Kategori: Ekonomi

Papper, pappersmassa och timmer hjälpte Finland att återhämta sig

Publicerad i by jenniheinonen

 

Finland var ett specialfall inom det ryska riket, eftersom Finland hade sin egen nationella ekonomi. Finland och Ryssland hade en tullgräns och den ryska regeringen begränsade tillgången av finska produkter på den ryska marknaden genom att införa tullar på produkterna. Från och med 1880-talet hade den finska senaten främjat upprättandet av handelsrelationer med Västeuropa. Förde det första världskriget skedde mer än två tredjedelar av den finska importen och exporten med andra länder än Ryssland.

När världskriget bröt ut avbröts handeln med Västeuropa nästan helt och hållet, med undantag för Sverige. Ryssland blev Finlands viktigaste handelspartner. Mellan åren 1914 och 1916 resulterade det ryska behovet av militärmateriel i mycket affärsverksamhet och arbete för finska företag.

Finska markens värde sjönk på grund av inflationen under världskriget till endast nio procent av sitt värde år 1914. Värdeminskningen var tre gånger större än i Sverige eller Storbritannien. Markens värde lyckades dock stabiliseras under de första åren av självständighet och Finland upplevde inte likadan hyperinflation som Tyskland.

År 1914 var den finska bruttonationalprodukten ungefär 70 procent av vad den svenska BNP var. Under världskriget sjönk Finlands BNP till cirka hälften av Sveriges siffror. Tillväxttakten var hög i bägge ekonomierna före det andra världskriget. Finland började hur som helst komma ikapp med Sverige när det handlade om levnadsstandard. Vid slutet av 1930-talet var Finlands BNP cirka 80 procent av vad Sveriges BNP var.

Ekonomin återhämtade sig snabbt år 1919

Den finska ekonomin var snabbt uppe på fötter igen år 1919, när exporten till Västeuropa igen tog fart. Industristrukturen i Finland bidrog till återhämtningen. Det fanns en stor efterfrågan på träbaserade produkter i Europa efter det första världskriget.

Finlands viktigaste exportprodukter var papper och sågat virke. Både före och under det första världskriget hade den finska pappersindustrin gjort storskaliga investeringar. Papperet exporterades främst till Ryssland, eftersom de ryska fabrikerna inte klarade av att framställa tidningspapper av lika hög kvalitet som de finska fabrikerna.

Efterfrågan var även stor i Europa före det första världskriget. Tidningsvolymerna hade ökat under kriget och folket hungrade fortfarande efter nyheter efter freden.

Den finska sågverksindustrin hade färdigt existerande exportavtal med Västeuropa. När exportmöjligheterna åter igen kunde fortsätta var lagren med sågat virke relativt stora. Sågverkens industrikapacitet var även på en hög nivå.

Träförädlingsprodukter stod i medlet av 1920-talet för 85 procent av Finlands export. Den viktigaste exportmarknaden var Storbritannien. Tysklands betydelse ökade efter att landet hade återhämtat sig från den ekonomiska katastrofen som rådde under tidigt 1920-tal.

Vid skiftet av 1920- och 1930-talet kändes effekterna av den globala ekonomiska recessionen i Finland. Minskad efterfrågan av skogsindustriprodukter påverkade landsbygden, där inkomsterna från försäljningen av råvirke var viktig för lantbrukare. Avverkning var även en viktig inkomstkälla för arbetarna på landsbygden. Den ökade efterfrågan på skogsindustriprodukter efter recessionen hjälpte Finland att övervinna den svåra ekonomiska situationen snabbare än de flesta delarna av Europa.

Smörexporten fortsatte genom hela 1920-talet

Före det första världskriget hade Finland exporterat betydande mängder smör till Storbritannien och Danmark. Under världskriget exporterades mejeriprodukterna främst till S:t Petersburg. Den snabbt växande staden drog åt sig all finsk mjölk och smör som kunde exporteras. Exporten sjönk under 1917 på grund av livsmedelsbristen och upphörde helt och hållet efter oktoberrevolutionen.

Efter självständigheten skedde det ganska snabbt ett uppsving i produktionen. Jordbruksproduktionen återhämtade sig delvis tack vare en jordreform som gav arrendebönder möjlighet att lösa ut sina gårdar för summor som grundade sig på pengarna värde år 1914. Staten understödde reformen genom att erbjuda långfristiga lån.

Smörexportens betydelse började sjunka när Finland började betona självförsörjning i jordbrukspolitiken. Det hade uppstått en allvarlig livsmedelskris i Finland under slutet av det första världskriget när spannmålsimporten från Ryssland upphörde. Finland införde importtullar på spannmål för att få spannmålsproduktionen lönsam. Den stigande levnadsstandarden ökade i sin tur den inhemska efterfrågan på smör. Den finska jordbruksexporten började sjunka under slutet av 1920-talet och upphörde efter livsmedelsbristen på 1930-talet.

Finlands internationella status 1917–2017

Publicerad i by hannaahlavuo

 

Finland bröt sig loss från Ryssland i november 1917. Landet hade varit ett autonomt storfurstendöme under Ryssland sedan 1809. Finlands internationella status och allianser har ändrats under hundra år, men Finland har alltid förblivit självständigt och demokratiskt och har aldrig ockuperats.

De krigshärjade åren 1918–1920

Finland bröt sig loss från Ryssland under november och december år 1917. Folkkommissariernas råd, som leddes av Lenin, erkände Finlands självständighet på nyårsafton år 1917, varefter Sverige, Frankrike och Tyskland erkände självständigheten den 4 januari 1918. På grund av Finland nära relationer till Tyskland erkände Storbritannien och USA inte Finlands självständighet innan maj 1919.

Ett tragiskt inbördeskrig ägde rum i Finland under våren år 1918. Regeringsstyrkorna var tvungna att övervinna en socialistisk kupp som inleddes i slutet av januari. Det fanns även cirka 75 000 ryska trupper i Finland som måste utvisas. I början av april ingrep Tyskland med trupper i södra Finland på Finlands begäran. Södra Finland var vid det här läget ockuperat av de röda. Detta gjorde att kriget kunde avslutas snabbare. Kriget tog slut i maj år 1918.

Finland lyckades bevara sin självständighet och demokrati. De tyska trupperna stannade kvar i Finland. Finland sökte Tysklands stöd mot Rådsryssland. Därför valde Finland i oktober en tysk kung att styra landet. Tyskland förlorade emellertid det första världskriget och den valde konungen valde att avsäga sig tronen. De tyska trupperna lämnade Finland.

Gustaf Mannerheim, som valts till riksföreståndare i december år 1918, förhandlade med vita ryska generaler om ett möjligt finskt ingripande i det ryska inbördeskriget, men den finska regeringen avvisade förslaget. Halvofficiella finska trupper rörde sig över den ryska gränsen i försök att erövra Östkarelen med målet att införliva det med Finland. Dessa försök lyckades inte. Fredsfördraget mellan Finland och Rådsryssland undertecknades i Dorpat år 1920. I fredsfördraget fick Finland Petsamo-området vid Norra ishavet.

Sverige försökte återerövra Åland på våren år 1918. Tyskland krävde dock att Sverige skulle dra sig tillbaka från öarna. Sverige försökte därefter att få kontroll över Åland genom att vädja till Nationernas förbund, men Nationernas förbund dömde till Finlands fördel år 1921 och Åland gavs stor autonomi. År 1922 ratificerade Finland avtalet om Ålands demilitarisering som undertecknades av alla medlemsstater i Nationernas förbund.

Finland fick kämpa ensamt år 1939

Under 1920-talet sökte Finland internationellt samarbete med Polen, Estland, Lettland och Litauen mot hotet från Sovjetunionen. Den så kallade randstatspolitiken innefattade en förbindelse till Nationernas förbund och internationell lag.

Finland tog avstånd från randstatspolitiken år 1935 och började istället bygga upp relationerna med de nordiska länderna och särskilt Sverige. Tidigare hade tvisten om Åland och språkfrågan i Finland skapat friktion mellan de två länderna. Det bildades dock aldrig en militärunion, någonting som hade planerats.

Då det andra världskriget bröt ut i september år 1939 ville Sovjetunionen grunda militärbaser i Finland och föreslog mindre utbyten av områden. Till skillnad från de baltiska staterna, vägrade Finland. Sovjetunionen anföll Finland den 30 november 1939.

Finland försvarade sig själv trots det faktum att inget annat land hade lovat militärt bistånd. Tyskland ingrep inte i konflikten eftersom Tyskland hade underskrivit Molotov-Ribbentrop-pakten tillsammans med Sovjetunionen, där Finland i ett hemligt tilläggsprotokoll hamnat i Sovjetunionens intressesfär. Finland mottog dock stora mängder svenskt krigsmateriel och cirka 9500 svenska frivilliga deltog i vinterkriget, varav 8260 ingick i den svenska frivilligkåren.

Sovjetunionen tillsatte en marionettregering som leddes av den finske emigrantkommunisten O. V. Kuusinen, i hoppet om att de röda som hade blivit besegrade i det finska inbördeskriget skulle understöda den. Den finska vänstern, medräknat kommunisterna, stödde hur som helst inte Kuusinenregeringen, utan tog till vapen för att försvara fäderneslandet. Att nationen var enhetlig endast tjugo år efter inbördeskriget var det första miraklet under vinterkriget.

Finland avvärjde den första vågen av Sovjetunionens invasion och vann några stora strider, vilket ökade hela nationens moral. Utöver Finlands stridsvilja, är en bidragande orsak till Finlands krigslycka att Sovjetunionen hade antagit att invasionen av Finland skulle vara en barnlek, ”en paradmarsch till Helsingfors”, och därför var de sovjetiska trupperna dåligt förberedda för strid.

Erbjudandet om hjälp frän väst räddade Finland år 1940

Situationen förändrades när Finland inte sådär bara kollapsade och föll för Sovjetunionen. Frankrike och Storbritannien intresserade sig för kriget i Finland i december 1939. De använde ett erbjudande om bistånd till Finland som ett medel för att förhindra transporten av svensk järnmalm till Tyskland. Finland blev en del av det internationella maktspelet.

Sovjetunionen övergav stödet för marionettregeringen som leddes av Kuusinen och gick med på att förhandla med den finska regeringen i januari år 1940. Sovjetunionen inledde en storoffensiv mot Finland i början av februari år 1940. De hade fördubblat antalet trupper som nu även hade bättre utrustning.

På den diplomatiska fronten försökte Storbritannien och Frankrike övertyga Sverige att tillåta brittiska och franska truppförflyttningar genom Sverige till Finland. Finland försökte få Sovjetunionen att avsluta sitt anfall genom att hålla västmakternas erbjudande om bistånd som ett alternativ. Sverige försökte få ett slut på kriget på grund av hotet Tyskland utgjorde.

Sovjetunionens massiva anfall tröttade ut de finska trupperna och tvingade dem till reträtt. Situationen vid fronten nådde sitt kritiska läge i början av mars när den sovjetiska armén började göra framsteg. Den 13 mars 1940 valde Sovjetunionen att sluta fred med Finland. Sovjetunionen var uppenbarligen rädd för att dras in i ett krig med västmakterna som öppet stödde Finland.

Kriget kostade Finland mycket. Under kriget stupade 20 000 man och 44 000 man skadades. Finland räddades i elfte timmen eftersom det bistånd som lovats från väst hade varit för litet och för sent för att rädda Finland. Deras politiska stöd var dock det som var det avgörande.

Finland tar del i den tyska invasionen år 1941

Finland förlorade tio procent av sin landareal i vinterkriget. Alla 400 000 invånare som bodde i området som överläts till Sovjetunionen evakuerade sig själv frivilligt från områdena. Ingen ville stanna kvar. Utöver detta blev Finland tvunget att arrendera ut Hangö udd som en militärbas till Sovjetunionen.

Sverige och Finland försökte bilda ett förbund, men det rann ut i sanden på grund av att Sovjetunionen och Tyskland motsatte sig idéen. Tyskland hade invaderat Danmark och Norge. Sommaren år 1940 hade Sovjetunionen ockuperat de baltiska staterna och kom ständigt med nya krav åt Finland. Situationen var väldigt hotfull för Finlands del.

Situationen började förändras när Tyskland började visa intresse för Finland genom att öppna för diskussion om vapenförsäljning i augusti, därefter genom ett arrangemang för att tillåta tyska transittrupper till och från Nordnorge genom Finland och slutligen i november genom att Tyskland uttryckligen nekade till Sovjetunionens önskemål om fria tyglar i hänseende till Finland.

Den tyske ledaren Adolf Hitler fattade beslutet om den tyska invasionen av Sovjetunionen (Operation Barbarossa) i december år 1940. Finland informerades gradvis om planen och militärsammarbete inleddes. I slutet av februari år 1941 var det klart beslutat att Finland skulle ta del i det tyska fälttåget.

Finland inledde sitt anfall den 25 juni 1941, några dagar efter att tyskarna inlett sin offensiv. Sovjetunionen hade bombat finska städer innan detta. Målet i kriget för Finland var att återställa de gamla gränserna, erövra Östkarelen och att störta bolsjevismen.

Det så kallade fortsättningskriget kan delas in i tre faser. Under anfallsfasen avancerade Finland till de gamla gränserna och fortsatte sedan framåt för att ockupera Östkarelen. Avancemanget över den gamla gränsen föranledde interna meningsskiljaktigheter i Finland. Anfallsfasen var den tyngsta fasen i kriget i fråga om förluster. Fronten stabiliserades och i december 1941 började det så kallade ställningskriget, som pågick fram till juni 1944, då Sovjetunionen inledde en storoffensiv. Under de tunga striderna under sommaren 1944 tvingades Finland retirera, men lyckades stoppa den sovjetiska invasionen.

Under fortsättningskriget var Finland beroende av tysk krigsmateriel, livsmedelsförsörjning och industriråvaror. Trots att det inte fanns ett officiellt alliansavtal mellan Finland och Tyskland (de var officiellt medkrigförande), så samordnade Finland och Tyskland sina militära operationer och var de facto allierade.

Från krig till fred 1944–1948

Finland tog ett vågat steg och försökte lösgöra sig från kriget i augusti år 1944 genom att inleda förhandlingar om en separat fred med Sovjetunionen. Finlands president Risto Ryti avgick och frigjorde Finland från löftena om samarbete man gjort med Tyskland. Arméns överbefälhavare fältmarskalk Mannerheim valdes till Finlands president och inledde fredsförhandlingar med Sovjetunionen. Finland slöt en separatfred med Sovjetunionen, trots att det fortfarande fanns 250 000 tyska soldater i norra Finland.

I avtalet om vapenstillestånd den 17 september 1944 åtog sig Finland att fördriva de tyska trupperna. Så inleddes Lapplandskriget, där cirka 3 000 finländska soldater stupade. De totala förlusterna för Finland under fortsättningskriget var 39 000 döda och 158 000 skadade. De civila förlusterna var förhållandevis små för Finland i jämförelse med övriga länder som kämpade i kriget.

I avtalet om vapenstillestånd, som ratificerades år 1947 genom Parisfreden, förlorade Finland 12 procent av sin landareal, eller ungefär 4,5 miljoner hektar land. Porkala västerom Helsingfors måste överlåtas som militärbas år Sovjetunionen för 50 år.

De som hade återvänt till de återtagna områdena var tvungna att lämna sina hem för en andra gång. De var 420 000 personer eller 11 procent av befolkningen. De evakuerade och de hemförlovade soldaterna tilldelades 2,8 miljoner hektar land. Hälften av detta var statsägd mark och den andra hälften exproprierades från privata landägare.

Finlands försvar begränsades till 34 000 man och mängden krigsmateriel begränsades även. Vid krigets slutskede bestod det finska försvaret av 530 000 man. Finlands befolkningsmängd var vid det här laget 3,8 miljoner.

Finland beordrades att betala ett krigsskadestånd på 300 miljoner amerikanska dollar med växelkursen som gällde före kriget. Krigsskadeståndet utgjorde upp till 15 procent av de offentliga utgifterna och fem procent av Finlands totala produktion. Krigsskadeståndet betalades främst med varor. Främst fartyg, maskineri och skogsindustriprodukter.

De finska krigstida ledarna förklarades skyldiga till kriget och dömdes till fängelsestraff genom politiska rättegångar. President Risto Ryti dömdes till tio års fängelse, två krigstida statsministrar dömdes till sex års fängelse och fem övriga ministrar dömdes till mellan två och fem och ett halvt års fängelse. För att ändra på landets politiska riktning avskedades direktörerna för Finlands Rundradio och Utbildningsstyrelsen och rektorn för Helsingfors universitet. På grund av tvång från de allierades kontrollkommission upplöste Finland 3 300 politiskt misstänksamma organisationer.

Åren efter kriget brukar kallas ”farans år” på grund av påtryckningarna att göra Finland till en kommunistisk stat. Avtalet om vapenstillestånd tillät kommunistisk aktivitet, som tidigare hade varit förbjudet. Kommunisterna fick 23 procent av rösterna i riksdagsvalet i mars år 1945, blev näst största parti och fick kabinettpositioner.

Demokratin och lagstyret överlevde

Varför blev Finland inte en kommunistisk stat? Den största orsaken är att den röda armén aldrig erövrade Finland. Den finländska samhällsordningen och institutionerna som lagstyret grundade sig på klarade sig oskadda och marknadsekonomin överlevde. Det hölls fria val. Tjänstemannakåren utsattes endast för mindre utrensningar. De gamla partierna och ledarna fortsatte, med undantag av de som dömts skyldiga för kriget.

Finland pressades av Sovjetunionen att ingå en militärpakt under våren år 1948. Ett avtal om försvarssamarbete med Sovjetunionen hade skisserats redan kort efter vapenstilleståndet år 1944, men förhandlingarna hade återupptagits från sovjetiskt håll först år 1948. Förhandlingarna var svåra och Finland befarade att man tvingas till ett avtal med samma utformning, som med de stater som  Sovjetunionen ockuperat i Östeuropa, t.ex. Tjeckoslovakien. Fördraget om vänskap, samverkan och ömsesidigt bistånd (VSB-avtalet) blev dock mer begränsat.  Genom fördraget kunde Finland bygga upp det politiska förtroendet man behövde i Sovjet för att gradvis kunna utöka manöverutrymmet och utveckla en egen utrikespolitik. VSB-avtalet skiljde sig från de avtal Sovjetunionen hade ingått med de östeuropeiska staterna genom att det endast gällde Finlands territorium och att det krävdes en skild överenskommelse ifall sovjetiskt bistånd var nödvändigt. Därmed kunde finskt territorium inte användas för angrepp mot Sovjetunionen. VSB-avtalet kom att genomsyra den finska utrikespolitiken fram till Sovjetunionens fall.

Kommunisterna förlorade röster i riksdagsvalet under sommaren. President J. K. Paasikivi ändrade på riktningen i politiken genom att tillsätta en socialdemokratisk minoritetsregering och därigenom fälla kommunisterna från regeringspositionen.

Nästa vändning skedde år 1955 när Finland anslöt sig till Nordiska rådet och blev medlem i Förenta nationerna. Samma år återlämnade Sovjetunionen Porkala till Finland i utbyte mot en förlängning av VSB-avtalet. Därefter kom VSB-avtalet att förnyas åren 1970 och 1983. Finland började eftersträva neutralitet och blev en associerad medlem av Europeiska frihandelssammanslutningen (Efta) år 1961.

Under de osäkra tiderna efter ockupationen av Tjeckoslovakien år 1968 erbjöd sig Finland att agera värd för en konferens för säkerhet och samarbete i Europa. Den Europeiska säkerhetskonferensens toppmöte i Helsingfors år 1975 befäste Finlands position som en neutral stat. Finland ingick ett frihandelsavtal med EEC år 1973 vilket säkerställde Finlands kommersiella intressen i Västeuropa efter att Efta splittrades.

När det kalla kriget närmade sig sitt slut och Tyskland återförenades och Sovjetunionen upplöstes, hade Finland etablerat sig själv som ett framgångsrikt demokratiskt land med västerländska värderingar. Militärpakten med Sovjetunionen sades upp och Finland blev en del av Europeiska unionen år 1995 och tog i bruk euron år 2002.

Militärt är Finland alliansfritt och inte en medlem av NATO. Finland deltar i militärövningar med Sverige, de övriga nordiska länderna, EU och USA samt övningar som organiseras av NATO.

 

Den 26 mars 1917 började världens första socialistledda regering styra Finland

Publicerad i by hannaahlavuo

Den provisoriska regeringens manifest från den 20 mars 1917 upphävde största delen av begränsningarna på Finlands autonomi. Den förryskade senaten ersattes med en politisk flerpartiregering ledd av Oskari Tokoi. Denna senat utnämndes av den provisoriska regeringen den 26 mars.

Socialdemokraterna fann det å ena sidan svårt att axla regeringsansvar på grund av att partiet av principskäl motsatte sig ”ministersocialism”. Å andra sidan fann Socialdemokraterna det svårt att inte ingå i regeringen på grund av ryska revolutionen, den enkla majoriteten i lantdagen de hade vunnit i valet under sommaren 1916 och den förändrade situationen i samhället.

Den 24 mars godkände SDP:s partikommitté och de icke-socialistiska partiernas delegation listan över senatorer för senaten Tokoi. Den nya senaten bestod av sex socialister och sex icke-socialister. Socialdemokraten och ledaren för Finska landsorganisationen valdes till vice ordförande för senatens ekonomidepartement, som nuförtiden kallas statsminister.

En koalitionsregering med lysande utsikter

Formningen av senaten Tokoi återspeglade marsrevolutionens sinnesstämningar. Det fanns ett allmänt hopp om att förbättra situationen och möjligheten för samarbete. Trots detta kunde man lägga märke till oenigheter mellan Socialdemokraterna och icke-socialisterna genast efter att den första entusiasmen så småningom försvann.

De icke-socialistiska partierna var försiktigt optimistiska för senaten. För dem var det viktigt att Socialdemokraterna delade på ansvaret. Oskari Tokoi blev Finlands förste parlamentariska regerings ledare och världens förste socialistiska statsminister.

Huvudfrågorna för regeringsprogrammet var sociala och ekonomiska reformer, till exempel att få en lösning på torparfrågan samt att driva igenom förbudslagen. Därtill hade senaten som mål att förnya arbetsförhållandena, godkänna en ny kommunallag, stifta lagar om läroplikt och religionsfrihet samt skapa socialförsäkringar. Det mest brådskande ärendet var att lösa livsmedelsbristen som försämrades dag för dag.

Statlig självständighet var inte på senatens agenda. Senatens mål var dock att utöka autonomin och att avskaffa den ryska regeringens vetorätt över beslut som fattas i Finland. Den 31 mars tillsattes en kommitté för att utreda Finlands ställning. Denna kommitté leddes av K. J. Ståhlberg.

Generalguvernören över Finland Michail Stachovitj, som utnämnts av den provisoriska regeringen, öppnade lantdagen den 4 april 1917 i tron om att finländarna nu var nöjda med situationen efter Rysslands eftergifter. Lantdagen påbörjade sin verksamhet med att välja Kullervo Manner från SDP till talman.

Senaten får mindre och mindre handlingsutrymme

De eskalerande motsättningarna i samhället försvagade senatens möjliga handlingsutrymme dag för dag. Efter marsrevolutionen var det åter igen möjligt att ordna strejker och demonstrationer, någonting som hade varit förbjudet sedan första världskrigets utbrott.

Den 18 april började fackföreningarna använda sig av strejker för att få igenom en reform gällande åtta timmars arbetsdag. Strejkerna började främst vid fabriker, men efter ett tag spred strejkerna sig även till skogs- och jordbruksarbete. Strejkerna inom industrin gällde främst lönefrågor.

Ökande arbetslöshet och livsmedelsbrist gjorde att missnöjet framför allt växte i städerna. Spannmålsleveranserna från Ryssland slutade nästan helt och hållet under våren 1917. Den nya livsmedelslagen som stiftades i maj visade sig vara ineffektiv för att alla praktiska beslut fattades på stads- och kommunalnivå, där beslutsfattarna var de förmögnaste invånarna. Den ökande arbetslösheten ökade även spänningarna på grund av minskande ryska beställningar av krigsmateriel och avtagande befästningsarbeten.

Frågan om hur man skulle säkra ordningen i samhället delade senaten. Chefen för civilexpeditionen Allan Serlachius försökte bli av med brottsbekämpning som grundade sig på fackorganisationerna. Senaten var även tvungen att medla i lokala dispyter. Upproriskt beteende kunde skådas bland de ryska trupperna som var stationerade i landet. Detta berodde främst på det ökade inflytande bolsjevikerna och anarkisterna fick bland trupperna.

Maktfrågan fäller regeringen

Frågan om vem som hade den högsta beslutande makten i Finland ledde till att senaten Tokoi föll. Lantdagen röstade igenom den så kallade maktlagen som gjorde lantdagen till den högsta beslutande makten i alla finska frågor, förutom gällande utrikes- och försvarsfrågor. Den provisoriska regeringen, ledd av Aleksandr Kerenskij, svarade genom att publicera ett manifest som upplöste lantdagen i Finland.

Senaten Tokoi delades i frågan om hur man skulle reagera på den provisoriska regeringens deklaration att upplösa lantdagen. Enligt socialisterna hade den provisoriska regeringen ingen rätt att upplösa regeringen och utse nyval och därför motsatte de sig att manifestet skulle publiceras. De borgerliga partierna var för att man skulle publicera manifestet. Efter omröstning om saken valde senaten att publicera manifestet med rösterna 7–6. Röstningen avgjordes av senatens ordförande, generalguvernör Michail Stachovitj. Prokurator P. E. Svinhufvud var från laglighetssynpunkten på socialisternas sida, men valde att publicera manifestet.

Den socialdemokratiske senatorn Vuolijoki avgick den 17 augusti. De övriga socialdemokratiska senatorerna avgick den 8 september. Därefter styrdes Finland av den så kallade ”stympade senaten” som leddes av E. N. Setälä.

 

När blev Finland självständigt?

Publicerad i by jenniheinonen

När man pratar om att Finland blev självständigt måste skilja på fem separata processer: 1. de facto kapandet av de finsk-ryska statliga förbindelserna; 2. Finlands självständighetsförklaring;

3. Omorganiseringen av maktbefogenheterna hos den ryska härskaren, det vill säga antagandet av Finlands konstitution där man beaktar förhållandet mellan de högsta statliga institutionerna;    4. Internationellt erkännande av Finlands självständighet; och 5. konsolidering av de facto legitima regeringens makt i Finland. Detta innebar för det första fördrivning av de ryska trupperna i Finland och för det andra en konsolidering av en demokratisk samhällsordning genom att besegra den socialistiska revolutionen i ett inbördeskrig. Finlands självständighet är cirka 100 år gammal, men de statliga institutionerna är närmare 200 år gamla.

Sverige förlorade sina östra landskap till Ryssland år 1809. Ryssland skapade ett autonomt storfurstendöme utav dessa landskap, där majoriteten av befolkningen pratade finska. Storfurstendömet Finland hade sin egen senat (regering), ministerier, statsbudget och övriga självständiga administrativa strukturer. Från och med 1860-talet bidrog ståndslantdagen i den lagstiftande processen och mellan 1905–1907 fick Finland sin egen regering och demokratiskt valda parlament.

Under årens lopp hade Finland utvecklat en stark egen identitet. De etablerade formerna av jurisdiktion, administrativa strukturer, lokalförvaltning och parlamentarism gjorde Finland till ett nordiskt samhälle. Majoritetsspråket finska hade blivit ett officiellt språk och utbildning fanns tillgänglig för alla – från folkskola till universitet.

Förryskningen av Finland

Från och med 1890-talet försökte Ryssland försvaga Finland autonomi genom olika förryskningsåtgärder, vilket försämrade relationerna mellan Finland och Ryssland. Finlands autonoma regering blev nästan avskaffad då världskriget bröt ut år 1914. Finland blev ett ryskt fältläger, som styrdes av kejsare Nikolaj II representant, generalguvernör F. A. Seyn, som hade diktatoriska befogenheter. Finland hade ingen egen armé och befolkningen tvingades inte att deltaga i kriget, men storfurstendömet fick istället bidra till krigsinsatserna genom att betala en extraavgift, de så kallade militärmiljonerna. Finlands ekonomi gagnades emellertid genom ryska beställningar av krigsmateriel samt genom befästningsarbeten i Finland för att avvärja en eventuell tysk landstigning.

Socialdemokraterna hade i lantdagsvalet år 1916 vunnit en majoritet i lantdagen genom att vinna 103 av de 200 platserna, men lantdagen samlades aldrig. Socialismens mål var att befria folket, men de delade in samhället i en ägande och en berövad klass. För att befria den berövade klassen skulle man på fredlig väg utöka demokratin och genomföra gradvisa parlamentariska reformer. Det fanns dock en hel del socialister som ansåg att det enda sättet att störta den ägande klassen var genom en snabb väpnad revolution.

Marsrevolutionen och Finland

Så kom mars år 1917. Nikolaj II, kejsare över det krigsdrabbade Ryssland, tvingades att abdikera. Han ersattes av en liberal provisorisk regering som leddes av furste Lvov. Den provisoriska regeringen avlägsnade alla inskränkningar på den Finlands autonomi den 20 mars. Detta återupplivade de finska statliga instanserna praktiskt taget över en natt. En senat bildades som bestod av representanter för alla partier och leddes av socialisten Oskari Tokoi. Lantdagen samlades och Finland sökte största möjliga autonomi men fortfarande som en del av det ryska riket.

Under april och maj år 1917 förhandlade Tokois senat och den provisoriska regeringen om Finlands ställning. Det socialdemokratiska partiet slutade dock samarbeta, efter att de låtit sig inspireras av revolutionära idéer, och i juli drev de igenom de så kallade maktlagen som gav parlamentet all politisk makt förutom gällande utrikes- och försvarspolitik. Detta var klart och tydligt separatism, någonting som den ryska regering fördömde. Därför upplöste den ryska regeringen den finska lantdagen och utlyste nyval i oktober. De ryska spannmålsleveranserna till Finland upphörde och en allvarlig livsmedelsbrist utbröt fort.

Tokois koalitionssenat splittrades i augusti då socialisterna avgick från regeringen. Socialisterna godkände inte att man upplöst lantdagen och partiet radikaliserades ytterligare. Efter nyvalet i oktober hade socialisterna en knapp minoritet i parlamentet (93 av 200 mandat). SDP och fackföreningarna lade fram ett ultimatum där de krävde mat och den 20 oktober uppmanades fackföreningsfolket att upprätta röda garden i alla kommuner. Väpnade skyddskårer bildades även på den icke-socialistiska sidan. Landet delades snabbt i två motsatta läger.

De statliga förbindelserna bryts den 7 november 1917

De facto brytningen mellan Finland och Ryssland skedde den 7 november 1917. På morgonen meddelade statsminister E. N. Setälä att de statliga förbindelserna mellan Finland och Ryssland brutits. Fram tills denna stund hade de statliga institutionerna i Finland erkänt det ryska statsöverhuvudets makt i Finland, men efter Setäläs meddelande var så inte längre fallet. Ungfinnen Setälä hade blivit statsminister, egentligen vice ordförande för ekonomiedepartementet, efter Tokoi i början av september. Setäläs tillkännagivande kan ses som Finlands första självständighetsförklaring. Efter detta påbörjades diskussionerna gällande statsskick. Detta innebar en diskussion kring vem som skulle inneha den högsta beslutande makten, det vill säga den makt som hade innehafts av den ryske kejsaren och storfursten och därefter den provisoriska regeringen. Setäläs kungörande gjordes med vetskap om att Kerenkijs regering i S:t Petersburg tappade makt.

Den 10 november kallade Setälä till möte med lantdagens talman och vice talmän. På deras initiativ valde parlamentet att ge den hösta makten till tre riksföreståndare. Parlamentets beslut befäste även Setäläs de facto självständighetsförklaring. Det var meningen att de tre riksföreståndarna skulle vara socialisten och tidigare statsministern Tokoi, ungfinnen och prokuratorn P. E. Svinhufvud samt redaktören, författaren och ordförande för agrarförbundet Santeri Alkio.

Tokoi vägrade att acceptera uppdraget som riksföreståndare och följaktligen vägrade även Alkio. Därför beslutade parlamentet att det är lantdagen som skall inneha den hösta beslutande makten i Finland den 15 november 1917. Eftersom lantdagen nu även fungerade som statsöverhuvud så kunde lagarna om åtta timmars arbetsdag och demokratiska kommunalval föras vidare. Men redan samma kväll fattade socialisterna beslutet att påbörja en revolution för att uppnå de mål som storstrejken, som inletts dagen innan, krävde. Målet var att störta den rådande samhällsordningen som grundade sig på demokrati och marknadsekonomi. Socialisterna klarade dock inte av att bilda en revolutionär regering och strejken avslutades den 18 november. Den omstörtande och våldsamma strejken ledde till att de icke-socialistiska partierna slutade försöka bilda en koalitionsregering med socialisterna.

Den 27 november 1917 valde den icke-socialistiska majoriteten i lantdagen en ny senat som leddes av P. E. Svinhufvud. Regeringsprogrammet innefattade genomförandet av självständigheten. Därför började man kalla regeringen för ”självständighetssenaten”.

Den 4 december 1917 lade Svinhufvuds senat fram en självständighetsförklaring för lantdagen, som godkändes den 6 december. Nu hade regeringen mandat att söka efter erkännande av Finlands självständighet av utländska makter. År 1919 valde man den 6 december som dagen då man firar Finlands självständighet.

Rådsryssland erkänner Finlands självständighet

Den 31 december 1917 erkände ryska folkkommissariernas råd Finlands självständighet genom att lova att saken skall skickas och ratificeras av den allryska centrala exekutivkommittén. Då Sverige vägrade erkänna Finlands självständighet före Ryssland, så vände sig Svinhufvuds regering till Ryssland. Finlands önskan om erkännande av självständigheten riktades först till den ryska konstituerande församlingen som hade valts i november, men bolsjevikerna som hade kapat makten i landet godkände inte förfrågan.

Efter detta riktades förfrågan till den ryska regeringen, men bolsjevikerna nekade även här. Den tredje förfrågan riktades till ryska folkkommissariernas råd som leddes av V. I. Lenin. Redan innan detta hade de finska socialisterna fört diskussioner med bolsjevikerna gällande Finlands självständighet. Samtidigt som detta pågick var Lenins regering mitt i att föra fredsförhandlingar med Tyskland, någonting som underlättade Finlands självständighetssträvanden.

Den allryska centrala exekutivkommittén ratificerade sovjetregeringens beslut den 4 januari 1918. Genast efter detta erkände Sverige och Frankrike Finlands självständighet. Tyskland meddelade att de erkänner självständigheten två dagar senare, men dokumentet var daterat samma dag som Sveriges och Frankrikes erkännanden. Det första världskriget pågick dock fortfarande och Storbritannien och USA, som krigade mot Tyskland, erkände inte Finlands självständighet förrän i maj år 1919.

Att säkra suveräniteten

Trots att många utländska makter erkände Finlands självständighet så stod Svinhufvuds regering fortfarande inför många problem. Det största problemet var att säkra Finlands suveränitet, det vill säga att garantera att regeringen hade kontroll över de finska territorierna. Det fanns fortfarande cirka 75 000 ryska trupper i Finland i januari år 1918 och dessa trupper blandade sig i Finlands interna maktkamp. Den finska regeringen saknade en egen försvarsmakt samt egen polis. Den 12 januari 1918 gav lantdagen mandat åt senaten att bilda styrkor som skulle upprätthålla lag och ordning i Finland, med andra ord polisväsendet och armén. Genom detta beslut grundade lantdagen i praktiken det självständiga Finlands försvarsmakt.

Ett annat problem var ordningen i samhället. De röda gardena som stöddes av SDP och fackföreningarna, förberedde en väpnad revolution. Upproret började den 26 januari 1918 när socialisterna omkullkastade lantdagen och den legitimt valda Svinhufvudregeringen. Resultatet blev ett blodigt inbördeskrig. Kriget tog slut den 29 april 1918 när den legitima regeringens trupper marscherade in i Viborg, som var rebellernas sista starka fäste i sydöstra Finland. Frågan om samhällsordningen hade lösts. Demokratin och marknadsekonomin hade segrat. De sista ryska trupperna lämnade finskt territorium den 14 maj. Regeringsstyrkornas segerparad ägde rum i Helsingfors den 16 maj 1918 med truppernas överbefälhavare general Gustaf Mannerheim i spetsen.

Frågan om den högsta beslutande makten

På begäran från Finland och för att driva egna intressen hade Tyskland landsatt trupper i Finland i början av april år 1918. Det tyska ingripandet i det finska inbördeskriget resulterade i att tyska trupper befriade Helsingfors från de röda och hjälpte till att få ett snabbt slut på kriget. Samtidigt innebar detta att Finland blev beroende av Tyskland.

Högsta beslutande makten var lantdagen, som både fungerade som lagstiftande instans och statsöverhuvud. Den 18 maj 1918 valdes senatens ordförande Svinhufvud till att tillfälligt hålla den högsta beslutande makten. Finland skulle göras till en konstitutionell monarki, precis som alla andra nordiska länder. Landet skulle styras av en tysk kung. För detta ändamål valdes prins Fredrik Karl av Hessen till kung av Finland i början av oktober 1918. Tyskland förlorade dock det första världskriget en månad efter valet och Fredrik Karl avsade sig kronan.

De tyska trupperna lämnade Finland i december samma år. Den finska regeringen och riksföreståndare Svinhufvud avgick. Istället valdes general Gustaf Mannerheim, som fungerat som regeringsstyrkornas överbefälhavare under inbördeskriget, till riksföreståndare i december. Mannerheims främsta uppgift blev att förbättra förhållandena mellan Finland och Ententen. Storbritannien och USA erkände Finlands självständighet i maj år 1919.

Finlands fick ett republikanskt statsskick i juli 1919. Statsöverhuvudet blev presidenten som skulle väljas var sjätte år av 300 elektorer. Presidenten gavs stora maktbefogenheter. Presidenten hade rätt att upplösa riksdagen, utnämna regeringen, sköta utrikespolitiken, fungera som överbefälhavare för det finska försvaret och utnämna de högsta tjänstemännen. Det räckte fram till år 2000 att presidentens maktbefogenheter minskades i grundlagen och Finland övergick till ett helparlamentariskt system.

Många spörsmål var dock inte utredda mellan Finland och Rådsryssland. Många finnar försökte vidga Finlands gränser i öst genom flera halvofficiella väpnade exkursioner i gränstrakterna mellan Finland och Ryssland. Länderna kom slutligen fram till en lösning gällande gemensamma gränser och skulder den 14 oktober 1920 genom freden i Dorpat. Freden trädde i kraft den 31 december 1920.

Finland – ett sekel av självständighet

Publicerad i by jenniheinonen

Under Finlands hundra år som självständig stat har de största förändringarna varit urbanisering, demografiska förändringar, högre utbildningsnivå, ökad levnadsstandard och produktivitetstillväxt.

När Finland blev självständigt hade befolkningen överstigit tre miljoner. Födelsetalet sjönk kraftigt under 1920-talet och det såg ut som om befolkningsmängden inte skulle nå fyra miljoner. De efterkrigstida födelsetalen, med 100 000 barn i året, ökade befolkningsmängden till över fyra miljoner år 1950, trots att över 90 00, främst unga män, hade dött i krigen.

Födelsetalen sjönk igen kraftigt från och med medlet av 1960-talet. År 1973 föddes det under 57 000 barn i Finland. Efter detta ökade födelsetalen och hölls över 60 000 fram till år 1997. Mellan 1998 och 2016 hölls födelsetalen mellan 52 000 och 61 000. År 2002 var den lägsta punkten.

Under 2010-talet har födelsetalen sjunkit. Antalet barn som föds är på samma nivå som på 1840-talet, då det fanns litet på två miljoner invånare i Finland. Från och med år 1969 har nativiteten i Finland hållits under den naturliga förnyelsenivån som är 2,1 barn per kvinna. År 2016 överskred antalet döda antalet födslar.  Finlands befolkning växer dock fortfarande på grund av inflyttning och befolkningsmängden är idag cirka 5,5 miljoner.

Befolkningstillväxten fortsätter

Trots sjunkande födelsetal har Finlands befolkningsmängd vuxit tack vare ökad livslängd och sedan 1919-talet även immigration. Mängden finländare översteg fem miljoner i början av 1990-talet, trots att många finländare permanent flyttade till Sverige under 1960- och 1970-talet.

År 2017 fanns det 5,5 miljoner invånare i Finland. Befolkningsmängden är 1,7 gånger större än när Finland blev självständigt. Andra länder med ungefär lika stor befolkning är till exempel Danmark, Norge, Slovakien, Singapore och Eritrea. Av hela världens befolkning är 0,075 procent finländare.

Den förväntade livslängden har konstant ökat under självständigheten. Statistiskt sett kunde en man som föddes i slutet av 1910-talet förvänta sig att leva i 43 år och en kvinna 49 år. Den förväntade livslängden är idag 76 år för män och 83 år för kvinnor. År 2014 var medelåldern bland män 40,7 år och bland kvinnor 43,4 år. Då fanns det 741 över hundraåringar – hundra av dessa var män och 641 var kvinnor.

Dödligheten bland barn under ett år har sjunkit drastiskt. När Finland blev självständigt dog var tionde barn under sitt första levnadsår. Under 2000- och 2010-talet dör under 0,5 procent av spädbarnen före sin första födelsedag.

De som är över 65 år gamla utgör en femtedel av befolkningen. Mängden människor under 25 år är grovt draget samma som år 1917, men procenten de utgör har sjunkit från 50 till 28 procent.

Finland är ett land med flera språk och religioner

Under självständigheten växte mängden finskspråkiga under en lång period i förhållande till den svenskspråkiga befolkningen. Andelen personer med finska som modersmål ökade fram till 1980-talet och utgjorde vid sin höjd närmare 94 procent av befolkningen. Antalet personer med svenska som modersmål fortsatte relativt oförändrad.

Utav de 315 kommunerna i Finland är 32 tvåspråkiga. Av dessa 32 har 18 kommuner finska som majoritetsspråk och 14 svenska som majoritetsspråk. Närpes, den sista enspråkigt svenska kommunen på fastlandet, valde att bi tvåspråkig i början av år 2016. Utgående från Självstyrelselagen för Åland är alla 16 kommuner på Åland enspråkigt svenska.

De språkliga och kulturella rättigheterna för samer, romer och teckenspråkstalare nämns i grundlagen. Lagen gällande bruket av samiska språk tillämpas huvudsakligen i kommunerna Enontekis, Enare, Sodankylä och Utsjoki.

Andelen finsk- och svenskspråkiga har sjunkit sedan tidigt 1990-tal. Eftersom invandringen har ökat har mängden människor som pratar andra språk än finska och svenska som modersmål ökat. Dessa övriga språk utgjorde nästan 5 procent under 2010-talet. Samtidigt har andelen finskspråkiga förhållandevis sjunkit.

År 2012 pratade 89,7 procent av finländarna finska som modersmål och 5,4 procent svenska. Det är särskilt i de stora städerna det bor människor som kommer från alla världens hörn. Rysktalande utgör 1,2 procent av befolkningen, en andel som är större än vad den var under den tiden då Finland var en del av det ryska imperiet.

I slutet av år 2014 tillhörde 73,8 procent av finländarna den lutherska kyrkan. En procent tillhör den ortodoxa kyrkan och 1,5 procent tillhör andra religiösa samfund. Litet över en femtedel av befolkningen tillhör inga religiösa samfund.

Under de första 75 åren av självständighet hade den lutherska kyrkan en ställning utan motstycke. Utträde från kyrkan ökade under recessionsåren under 1990-talet och har ökat sedan år 2000. Det finns nuförtiden områden i Helsingfors där under hälften av invånarna tillhör kyrkan.

Från agrart till urbant

Urbaniseringen av Finland har ökat kraftigt i Finland alltsedan 1950-talet. Under en lång tid var Finland en av de mint urbaniserade länderna i Europa. Över 80 procent av finländarna bodde på landsbygden när landet blev självständigt. Under 2010-talet bodde 83 procent av befolkningen i en stadsmiljö. Andelen människor som bor på landsbygden började minska stadigt redan innan det andra världskriget, men det var under 1950-talet som flykten från landsbygden på riktigt tog fart. Samtidigt började befolkningen på landsbygden koncentreras till tätorterna.

Det bodde fler människor i Helsingfors år 2015 än vad det gjorde i alla städer i Finland tillsammans år 1917, då 528 000 människor bodde i städer. Helsingfors befolkningsmängd är 628 000. Befolkningsmängden har mer än tredubblats på hundra år. Även Esbo, Tammerfors, Vanda och Uleåborg har fler invånare än vad Helsingfors hade år 1917. Åbo, med sina 185 000 invånare, är ungefär lika stor som Helsingfors för hundra år sedan.

Utbildningsnivån har ökat avsevärt under de senaste årtiondena

Utbildningsnivån började öka i Finland efter självständigheten. Under 1930-talet gick alla barn i alla fall folkskolan. Samtidigt ökade mängden läroverk märkbart. Efter kriget bildades det många mellanstadieskolor och läroverk vilket gjorde att 40 procent av årskullen år 1960 gick vid läroverken. Utvecklandet av yrkesutbildningen ökade också. Från och med sent 1950-tal har nya universitet och högskolor öppnat högre utbildning för allt fler personer.

Grundskolereformen under 1970-talet avslutade uppdelningen av utbildningssystemet i folkskolor och läroverk. Syftet med den nioåriga grundskoleutbildningen var erbjuda samma utgångspunkt oh utbildning för hela åldersgruppen. En annan stor förändring var införandet av språkundervisning till hela åldersgruppen. Största delen av alla finländska barn har läst engelska som första främmande språk. Därtill har alla i alla fall läst grunderna i det andra nationalspråket.

Utbildningsnivån i Finland har ökat speciellt mycket under de senaste 40 år. År 1970 hade tre fjärdedelar av finländarna ingen utbildning efter basutbildningen. Detta gällde i synnerhet personer i ålder 55–64. Människor som föddes under det tidiga 1900-talet hade sällan möjlighet att ta del av högre utbildning.

Antalet finländare som har en examen från en yrkeshögskola, högskola eller universitet har ökat mest. Det antalet har mer än fyrdubblats mellan 1970 och 2010.

Ökad BNP och produktivitet har skapat välfärd

År 2017 är två av Finlands viktigaste handelspartners samma som före det första världskriget – nämligen Tyskland och Ryssland. Storbritanniens roll som viktig handelspartner har emellertid minskat, från att ha varit en av de viktigaste både gällande import och export. Sverige har stigit till samma nivå som Tyskland och Ryssland när det gäller handel. Kinas betydelse för utrikeshandeln har ökat sedan 1990-talet.

De fem största importörerna till Finland år 2014 var Ryssland (15,0%), Tyskland (13,4%), Sverige (11,4%), Kina (6,5%) och Nederländerna (6,3%). När det gäller export var de viktigaste länderna Tyskland (12,0%), Sverige (11,1%), Ryssland (8,3%), Förenta staterna (6,8%) och Nederländerna (6,5%).

Handeln med Ryssland har både gagnat Finland och skapat turbulens i ekonomin sedan sent 1800-tal. Det kejserliga Ryssland strävade efter att skydda sin egen industriproduktion genom att ålägga tullar, vilket också gällde Finland. Exportboomen i Finland före självständigheten gjorde att Rysslands betydelse försvann helt och hållet.

Sovjetunionen blev en viktig handelspartner efter det andra världskriget. När det socialistiska systemet kollapsade i början av 1990-talet resulterade det i att många finska företag som bedrivit handel med Sovjetunionen gick under. Från och med år 2014 har Rysslands Ukrainapolitik skapat osäkerhet. Ryssland har svarat på EU:s ekonomiska sanktioner genom att begränsa importen från EU-länder, vilket har minskat exporten från Finland till Ryssland. Den försvagade ryska rubeln har även minskat rysk turism i Finland.

Transporten har flyttat till vägarna

Transporten har mestadels flyttat från järnvägarna och insjövattenvägarna till vägarna. År 2015 fanns det över tre miljoner bilar i Finland. År 1920 fanns det 1800 automobiler och 800 motorcyklar i landet.

Automobilernas betydelse ökade först inom frakt- och kollektivtrafiken. Mängden personbilar började öka snabbt efter att importen inte längre begränsades av valutaregleringen under tidigt 1960-tal. År 1976 fanns det en miljon bilar i Finland. Tvåmiljonersmärket nåddes år 1998 och tremiljonersmärket år 2012. År 2015 fanns det 3,2 miljoner bilar i Finland.

Kollektivtrafiken rullar främst fram på vägarna. År 2014 gjordes det 350 miljoner bussresor, 68,8 miljoner tågresor, 22,3 miljoner båtresor och 19,7 miljoner flygresor i Finland.

Mängden trafikolyckor ökade efter kriget på grund av ökad trafikmängd och en svag säkerhetskultur. Mellan åren 1965 och 1973 dog över ettusen personer om året i trafikolyckor. Antalet olyckor började minska tack vare obligatoriskt bruk av säkerhetsbälte, hastighetsbegränsningar, förbättringar av vägar och byggandet av lätta trafikleder. Sedan år 2002 har mängden personer som omkommer i trafiken hållits under 400 om året.

Ett sällsynt hopp från fattigdom till rikedom

Finland är ett av de relativt få länder som lyckats uppnå inkomstnivån för de rikaste länderna under 1900-talet. För hundra år sedan var Finland ett ganska fattigt jordbruksland vars BNP per capita var hälften av Storbritanniens eller USA:s, vilka var de rikaste länderna i världen. Finlands BNP var bara aningen över medeltalet i världen.

På hundra år förändrades Finland först till ett industrialiserat samhälle och efter det till ett postindustriellt informationssamhälle, där största delen av människorna är anställda inom servicebranschen. Den ökade levnadsstandarden kan förklaras med produktivitetsvinster. År 2004 var Finlands bruttonationalprodukt per capita 22 gånger högre än år 1860. De utförda arbetstimmarna är hur som helst mer eller mindre de samma.

Från år 1917–2007 ökade den privata konsumtionen elvafalt. Vid tiden av Finlands självständighet gick nästan 90 procent av en vuxen människas lön på förnödenheter. Konsumtionen ökade konstant från och med början av 1950-talet till slutet av 1980-talet. Under recessionen under det tidiga 1990-talet sjönk konsumtionen kraftigt. Mellan 1998 och 2006 växte konsumtionen med en fjärdedel, men efter detta har tillväxten varit svag.

Finlands BNP sjönk med 8,2 procent år 2009. Minskningen var lika stor om under nödåret 1867, trots att effekterna inte var lika dramatiska. I Finland komplicerades situationen av de många EU-länderna som hade finansproblem, någonting som avspeglade sig på hela unionen.

 

Åren 2016 och 2017 har den finska ekonomin återhämtat sig efter flera år av recession och nolltillväxt. År 2016 var landets BNP 215 miljarder euro. BNP per capita är litet över 39 000 euro. Servicebranschen stod för 70,2 procent av den totala ekonomin, förädlingsbranschen för 27,1 procent och primärproduktionen för 2,7 procent.

Slutet på ryska spannmålsleveranser orsakade livsmedelsbrist i Finland

Publicerad i by jenniheinonen

Lantdagen drev igenom livsmedelslagen som hade förberetts av senaten i maj år 1917. Den provisoriska regeringen i Ryssland stadfäste lagen i början av juni. Lagen möjliggjorde ransonering och rekvisitioner. Detta tillämpades på spannmål, som stod för över hälften av finländarnas dagliga energiintag.

Den finska senaten började genomdriva lagen den 5 juni 1917. Senaten som leddes av Oskari Tokoi hade lagt fram ett utkast till lagen genast då senaten samlades i slutet av mars. Lagen var nödvändig, eftersom livsmedelsbristen konstant blev värre under våren. Bristen på spannmål var särskilt stor.

Från och med slutet på år 1916 och början på år 1917 introducerades ett ransoneringskortssystem för socker, mejeriprodukter och kött. Myndigheterna införde även pristak för olika produkter. Det ansågs ännu då att det var onödigt att ransonera spannmål. Situationen förändrades dock snabbt under vintern 1917.

Under normala omständigheter konsumerade den vanliga finländaren cirka 600 gram spannmål om dagen. Bröd och spannmål var den huvudsakliga näringen för finländarna. Detta utgjorde närapå 60 procent av det dagliga energiintaget.

Den inhemska produktionen stod endast för 40 procent av Finlands spannmålsbehov. När leveranserna från Ryssland nästan helt och hållet slutade under våren 1918 blev ransonering en nödvändighet.

Nödvändigheter

Livsmedelslagen tog modell efter det svenska ransoneringssystemet som infördes i början av det första världskriget. Heikki Rantatupa har summerat målen och medlen på följande vis:

”Senaten strävade efter en rättvis och jämn fördelning av mat och andra nödvändigheter för konsumenterna samt att hålla priserna nere och att öka den inhemska produktionen. Därför var det nödvändigt att reglera transporterna, försäljningen och konsumtionen av mat.”

Lagen möjliggjorde även rekvisitioner, någonting som klart stred mot medborgarnas rätt till privat egendom. Lagen måste på grund av detta behandlas på samma sätt som grundlagsändringar. Lantdagen konstaterade att ärendet är brådskande och röstade igenom lagen med rösterna 177 för och 6 emot lagen.

Efter att lagen drivits igenom utfärdade senaten en förordning gällande införandet av ransonering. Den 5 juni förbjöds bruket av matgrödor som djurfoder. Samma dag utfärdade senaten ett dekret som ordnade konsumtionen av säd under sommaren. Genom förordningen proklamerade regeringen att den skulle ha sädeslager till den 17 juni. Förordningen gällde vete- råg- och kornlager som regeringen tog över. Rekvisitionsförordningen gällde alla spannmålslager större än 4 kg och alla grynlager större än 3 kg.

Enligt senatens riktlinjer var den dagliga ransonen spannmål 150 gram för dem som gjorde lätt arbete, 240 gram för dem som gjorde medeltungt arbete och 300 gram för dem som utförde tungt arbete. De kommunala livsmedelsverken var tvungna att se till att konsumtionen hölls inom sina gränser och se till att få tag på spannmål ifall det var brist på det.

Hela planen att distribuera det som det var brist på fungerade hur som helst inte som planerat. Kommunerna ville inte dela med sig av sitt eget överskott med övriga kommuner, utan delade hellre ut det bland sina egna invånare.

Senatens olyckliga spannmålsaffärer

Finlands senat gjorde försök att återställa spannmålsimporten. I princip hade det varit möjligt att återställa spannmålsleveranserna från Ryssland då den provisoriska regeringen hade förstatligat spannmålslagren. Den provisoriska regeringen hade dock i praktiken inte möjlighet att få provinserna att överlämna sina spannmål. Finlands import ökade under april, men sjönk efter det från två till en miljon kilogram i månaden. Spannmålsaffären hämmades även på grund av de stränga relationerna mellan den provisoriska regeringen och den finska senaten som orsakats över grälet gällande Finlands status.

Senaten försökte köpa spannmål från Ryssland. Den 27 juni undertecknade senaten ett avtal med den provisoriska regeringen gällande transporter på 62 miljoner kilogram spannmål mellan juli och oktober. Den provisoriska regeringen behövde pengar för att upprätthålla de ryska trupperna i Finland och betalningen på 60 miljoner finska mark gjordes i förväg.

Senaten gick med på att betala i förväg för att den trodde att det skulle pressa den provisoriska regeringen till att skynda på leveranserna. Så blev det inte. Den provisoriska regeringen som inte hade tillräckligt mycket finsk valuta använde pengarna på att betala sina trupper, men spannmålsleveranserna sjönk.

Senaten hade även otur när den försökte köpa spannmål från USA. Även dessa leveranser betalade man i förväg under sommaren. Man köpte samma mängd spannmål som från Ryssland. Problem med transporterna och USA:s ökade inblandning i världskriget försenade transporterna som redan stod i hamnarna för att skeppas till Finland.

Ryska trupper får mera mat

Under sommaren 1917 fanns det ungefär 100 000 ryska trupper stationerade i Finland. Dessa trupper använde de redan knappa resurserna mer än vad man hade räknat med. Praktiskt taget gällde inte ransoneringen ryssar. Tanken var att de ryska trupperna skulle få sina spannmålsbehov från Ryssland och övriga matvaror från Finland. Spannmålsleveranserna från Ryssland minskade dock under sommaren.

Ransoneringen minskade inte soldaternas köttkonsumtion. I medeltal var det månatliga köttintaget över fem kilogram, med andra ord litet under 200 gram om dagen. Finlands militära och politiska positions var så prekär både internt och i förhållande till Ryssland att senaten inte vågade minska truppernas ransoner mycket. Senaten hindrade heller inte rekvisitionen av köttdjur, trots att saken diskuterades.

De ryska truppernas obehöriga rekvisitioner ökade under sommaren. Detta berodde på bristande disciplin, men också på grund av att officerarna ofta valde att se mellan fingrarna när sådant skedde. Livsmedelsverken var ansvariga för att proviantera de ryska trupperna. På grund av att trupperna måste få mat så ledde detta till större brister på främst kött och mejeriprodukter.

Myndigheterna var tvungna att minska på de dagliga spannmålsransonerna i december och januari. Den vanliga ransonen var 200 gram per dag. Man kunde också få ett kort för ytterligare 100 gram. En betydande del av ransonen bestod av havre.

Importförsöken misslyckas

Man hoppades i Finland på att självständigheten i december skulle möjliggöra flera spannmålstransporter från Förenta staterna och neutrala länder. USA var dock rädd för att spannmålen skulle hamna i fel händer. Den amerikanske ”matdiktatorn” Herbert Hoover avbröt förhandlingarna om spannmålstransporter till Finland i november. I december valde de allierade makterna att omvärdera situationen.

De allierade makternas diplomater rekommenderade att man skulle sända spannmål till Finland, så att den allmänna opinionen inte skulle vara för tyskvänlig i den nya republiken. USA:s regering valde i medlet av december att återuppta förhandlingarna om spannmålsleveranser till Finland.

Diplomaterna rekommenderade återigen i januari att man borde skicka mat till Finland. Denna gång för att motverka oroligheter och så att bolsjevikernas inflytande inte skulle öka. Finland gick dock inte med på de politiska kraven som de allierade makterna lade fram i förhandlingarna. Finlands bedömning av situationen påverkades av fredsförhandlingarna i Brest-Litovsk mellan Tyskland och Rådsryssland, vilket ökade förhoppningarna om livsmedelsbistånd från Tyskland. Det blev omöjligt att försöka importera spannmål från de allierade makterna efter att inbördeskriget bröt ut i slutet av januari 1918.

Spannmålsleveranserna från Ryssland tog också nästan genast slut. Detta kom dock inte som en överraskning för myndigheterna. De lokala livsmedelsverken hade mottagit cirkulär där de uppmanades att förbereda sig på att landet måste bli självförsörjande när det gällde mat.

Ryska trupperna lämnar delvis landet – en liten lättnad

Efter självständighetsförklaringen var det i princip möjligt att delvis påverka de ryska truppernas närvaro i landet. Under hösten hade trupper förflyttats från Finland och en del hade valt att självmant lämna landet. Vid årsskiftet fanns det hur som helst cirka 40 000 man kvar i Finland. Underhållsbördan hade lättats med över hälften, men det var fortfarande svårt att livnära trupperna.

Genast efter självständighetsförklaringen hade den finska regeringen ingen större brådska att beordra de ryska trupperna att lämna landet. Officiellt tillhörde Ryssland fortfarande de allierade makterna, som Finland hoppades på livsmedelsbistånd från. Den finska regeringen påpekade dock att ryska armén använde av landets knappa livsmedelstillgångar och att de orakade osäkerhet på grund av bristande disciplin.

1918 – året som präglades av knapphet och hunger

Både under och efter frihetskriget år 1918 försämrades Finlands redan dåliga livsmedelssituation. Många finländare led av näringsbrist. De som hade det värst var de fattiga i östra och norra Finland samt i landets största städer. Maten som erbjöds för de röda i fånglägren efter kriget var otillräcklig och av låg kvalitet. Ute i Kajanaland var folket tvunget att baka barkbröd.

Under våren och sommaren blev man tvungen att ytterligare dra in på ransonerna. Mängden spannmål man kunde köpa med sin matkupong motsvarade endast en tiondel av det dagliga behovet. Den förskräckliga situationen förbättrades tillfälligt efter skörden, men man visste redan att de finska lagren inte skulle räcka över vintern. Importen hade kapats av och utgående från olika estimat skulle den inhemska produktionen räcka fram till tidig vår år 1919.

Det första världskrigets slut medförde ingen direkt lättnad. Ententens embargo mot centralmakterna fortsatte efter att Tyskland hade kapitulerat i november år 1918. Frankrike insisterade på att embargot skulle fortsätta till och med början av mars 1919. Eftersom Tysklands inflytande var starkt i Finland mot slutet av kriget, fick Finland genomlida embargot. Embargot lättades gradvis och den 24 februari 1919 klassades Finland som ett neutralt land, vilket betydde att handelsrestriktionerna avlägsnades. Redan före detta hade Finland mottagit stora spannmålsleveranser efter att Herbert Hoover hade övertygats om att leveranserna var livsviktiga.

Katastrofen avvärjs

Situationen förbättrades under våren 1919 efter att regelbundna spannmålstransporter igen var möjliga tack vare lån från Förenta staterna. Dessa försändelser räddade Finland från en förestående hungersnöd. Punktliga återbetalningar av det amerikanska lånet under den ekonomiska depressionen under 1930-talet förbättrade amerikanernas syn på Finland. Finland började förbättra livsmedelssjälvförsörjningen och utökade säkringen av lager, utgående från lärdomarna från det första världskriget

Man lyckades inte uppnå en fullständig balans i konsumtionen mellan olika folkgrupper och delar av landet även om kupongsystemet resulterade i ett bättre utfall än okontrollerad konsumtion. Landsbygden klarade sig bättre än städerna i det stora hela. Regionala skillnader gällande tillgång till spannmål accentuerades på grund av transportproblem.

Situationen i Finland varierade stort mellan olika regioner. Kommunerna i södra och västra Finland som till största del var agrara och självförsörjande påverkades inte mycket av livsmedelsbristen och folket svalt inte. Däremot led befolkningen i de större städerna i östra och norra Finland av undernäring.

 

År 1917 var Finland ett måttligt välmående jordbruksland som beboddes av läskunniga lutheraner, där hälften av befolkningen var under 25 år gammal

Publicerad i by jenniheinonen

När Finland föddes var Finland bokstavligen en ung nation. År 1917 var 35 procent av finländarna under 15 år gamla och hälften av befolkningen var under 25. När Finland blev självständigt var det ett agrart land där urbaniseringen hade accelererat sedan slutet av 1800-talet. Finland var, förutom Norge, det mest lutheranska landet i Europa där 98 procent av befolkning tillhörde kyrkan.

År 1917 hade Finland 3,1 miljoner invånare. Utgående från folkräkningen år 1910 pratade 88,1 procent av befolkningen finska, 11,6 procent svenska, 0,25 procent ryska, 0,06 procent tyska och 0,07 procent övriga språk som sitt modersmål.

Befolkningen i Finland hade tredubblats under den ryska tiden som varade från 1809 till 1917. Befolkningen ökade på grund av höga födelsetal trots att det skedde en stor utvandring under de sista autonoma åren. Mellan 1870 och 1914 emigrerade cirka 300 000 finländare till Förenta staterna. Av dessa återvände ungefär en fjärdedel till fäderneslandet.

Stora åldersgrupper avlöser varandra

Mellan åren 1860 och 1910 ökade befolkningen i Finland med 68,5 procent. Mängden barn som föddes åren 1898–1917 var ovanligt hög. Mellan dessa år föddes det i medeltal 88 450 barn per år. Den totala fertiliteten per kvinna minskade dock under tidigt 1900-tal och låg på 3,7 barn per kvinna när Finland blev självständigt.

År 1917 föddes det 81 046 barn i Finland. Av dessa dog nästan 12 procent under sitt första levnadsår. Statistiskt sett kunde ett nyfött barn se fram emot 43 levnadsår om det var en pojke och 49 år om det var en flicka. Barndödligheten förblev stor fram till det femte levnadsåret. Den förväntade livslängden för en pojke som hade överlevt till sin femte födelsedag var 57 år och för en flicka 60 år. Av pojkarna dog 5 400 i förtid i det andra världskriget.

Urbaniseringen tog fart

År 1910 bodde 84,2 procent av finländarna på landsbygden och 15,8 procent i städer. Urbaniseringen tog fart under sista åren av ryskt styre. Den huvudsakliga slutdestinationen för den inhemska migrationen var Helsingfors, där befolkningen fördubblades mellan åren 1900 och 1917. Migrationen förändrade språksituationen i huvudstaden, då den finskspråkiga befolkningen överskred den svenska befolkningen år 1900. När Finland blev självständigt var Helsingfors befolkningsmängd 187 000.

Bland de tio största städerna fanns Åbo (56 000), Tammerfors (46 400), Viborg (29 700), Vasa (24 800), Uleåborg (21 940), Kuopio (18 106), Björneborg (17 608), Kotka (11 794) och Lahtis (6 588). Före år 1917 bodde cirka 17 000 finländare i imperiets huvudstad S:t Petersburg. Antalet finländare som bodde i S:t Petersburg nådde sin topp under 1880-talet när cirka 24 000 finländare bodde där.

Den agrara befolkningen bestod av jordägare, personer som arrenderade hela gårdar, personer som arrenderade delar av gårdar och torpare. Därtill fanns det, främst i östra Finland, kringresande folk som bodde i andra personers hem. År 1912 fanns det 151 500 arrenderade gårdar i Finland. Av dessa arrenderade 1 500 hela gårdar, 55 000 arrenderade delar av gårdar och 95 000 var torpare. Antalet självständiga gårdar var 110 000. En tredjedel av finländarna tjänade sitt leverne från betalt gårdsarbete.

Finländarna var läskunniga lutheraner med en låg utbildningsnivå

År 1917 kunde nästan alla finländare läsa. 51,8 procent av befolkningen kunde både läsa och skriva. 42,8 procent kunde endast läsa och 21 560 personer (0,9 procent) kunde inte läsa överhuvudtaget.

År 1917 klarade under två procent av befolkningen av studentexamen, som banade väg för universitetsstudier. Av dessa var 60 procent gossar. Folkets bildningsnivå var överlag låg. Endast 4,5 procent av befolkningen hade någon sorts utbildning efter folkskolan.

Då det gällde religion, var Finland ett väldigt homogent land år 1917. Hela 98,1 procent av befolkningen tillhörde den evangelisk-lutherska kyrkan, 1,7 procent var ortodoxa och 0,2 procent tillhörde andra kristna kyrkor. Det fanns även judar och muslimska tatarer i Finland, men de saknade medborgerliga rättigheter på grund av sin tro.

Judarna fick fulla medborgerliga rättigheter genom senatens beslut den 22 december 1917 och beslutet trädde i kraft den 12 januari 1918. Vid den tidpunkten fanns det ungefär 1000 judar i Finland. Finlands islam-församling grundades år 1925, två år efter att religionsfrihetslagen trätt i kraft år 1923.

Jordbrukslandet som en del av den globala ekonomin

Finland var ett jordbruksland vid självständigheten år 1917. Jord- och skogsbruket gav levebröd för 66,3 procent av befolkningen medan 12,2 procent jobbade inom industrin. Trafik och transport försörjde 2,8 procent och handeln försörjde 2,2 procent av hushållen. Sex procent utförde tillfälligt arbete och 1,3 procent var tjänstemän, poliser och präster. 0,7 procent jobbade inom utbildningssektorn och 0,4 inom sjukvården. Därtill tillhörde 7,9 procent diverse grupper.

Storfurstendömet Finlands bruttonationalprodukt växte ganska långsamt fram till slutet av 1880-talet; endast litet på två procent årligen. På grund av befolkningstillväxten var tillväxten per capita endast litet på en procent. Efter detta ökade tillväxten aningen till tre procent årligen och litet under två procent per capita.

Under det första världskriget sjönk Finlands BNP med en tredjedel. Efter kollapsen ökade BNP markant mellan åren 1919 och 1928. Under recessionen i början av 1930-talet sjönk BNP, men den ekonomiska depressionen var inte lika allvarlig som i Västeuropa eller USA.

Finlands BNP per capita var i början av 1900-talet cirka 75 procent av Sveriges BNP. Det självständiga Finlands BNP per capita var endast hälften av Sveriges. Under mellankrigstiden var den ekonomiska tillväxten ungefär lika stor i både Finland och Sverige. Under sent 1930-tal var Finlands BNP två tredjedelar av Sveriges. Båda ländernas ekonomiska tillväxt var snabbare än medeltalet i Västeuropa, vilket gjorde Sverige till ett av det mest välmående länderna i Västeuropa. Finland lyckades ta sig till 80 procent av medeltalet för regionen.

Under det första världskriget påverkades Finlands ekonomi av inflation, någonting som var ett nytt fenomen i Finland, men även globalt. Folket hade vant sig vid stabila priser och många hade börjat spara pengar. Priserna i Finland ökade tiofalt på fyra år och pengarnas värde minskade. Den finska marken förlorade 90 procent av sitt värde under det första världskriget. Folkets inbesparningar försämrades och realvärdet på lån kollapsade. År 1918 låg inflationen på 238 procent, vilket är det överlägset högsta i Finlands historia. Finland lyckades dock undvika hyperinflationen som fördärvade de västeuropeiska ekonomierna under tidigt 1920-tal.

Västeuropa en viktigare handelspartner än Ryssland

Det första världskrigets efterdyningar förändrade den finska handeln från grunden. Det var ett specialförhållande att Storfurstendömet Finland hade en egen tullgräns med Ryssland. Före första världskriget var Ryssland inte längre Finlands viktigaste handelspartner.

De huvudsakliga länderna man exporterade produkter till var Storbritannien (29,5%), Ryssland (27,4%), Tyskland (12%) och Frankrike (8,5%). Exporten bestod främst av produkter från skogsindustrin (73,5%). De huvudsakliga länderna man importerade från var Tyskland (41,6%), Ryssland (28,7%), Storbritannien (11,9%), Danmark (5,4%) och Sverige (5,1%). Storbritannien hade ersatt Ryssland som viktigaste exportland i början av 1900-talet. Samtidigt klev Tyskland förbi Ryssland som viktigaste importland. Särskilt spannmål importerades i stora kvantiteter från Tyskland.

Den vanliga handeln avstannade när världskriget bröt ut. Under krigsåren blev Ryssland Finlands viktigaste handelspartner. Den ryska krigsekonomien skapade efterfrågan och hämtade pengar till Finland., vilket accelererade inflationen när efterfrågan sjönk. Däremot blev Ryssland den enda som skickade spannmål till Finland. Bolsjevikernas revolution i oktober 1917 påverkade kraftigt Rysslands roll för den finska ekonomien.

Finländarna reste med båt och tåg

Frånochmed 1860-talet förbättrades väg- och järnvägsnätet i Finland. År 1917 fanns det 4 137 kilometer järnväg i landet. Huvudjärnvägarna till Uleåborg via Tammerfors och Österbotten hade byggts 1862–1884, till Åbo 1903, till S:t Petersburg via Viborg 1870 och till Kajana via Savolax 1889–1904. Från Uleåborg hade järnvägen förlängts till Rovaniemi år 1909. Förbindelsen till Joensuu gick via Viborg.

Båtar transporterade stora massor av människor och varor på insjöarna Päijänne och Saimen. Den lokala båttrafiken var även livlig vid östersjökusten.

År 1917 fanns det 22 000 kilometer väg i Finland. Vägarna plogades inte under vintern på grund av låg trafik. Det fanns litet på tusen bilar i landet år 1917. Transport över land förlitade sig på hästar och det fanns 400 000 hästar i Finland. Antalet cyklar ökade kraftigt under tidigt 1900-tal tack vare att priserna sjönk på grund av industriell framställning. Det fanns uppskattningsvis 200 000 cyklar i landet i början av 1920-talet.

Den största dagstidningen var socialistisk

Massmedia i Finland år 1917 bestod av dagstidningar och tidskrifter. Det fanns ett överflöd av bägge sorterna på både svenska och finska. De största tidningarna var Työmies, Hufvudstadsbladet, Helsingin Sanomat, och Uusi suometar. Alla dessa utgavs i Helsingfors.

Den socialdemokratiska Työmies var landets största tidning. Upplagan växte särskilt under år 1917. Även alla andra dagstidningar fick flera prenumeranter under det första världskriget. Finländarna var intresserade av krigsnyheter.

Bland tidskrifterna hade de satiriska tidningarna, som kommenterade olika frågor och fenomen, en stark position. Alla dagstidningar och tidskrifter påverkades av att nästan all censur försvann efter marsrevolutionen. Efter revolutionen rådde en aldrig tidigare skådad uttrycksfrihet.