Författare: jenniheinonen

Republiken slöt fred med Rådsryssland

Publicerad i by jenniheinonen

År 1919 vann ett republikanskt statsskick åter igen mark efter det lilla försöket på monarki år 1918. Året därpå slöt Finland fred med Rådsryssland. Från och med hösten 1918 började man gradvis släppa röda fångar fria. År 1921 fanns det endast 1000 av dem kvar i fängelse.

Planerna för att göra Finland till en monarki rann ut i sanden när Tyskland förlorade det första världskriget. Förespråkarna för ett republikanskt statsskick vann en klar majoritet i lantdagen i valet i mars 1919. Lagen fick hur som helst inte en tillräcklig majoritet i lantdagen under behandlingen för att klassas som ett brådskande ärende. Efter Heikki Ritavuoris förslag togs lantdagens rätt att avsätta presidenten bort från lagförslaget. Efter detta fick lagförslaget det nödvändiga tilläggunderstödet från Samlingspartiet. Lantdagen godkände grundlagsförslaget den 21 juni och förklarade det brådskande.

Den nya regeringsformen måste ännu undertecknas av riksföreståndare C. G. E. Mannerheim. En grupp högeraktivister försökte stoppa detta eftersom de var rädda för att en ny president skulle stoppa deras försök att invadera Petsamo och Östkarelen. Mannerheim lovade aktivisterna sitt stöd ifall de skulle ha lyckats få västmakternas och Samlingspartiets understöd, men eftersom detta inte lyckades undertecknade Mannerheim den nya grundlagen i juli år 1919. Den nya grundlagen upphävde 1772 års regeringsform och förenings- och säkerhetsakten från 1789.

Den Högsta förvaltningsdomstolens förste president K. J. Ståhlberg valdes till Republiken Finlands förste president. Ståhlberg som hade gått med i Framstegspartiet vann valet, som genomfördes av riksdagen, med rösterna 143 mot Mannerheims 50 röster. Ståhlberg fick rösterna från mitten- och vänsterpartierna.

Rådsryssland erkände gränserna från år 1812 och gav Finland Petsamo

Under fredssamtalen i Dorpat mellan Finland och Rådsryssland, krävde Finland Östkarelen, Petsamo och Kolahalvön. Fredsfördraget som undertecknades den 14 oktober 1920 gjorde att Finland fick Petsamo, som hade lovats åt Finland av kejsare Alexander II år 1864, i utbyte mot att Finland överlämnade områdena kring vapenfabriken i Sestroretsk. Grunddragen i freden var att Rådsryssland erkände Finlands historiska gränser, vilket betydde Storfurstendömet Finlands gränser från år 1812.

Enligt fredsfördraget skulle Finland återlämna kommunerna Repola och Porajärvi, som hade valt att förena sig med Finland, till Ryssland. Repolas tillförordnade länsman Bobi Sivén blev så upprörd av fredsfördraget att han sköt sig själv. Akademiska Karelen-Sällskapet (AKS), som grundades år 1922, såg Sivén som en martyr och hjälte. AKS eftersträvade ett Storfinland genom att de östersjöfinska folken nära den finska gränsen skulle införlivas med Finland. Finland slutade även i fredsfördraget stöda Republiken Kirjasalo i Ingermanland.

Extremhögern var missnöjd med fredsförhandlingarnas resultat. Finska frivilliga fortsatte att delta i olika östersjöfinska revolter i olika delar av Rådsryssland under några år, vilket skapade konflikter mellan de två länderna. Idéen om Storfinland fick särskilt mycket understöd bland de finskspråkiga universitetsstudenterna, vilket reflekterades i studentpolitiken och i nationell politik.

Papper, pappersmassa och timmer hjälpte Finland att återhämta sig

Publicerad i by jenniheinonen

 

Finland var ett specialfall inom det ryska riket, eftersom Finland hade sin egen nationella ekonomi. Finland och Ryssland hade en tullgräns och den ryska regeringen begränsade tillgången av finska produkter på den ryska marknaden genom att införa tullar på produkterna. Från och med 1880-talet hade den finska senaten främjat upprättandet av handelsrelationer med Västeuropa. Förde det första världskriget skedde mer än två tredjedelar av den finska importen och exporten med andra länder än Ryssland.

När världskriget bröt ut avbröts handeln med Västeuropa nästan helt och hållet, med undantag för Sverige. Ryssland blev Finlands viktigaste handelspartner. Mellan åren 1914 och 1916 resulterade det ryska behovet av militärmateriel i mycket affärsverksamhet och arbete för finska företag.

Finska markens värde sjönk på grund av inflationen under världskriget till endast nio procent av sitt värde år 1914. Värdeminskningen var tre gånger större än i Sverige eller Storbritannien. Markens värde lyckades dock stabiliseras under de första åren av självständighet och Finland upplevde inte likadan hyperinflation som Tyskland.

År 1914 var den finska bruttonationalprodukten ungefär 70 procent av vad den svenska BNP var. Under världskriget sjönk Finlands BNP till cirka hälften av Sveriges siffror. Tillväxttakten var hög i bägge ekonomierna före det andra världskriget. Finland började hur som helst komma ikapp med Sverige när det handlade om levnadsstandard. Vid slutet av 1930-talet var Finlands BNP cirka 80 procent av vad Sveriges BNP var.

Ekonomin återhämtade sig snabbt år 1919

Den finska ekonomin var snabbt uppe på fötter igen år 1919, när exporten till Västeuropa igen tog fart. Industristrukturen i Finland bidrog till återhämtningen. Det fanns en stor efterfrågan på träbaserade produkter i Europa efter det första världskriget.

Finlands viktigaste exportprodukter var papper och sågat virke. Både före och under det första världskriget hade den finska pappersindustrin gjort storskaliga investeringar. Papperet exporterades främst till Ryssland, eftersom de ryska fabrikerna inte klarade av att framställa tidningspapper av lika hög kvalitet som de finska fabrikerna.

Efterfrågan var även stor i Europa före det första världskriget. Tidningsvolymerna hade ökat under kriget och folket hungrade fortfarande efter nyheter efter freden.

Den finska sågverksindustrin hade färdigt existerande exportavtal med Västeuropa. När exportmöjligheterna åter igen kunde fortsätta var lagren med sågat virke relativt stora. Sågverkens industrikapacitet var även på en hög nivå.

Träförädlingsprodukter stod i medlet av 1920-talet för 85 procent av Finlands export. Den viktigaste exportmarknaden var Storbritannien. Tysklands betydelse ökade efter att landet hade återhämtat sig från den ekonomiska katastrofen som rådde under tidigt 1920-tal.

Vid skiftet av 1920- och 1930-talet kändes effekterna av den globala ekonomiska recessionen i Finland. Minskad efterfrågan av skogsindustriprodukter påverkade landsbygden, där inkomsterna från försäljningen av råvirke var viktig för lantbrukare. Avverkning var även en viktig inkomstkälla för arbetarna på landsbygden. Den ökade efterfrågan på skogsindustriprodukter efter recessionen hjälpte Finland att övervinna den svåra ekonomiska situationen snabbare än de flesta delarna av Europa.

Smörexporten fortsatte genom hela 1920-talet

Före det första världskriget hade Finland exporterat betydande mängder smör till Storbritannien och Danmark. Under världskriget exporterades mejeriprodukterna främst till S:t Petersburg. Den snabbt växande staden drog åt sig all finsk mjölk och smör som kunde exporteras. Exporten sjönk under 1917 på grund av livsmedelsbristen och upphörde helt och hållet efter oktoberrevolutionen.

Efter självständigheten skedde det ganska snabbt ett uppsving i produktionen. Jordbruksproduktionen återhämtade sig delvis tack vare en jordreform som gav arrendebönder möjlighet att lösa ut sina gårdar för summor som grundade sig på pengarna värde år 1914. Staten understödde reformen genom att erbjuda långfristiga lån.

Smörexportens betydelse började sjunka när Finland började betona självförsörjning i jordbrukspolitiken. Det hade uppstått en allvarlig livsmedelskris i Finland under slutet av det första världskriget när spannmålsimporten från Ryssland upphörde. Finland införde importtullar på spannmål för att få spannmålsproduktionen lönsam. Den stigande levnadsstandarden ökade i sin tur den inhemska efterfrågan på smör. Den finska jordbruksexporten började sjunka under slutet av 1920-talet och upphörde efter livsmedelsbristen på 1930-talet.

Lantdagarna i Finland 1863–1919

Publicerad i by jenniheinonen

Kontinuiteten är det mest kännetecknande för den finländska demokratin i en internationell jämförelse. Det moderna parlamentariska systemet går tillbaka till år 1863 då ståndsriksdagen i Finland åter började sammankallas regelbundet. Den demokratiska lagstiftningsprocessen och partisystemet utvecklades, även om den ryske kejsaren i slutänden enväldigt innehade den beslutande makten.

År 1907 ersattes den gamla ståndslantdagen med en enkammarlantdag med 200 ledamöter, där ledamöterna valdes i allmänna val. Med det första valet valdes 19 kvinnor in till lantdagen. Sedan dess har lantdagen, kallad riksdagen sedan 1919, nästan oförändrad fungerat som grunden för demokratin i Finland.

Lantdagen i Finland börjar samlas år 1863

År 1362 fick de som bodde i de östliga landskapen i Sverige, det vill säga Finland, rätt att deltaga i konungavalet i Sverige. Från Finland sändes en lagman, präster och tolv män för att representera Finland vid Mora stenar. Från och med detta tog finländarna del av den svenska riksdagen fram tills att de östliga landskapen erövrades av den ryske kejsaren Alexander I år 1809 och Finland blev ett autonomt storfurstendöme i det ryska imperiet.

Borgå lantdag, som ännu var en ståndslantdag, samlades år 1809, men efter det sammankallades lantdagen inte på över femtio år. Finland åtnjöt en långtgående autonomi och styrdes av kejsarens beslut som bereddes av förvaltningen i Finland utan att lantdagen hade någon roll.

År 1863 sammankallade Alexander II, Kejsare över Ryssland och Storfurste av Finland, den lagstiftande församlingen i Finland till lantdag. Finland var i behov av flera omfattande reformer som krävde större lagstadgade skattereserver vilket krävde lantdagens godkännande.

Kejsaren öppnade lantdagen den 18 september 1863 på det kejserliga palatset i Helsingfors, som senare blev presidentens slott. De fyra stånden som representerades var adeln, prästerskapet, borgarna och bönderna. Varje stånd samlades separat på Riddarhuset, som hade blivit färdigt ett år tidigare.

De lagförberedande kommittéerna hade representanter från alla stånd och eftersom svenska var det officiella arbetsspråket var man tvungen att ofta anlita tolkar. Endast några enstaka representanter kunde både svenska och finska. Den viktigaste reformen var lagen gällande kommunalt självstyre som trädde i kraft år 1865. Denna reform delade på kyrkan och den sekulära administrationen och skapade därmed grunden för den nutida demokratin på kommunal nivå.

Lantdagen sammankallades för några månader i taget för att bereda lagförslag var tredje till sjätte år efter kejsarens inbjudan. Det parlamentariska förfarandet med talmän och kommittéer utvecklades under denna tid och fortsatte på ungefär samma sätt i enkammarparlamentet.

Lantdagsreformen 1907

På grund av det rysk-japanska kriget och interna påtryckningar gick kejsaren med på reformer som även berörde Finland. År 1905 bildade de liberale professorn Leo Mechelin den första politiskt utnämnda senaten i Finland, som förberedde många radikala reformer.

Ständerna godkände och kejsaren stadfäste den nya lantdagsordningen år 1906. Ståndslantdagen ersattes av en lantdag som valdes genom allmänna och lika val. Valen skulle tillämpa d’Hondts proportionerliga metod, tillämpad per valdistrikt, så att alla mandat i lantdagen på ett ungefär skulle fördelas enligt hur många röster respektive parti fick. Samma metod tillämpas fortfarande i Finland både i riksdags- och kommunalval.

Alla som fyllt 24 år var röstberättigade, även kvinnor. Detta gjorde storfurstendömet Finland till det första stället i Europa där kvinnor fick lika rösträtt. Den första enkammarlantdagen såg 19 kvinnor från olika partier som ledamöter.

De politiska partierna växer fram

De politiska organisationerna började som språkpartier. De så kallade fennomanerna var de första som organiserade sig och propagerade för finska språkrättigheter. Detta blev grunden till det finska partiet. Ett arv från den tiden då Finland var Sveriges östra rikshalva var att administrationens och utbildningens språk var svenska, torts att endast 15 procent av befolkningen i Finland var svensk. Den svekomanska rörelsen uppstod som ett svar på den fennomanska rörelsen för att igen skydda den svenskspråkiga befolkningens rättigheter. Den svekomanska rörelsen kom senare att bilda det svenska partiet.

Den liberala och konstitutionella falangen av det finska partiet bröt sig loss under tidigt 1900-tal och bildade det ungfinska partiet. Konstitutionalismen innefattade mera resolut motstånd mot förryskningsåtgärderna och underströk lagarnas okränkbarhet. Det finska partiet trodde däremot på en mera pragmatisk förhandlingsstrategi för att säkra finskans ställning. Senare kom en grupp vid namnet Agrarförbundet att splittra sig från det ungfinska partiet för att föra den agrara befolkningens talan.

Arbetarrörelsen utvecklades till det socialdemokratiska partiet (SDP) år 1899. Socialdemokraterna blev det största partiet i enkammarlantdagen där de tog 80 av 200 mandat i valet år 1907. SDP splittrades år 1918 då Finlands kommunistiska parti grundades i Moskva efter det misslyckade revolutionsförsöket. Finlands kommunistiska parti var förbjudet i Finland från 1920–1940-talet, men tilläts verka igen efter andra världskriget och kom att bli en betydande politisk faktor fram till 1980-talet.

År 1918 bildade det finska och ungfinska partiet både Nationella Samlingspartiet (Kokoomus) och Framstegspartiet. Samlingspartiet existerar än idag, medan Framstegspartiet efter många namnbyten helt försvunnit från den finländska politiken.

Det finländska partisystemet är väldigt stabilt. Trots att partierna periodvis splittrats i olika fraktioner, så är egentligen de enda nya partierna Gröna förbundet som grundades på 1980-talet och Sannfinländarna som grundades på 1990-talet.

Marsrevolutionen i Ryssland tvingade kejsaren att abdikera

Publicerad i by jenniheinonen

Kejsaren av Ryssland och storfursten av Finland Nikolaj II abdikerade den 15 mars 1917. Hans bror storfurste Michail vägrade ta emot kronan. En kommitté utsedd av Duman började styra Ryssland. Folket började kalla kommittén för den provisoriska regeringen.

Den nya regeringen leddes av furste Georgij Lvov. Maktskiftet befriade även det politiska livet i Finland i och med att Lvovs regerings marsmanifest upphävde alla förordningar som begränsade Finlands autonomi. Socialdemokraten Oskari Tokoi bildade en flerpartiregering och parlamentets verksamhet påbörjades igen.

Stora förluster för Ryssland i världskriget och livsmedelsbrist ledde till marsrevolutionen. Ryssland hade förlorat närmare en miljon man i kriget i mars 1917. Därutöver var över två miljoner man skadade och närmare tre miljoner man saknades. Arméns stöd för kejsaren vacklade. Flera personer vid det kejserliga hovet, i Duman och i generalstaben började öppet uttala sig om att reformer är nödvändiga. Brist på mat och konsumtionsvaror ledde till missnöje bland befolkningen, vilket ledd till strejker och demonstrationer.

Kejsaren blir medborgare Romanov

Kejsaren störtades på grund av ett uppror som ägt rum en vecka innan han abdikerade. Kejsaren försökte använda sig av armén för att kväsa demonstrationerna, men den ena bataljonen efter den andra avhoppade till revolutionärerna. Nikolaj II befallde också att Dumans sessioner skulle upphöra. Största delen av Duman motsatte sig detta och började leda revolutionen och i S:t Petersburg började folket bilda arbetar- och militärråd vilka utgjordes av den mer radikala flanken under revolutionen.

Dumaledamöterna A. I. Gutjkov och V. V. Shulgin, storfurste Nikolaj Nikolajevitj samt befälhavare i den ryska armén, som hade lidit stora förluster, övertalade Nikolaj II att abdikera den 15 mars.

Nikolaj II gav kronan till sin bror, storfurste Michail Alexandrovitj, som vägrade ta emot kronan. Med detta var Romanovs tid som härskare av Ryssland över. Den ryske kejsaren blev en vanlig medborgare.

Den tillfälliga kommittén som tillsattes av den fjärde Duman i det ryska imperiet, som upplöstes av Nikolaj II, tog över kejsarens maktbefogenheter. En provisorisk regering började styra Ryssland. Regeringens konstitutionella legitimitet var tvivelaktig, men utländska makter började snabbt se regeringen som legitim. Statsministern fungerade som statsöverhuvud. Ryssland förvandlades till ett parlamentariskt land, trots att landet fortfarande officiellt var en monarki där kejsarens makt innehades av statsministern. Rysslands statsskick och struktur skulle avgöras av det ryska konstituerande mötet, som skulle väljas senare.

Maktskiftet skedde den 16 mars i Finland

Dagen efter att kejsaren abdikerat, den 16 mars 1917, gav den ryska östersjöflottans befälhavare Adrian Nepenin order om att generalguvernören i Finland, F. A. Seyn, och vice ordförande för ekonomiedepartementet Michail Borovitinov skulle gripas. De anhölls och transporterades till S:t Petersburg med tåg.

Maktskiftet skapade oro i många delar av Ryssland. Den provisoriska regeringen vädjade till ledarna för partierna i Finland att upprätthålla ordningen. Genom politiska eftergifter försökte regeringen upprätthålla goda relationer efter revolutionen i och med att kriget mot Tyskland fortfarande pågick.

På regeringens begäran vädjade även amiral Nepenin till de finländska partiledarna att upprätthålla ordningen. Hans vädjan publicerades i flera finska dagstidningar som exempelvis Uusi Suometar den 16 mars och Työmies den 18 mars. Arbetarrörelsen reagerade snabbt på Nepenins vädjan. Deras uttalanden om att upprätthålla ordningen fick särskilt stor spridning genom Työmies.

Marsmanifestet återställde autonomin

Från en finsk synpunkt var den provisoriska regeringens första viktiga beslut, deklarationen den 20 mars 1917, det så kallade marsmanifestet. Manifestet upphävde största delen av alla begränsningar av Finlands autonomi, vilket avslutade den andra förryskningsperioden.

Före deklarationen skedde det många förhandlingar. Den 18 mars reste en delegation bestående av representanter för alla lantdagsgrupper i Finland till S:t Petersburg. Manifestets utkast baserades på icke-socialisternas syn på att avsluta förryskningen. Vid den här tidpunkten var Socialdemokraterna villigare att erkänna den provisoriska regeringens makt över ärenden gällande Finland. Socialisterna hoppades på att i utbyte få sociala reformer till stånd. Vid det här stadiet erkände finländarna den provisoriska regeringen som ”innehavare av full statlig makt”.

Den nye generalguvernören förstod Finlands ställning

Den 19 mars utnämnde den provisoriska regering Michail Stachovitj, representant i Dumans överhus, till Finlands nye generalguvernör. Han tillhörde Oktoberunionen som var ett moderat högerparti. Stachovitj hade försvarat Finlands rättigheter i Duman. Hans adjutant blev professorn och friherren Sergej Korff som länge hade bott i Finland. Den 26 mars utnämnde den provisoriska regeringen Finlands senat, ledd av Oskari Tokoi.

Efter senatens beslut hissades den inofficiella rödgula finska lejonflaggan på flaggstängerna på Senatshuset och Helsingfors stadshus den 21 mars. Samtidigt upphävde senaten förordningen från den 6 april 1914 gällande bruket av flaggan och dekorativ belysning på kejserliga högtider. Senaten fattade även beslut om att porträtt av Nikolaj II på väggar vid statliga myndigheter och skolor skulle tas ned.

Marsrevolutionen avslutade även post- och presscensuren. Artiklar och bilder i tidningarna pryddes inte längre av bokstäverna S.H. (”Godkänd av censuren”).

Folkrörelserna en grogrund för samhällsaktivism och självförbättring

Publicerad i by jenniheinonen

Folkrörelsernas frammarsch under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal sammanfaller med den snabba förändringen i det finländska samhället. Invånarna i Finland blev sakta men säkert medvetna om sin nationalitet och medborgarskap.

Med en folkrörelse menar man en rörelse som spontant skapas av folket, utan styrning eller övervakning av myndigheter eller kyrkan. Folkrörelserna spelade en kritisk roll i uppkomsten av aktivt medborgarskap under de sista årtiondena av ryskt styre. Under tidigt 1900-tal fanns det folkrörelser för alla delar av livet, från religion till kooperativ verksamhet. Bland de viktigaste folkrörelserna kan man räkna väckelserörelserna, kvinno-, ungdoms-, nykterhets- och idrottsföreningar samt kooperativa föreningar och arbetarrörelsen.

Alla folkrörelser hade ett centralt gemensamt tema – nykterhet. Den finska rörelsen, som växte fram ur 1800-talets intelligentias strävanden, bidrog till folkrörelsernas framgång och formade föreningarnas ideologier. De svenska språkrörelserna, som skapades som en motvikt gentemot de finska folkrörelserna, stärkte minoritetsspråkets identitet.

Under de tidiga skedena av folkrörelserna var rörelsernas verksamhet väldigt långt fastställd av den så kallade intelligentian. Det vanliga folket var emellertid inte endast passiva mottagare i rörelserna, utan de tog aktivt del av den lokala verksamheten från första början. Det fanns motsättningar både inom och mellan olika folkrörelser, vilket kom att påverka samhället både på lokal och riksomfattande nivå.

De första tecknen på ett samhälle i förändring kunde ses redan under 1700-talet genom de religiösa väckelserörelserna. Dessa rörelser framhävde både individualitet och samhällelighet på ett nytt sätt. Då de sekulära folkrörelserna uppstod på 1860-talet, inträffade det under samma period då större samhälleliga förändringar, nationellt enande och övergången till en marknadsekonomi skedde. Det blev gradvis lättare att grunda föreningar under Alexander II styre och det var även ganska enkelt att grunda nya föreningar från och med tidigt 1880-tal till slutet av 1890-talet. Mot slutet av 1890-talet blev det igen svårare att grunda föreningar, då förryskningsåtgärderna tog vid.

En internationell bakgrund till de nationella rörelserna

Folkrörelserna utvecklades i nära växelverkan med de internationella ideologiska strömningarna. De äldsta folkrörelserna, det vill säga väckelserörelserna, hade sina internationella motsvarigheter i rörelser som uppkom i England och Tyskland där man betonade personlig tro. Ny religiös litteratur och nya andliga sånger nådde snabbt Finland.

Huruvida internationella faktorer var betydande för olika rörelser varierade stort beroende på folkrörelsen. Gymnastik- och idrottsföreningarna skapades uteslutande på influenser utomlands ifrån och kom senare att få en nationell tolkning och betydelse. Arbetarrörelsen betonade att arbetarnas ställning var likadan i alla länder och därför ville arbetarrörelsen bli sedd som en internationell folkrörelse. Ungdomsföreningsrörelsen kan ses som en nationell företeelse på grund av att den uppkom på landsbygden, men rörelsen drog nytta av moderniseringen och den ökande bildningsnivån å ena sidan och å andra sidan av importerade kulturfenomen som till exempel idrott.

Det att folkrörelserna växte fram handlade inte enbart om nationsbygge, utan även att man snabbt kunde tillämpa och tolka internationella strömningar. De nordiska länderna fungerar som ett exempel och en referenspunkt, där civilsamhället växte kraftigt under 1800-talet. Det fann även flera stora folkrörelser i Tyskland. En av dessa rörelser var gymnastikrörelsen som uppkom i Tyskland i början av 1800-talet. Gymnasterna i Tyskland grundade Deutsche Turnerbund år 1848. År 1862 grundade körsångarna Deutsche Sängerbund och i samma tider grundades skarpskytterörelsen. Dessa internationella influenser skulle aldrig ha haft någon varaktig påverkan på det finländska samhället ifall de inte hade bidragit till att den finländska nationen växte fram.

Folkrörelser och nationalrörelsen

Underliggande folkrörelserna låg nationalrörelsen. Den nationella väckelsen skedde senare i Finland än i Västeuropa, men tidigare än i största delen av Östeuropa. Gällande klasstruktur liknade Finland de skandinaviska länderna mera än vad Finland liknade Ryssland. Tack vare att bönderna var självägande, så hade överklassen inte fullständig kontroll över jordegendomarna. Detta resulterade i att överklassen inte hade lika mycket makt och befogenheter som exempelvis i Ryssland eller största delarna av Österrike-Ungern. Samtidigt var Finland en mycket starkare politisk helhet än vad till exempel de baltiska länderna var även före Alexander II återinförde regelbundna lantdagar.

På grund av att den finskspråkiga agrara befolkningen utgjorde 75–80 procent av befolkningen i Finland, var det ett smart drag av överklassen att anamma eller i alla fall acceptera majoritetsbefolkningens språk och kultur. Genom att stärka den finska språkkulturen, så stärkte man även Finlands position som separatist inom det ryska riket. Genom att försvaga den svenska språkkulturen fjärmade man Finland från Sverige, någonting som definitivt var i Rysslands intresse.

Genom att den finska nationalitetsrörelsen bredde ut sig under sent 1800-tal började rörelsen mer och mer förlita sig på stöd från prästerskapet och bönderna. Samtidigt blev det alltmer det vanliga folket, istället för intelligentian, som bestämde vad det menas med finskhet. Särskilt ungdomsföreningsrörelsen, och idrottsrörelsen i någon grad, byggde på lokala tolkningar av vad finskhet innebär. Dessa lokala tolkningar byggde på den grund som eliten hade skapat. Arbetarrörelsen fastslog också vad det innebär att vara finsk, men här måste man finna en balans mellan det nationella och det internationella.

Fennomaner och svekomaner

Eliten inom den finska nationalitetsrörelsen fann nya mål mot slutet av 1800-talet. Det huvudsakliga målet för den nya finskspråkiga delen av eliten, de så kallade fennomanerna, var att stärka det finska språkets och den finska kulturens ställning. Det finska språket var fortfarande i utvecklingsstadiet och behövde en ny vokabulär för alla delar i livet. Inom ekonomin var målet att skapa finskt kapital och finska företag för att komplettera och ersätta svenskt kapital och svenska företag.

Svenskhetsrörelsen uppkom som ett svar på finskhetsrörelsen och sökte sitt understöd bland den svenska befolkningen längs med Finlands kust. Bland de ivrigaste försvararna av det svenska språket, de så kallade svekomanerna, fanns det sådana som gick så långt som att anse att den svenskspråkiga befolkningen i Finland tillhörde en skandinavisk ras som var bättre än det finska folket.

Då det finska språket och kulturen stärkte sin position, genomgick svenskhetsrörelsen en omvandling och blev en konservativ rörelse med mål att försvara minoritetsspråkets rättigheter och existens. Mellan de två språkrörelserna fanns det även en liberal gruppering som eftersträvade en tvåspråkig lösning där de båda språkgrupperna kunde leva sida vid sida.

Finland får större synlighet genom folkrörelserna

Folkrörelserna förändrade synen på Finland både på lokal, provinsiell och nationell nivå. De nationella organisationerna hade nästan alltid ”Finland” eller ”finska” i sitt namn. Folkrörelserna stärkte uppfattningen av Finland som en kulturell och statlig helhet i sin egen rätt. Under förryskningsperioden blev folkrörelserna ännu viktigare än tidigare och verksamheten förbättrades till och med för en del organisationer, som till exempel när det gällde de kooperativa organisationerna.

Folkrörelserna gick hand i hand med folkbildningssträvandena. Många rörelser ordnade olika kurser för sina medlemmar och från och med 1890-talet grundade många organisationer sina egna folkhögskolor efter dansk modell. På detta vis lyckades folkrörelserna även få kompetenta och entusiastiska aktivister bland sina led. De små biblioteken, som de olika organisationernas lokalavdelningar grundade, utgör framför allt på landsbygden grunden för biblioteksinstitutionen. Många ungdomsföreningar, nykterhetsrörelser och arbetarföreningar upprätthöll bibliotek omfattade några hundra böcker.

De svenskspråkiga folkrörelserna fungerade i det stora hela på samma sätt som sina finska motsvarigheter. Det som skiljde dem var att de svenskspråkiga organisationerna fokuserade på att bevara sitt modersmål, och folkrörelserna var en utmärkt plattform för sådant arbete.

Aktiva personer var med i flera organisationer.

Särskilt i början deltog många personer i flera olika organisationers aktiviteter. Folkrörelserna var inte avskilda aktörer, utan de hade en stark påverkan på varandra. Nykterhetsrörelsens krav på total nykterhet spred sig och blev även en del av programmet för ungdoms-, arbetar- och idrottsrörelserna. Idrottsrörelsen utvecklades ursprungligen inom andra rörelser, men då idrottsrörelsen utvidgades och tog fram specifika mål, blev den en helt egen rörelse för sig. Från och med 1890-talet och framåt utvecklades den kooperativa rörelsen vid sidan om ungdoms-, nykterhets- och arbetarrörelserna.

En av de centrala tankarna i folkrörelserna var idealet att bilda sig själv som en del av någonting större. Bland de konservativa tjänade man statens behov genom utbildningen, och bland arbetarrörelsen tjänade utbildningen den internationella arbetarklassens behov. I det stora hela ökade organisationerna mängden människor som intresserade sig för samhällsfrågor. Risto Alapuro och Henrik Stenius går så långt som att påstå att folkrörelserna skapade den finska nationen.

Medborgarskapet omdefinieras

Den ökade medborgaraktiviteten ledde till att man måste omdefiniera förhållandet mellan staten och samhällsmedlemmarna. Inom det ryska imperiet bildades det en ”ö” bland civilsamhället där medlemmarna både officiellt var undersåtar i kejsardömet och samtidigt inofficiella finska medborgare med medborgerliga rättigheter. Civilsamhällets framfart påverkade även staten, då ”organisationerna och rörelserna som formellt var obundna till saten skapade nya sociala förfaringssätt, medan de samtidigt utökade statens verksamhetsområden och skapade en ny sorts stat.”

Folkrörelserna hade från första början ett nära förhållande till staten och det finska samhället. Arbetarrörelsen hade sin internationella dimension, men för majoriteten av arbetarna kunde det hela även tolkas nationellt och lokalt. Arbetarrörelsen ville inte ta parti gällande språkfrågan även om frågan inte kunde undvikas i det dagliga livet. Officiellt var den svenska arbetarrörelsen i Finland en del av den större allmänna arbetarrörelsen.

Under de tidiga stadierna tog kvinnorna del av folkrörelserna tillsammans med männen. Antalet skilda kvinnoföreningar började öka efter storstrejken år 1905. Kvinnornas roll förblev dock stark speciellt inom ungdoms- och arbetarrörelserna.

När blev Finland självständigt?

Publicerad i by jenniheinonen

När man pratar om att Finland blev självständigt måste skilja på fem separata processer: 1. de facto kapandet av de finsk-ryska statliga förbindelserna; 2. Finlands självständighetsförklaring;

3. Omorganiseringen av maktbefogenheterna hos den ryska härskaren, det vill säga antagandet av Finlands konstitution där man beaktar förhållandet mellan de högsta statliga institutionerna;    4. Internationellt erkännande av Finlands självständighet; och 5. konsolidering av de facto legitima regeringens makt i Finland. Detta innebar för det första fördrivning av de ryska trupperna i Finland och för det andra en konsolidering av en demokratisk samhällsordning genom att besegra den socialistiska revolutionen i ett inbördeskrig. Finlands självständighet är cirka 100 år gammal, men de statliga institutionerna är närmare 200 år gamla.

Sverige förlorade sina östra landskap till Ryssland år 1809. Ryssland skapade ett autonomt storfurstendöme utav dessa landskap, där majoriteten av befolkningen pratade finska. Storfurstendömet Finland hade sin egen senat (regering), ministerier, statsbudget och övriga självständiga administrativa strukturer. Från och med 1860-talet bidrog ståndslantdagen i den lagstiftande processen och mellan 1905–1907 fick Finland sin egen regering och demokratiskt valda parlament.

Under årens lopp hade Finland utvecklat en stark egen identitet. De etablerade formerna av jurisdiktion, administrativa strukturer, lokalförvaltning och parlamentarism gjorde Finland till ett nordiskt samhälle. Majoritetsspråket finska hade blivit ett officiellt språk och utbildning fanns tillgänglig för alla – från folkskola till universitet.

Förryskningen av Finland

Från och med 1890-talet försökte Ryssland försvaga Finland autonomi genom olika förryskningsåtgärder, vilket försämrade relationerna mellan Finland och Ryssland. Finlands autonoma regering blev nästan avskaffad då världskriget bröt ut år 1914. Finland blev ett ryskt fältläger, som styrdes av kejsare Nikolaj II representant, generalguvernör F. A. Seyn, som hade diktatoriska befogenheter. Finland hade ingen egen armé och befolkningen tvingades inte att deltaga i kriget, men storfurstendömet fick istället bidra till krigsinsatserna genom att betala en extraavgift, de så kallade militärmiljonerna. Finlands ekonomi gagnades emellertid genom ryska beställningar av krigsmateriel samt genom befästningsarbeten i Finland för att avvärja en eventuell tysk landstigning.

Socialdemokraterna hade i lantdagsvalet år 1916 vunnit en majoritet i lantdagen genom att vinna 103 av de 200 platserna, men lantdagen samlades aldrig. Socialismens mål var att befria folket, men de delade in samhället i en ägande och en berövad klass. För att befria den berövade klassen skulle man på fredlig väg utöka demokratin och genomföra gradvisa parlamentariska reformer. Det fanns dock en hel del socialister som ansåg att det enda sättet att störta den ägande klassen var genom en snabb väpnad revolution.

Marsrevolutionen och Finland

Så kom mars år 1917. Nikolaj II, kejsare över det krigsdrabbade Ryssland, tvingades att abdikera. Han ersattes av en liberal provisorisk regering som leddes av furste Lvov. Den provisoriska regeringen avlägsnade alla inskränkningar på den Finlands autonomi den 20 mars. Detta återupplivade de finska statliga instanserna praktiskt taget över en natt. En senat bildades som bestod av representanter för alla partier och leddes av socialisten Oskari Tokoi. Lantdagen samlades och Finland sökte största möjliga autonomi men fortfarande som en del av det ryska riket.

Under april och maj år 1917 förhandlade Tokois senat och den provisoriska regeringen om Finlands ställning. Det socialdemokratiska partiet slutade dock samarbeta, efter att de låtit sig inspireras av revolutionära idéer, och i juli drev de igenom de så kallade maktlagen som gav parlamentet all politisk makt förutom gällande utrikes- och försvarspolitik. Detta var klart och tydligt separatism, någonting som den ryska regering fördömde. Därför upplöste den ryska regeringen den finska lantdagen och utlyste nyval i oktober. De ryska spannmålsleveranserna till Finland upphörde och en allvarlig livsmedelsbrist utbröt fort.

Tokois koalitionssenat splittrades i augusti då socialisterna avgick från regeringen. Socialisterna godkände inte att man upplöst lantdagen och partiet radikaliserades ytterligare. Efter nyvalet i oktober hade socialisterna en knapp minoritet i parlamentet (93 av 200 mandat). SDP och fackföreningarna lade fram ett ultimatum där de krävde mat och den 20 oktober uppmanades fackföreningsfolket att upprätta röda garden i alla kommuner. Väpnade skyddskårer bildades även på den icke-socialistiska sidan. Landet delades snabbt i två motsatta läger.

De statliga förbindelserna bryts den 7 november 1917

De facto brytningen mellan Finland och Ryssland skedde den 7 november 1917. På morgonen meddelade statsminister E. N. Setälä att de statliga förbindelserna mellan Finland och Ryssland brutits. Fram tills denna stund hade de statliga institutionerna i Finland erkänt det ryska statsöverhuvudets makt i Finland, men efter Setäläs meddelande var så inte längre fallet. Ungfinnen Setälä hade blivit statsminister, egentligen vice ordförande för ekonomiedepartementet, efter Tokoi i början av september. Setäläs tillkännagivande kan ses som Finlands första självständighetsförklaring. Efter detta påbörjades diskussionerna gällande statsskick. Detta innebar en diskussion kring vem som skulle inneha den högsta beslutande makten, det vill säga den makt som hade innehafts av den ryske kejsaren och storfursten och därefter den provisoriska regeringen. Setäläs kungörande gjordes med vetskap om att Kerenkijs regering i S:t Petersburg tappade makt.

Den 10 november kallade Setälä till möte med lantdagens talman och vice talmän. På deras initiativ valde parlamentet att ge den hösta makten till tre riksföreståndare. Parlamentets beslut befäste även Setäläs de facto självständighetsförklaring. Det var meningen att de tre riksföreståndarna skulle vara socialisten och tidigare statsministern Tokoi, ungfinnen och prokuratorn P. E. Svinhufvud samt redaktören, författaren och ordförande för agrarförbundet Santeri Alkio.

Tokoi vägrade att acceptera uppdraget som riksföreståndare och följaktligen vägrade även Alkio. Därför beslutade parlamentet att det är lantdagen som skall inneha den hösta beslutande makten i Finland den 15 november 1917. Eftersom lantdagen nu även fungerade som statsöverhuvud så kunde lagarna om åtta timmars arbetsdag och demokratiska kommunalval föras vidare. Men redan samma kväll fattade socialisterna beslutet att påbörja en revolution för att uppnå de mål som storstrejken, som inletts dagen innan, krävde. Målet var att störta den rådande samhällsordningen som grundade sig på demokrati och marknadsekonomi. Socialisterna klarade dock inte av att bilda en revolutionär regering och strejken avslutades den 18 november. Den omstörtande och våldsamma strejken ledde till att de icke-socialistiska partierna slutade försöka bilda en koalitionsregering med socialisterna.

Den 27 november 1917 valde den icke-socialistiska majoriteten i lantdagen en ny senat som leddes av P. E. Svinhufvud. Regeringsprogrammet innefattade genomförandet av självständigheten. Därför började man kalla regeringen för ”självständighetssenaten”.

Den 4 december 1917 lade Svinhufvuds senat fram en självständighetsförklaring för lantdagen, som godkändes den 6 december. Nu hade regeringen mandat att söka efter erkännande av Finlands självständighet av utländska makter. År 1919 valde man den 6 december som dagen då man firar Finlands självständighet.

Rådsryssland erkänner Finlands självständighet

Den 31 december 1917 erkände ryska folkkommissariernas råd Finlands självständighet genom att lova att saken skall skickas och ratificeras av den allryska centrala exekutivkommittén. Då Sverige vägrade erkänna Finlands självständighet före Ryssland, så vände sig Svinhufvuds regering till Ryssland. Finlands önskan om erkännande av självständigheten riktades först till den ryska konstituerande församlingen som hade valts i november, men bolsjevikerna som hade kapat makten i landet godkände inte förfrågan.

Efter detta riktades förfrågan till den ryska regeringen, men bolsjevikerna nekade även här. Den tredje förfrågan riktades till ryska folkkommissariernas råd som leddes av V. I. Lenin. Redan innan detta hade de finska socialisterna fört diskussioner med bolsjevikerna gällande Finlands självständighet. Samtidigt som detta pågick var Lenins regering mitt i att föra fredsförhandlingar med Tyskland, någonting som underlättade Finlands självständighetssträvanden.

Den allryska centrala exekutivkommittén ratificerade sovjetregeringens beslut den 4 januari 1918. Genast efter detta erkände Sverige och Frankrike Finlands självständighet. Tyskland meddelade att de erkänner självständigheten två dagar senare, men dokumentet var daterat samma dag som Sveriges och Frankrikes erkännanden. Det första världskriget pågick dock fortfarande och Storbritannien och USA, som krigade mot Tyskland, erkände inte Finlands självständighet förrän i maj år 1919.

Att säkra suveräniteten

Trots att många utländska makter erkände Finlands självständighet så stod Svinhufvuds regering fortfarande inför många problem. Det största problemet var att säkra Finlands suveränitet, det vill säga att garantera att regeringen hade kontroll över de finska territorierna. Det fanns fortfarande cirka 75 000 ryska trupper i Finland i januari år 1918 och dessa trupper blandade sig i Finlands interna maktkamp. Den finska regeringen saknade en egen försvarsmakt samt egen polis. Den 12 januari 1918 gav lantdagen mandat åt senaten att bilda styrkor som skulle upprätthålla lag och ordning i Finland, med andra ord polisväsendet och armén. Genom detta beslut grundade lantdagen i praktiken det självständiga Finlands försvarsmakt.

Ett annat problem var ordningen i samhället. De röda gardena som stöddes av SDP och fackföreningarna, förberedde en väpnad revolution. Upproret började den 26 januari 1918 när socialisterna omkullkastade lantdagen och den legitimt valda Svinhufvudregeringen. Resultatet blev ett blodigt inbördeskrig. Kriget tog slut den 29 april 1918 när den legitima regeringens trupper marscherade in i Viborg, som var rebellernas sista starka fäste i sydöstra Finland. Frågan om samhällsordningen hade lösts. Demokratin och marknadsekonomin hade segrat. De sista ryska trupperna lämnade finskt territorium den 14 maj. Regeringsstyrkornas segerparad ägde rum i Helsingfors den 16 maj 1918 med truppernas överbefälhavare general Gustaf Mannerheim i spetsen.

Frågan om den högsta beslutande makten

På begäran från Finland och för att driva egna intressen hade Tyskland landsatt trupper i Finland i början av april år 1918. Det tyska ingripandet i det finska inbördeskriget resulterade i att tyska trupper befriade Helsingfors från de röda och hjälpte till att få ett snabbt slut på kriget. Samtidigt innebar detta att Finland blev beroende av Tyskland.

Högsta beslutande makten var lantdagen, som både fungerade som lagstiftande instans och statsöverhuvud. Den 18 maj 1918 valdes senatens ordförande Svinhufvud till att tillfälligt hålla den högsta beslutande makten. Finland skulle göras till en konstitutionell monarki, precis som alla andra nordiska länder. Landet skulle styras av en tysk kung. För detta ändamål valdes prins Fredrik Karl av Hessen till kung av Finland i början av oktober 1918. Tyskland förlorade dock det första världskriget en månad efter valet och Fredrik Karl avsade sig kronan.

De tyska trupperna lämnade Finland i december samma år. Den finska regeringen och riksföreståndare Svinhufvud avgick. Istället valdes general Gustaf Mannerheim, som fungerat som regeringsstyrkornas överbefälhavare under inbördeskriget, till riksföreståndare i december. Mannerheims främsta uppgift blev att förbättra förhållandena mellan Finland och Ententen. Storbritannien och USA erkände Finlands självständighet i maj år 1919.

Finlands fick ett republikanskt statsskick i juli 1919. Statsöverhuvudet blev presidenten som skulle väljas var sjätte år av 300 elektorer. Presidenten gavs stora maktbefogenheter. Presidenten hade rätt att upplösa riksdagen, utnämna regeringen, sköta utrikespolitiken, fungera som överbefälhavare för det finska försvaret och utnämna de högsta tjänstemännen. Det räckte fram till år 2000 att presidentens maktbefogenheter minskades i grundlagen och Finland övergick till ett helparlamentariskt system.

Många spörsmål var dock inte utredda mellan Finland och Rådsryssland. Många finnar försökte vidga Finlands gränser i öst genom flera halvofficiella väpnade exkursioner i gränstrakterna mellan Finland och Ryssland. Länderna kom slutligen fram till en lösning gällande gemensamma gränser och skulder den 14 oktober 1920 genom freden i Dorpat. Freden trädde i kraft den 31 december 1920.

Den olympiska ”jätten” har blivit en idrottande nation

Publicerad i by jenniheinonen

Finland är en av de mest framgångsrika länderna i OS per capita. De dagarna är dock sedan länge svunna då Finland håvade hem lassvis med OS-medaljer. Nuförtiden ser man främst finländska racerförare och ishockeyspelare i rubrikerna. Finland är även en av de ledande länderna i världen när det kommer till allmän konditionsträning.

Som en självständig stat började Finland göra sig känt på olika sätt. Under mellankrigstiden var idrotten ett viktigt sätt att vinna internationell synlighet för landet. Mellan åren 1912 till 1936 vann det finska laget 142 (50­-45-47) medaljer i de olympiska sommarspelen och 24 medaljer i vinterspelen.

Finland var en av de mest framgångsrika länderna i sommar-OS. Per capita var Finland det framgångsrikaste landet av alla. Finland klarade av att till och med utmana USA i friidrott under OS i Paris 1924. Långdistanslöpning, spjutkastning och brottning var de mest lyckade grenarna för de finländska idrottarna. När det kom till vinter-OS var Norge i en klass för sig.

Den största finländska stjärnan i de olympiska spelen var Paavo Nurmi som vann nio guld- och tre silvermedaljer mellan åren 1920 och 1928. Han fick till och med beundrarbrev adresserat till ”Nurmiland”. Finländarna kände att deras lilla nation var en stormakt i fråga om idrott.

Nationens olympiska dröm

Helsingfors ansökte om att få ordna de olympiska spelen år 1940, men de tilldelades Tokyo av den Internationella olympiska kommittén. Efter den japanska invasionen av Kina år 1938 måste Tokyo överge sina planer. Helsingfors tackade ja till att ordna OS. Den nya Olympiastadion var halvfärdig. Förberedelserna framskred snabbt och staden var färdig att ta emot gästerna till OS år 1940. Andra världskriget bröt dock ut och spelen blev inhiberade.

Helsingfors ansökte igen efter kriget om att få ordna OS. IOK tilldelade Helsingfors OS år 1947. Några medlemmar var dock tveksamma, eftersom de misstänkte att Finland kunde vara ockuperat av Sovjetunionen innan de olympiska spelen.

Sovjetunionens lag deltog för första gången i OS i spelen i Helsingfors. Sovjetunionens och USA:s lag tävlade hårt om vilket lag som skulle vara spelens bästa. USA:s lag vann med en knapp marginal.

De olympiska spelen var en succé för Finland medan det kalla kriget pågick. Finland ville ses som en brobyggare mellan öst och väst. OS i Helsingfors var de största olympiska spelen som någonsin ordnats vid den tiden. Finland konstaterade att detta var ”de sista riktiga olympiska spelen” där idrotten stod i fokus.

Finlands framgång i sommar-OS började avta efter OS i Helsingfors. Antalet medaljer som finländarna tog hem i brottning och friidrott var inte vad det brukade vara. Finländsk långdistanslöpning gjorde en comeback på 1970-talet när Lasse Virén vann fyra olympiska guldmedaljer i München 1972 och Montréal 1976. Pertti Karppinen vann tre OS-guld i rad i rodd åren 1976–1984.

De finländska framgångarna i vinter-OS vacklade inte på samma sätt. Marja-Liisa Kirvesniemi (född Hämäläinen) vann tre guldmedaljer i Sarajevo. Backhoppning blev en finländsk framgångssaga under 1950-talet. Matti Nykänen var en av de största stjärnorna i vinter-OS. Hann vann bland annat fyra guldmedaljer åren 1984 och 1988.

Nationen idrottar

Fram till medlet av 1900-talet var Finland ett jordbruksland där folket främst gjorde manuellt arbete. Urbaniseringen tog fart under 1950-talet när förorterna började växa kring städerna. Samtidigt blev arbetet mindre ansträngande. Att sitta i bilen ökade under 1960-talet. Man fick avsevärt mer fritid när arbetsveckan förkortades till fem dagar i slutet av 1960-talet.

Samtidigt ökande förekomsten av hjärt- och kärlsjukdomar på grund av bättre levnadsstandard, minskad fysisk aktivitet och förlängd förväntad livslängd. Oron över medborgarnas fysiska hälsa resulterade i skapandet av en politik för att hålla formen.

Fysisk träning var ursprungligen en sak för män. Kvinnorna följde dock snabbt exempel. Vid utgången av 1970-talet fanns det fler kvinnor än män bland de aktiva idrottsentusiasterna. På 2010-talet idrottar en tredjedel av finländarna tillräckligt med hänsyn till hälsan. Ungefär 40 procent idrottar ibland. Vad beträffar folkhälsan är det mest oroväckande att en femtedel av finländarna inte är fysiskt aktiva. När man jämför internationellt idrottar finländarna dock ganska mycket, precis som i de övriga nordiska länderna.

Från och med 1960-talet har staten och framför allt kommunerna avsatt avsevärt mera pengar på att bygga idrottsanläggningar. Sedan början av 1970-talet har den allmänna idrottsstrategin varit att bygga idrottsanläggningar som både lämpar sig för tävlingsidrott och allmän fysisk träning. Detta var särskilt uppenbart genom att man byggde allmänna simhallar. Det finns över 200 allmänna simhallar i Finland och inträdesavgifterna är relativt låga (5–7€).

Det finns också tusentals och åter tusentals kilometer fotgängar- och cykelleder samt gång-, vandrings-, löpnings- och skidspår. Många finländare beger sig ofta ut i naturen tack vare allemansrätten. I Finland får man röra sig fritt var som helst i naturen, förutom på naturskyddsområden.

Motorsportens och ishockeyns förlovade land

Under de senaste har de största och mest internationellt erkända inländska sportprestationer varit i motorsport och ishockey. Tre finländare har vunnit världsmästerskapen i Formel 1: Keke Rosberg (1982), Mika Häkkinen (1998 och 1999) och Kimi Räikkönen (2007). Sju finländare har vunnit Rally-VM. Både Juha Kankkunen och Tommi Mäkinen har vunnit världsmästerskapet fyra gånger.

Finland vann världsmästerskapen i ishockey 1995, 2011 och 2019. De största finska ishockeystjärnorna är Jari Kurri och Teemu Selänne som båda gjort lång karriär i NHL. Landslagen i volleyboll och basketboll har klarat sig bra under 2000- och 2010-talen och har tagit sig till Europa- och världsmästerskapsfinalerna.

Den bästa placeringen för Finland i fotboll var en fjärde plats för det finska laget i OS i Stockholm år 1912. Den mest framgångsrika finska fotbollsspelaren är Jari Litmanen som gjorde en betydande karriär i klubbar som till exempel Ajax Amsterdam, FC Barcelona och Liverpool FC.

1871

Publicerad i by jenniheinonen

1.1.

Linjaltaan liberaalina tunnettu Helsingfors Dagblad alkaa ilmestyä ensimmäisenä lehtenä Pohjoismaissa seitsemän kertaa viikossa.

18.1.

Preussin kuningaskunta muuttuu Saksan keisarikunnaksi, jota hallitsee keisari Wilhelm I. Ranskan sodassa kukistanut Saksa on uusi mahtitekijä Euroopassa ja maailmassa.

Finland – ett sekel av självständighet

Publicerad i by jenniheinonen

Under Finlands hundra år som självständig stat har de största förändringarna varit urbanisering, demografiska förändringar, högre utbildningsnivå, ökad levnadsstandard och produktivitetstillväxt.

När Finland blev självständigt hade befolkningen överstigit tre miljoner. Födelsetalet sjönk kraftigt under 1920-talet och det såg ut som om befolkningsmängden inte skulle nå fyra miljoner. De efterkrigstida födelsetalen, med 100 000 barn i året, ökade befolkningsmängden till över fyra miljoner år 1950, trots att över 90 00, främst unga män, hade dött i krigen.

Födelsetalen sjönk igen kraftigt från och med medlet av 1960-talet. År 1973 föddes det under 57 000 barn i Finland. Efter detta ökade födelsetalen och hölls över 60 000 fram till år 1997. Mellan 1998 och 2016 hölls födelsetalen mellan 52 000 och 61 000. År 2002 var den lägsta punkten.

Under 2010-talet har födelsetalen sjunkit. Antalet barn som föds är på samma nivå som på 1840-talet, då det fanns litet på två miljoner invånare i Finland. Från och med år 1969 har nativiteten i Finland hållits under den naturliga förnyelsenivån som är 2,1 barn per kvinna. År 2016 överskred antalet döda antalet födslar.  Finlands befolkning växer dock fortfarande på grund av inflyttning och befolkningsmängden är idag cirka 5,5 miljoner.

Befolkningstillväxten fortsätter

Trots sjunkande födelsetal har Finlands befolkningsmängd vuxit tack vare ökad livslängd och sedan 1919-talet även immigration. Mängden finländare översteg fem miljoner i början av 1990-talet, trots att många finländare permanent flyttade till Sverige under 1960- och 1970-talet.

År 2017 fanns det 5,5 miljoner invånare i Finland. Befolkningsmängden är 1,7 gånger större än när Finland blev självständigt. Andra länder med ungefär lika stor befolkning är till exempel Danmark, Norge, Slovakien, Singapore och Eritrea. Av hela världens befolkning är 0,075 procent finländare.

Den förväntade livslängden har konstant ökat under självständigheten. Statistiskt sett kunde en man som föddes i slutet av 1910-talet förvänta sig att leva i 43 år och en kvinna 49 år. Den förväntade livslängden är idag 76 år för män och 83 år för kvinnor. År 2014 var medelåldern bland män 40,7 år och bland kvinnor 43,4 år. Då fanns det 741 över hundraåringar – hundra av dessa var män och 641 var kvinnor.

Dödligheten bland barn under ett år har sjunkit drastiskt. När Finland blev självständigt dog var tionde barn under sitt första levnadsår. Under 2000- och 2010-talet dör under 0,5 procent av spädbarnen före sin första födelsedag.

De som är över 65 år gamla utgör en femtedel av befolkningen. Mängden människor under 25 år är grovt draget samma som år 1917, men procenten de utgör har sjunkit från 50 till 28 procent.

Finland är ett land med flera språk och religioner

Under självständigheten växte mängden finskspråkiga under en lång period i förhållande till den svenskspråkiga befolkningen. Andelen personer med finska som modersmål ökade fram till 1980-talet och utgjorde vid sin höjd närmare 94 procent av befolkningen. Antalet personer med svenska som modersmål fortsatte relativt oförändrad.

Utav de 315 kommunerna i Finland är 32 tvåspråkiga. Av dessa 32 har 18 kommuner finska som majoritetsspråk och 14 svenska som majoritetsspråk. Närpes, den sista enspråkigt svenska kommunen på fastlandet, valde att bi tvåspråkig i början av år 2016. Utgående från Självstyrelselagen för Åland är alla 16 kommuner på Åland enspråkigt svenska.

De språkliga och kulturella rättigheterna för samer, romer och teckenspråkstalare nämns i grundlagen. Lagen gällande bruket av samiska språk tillämpas huvudsakligen i kommunerna Enontekis, Enare, Sodankylä och Utsjoki.

Andelen finsk- och svenskspråkiga har sjunkit sedan tidigt 1990-tal. Eftersom invandringen har ökat har mängden människor som pratar andra språk än finska och svenska som modersmål ökat. Dessa övriga språk utgjorde nästan 5 procent under 2010-talet. Samtidigt har andelen finskspråkiga förhållandevis sjunkit.

År 2012 pratade 89,7 procent av finländarna finska som modersmål och 5,4 procent svenska. Det är särskilt i de stora städerna det bor människor som kommer från alla världens hörn. Rysktalande utgör 1,2 procent av befolkningen, en andel som är större än vad den var under den tiden då Finland var en del av det ryska imperiet.

I slutet av år 2014 tillhörde 73,8 procent av finländarna den lutherska kyrkan. En procent tillhör den ortodoxa kyrkan och 1,5 procent tillhör andra religiösa samfund. Litet över en femtedel av befolkningen tillhör inga religiösa samfund.

Under de första 75 åren av självständighet hade den lutherska kyrkan en ställning utan motstycke. Utträde från kyrkan ökade under recessionsåren under 1990-talet och har ökat sedan år 2000. Det finns nuförtiden områden i Helsingfors där under hälften av invånarna tillhör kyrkan.

Från agrart till urbant

Urbaniseringen av Finland har ökat kraftigt i Finland alltsedan 1950-talet. Under en lång tid var Finland en av de mint urbaniserade länderna i Europa. Över 80 procent av finländarna bodde på landsbygden när landet blev självständigt. Under 2010-talet bodde 83 procent av befolkningen i en stadsmiljö. Andelen människor som bor på landsbygden började minska stadigt redan innan det andra världskriget, men det var under 1950-talet som flykten från landsbygden på riktigt tog fart. Samtidigt började befolkningen på landsbygden koncentreras till tätorterna.

Det bodde fler människor i Helsingfors år 2015 än vad det gjorde i alla städer i Finland tillsammans år 1917, då 528 000 människor bodde i städer. Helsingfors befolkningsmängd är 628 000. Befolkningsmängden har mer än tredubblats på hundra år. Även Esbo, Tammerfors, Vanda och Uleåborg har fler invånare än vad Helsingfors hade år 1917. Åbo, med sina 185 000 invånare, är ungefär lika stor som Helsingfors för hundra år sedan.

Utbildningsnivån har ökat avsevärt under de senaste årtiondena

Utbildningsnivån började öka i Finland efter självständigheten. Under 1930-talet gick alla barn i alla fall folkskolan. Samtidigt ökade mängden läroverk märkbart. Efter kriget bildades det många mellanstadieskolor och läroverk vilket gjorde att 40 procent av årskullen år 1960 gick vid läroverken. Utvecklandet av yrkesutbildningen ökade också. Från och med sent 1950-tal har nya universitet och högskolor öppnat högre utbildning för allt fler personer.

Grundskolereformen under 1970-talet avslutade uppdelningen av utbildningssystemet i folkskolor och läroverk. Syftet med den nioåriga grundskoleutbildningen var erbjuda samma utgångspunkt oh utbildning för hela åldersgruppen. En annan stor förändring var införandet av språkundervisning till hela åldersgruppen. Största delen av alla finländska barn har läst engelska som första främmande språk. Därtill har alla i alla fall läst grunderna i det andra nationalspråket.

Utbildningsnivån i Finland har ökat speciellt mycket under de senaste 40 år. År 1970 hade tre fjärdedelar av finländarna ingen utbildning efter basutbildningen. Detta gällde i synnerhet personer i ålder 55–64. Människor som föddes under det tidiga 1900-talet hade sällan möjlighet att ta del av högre utbildning.

Antalet finländare som har en examen från en yrkeshögskola, högskola eller universitet har ökat mest. Det antalet har mer än fyrdubblats mellan 1970 och 2010.

Ökad BNP och produktivitet har skapat välfärd

År 2017 är två av Finlands viktigaste handelspartners samma som före det första världskriget – nämligen Tyskland och Ryssland. Storbritanniens roll som viktig handelspartner har emellertid minskat, från att ha varit en av de viktigaste både gällande import och export. Sverige har stigit till samma nivå som Tyskland och Ryssland när det gäller handel. Kinas betydelse för utrikeshandeln har ökat sedan 1990-talet.

De fem största importörerna till Finland år 2014 var Ryssland (15,0%), Tyskland (13,4%), Sverige (11,4%), Kina (6,5%) och Nederländerna (6,3%). När det gäller export var de viktigaste länderna Tyskland (12,0%), Sverige (11,1%), Ryssland (8,3%), Förenta staterna (6,8%) och Nederländerna (6,5%).

Handeln med Ryssland har både gagnat Finland och skapat turbulens i ekonomin sedan sent 1800-tal. Det kejserliga Ryssland strävade efter att skydda sin egen industriproduktion genom att ålägga tullar, vilket också gällde Finland. Exportboomen i Finland före självständigheten gjorde att Rysslands betydelse försvann helt och hållet.

Sovjetunionen blev en viktig handelspartner efter det andra världskriget. När det socialistiska systemet kollapsade i början av 1990-talet resulterade det i att många finska företag som bedrivit handel med Sovjetunionen gick under. Från och med år 2014 har Rysslands Ukrainapolitik skapat osäkerhet. Ryssland har svarat på EU:s ekonomiska sanktioner genom att begränsa importen från EU-länder, vilket har minskat exporten från Finland till Ryssland. Den försvagade ryska rubeln har även minskat rysk turism i Finland.

Transporten har flyttat till vägarna

Transporten har mestadels flyttat från järnvägarna och insjövattenvägarna till vägarna. År 2015 fanns det över tre miljoner bilar i Finland. År 1920 fanns det 1800 automobiler och 800 motorcyklar i landet.

Automobilernas betydelse ökade först inom frakt- och kollektivtrafiken. Mängden personbilar började öka snabbt efter att importen inte längre begränsades av valutaregleringen under tidigt 1960-tal. År 1976 fanns det en miljon bilar i Finland. Tvåmiljonersmärket nåddes år 1998 och tremiljonersmärket år 2012. År 2015 fanns det 3,2 miljoner bilar i Finland.

Kollektivtrafiken rullar främst fram på vägarna. År 2014 gjordes det 350 miljoner bussresor, 68,8 miljoner tågresor, 22,3 miljoner båtresor och 19,7 miljoner flygresor i Finland.

Mängden trafikolyckor ökade efter kriget på grund av ökad trafikmängd och en svag säkerhetskultur. Mellan åren 1965 och 1973 dog över ettusen personer om året i trafikolyckor. Antalet olyckor började minska tack vare obligatoriskt bruk av säkerhetsbälte, hastighetsbegränsningar, förbättringar av vägar och byggandet av lätta trafikleder. Sedan år 2002 har mängden personer som omkommer i trafiken hållits under 400 om året.

Ett sällsynt hopp från fattigdom till rikedom

Finland är ett av de relativt få länder som lyckats uppnå inkomstnivån för de rikaste länderna under 1900-talet. För hundra år sedan var Finland ett ganska fattigt jordbruksland vars BNP per capita var hälften av Storbritanniens eller USA:s, vilka var de rikaste länderna i världen. Finlands BNP var bara aningen över medeltalet i världen.

På hundra år förändrades Finland först till ett industrialiserat samhälle och efter det till ett postindustriellt informationssamhälle, där största delen av människorna är anställda inom servicebranschen. Den ökade levnadsstandarden kan förklaras med produktivitetsvinster. År 2004 var Finlands bruttonationalprodukt per capita 22 gånger högre än år 1860. De utförda arbetstimmarna är hur som helst mer eller mindre de samma.

Från år 1917–2007 ökade den privata konsumtionen elvafalt. Vid tiden av Finlands självständighet gick nästan 90 procent av en vuxen människas lön på förnödenheter. Konsumtionen ökade konstant från och med början av 1950-talet till slutet av 1980-talet. Under recessionen under det tidiga 1990-talet sjönk konsumtionen kraftigt. Mellan 1998 och 2006 växte konsumtionen med en fjärdedel, men efter detta har tillväxten varit svag.

Finlands BNP sjönk med 8,2 procent år 2009. Minskningen var lika stor om under nödåret 1867, trots att effekterna inte var lika dramatiska. I Finland komplicerades situationen av de många EU-länderna som hade finansproblem, någonting som avspeglade sig på hela unionen.

 

Åren 2016 och 2017 har den finska ekonomin återhämtat sig efter flera år av recession och nolltillväxt. År 2016 var landets BNP 215 miljarder euro. BNP per capita är litet över 39 000 euro. Servicebranschen stod för 70,2 procent av den totala ekonomin, förädlingsbranschen för 27,1 procent och primärproduktionen för 2,7 procent.

Kommunaldemokrati – samhällets sociala klister

Publicerad i by jenniheinonen

Ett av de större miraklen i Finlands överlevnadshistoria är nationens snabba enande efter katastrofen år 1918. Den viktigaste faktorn för enandet var införandet av kommunaldemokrati året innan. Från och med december 1918 ordnades kommunalval i alla kommuner. Till skillnad från när det gäller nationell regeringspolitik, så finns det ingen regering mot opposition, utan alla partier som väljs till kommunalfullmäktige får en del av makten som motsvarar röstantalet.

Lantdagen i Finland godkände den 14 juli 1917 lagen om allmän och lika rösträtt samt valbarhet i lokal- eller kommunalval, men den ryska provisoriska regeringen stadfäste inte lagen. Efter att banden mellan Finland och Ryssland bröts den 7 november och att lantdagen hade utnämnt sig till den högsta beslutande makten i Finland kunde lantdagen stadfästa lagen om kommunaldemokrati på småtimmarna den 16 november 1917.

De första demokratiska kommunalvalen där alla män och kvinnor över 20 år kunde rösta och utses till kandidater var meningen att hållas i mars 1918, men socialistrevolutionen och det påföljande inbördeskriget förhindrade planerna. Vid slutet av januari kontrollerades hela södra Finland av arbetarföreningar och rödgardister. På lokalnivå greps makten vanligtvis av den kommunala socialdemokratiska föreningen som stöddes av de väpnade rödgardisterna.

Före utgången av maj hade upproret krossats och de ryska soldaterna hade utvisats ur landet. De första kommunalvalen hölls i december 1918 och övriga kommunalval ordnades 1919. Kommunalvalen i Helsingfors ordnades den 27 och 28 december år 1918. Socialdemokraterna vann 26 mandat och var den största gruppen i stadsfullmäktige, som hade 60 platser.

Det var nödvändigt att samarbeta

Fullmäktigeledamöterna, som endast några månader innan hade slagits mot varandra med vapen, åtog sig nu att tillsammans bygga fattighus och skolor. Detta är miraklet med den finska försoningen. Man kan förundra sig över hur det lyckades.

Svaret kan man finna i att alla involverades i beslutsprocesserna eftersom det inte finns någon regering mo opposition i kommunerna. Många röda som en stund innan valen hade varit på fångläger hade återvänt för att ta del av det demokratiska beslutsfattandet. Socialisterna fick till och med majoritet på många ställen. Rösterna fördelades jämnt mellan socialisterna och icke-socialisterna i valen i landskommunerna år 1920. Icke-socialisterna fick 58 procent av mandaten och socialisterna 42 procent av dem.

Många kommunen fick ett fullmäktige med en socialistisk majoritet. År 1922 hade tre av de finska länen en socialistisk majoritet. I Tavastehus län var socialisterna i majoritet i 71 procent av kommunerna, i S:t Michels län i 63 procent av kommunerna och i Kuopio län var de i majoritet i 52 procent av kommunerna. Om man inte räknar med Åland, så var det minst socialistiska länet Uleåborgs län där socialisterna var i majoritet i 8 procent av kommunerna. På den nationella nivån hade icke-socialisterna en majoritet i 65 procent av kommunerna och socialisterna var i majoritet i 30 procent av kommunerna. Det blev jämnt i fem procent av kommunerna.

Situationen förändrades med tiden. År 1936 innehade socialisterna en majoritet i 13 procent av kommunerna.

Moderat reformism

Skiftet till ett socialistiskt styre gick inte alltid smärtfritt på lokalnivån. Icke-socialisterna drog sig till exempel helt tillbaka från kommunalstyrelsen i S:t Karins åren 1920–1922. I Jorois avslutade långivarna alla lånekontrakt efter att socialisterna blev en majoritet och alla icke-socialister vägrade alla förtroendeuppdrag. Samarbetsandan fick dock nytt liv efter att socialiststyret gjorde att uttalande där de betonade att de skulle sköta kommunens ekonomi för ”det allmänna bästa” istället för ”partiet”.

Hannu Soikkanen som forskat i Finlands kommunalfullmäktigehistoria menar att: ”Socialdemokraterna vid flera tillfällen betonade ’samrådsförfarandet’ och att skötandet av kommunala angelägenheter krävde ’expertis’ och ’erfarenhet’. Arbetarklassen måste bevisa deras ’förmåga’ att sköta ärenden. Partiet lät det således bli klart att kommunalfullmäktige var en praktisk verksamhet där beslut inte skulle fattas på teoretisk grund.”

Soikkanen tillägger att SDP på partikongressen år 1926 beslutad att man på kommunal nivå inte under nåra omständigheter skall försöka tillämpa ”hela programmet” ”snabbt och plötsligt”, utan att varje reform noggrant måste övervägas och att reformer endast skall ske när ekonomin och övriga förhållanden tillåter det.

Samma år såg man ett nationellt stort steg för försoning. Väinö Tanner bildade en minoritetsregering åren 1926–1927, bara åtta år efter upproret.

Socialdemokraternas anslutning till parlamentarisk demokrati stärktes även genom att partiet vittrade sönder, eftersom de röda som hade flytt till Ryssland grundade Finlands kommunistiska parti i Moskva i augusti och september 1918. Det kommunistiska partiet fortsatte med sina försök att starta en väpnad revolution.

Lokaldemokratins långa anor

Den nationella integrationsprocessen på kommunalnivå kan ses som ett resultat av tre olika faktorer. För det första hade många viktiga folkrörelser under 1800-talet skapat en gemenskapsanda att göra saker tillsammans. Det fanns många olika orsaker och rörelser: den lutherska kyrkans utbildnings- och jämlikhetssträvanden, sparbanksrörelsen, väckelserörelserna, nykterhetsrörelsen, ungdomsrörelsen, arbetarrörelsen och andelslagsrörelsen.

För det andra hade lagstyre och demokratiskt beslutsfattande väldigt långa anor i Finland. Under forna tider hade alla fria män samlats till ting för att fatta beslut. Senare ordnades församlingsmöten där man skötte sockenets angelägenheter och ordnade fattigvård, som var kyrkans viktigaste icke-kyrkliga uppgift. Kommunalförordningen från år 1865 delade på församlingarna och kommunerna, skapade kommunalstyrelser och kommunalmöten samt lade grunden till det moderna kommunalstyret.

För det tredje hade arbetarrörelsen utvecklats till en medborgarrättsrörelse som förespråkade demokratiska reformer. När extremvänstern, som agiterade för väpnad klasskamp, bröt sig ut ur Socialdemokraterna och omformades till ett kommunistiskt parti år 1918 kunde den demokratiska arbetarrörelsen fortsätta därifrån de hade varit innan det misslyckade kuppförsöket.

Partisystemets stabilitet

Det finska partisystemet kännetecknas av stabilitet och kontinuitet. De Gröna och Sannfinländarna är egentligen de enda nya partierna, då alla andra partier har rötter som går över hundra år tillbaka. Partisystemets stabilitet kan förklaras genom kommunaldemokratin.

Partiorganisationen på gräsrotsnivå och de tusentals partiaktivister som deltar i de kommunala verkställande organen är det finska samhällets sociala klister. Folk vid de olika kommunstyrelserna lär sig om demokrati, hur man når överenskommelse och hur man strävar efter allmänhetens bästa. Det är svårt att vara en extremist när man sitter i Socialnämnden och försöker lösa problem för familjer som plågas av alkoholism och våld i hemmet.

Det finns även andra faktorer som har bidragit till den snabba nationella integrationen. En viktig faktor var tillämpandet av allmän skolplikt. Alla barn gick till samma folkskola oberoende av social status. Värnplikten ökade även den nationella sammanhållningen. Omfattande jordreformer och allmänt välstånd under 1920-talet underlättade nationens sammanslutning.

Finlands historia kännetecknas till en hög grad av kontinuitet. Sociala institutioner som hade utvecklats under århundradena som exempelvis den lutherska kyrkan, rättsväsendet, administrationen och demokratin klarade sig oskadda genom revolutionsåren 1917–1918 och hjälpte Finland att överleva som en stat. Den nationella försoningen efter inbördeskriget bidrog också till det faktum att Finland klarade sig genom det andra världskriget 1939–1945 som fritt och demokratiskt.