtat sig efter flera år av recession och nolltillväxt. År 2016 var landets BNP 215 miljarder euro. BNP per capita är litet över 39 000 euro. Servicebranschen stod för 70,2 procent av den totala ekonomin, förädlingsbranschen för 27,1 procent och primärproduktionen för 2,7 procent.

Slutet på ryska spannmålsleveranser orsakade livsmedelsbrist i Finland

Publicerad i 11.9.20155.5.2021 by jenniheinonen

Lantdagen drev igenom livsmedelslagen som hade förberetts av senaten i maj år 1917. Den provisoriska regeringen i Ryssland stadfäste lagen i början av juni. Lagen möjliggjorde ransonering och rekvisitioner. Detta tillämpades på spannmål, som stod för över hälften av finländarnas dagliga energiintag.

Den finska senaten började genomdriva lagen den 5 juni 1917. Senaten som leddes av Oskari Tokoi hade lagt fram ett utkast till lagen genast då senaten samlades i slutet av mars. Lagen var nödvändig, eftersom livsmedelsbristen konstant blev värre under våren. Bristen på spannmål var särskilt stor.

Från och med slutet på år 1916 och början på år 1917 introducerades ett ransoneringskortssystem för socker, mejeriprodukter och kött. Myndigheterna införde även pristak för olika produkter. Det ansågs ännu då att det var onödigt att ransonera spannmål. Situationen förändrades dock snabbt under vintern 1917.

Under normala omständigheter konsumerade den vanliga finländaren cirka 600 gram spannmål om dagen. Bröd och spannmål var den huvudsakliga näringen för finländarna. Detta utgjorde närapå 60 procent av det dagliga energiintaget.

Den inhemska produktionen stod endast för 40 procent av Finlands spannmålsbehov. När leveranserna från Ryssland nästan helt och hållet slutade under våren 1918 blev ransonering en nödvändighet.

Nödvändigheter

Livsmedelslagen tog modell efter det svenska ransoneringssystemet som infördes i början av det första världskriget. Heikki Rantatupa har summerat målen och medlen på följande vis:

”Senaten strävade efter en rättvis och jämn fördelning av mat och andra nödvändigheter för konsumenterna samt att hålla priserna nere och att öka den inhemska produktionen. Därför var det nödvändigt att reglera transporterna, försäljningen och konsumtionen av mat.”

Lagen möjliggjorde även rekvisitioner, någonting som klart stred mot medborgarnas rätt till privat egendom. Lagen måste på grund av detta behandlas på samma sätt som grundlagsändringar. Lantdagen konstaterade att ärendet är brådskande och röstade igenom lagen med rösterna 177 för och 6 emot lagen.

Efter att lagen drivits igenom utfärdade senaten en förordning gällande införandet av ransonering. Den 5 juni förbjöds bruket av matgrödor som djurfoder. Samma dag utfärdade senaten ett dekret som ordnade konsumtionen av säd under sommaren. Genom förordningen proklamerade regeringen att den skulle ha sädeslager till den 17 juni. Förordningen gällde vete- råg- och kornlager som regeringen tog över. Rekvisitionsförordningen gällde alla spannmålslager större än 4 kg och alla grynlager större än 3 kg.

Enligt senatens riktlinjer var den dagliga ransonen spannmål 150 gram för dem som gjorde lätt arbete, 240 gram för dem som gjorde medeltungt arbete och 300 gram för dem som utförde tungt arbete. De kommunala livsmedelsverken var tvungna att se till att konsumtionen hölls inom sina gränser och se till att få tag på spannmål ifall det var brist på det.

Hela planen att distribuera det som det var brist på fungerade hur som helst inte som planerat. Kommunerna ville inte dela med sig av sitt eget överskott med övriga kommuner, utan delade hellre ut det bland sina egna invånare.

Senatens olyckliga spannmålsaffärer

Finlands senat gjorde försök att återställa spannmålsimporten. I princip hade det varit möjligt att återställa spannmålsleveranserna från Ryssland då den provisoriska regeringen hade förstatligat spannmålslagren. Den provisoriska regeringen hade dock i praktiken inte möjlighet att få provinserna att överlämna sina spannmål. Finlands import ökade under april, men sjönk efter det från två till en miljon kilogram i månaden. Spannmålsaffären hämmades även på grund av de stränga relationerna mellan den provisoriska regeringen och den finska senaten som orsakats över grälet gällande Finlands status.

Senaten försökte köpa spannmål från Ryssland. Den 27 juni undertecknade senaten ett avtal med den provisoriska regeringen gällande transporter på 62 miljoner kilogram spannmål mellan juli och oktober. Den provisoriska regeringen behövde pengar för att upprätthålla de ryska trupperna i Finland och betalningen på 60 miljoner finska mark gjordes i förväg.

Senaten gick med på att betala i förväg för att den trodde att det skulle pressa den provisoriska regeringen till att skynda på leveranserna. Så blev det inte. Den provisoriska regeringen som inte hade tillräckligt mycket finsk valuta använde pengarna på att betala sina trupper, men spannmålsleveranserna sjönk.

Senaten hade även otur när den försökte köpa spannmål från USA. Även dessa leveranser betalade man i förväg under sommaren. Man köpte samma mängd spannmål som från Ryssland. Problem med transporterna och USA:s ökade inblandning i världskriget försenade transporterna som redan stod i hamnarna för att skeppas till Finland.

Ryska trupper får mera mat

Under sommaren 1917 fanns det ungefär 100 000 ryska trupper stationerade i Finland. Dessa trupper använde de redan knappa resurserna mer än vad man hade räknat med. Praktiskt taget gällde inte ransoneringen ryssar. Tanken var att de ryska trupperna skulle få sina spannmålsbehov från Ryssland och övriga matvaror från Finland. Spannmålsleveranserna från Ryssland minskade dock under sommaren.

Ransoneringen minskade inte soldaternas köttkonsumtion. I medeltal var det månatliga köttintaget över fem kilogram, med andra ord litet under 200 gram om dagen. Finlands militära och politiska positions var så prekär både internt och i förhållande till Ryssland att senaten inte vågade minska truppernas ransoner mycket. Senaten hindrade heller inte rekvisitionen av köttdjur, trots att saken diskuterades.

De ryska truppernas obehöriga rekvisitioner ökade under sommaren. Detta berodde på bristande disciplin, men också på grund av att officerarna ofta valde att se mellan fingrarna när sådant skedde. Livsmedelsverken var ansvariga för att proviantera de ryska trupperna. På grund av att trupperna måste få mat så ledde detta till större brister på främst kött och mejeriprodukter.

Myndigheterna var tvungna att minska på de dagliga spannmålsransonerna i december och januari. Den vanliga ransonen var 200 gram per dag. Man kunde också få ett kort för ytterligare 100 gram. En betydande del av ransonen bestod av havre.

Importförsöken misslyckas

Man hoppades i Finland på att självständigheten i december skulle möjliggöra flera spannmålstransporter från Förenta staterna och neutrala länder. USA var dock rädd för att spannmålen skulle hamna i fel händer. Den amerikanske ”matdiktatorn” Herbert Hoover avbröt förhandlingarna om spannmålstransporter till Finland i november. I december valde de allierade makterna att omvärdera situationen.

De allierade makternas diplomater rekommenderade att man skulle sända spannmål till Finland, så att den allmänna opinionen inte skulle vara för tyskvänlig i den nya republiken. USA:s regering valde i medlet av december att återuppta förhandlingarna om spannmålsleveranser till Finland.

Diplomaterna rekommenderade återigen i januari att man borde skicka mat till Finland. Denna gång för att motverka oroligheter och så att bolsjevikernas inflytande inte skulle öka. Finland gick dock inte med på de politiska kraven som de allierade makterna lade fram i förhandlingarna. Finlands bedömning av situationen påverkades av fredsförhandlingarna i Brest-Litovsk mellan Tyskland och Rådsryssland, vilket ökade förhoppningarna om livsmedelsbistånd från Tyskland. Det blev omöjligt att försöka importera spannmål från de allierade makterna efter att inbördeskriget bröt ut i slutet av januari 1918.

Spannmålsleveranserna från Ryssland tog också nästan genast slut. Detta kom dock inte som en överraskning för myndigheterna. De lokala livsmedelsverken hade mottagit cirkulär där de uppmanades att förbereda sig på att landet måste bli självförsörjande när det gällde mat.

Ryska trupperna lämnar delvis landet – en liten lättnad

Efter självständighetsförklaringen var det i princip möjligt att delvis påverka de ryska truppernas närvaro i landet. Under hösten hade trupper förflyttats från Finland och en del hade valt att självmant lämna landet. Vid årsskiftet fanns det hur som helst cirka 40 000 man kvar i Finland. Underhållsbördan hade lättats med över hälften, men det var fortfarande svårt att livnära trupperna.

Genast efter självständighetsförklaringen hade den finska regeringen ingen större brådska att beordra de ryska trupperna att lämna landet. Officiellt tillhörde Ryssland fortfarande de allierade makterna, som Finland hoppades på livsmedelsbistånd från. Den finska regeringen påpekade dock att ryska armén använde av landets knappa livsmedelstillgångar och att de orakade osäkerhet på grund av bristande disciplin.

1918 – året som präglades av knapphet och hunger

Både under och efter frihetskriget år 1918 försämrades Finlands redan dåliga livsmedelssituation. Många finländare led av näringsbrist. De som hade det värst var de fattiga i östra och norra Finland samt i landets största städer. Maten som erbjöds för de röda i fånglägren efter kriget var otillräcklig och av låg kvalitet. Ute i Kajanaland var folket tvunget att baka barkbröd.

Under våren och sommaren blev man tvungen att ytterligare dra in på ransonerna. Mängden spannmål man kunde köpa med sin matkupong motsvarade endast en tiondel av det dagliga behovet. Den förskräckliga situationen förbättrades tillfälligt efter skörden, men man visste redan att de finska lagren inte skulle räcka över vintern. Importen hade kapats av och utgående från olika estimat skulle den inhemska produktionen räcka fram till tidig vår år 1919.

Det första världskrigets slut medförde ingen direkt lättnad. Ententens embargo mot centralmakterna fortsatte efter att Tyskland hade kapitulerat i november år 1918. Frankrike insisterade på att embargot skulle fortsätta till och med början av mars 1919. Eftersom Tysklands inflytande var starkt i Finland mot slutet av kriget, fick Finland genomlida embargot. Embargot lättades gradvis och den 24 februari 1919 klassades Finland som ett neutralt land, vilket betydde att handelsrestriktionerna avlägsnades. Redan före detta hade Finland mottagit stora spannmålsleveranser efter att Herbert Hoover hade övertygats om att leveranserna var livsviktiga.

Katastrofen avvärjs

Situationen förbättrades under våren 1919 efter att regelbundna spannmålstransporter igen var möjliga tack vare lån från Förenta staterna. Dessa försändelser räddade Finland från en förestående hungersnöd. Punktliga återbetalningar av det amerikanska lånet under den ekonomiska depressionen under 1930-talet förbättrade amerikanernas syn på Finland. Finland började förbättra livsmedelssjälvförsörjningen och utökade säkringen av lager, utgående från lärdomarna från det första världskriget

Man lyckades inte uppnå en fullständig balans i konsumtionen mellan olika folkgrupper och delar av landet även om kupongsystemet resulterade i ett bättre utfall än okontrollerad konsumtion. Landsbygden klarade sig bättre än städerna i det stora hela. Regionala skillnader gällande tillgång till spannmål accentuerades på grund av transportproblem.

Situationen i Finland varierade stort mellan olika regioner. Kommunerna i södra och västra Finland som till största del var agrara och självförsörjande påverkades inte mycket av livsmedelsbristen och folket svalt inte. Däremot led befolkningen i de större städerna i östra och norra Finland av undernäring.

Sibelius, Saarinen, Schjerfbeck – nationsbygge genom konst och kultur

Publicerad i 10.9.20151.6.2021 by jenniheinonen

Skapandet av det moderna Finland var ett projekt av den finländska intelligentian riktat å ena sidan till Finlands folk och å andra sidan åt en internationell publik. Genom att skapa viktiga nationella verk inom arkitektur, bildkonst och musik, skapade man även internationell synlighet.

Som nation saknade Finland ett storslaget förflutet. Därför ansågs konst och kultur vara de främsta verktygen man hade till förfogande under nationsbyggandet och för att nå internationell synlighet.

För den nationella kulturen var det av största betydelse att majoritetsspråket finska skulle bli Finlands nya språk för kultur och vetenskap. När Finland blev självständigt utgjorde den finskspråkiga befolkningen 88 procent av Finlands befolkning. Det finska språket började utvecklas kring medlet av 1500-talet när Mikael Agricola översatte Nya Testamentet till finska. Den första Bibeln på finska trycktes år 1642.

För det skrivna finska språket var det viktigt att den svenska lagstiftningen utkom på finska år 1734. Den finska vokabulären var dock fortfarande mycket begränsad under tidigt 1800-tal. Då språket utformades var ett av målen att hitta på finska motsvarigheter till internationella ord och fraser istället för att bara låna ord från andra språk. Detta noggranna och genomgripande arbete har bidragit till att det är svårt att lära sig finska.

Litteratur på två språk

En av nationsbyggarnas mål var att skapa en nationell litteratur. Finsk litteratur som skapades i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet hämtade inspiration från europeiska verk, men vann aldrig någon större internationell uppmärksamhet.

Aleksis Kivis roman Seitsemän veljestä (”Sju Bröder”), som utkom år 1870, anses vara den första finska romanen. Boken handlar om sju unga män och deras problem med att anpassa sig till de krav som den civiliserade världen ställer på dem. Elias Lönnrot skapade i sin tur nationaleposet Kalevala som grundar sig på finska och karelska folksägner. Den första versionen av Kalevala utkom år 1835 och den andra 1849.

F. E. Sillanpääs litterära bana påbörjades under det första världskriget. Hans romaner behandlar det agrara finska livet utgående från tidens psykologiska kunnande. Sillanpää är den enda finländaren som vunnit Nobels litteraturpris.

Vid sidan om den finska kulturen fanns även den svenska kulturen, som exempelvis stöddes av den finländska eliten. En stor del av den svenskspråkiga eliten valde att byta sitt språk till finska, medan andra starkt försvarade sitt svenska modersmål då det var språket för högre bildning i motsats mot det lantliga finska språket. De stora nationalkänslobyggarna J. L. Runeberg och Z. Topelius skrev på svenska och deras verk översattes aktivt till finska. Hursomhelst ökade antalet böcker och tidningar som utkom på svenska mot slutet av 1800-talet.

Då Finland blev självständigt år 1917 hade landet en livskraftig litterär kultur på både finska och svenska. Översättningar utkom också i överflöd. Den helsingforsbaserade socialdemokratiska tidningen Työmies var landets största tidning. De övriga stora tidningarna var Helsingin Sanomat och Uusi Suometar, som var finska, och Hufvudstadsbladet, som var svensk.

Konstnärer söker inspiration

Vid slutet av 1800-talet hämtade finländska artister inspiration särskilt från Paris. Bland de konstnärer som studerade måleri i Frankrike var Albert Edelfelt, Axel Gallen-Kallela, Eero Järnefelt och Pekka Halonen. Denna period då konstnärerna framställde nationella motiv med internationella influenser kallas den finska konstens guldålder.

Järnefelts realistiska målning Trälar under penningen från 1893 är en av de mest kända målningarna i Finland. Motivet representerar nationalromantik, då svedjebruket som framställs på målningen inte längre användes förutom i liten grad i Finland under 1890-talet.

Axel Gallen-Kallelas Kalevalamotiv blev också nationella ikoner. Gallen-Kallela fick inspirationen till Kalevalamotiven under sin bröllopsresa till Fjärrkarelen. Han målade fresker med Kalevalamotiv till den finska paviljongen på världsutställningen i Paris år 1900, som skapade mycket publicitet. Efter Finlands självständighet utformade Gallen-Kallela förtjänsttecken och uniformer.

Helene Schjerfbeck var en av de finländska konstnärer som studerade måleri i Paris. Kvinnliga konstnärer överskuggades av männen under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal. Det räckte fram till den senare hälften av 1900-talet innan Schjerfbecks målningar började uppskattas. Schjerfbecks målning Balskorna (1882) såldes år 2008 på Sotheby’s för 3,9 miljoner euro, vilket är det högsta priset en finländsk målning någonsin betingat.

Den finländska tolkningen av Jugend

År 1812 blev Helsingfors Finlands huvudstad efter kejsare Alexander I beslut. Helsingfors monumentala centrum ritades av Carl Ludvig Engel och färdigställdes mellan 1820–1850-talen i den nya huvudstaden. Senatstorget och omgivningen kring troget liknar på många vis S:t Petersburg.

Helsingfors började växa mycket under slutet av 1800-talet. Konstmuseet Ateneum stod färdigt år 1887 och Ständerhuset år 1891. Ständerhuset fungerade som möteslokal för alla ofrälse stånd under lantdagarna.

Jugendstilen var dominerande i både privat och offentligt byggande under tidigt 1900-tal. En av de unga förmågorna när det gällde arkitektur var Eliel Saarinen som bidrog till ritandet av Nationalmuseum, som stod färdigt år 1906 i Helsingfors. Saarinen ritade även Helsingfors järnvägsstation som färdigställdes år 1919. Utöver detta formgav Saarinen även sedlar och nya frimärken år 1917.

Helsingfors var inte det enda stället i Finland som fylldes med jugendbyggnader. Under tidigt 1900-tal färdigställdes otaliga bostadshus, banker, kyrkor och övriga byggnader i jugendstil över hela landet.

Sibelius – det mest framstående namnet i finländsk musik

Jean Sibelius lät sig inspireras av finländsk folkmusik och i synnerhet av nationaleposet Kalevala. Det fanns ingen i Finland som kunde tävla med Sibelius, men sedan slutet av 1800-talet hade Finland flera framstående kompositörer och dirigenter.

Sopranen Aino Ackté var det största namnet inom finländsk opera. Hon var fastanställd vid Stora operan i Paris 1897–1903 och i Paris gjorde hon en av de första finländska skivinspelningarna år 1901. År 1912 grundade hon Nyslotts operafestival, som hon själv ledde 1913–1914, 1916 och 1930.

Den finländska musikaliska scenen var starkt påverkad av den estniska sångfesten. Det finländska Folkupplysningssällskapet började efter estnisk förebild ordna sångfestivaler var tredje år från och med år 1884. När förryskningsåtgärderna ökade i Finland år 1899 blev sångfestivalerna en plattform för nationellt motstånd.

Före Finland självständighet fanns det även en livskraftig scen för rysk konst centrerad i Helsingfors och Viborg. Stjärnor från Mariinskijteatern i S:t Petersburg kunde regelbundet ses på Alexandersteatern i Helsingfors. Dessa band bröts efter oktoberrevolutionen.

År 1917 var Finland ett måttligt välmående jordbruksland som beboddes av läskunniga lutheraner, där hälften av befolkningen var under 25 år gammal

Publicerad i 15.2.20155.5.2021 by jenniheinonen

När Finland föddes var Finland bokstavligen en ung nation. År 1917 var 35 procent av finländarna under 15 år gamla och hälften av befolkningen var under 25. När Finland blev självständigt var det ett agrart land där urbaniseringen hade accelererat sedan slutet av 1800-talet. Finland var, förutom Norge, det mest lutheranska landet i Europa där 98 procent av befolkning tillhörde kyrkan.

År 1917 hade Finland 3,1 miljoner invånare. Utgående från folkräkningen år 1910 pratade 88,1 procent av befolkningen finska, 11,6 procent svenska, 0,25 procent ryska, 0,06 procent tyska och 0,07 procent övriga språk som sitt modersmål.

Befolkningen i Finland hade tredubblats under den ryska tiden som varade från 1809 till 1917. Befolkningen ökade på grund av höga födelsetal trots att det skedde en stor utvandring under de sista autonoma åren. Mellan 1870 och 1914 emigrerade cirka 300 000 finländare till Förenta staterna. Av dessa återvände ungefär en fjärdedel till fäderneslandet.

Stora åldersgrupper avlöser varandra

Mellan åren 1860 och 1910 ökade befolkningen i Finland med 68,5 procent. Mängden barn som föddes åren 1898–1917 var ovanligt hög. Mellan dessa år föddes det i medeltal 88 450 barn per år. Den totala fertiliteten per kvinna minskade dock under tidigt 1900-tal och låg på 3,7 barn per kvinna när Finland blev självständigt.

År 1917 föddes det 81 046 barn i Finland. Av dessa dog nästan 12 procent under sitt första levnadsår. Statistiskt sett kunde ett nyfött barn se fram emot 43 levnadsår om det var en pojke och 49 år om det var en flicka. Barndödligheten förblev stor fram till det femte levnadsåret. Den förväntade livslängden för en pojke som hade överlevt till sin femte födelsedag var 57 år och för en flicka 60 år. Av pojkarna dog 5 400 i förtid i det andra världskriget.

Urbaniseringen tog fart

År 1910 bodde 84,2 procent av finländarna på landsbygden och 15,8 procent i städer. Urbaniseringen tog fart under sista åren av ryskt styre. Den huvudsakliga slutdestinationen för den inhemska migrationen var Helsingfors, där befolkningen fördubblades mellan åren 1900 och 1917. Migrationen förändrade språksituationen i huvudstaden, då den finskspråkiga befolkningen överskred den svenska befolkningen år 1900. När Finland blev självständigt var Helsingfors befolkningsmängd 187 000.

Bland de tio största städerna fanns Åbo (56 000), Tammerfors (46 400), Viborg (29 700), Vasa (24 800), Uleåborg (21 940), Kuopio (18 106), Björneborg (17 608), Kotka (11 794) och Lahtis (6 588). Före år 1917 bodde cirka 17 000 finländare i imperiets huvudstad S:t Petersburg. Antalet finländare som bodde i S:t Petersburg nådde sin topp under 1880-talet när cirka 24 000 finländare bodde där.

Den agrara befolkningen bestod av jordägare, personer som arrenderade hela gårdar, personer som arrenderade delar av gårdar och torpare. Därtill fanns det, främst i östra Finland, kringresande folk som bodde i andra personers hem. År 1912 fanns det 151 500 arrenderade gårdar i Finland. Av dessa arrenderade 1 500 hela gårdar, 55 000 arrenderade delar av gårdar och 95 000 var torpare. Antalet självständiga gårdar var 110 000. En tredjedel av finländarna tjänade sitt leverne från betalt gårdsarbete.

Finländarna var läskunniga lutheraner med en låg utbildningsnivå

År 1917 kunde nästan alla finländare läsa. 51,8 procent av befolkningen kunde både läsa och skriva. 42,8 procent kunde endast läsa och 21 560 personer (0,9 procent) kunde inte läsa överhuvudtaget.

År 1917 klarade under två procent av befolkningen av studentexamen, som banade väg för universitetsstudier. Av dessa var 60 procent gossar. Folkets bildningsnivå var överlag låg. Endast 4,5 procent av befolkningen hade någon sorts utbildning efter folkskolan.

Då det gällde religion, var Finland ett väldigt homogent land år 1917. Hela 98,1 procent av befolkningen tillhörde den evangelisk-lutherska kyrkan, 1,7 procent var ortodoxa och 0,2 procent tillhörde andra kristna kyrkor. Det fanns även judar och muslimska tatarer i Finland, men de saknade medborgerliga rättigheter på grund av sin tro.

Judarna fick fulla medborgerliga rättigheter genom senatens beslut den 22 december 1917 och beslutet trädde i kraft den 12 januari 1918. Vid den tidpunkten fanns det ungefär 1000 judar i Finland. Finlands islam-församling grundades år 1925, två år efter att religionsfrihetslagen trätt i kraft år 1923.

Jordbrukslandet som en del av den globala ekonomin

Finland var ett jordbruksland vid självständigheten år 1917. Jord- och skogsbruket gav levebröd för 66,3 procent av befolkningen medan 12,2 procent jobbade inom industrin. Trafik och transport försörjde 2,8 procent och handeln försörjde 2,2 procent av hushållen. Sex procent utförde tillfälligt arbete och 1,3 procent var tjänstemän, poliser och präster. 0,7 procent jobbade inom utbildningssektorn och 0,4 inom sjukvården. Därtill tillhörde 7,9 procent diverse grupper.

Storfurstendömet Finlands bruttonationalprodukt växte ganska långsamt fram till slutet av 1880-talet; endast litet på två procent årligen. På grund av befolkningstillväxten var tillväxten per capita endast litet på en procent. Efter detta ökade tillväxten aningen till tre procent årligen och litet under två procent per capita.

Under det första världskriget sjönk Finlands BNP med en tredjedel. Efter kollapsen ökade BNP markant mellan åren 1919 och 1928. Under recessionen i början av 1930-talet sjönk BNP, men den ekonomiska depressionen var inte lika allvarlig som i Västeuropa eller USA.

Finlands BNP per capita var i början av 1900-talet cirka 75 procent av Sveriges BNP. Det självständiga Finlands BNP per capita var endast hälften av Sveriges. Under mellankrigstiden var den ekonomiska tillväxten ungefär lika stor i både Finland och Sverige. Under sent 1930-tal var Finlands BNP två tredjedelar av Sveriges. Båda ländernas ekonomiska tillväxt var snabbare än medeltalet i Västeuropa, vilket gjorde Sverige till ett av det mest välmående länderna i Västeuropa. Finland lyckades ta sig till 80 procent av medeltalet för regionen.

Under det första världskriget påverkades Finlands ekonomi av inflation, någonting som var ett nytt fenomen i Finland, men även globalt. Folket hade vant sig vid stabila priser och många hade börjat spara pengar. Priserna i Finland ökade tiofalt på fyra år och pengarnas värde minskade. Den finska marken förlorade 90 procent av sitt värde under det första världskriget. Folkets inbesparningar försämrades och realvärdet på lån kollapsade. År 1918 låg inflationen på 238 procent, vilket är det överlägset högsta i Finlands historia. Finland lyckades dock undvika hyperinflationen som fördärvade de västeuropeiska ekonomierna under tidigt 1920-tal.

Västeuropa en viktigare handelspartner än Ryssland

Det första världskrigets efterdyningar förändrade den finska handeln från grunden. Det var ett specialförhållande att Storfurstendömet Finland hade en egen tullgräns med Ryssland. Före första världskriget var Ryssland inte längre Finlands viktigaste handelspartner.

De huvudsakliga länderna man exporterade produkter till var Storbritannien (29,5%), Ryssland (27,4%), Tyskland (12%) och Frankrike (8,5%). Exporten bestod främst av produkter från skogsindustrin (73,5%). De huvudsakliga länderna man importerade från var Tyskland (41,6%), Ryssland (28,7%), Storbritannien (11,9%), Danmark (5,4%) och Sverige (5,1%). Storbritannien hade ersatt Ryssland som viktigaste exportland i början av 1900-talet. Samtidigt klev Tyskland förbi Ryssland som viktigaste importland. Särskilt spannmål importerades i stora kvantiteter från Tyskland.

Den vanliga handeln avstannade när världskriget bröt ut. Under krigsåren blev Ryssland Finlands viktigaste handelspartner. Den ryska krigsekonomien skapade efterfrågan och hämtade pengar till Finland., vilket accelererade inflationen när efterfrågan sjönk. Däremot blev Ryssland den enda som skickade spannmål till Finland. Bolsjevikernas revolution i oktober 1917 påverkade kraftigt Rysslands roll för den finska ekonomien.

Finländarna reste med båt och tåg

Frånochmed 1860-talet förbättrades väg- och järnvägsnätet i Finland. År 1917 fanns det 4 137 kilometer järnväg i landet. Huvudjärnvägarna till Uleåborg via Tammerfors och Österbotten hade byggts 1862–1884, till Åbo 1903, till S:t Petersburg via Viborg 1870 och till Kajana via Savolax 1889–1904. Från Uleåborg hade järnvägen förlängts till Rovaniemi år 1909. Förbindelsen till Joensuu gick via Viborg.

Båtar transporterade stora massor av människor och varor på insjöarna Päijänne och Saimen. Den lokala båttrafiken var även livlig vid östersjökusten.

År 1917 fanns det 22 000 kilometer väg i Finland. Vägarna plogades inte under vintern på grund av låg trafik. Det fanns litet på tusen bilar i landet år 1917. Transport över land förlitade sig på hästar och det fanns 400 000 hästar i Finland. Antalet cyklar ökade kraftigt under tidigt 1900-tal tack vare att priserna sjönk på grund av industriell framställning. Det fanns uppskattningsvis 200 000 cyklar i landet i början av 1920-talet.

Den största dagstidningen var socialistisk

Massmedia i Finland år 1917 bestod av dagstidningar och tidskrifter. Det fanns ett överflöd av bägge sorterna på både svenska och finska. De största tidningarna var Työmies, Hufvudstadsbladet, Helsingin Sanomat, och Uusi suometar. Alla dessa utgavs i Helsingfors.

Den socialdemokratiska Työmies var landets största tidning. Upplagan växte särskilt under år 1917. Även alla andra dagstidningar fick flera prenumeranter under det första världskriget. Finländarna var intresserade av krigsnyheter.

Bland tidskrifterna hade de satiriska tidningarna, som kommenterade olika frågor och fenomen, en stark position. Alla dagstidningar och tidskrifter påverkades av att nästan all censur försvann efter marsrevolutionen. Efter revolutionen rådde en aldrig tidigare skådad uttrycksfrihet.

Flaggan, riksvapnet och nationalsången – Finlands officiella symboler

Publicerad i 15.1.20156.5.2021 by jenniheinonen

Finland saknade en officiell flagga vid självständigheten. Den blå korsflaggan antogs som Finlands officiella flagga den 28 maj 1918 efter lantdagens beslut. Den ersatte den tillfälliga statsflaggan med det heraldiska lejonet på en röd bakgrund.

Lagen om Finlands flagga, som senaten godkände den 29 maj 1918, beskriver den officiella statsflaggan: ”Finlands statsflagga är av tyg och rektangulär till formen, med ett havsblått (ultramarint) kors på vit botten. Korset delar in flaggan i fyra rektangulära, lika höga fält. I korsets mitt finns Finlands vapen.” Sjöfarts- och handelsflaggan var statsflaggan utan riksvapnet. Krigsflaggan var en tretungad statsflagga. Flaggan utformades av Eero Snellman och Bruno Tuukkanen. Kronan avlägsnades från vapnet på statsflaggan år 1920.

Lagen om Finlands flagga var en av de första frågorna som behandlades i lantdagen efter inbördeskriget i maj 1918. Majoriteten i lantdagen ansåg att lejonflaggan som hade en röd bakgrund inte var lämplig som Finlands statsflagga. Lejonflaggan hade understöd bland ledamöterna från Svenska folkpartiet och det ungfinska partiet. Genom att lägga till det rödgula vapnet på statsflaggan uppnådde man en kompromiss mellan de två lägren.

Under inbördeskriget hade de vita flaggat med lejonflaggan och olika blåvita flaggor under parader och begravningar. På de områden som kontrollerades av folkdelegationen hade man flaggat röda flaggor. Vid röda begravningar hade man använt sig av fackförbundens eller fackföreningarnas lokalavdelningsflaggor.

Skapandet av den blåvita flaggan

Olika blåvita förslag som flagga hade redan framförts under den ryska tiden. Blått och vitt etablerades vid sidan av lejonflaggan under 1860-talet. Fennomanerna, som ville stärka finska språkets ställning, förband politiskt sig till de blåvita färgerna. Kritikerna tyckte att det blå korset liknade segelsällskapens flaggor för mycket.

Efter att Finland blivit självständigt började de statliga myndigheterna, kommunerna och icke-socialistiska organisationer att använda den blå korsflaggan vid olika högtider. Vanliga medborgare började använda flaggan från och med slutet på 1920-talet.

De olympiska spelen ökade folks kännedom av den blå korsflaggan både i Finland och internationellt. Hannes Kolehmainen, som vann det olympiska maratonet i Antwerpen, fick en blå korsflagga över sina axlar, någonting som var väldigt ovanligt under en tidsperiod då flaggan ansågs högtidlig och helig.

Flaggan fick större synlighet då den användes i olika reklamer och på förpackningar. Paavo Nurmi framställdes springande framför den blå korsflaggan på en av Fazers sötsaksaskar. Behandlade flaggan med respekt i reklamerna. Genom större synlighet blev den blå korsflaggan så småningom en av det finska bildspråket.

Vänsterns mottagande av den blå korsflaggan var i början strängt negativ. Finlands Socialdemokratiska Partis ställning till flaggan mjuknade under 1920-talet och accepterade att man till exempel att man kan flagga med korsflaggan på Finlands självständighetsdag den 6 december. Partiet förhöll sig negativt till bruket av den blå korsflaggan när man firade det ”vita Finland” och många partimedlemmar skydde den till en början. Kommunisterna i det självständiga Finland var absolut emot den blå korsflaggan.

Arbetarklassens avsky mot den blå korsflaggan förstärktes av att det var obligatoriskt att flagga med korsflaggan vid arbetarlokaler under de första åren av självständigheten. Så sent som år 1933 hissade Fosterländska folkrörelsens (IKL:s) medlemmar den finska flaggan på över hundra arbetarlokaler den 16 maj, vid 15-årsfirandet av inbördeskrigets slut.

Det fanns få flaggdagar

Till en början fanns det endast två officiella flaggdagar – självständighetsdagen den 6 december och Försvarets fanfest den 16 maj till minne av segerparaden efter frihetskriget. Midsommardagen blev inofficiellt finska flaggans dag år 1927 och officiellt 1934.

Det rekommenderades även att man skulle flagga på Runebergsdagen den 5 februari och på Snellmandagen den 12 maj. På Kalevaladagen den 28 februari flaggade man även för Elias Lönnrot. Finska studenter arbetade särskilt aktivt för att Aleksis Kivis födelsedag den 10 oktober skulle bli en nationell flaggdag. Dagen blev en flaggdag på 1930-talet. Att flagga på mors dag, som hade firats i Finland från och med år 1918, blev också en etablerad vana.

Flaggdagarna var kontroversiella frågor i olika sociala kretsar. J. L. Runeberg var ”för svensk” för många finskspråkiga. Aleksis Kivi och Elias Lönnrot var emellertid helt främmande för stora delar av den svenska befolkningen. J. V. Snellman var i princip den personen som förenade finländarna mest. Fennomanerna approprierade dock firandet kring Snellman till de övriga gruppernas förtret.

Den svenska befolkningens föga entusiastiska attityd till den blå korsflaggan var uppenbar. Vid kusten kunde man skåda korsflaggan i gult och rött vid sidan av den officiella flaggan.

Krigsåren förenade nationen under en flagga

Vinterkriget förändrade finländarnas syn på den blå korsflaggan. Vid begravningar för stupade soldater täcktes kistan med flaggan, vilket kopplade ihop fäderneslandet och uppoffringen för det. De stupade var från alla samhällsklasser och hade olika ideologier. Den socialdemokratiska riksdagsledamoten Sylvi-Kyllikki Kilpi summerade förändringarna i attityden till korsflaggan under ett arbetarflaggevenemang i Vallgård i Helsingfors på midsommarafton år 1940:

”Efter händelserna i vintras har nationens flagg nått sin rätta plats i våra tankar. Den är en symbol för ett fritt och självständigt land, och otaliga är de socialister och klassmedvetna arbetare som givit sitt liv för sitt fädernesland och vars kroppar nu vilar klädda i flaggan på kyrkogårdarna i sina hemstäder.”

Den blå korsflaggan användes om och om igen i det krigstida bildspråket. Väldigt många små nationsflaggor, som såldes av lottorna, viftades de ivrigt med under den finsk-svensk-tyska idrottstävlingen i september 1940. Under det tidiga skedet av fortsättningskriget fick folket se bilder av den finska flaggan som återvände till de områden som förlorades under vinterkriget. Hissandet av den finska krigsflaggan på tornet av Viborgs slott i slutet av augusti 1941 var en djupt symbolisk händelse.

Efter fortsättningskriget marscherade även kommunisterna bakom den finska korsflaggan under sina första maj-marscher. Tanken om nationen och vad den omfattade omdefinierades. Genom att acceptera den blå korsflaggan tillkännagav kommunisterna att de representerade folket och arbetade för folkets väl.