Linjaltaan liberaalina tunnettu Helsingfors Dagblad alkaa ilmestyä ensimmäisenä lehtenä Pohjoismaissa seitsemän kertaa viikossa.
Preussin kuningaskunta muuttuu Saksan keisarikunnaksi, jota hallitsee keisari Wilhelm I. Ranskan sodassa kukistanut Saksa on uusi mahtitekijä Euroopassa ja maailmassa.
Under Finlands hundra år som självständig stat har de största förändringarna varit urbanisering, demografiska förändringar, högre utbildningsnivå, ökad levnadsstandard och produktivitetstillväxt.
När Finland blev självständigt hade befolkningen överstigit tre miljoner. Födelsetalet sjönk kraftigt under 1920-talet och det såg ut som om befolkningsmängden inte skulle nå fyra miljoner. De efterkrigstida födelsetalen, med 100 000 barn i året, ökade befolkningsmängden till över fyra miljoner år 1950, trots att över 90 00, främst unga män, hade dött i krigen.
Födelsetalen sjönk igen kraftigt från och med medlet av 1960-talet. År 1973 föddes det under 57 000 barn i Finland. Efter detta ökade födelsetalen och hölls över 60 000 fram till år 1997. Mellan 1998 och 2016 hölls födelsetalen mellan 52 000 och 61 000. År 2002 var den lägsta punkten.
Under 2010-talet har födelsetalen sjunkit. Antalet barn som föds är på samma nivå som på 1840-talet, då det fanns litet på två miljoner invånare i Finland. Från och med år 1969 har nativiteten i Finland hållits under den naturliga förnyelsenivån som är 2,1 barn per kvinna. År 2016 överskred antalet döda antalet födslar. Finlands befolkning växer dock fortfarande på grund av inflyttning och befolkningsmängden är idag cirka 5,5 miljoner.
Befolkningstillväxten fortsätter
Trots sjunkande födelsetal har Finlands befolkningsmängd vuxit tack vare ökad livslängd och sedan 1919-talet även immigration. Mängden finländare översteg fem miljoner i början av 1990-talet, trots att många finländare permanent flyttade till Sverige under 1960- och 1970-talet.
År 2017 fanns det 5,5 miljoner invånare i Finland. Befolkningsmängden är 1,7 gånger större än när Finland blev självständigt. Andra länder med ungefär lika stor befolkning är till exempel Danmark, Norge, Slovakien, Singapore och Eritrea. Av hela världens befolkning är 0,075 procent finländare.
Den förväntade livslängden har konstant ökat under självständigheten. Statistiskt sett kunde en man som föddes i slutet av 1910-talet förvänta sig att leva i 43 år och en kvinna 49 år. Den förväntade livslängden är idag 76 år för män och 83 år för kvinnor. År 2014 var medelåldern bland män 40,7 år och bland kvinnor 43,4 år. Då fanns det 741 över hundraåringar – hundra av dessa var män och 641 var kvinnor.
Dödligheten bland barn under ett år har sjunkit drastiskt. När Finland blev självständigt dog var tionde barn under sitt första levnadsår. Under 2000- och 2010-talet dör under 0,5 procent av spädbarnen före sin första födelsedag.
De som är över 65 år gamla utgör en femtedel av befolkningen. Mängden människor under 25 år är grovt draget samma som år 1917, men procenten de utgör har sjunkit från 50 till 28 procent.
Finland är ett land med flera språk och religioner
Under självständigheten växte mängden finskspråkiga under en lång period i förhållande till den svenskspråkiga befolkningen. Andelen personer med finska som modersmål ökade fram till 1980-talet och utgjorde vid sin höjd närmare 94 procent av befolkningen. Antalet personer med svenska som modersmål fortsatte relativt oförändrad.
Utav de 315 kommunerna i Finland är 32 tvåspråkiga. Av dessa 32 har 18 kommuner finska som majoritetsspråk och 14 svenska som majoritetsspråk. Närpes, den sista enspråkigt svenska kommunen på fastlandet, valde att bi tvåspråkig i början av år 2016. Utgående från Självstyrelselagen för Åland är alla 16 kommuner på Åland enspråkigt svenska.
De språkliga och kulturella rättigheterna för samer, romer och teckenspråkstalare nämns i grundlagen. Lagen gällande bruket av samiska språk tillämpas huvudsakligen i kommunerna Enontekis, Enare, Sodankylä och Utsjoki.
Andelen finsk- och svenskspråkiga har sjunkit sedan tidigt 1990-tal. Eftersom invandringen har ökat har mängden människor som pratar andra språk än finska och svenska som modersmål ökat. Dessa övriga språk utgjorde nästan 5 procent under 2010-talet. Samtidigt har andelen finskspråkiga förhållandevis sjunkit.
År 2012 pratade 89,7 procent av finländarna finska som modersmål och 5,4 procent svenska. Det är särskilt i de stora städerna det bor människor som kommer från alla världens hörn. Rysktalande utgör 1,2 procent av befolkningen, en andel som är större än vad den var under den tiden då Finland var en del av det ryska imperiet.
I slutet av år 2014 tillhörde 73,8 procent av finländarna den lutherska kyrkan. En procent tillhör den ortodoxa kyrkan och 1,5 procent tillhör andra religiösa samfund. Litet över en femtedel av befolkningen tillhör inga religiösa samfund.
Under de första 75 åren av självständighet hade den lutherska kyrkan en ställning utan motstycke. Utträde från kyrkan ökade under recessionsåren under 1990-talet och har ökat sedan år 2000. Det finns nuförtiden områden i Helsingfors där under hälften av invånarna tillhör kyrkan.
Från agrart till urbant
Urbaniseringen av Finland har ökat kraftigt i Finland alltsedan 1950-talet. Under en lång tid var Finland en av de mint urbaniserade länderna i Europa. Över 80 procent av finländarna bodde på landsbygden när landet blev självständigt. Under 2010-talet bodde 83 procent av befolkningen i en stadsmiljö. Andelen människor som bor på landsbygden började minska stadigt redan innan det andra världskriget, men det var under 1950-talet som flykten från landsbygden på riktigt tog fart. Samtidigt började befolkningen på landsbygden koncentreras till tätorterna.
Det bodde fler människor i Helsingfors år 2015 än vad det gjorde i alla städer i Finland tillsammans år 1917, då 528 000 människor bodde i städer. Helsingfors befolkningsmängd är 628 000. Befolkningsmängden har mer än tredubblats på hundra år. Även Esbo, Tammerfors, Vanda och Uleåborg har fler invånare än vad Helsingfors hade år 1917. Åbo, med sina 185 000 invånare, är ungefär lika stor som Helsingfors för hundra år sedan.
Utbildningsnivån har ökat avsevärt under de senaste årtiondena
Utbildningsnivån började öka i Finland efter självständigheten. Under 1930-talet gick alla barn i alla fall folkskolan. Samtidigt ökade mängden läroverk märkbart. Efter kriget bildades det många mellanstadieskolor och läroverk vilket gjorde att 40 procent av årskullen år 1960 gick vid läroverken. Utvecklandet av yrkesutbildningen ökade också. Från och med sent 1950-tal har nya universitet och högskolor öppnat högre utbildning för allt fler personer.
Grundskolereformen under 1970-talet avslutade uppdelningen av utbildningssystemet i folkskolor och läroverk. Syftet med den nioåriga grundskoleutbildningen var erbjuda samma utgångspunkt oh utbildning för hela åldersgruppen. En annan stor förändring var införandet av språkundervisning till hela åldersgruppen. Största delen av alla finländska barn har läst engelska som första främmande språk. Därtill har alla i alla fall läst grunderna i det andra nationalspråket.
Utbildningsnivån i Finland har ökat speciellt mycket under de senaste 40 år. År 1970 hade tre fjärdedelar av finländarna ingen utbildning efter basutbildningen. Detta gällde i synnerhet personer i ålder 55–64. Människor som föddes under det tidiga 1900-talet hade sällan möjlighet att ta del av högre utbildning.
Antalet finländare som har en examen från en yrkeshögskola, högskola eller universitet har ökat mest. Det antalet har mer än fyrdubblats mellan 1970 och 2010.
Ökad BNP och produktivitet har skapat välfärd
År 2017 är två av Finlands viktigaste handelspartners samma som före det första världskriget – nämligen Tyskland och Ryssland. Storbritanniens roll som viktig handelspartner har emellertid minskat, från att ha varit en av de viktigaste både gällande import och export. Sverige har stigit till samma nivå som Tyskland och Ryssland när det gäller handel. Kinas betydelse för utrikeshandeln har ökat sedan 1990-talet.
De fem största importörerna till Finland år 2014 var Ryssland (15,0%), Tyskland (13,4%), Sverige (11,4%), Kina (6,5%) och Nederländerna (6,3%). När det gäller export var de viktigaste länderna Tyskland (12,0%), Sverige (11,1%), Ryssland (8,3%), Förenta staterna (6,8%) och Nederländerna (6,5%).
Handeln med Ryssland har både gagnat Finland och skapat turbulens i ekonomin sedan sent 1800-tal. Det kejserliga Ryssland strävade efter att skydda sin egen industriproduktion genom att ålägga tullar, vilket också gällde Finland. Exportboomen i Finland före självständigheten gjorde att Rysslands betydelse försvann helt och hållet.
Sovjetunionen blev en viktig handelspartner efter det andra världskriget. När det socialistiska systemet kollapsade i början av 1990-talet resulterade det i att många finska företag som bedrivit handel med Sovjetunionen gick under. Från och med år 2014 har Rysslands Ukrainapolitik skapat osäkerhet. Ryssland har svarat på EU:s ekonomiska sanktioner genom att begränsa importen från EU-länder, vilket har minskat exporten från Finland till Ryssland. Den försvagade ryska rubeln har även minskat rysk turism i Finland.
Transporten har flyttat till vägarna
Transporten har mestadels flyttat från järnvägarna och insjövattenvägarna till vägarna. År 2015 fanns det över tre miljoner bilar i Finland. År 1920 fanns det 1800 automobiler och 800 motorcyklar i landet.
Automobilernas betydelse ökade först inom frakt- och kollektivtrafiken. Mängden personbilar började öka snabbt efter att importen inte längre begränsades av valutaregleringen under tidigt 1960-tal. År 1976 fanns det en miljon bilar i Finland. Tvåmiljonersmärket nåddes år 1998 och tremiljonersmärket år 2012. År 2015 fanns det 3,2 miljoner bilar i Finland.
Kollektivtrafiken rullar främst fram på vägarna. År 2014 gjordes det 350 miljoner bussresor, 68,8 miljoner tågresor, 22,3 miljoner båtresor och 19,7 miljoner flygresor i Finland.
Mängden trafikolyckor ökade efter kriget på grund av ökad trafikmängd och en svag säkerhetskultur. Mellan åren 1965 och 1973 dog över ettusen personer om året i trafikolyckor. Antalet olyckor började minska tack vare obligatoriskt bruk av säkerhetsbälte, hastighetsbegränsningar, förbättringar av vägar och byggandet av lätta trafikleder. Sedan år 2002 har mängden personer som omkommer i trafiken hållits under 400 om året.
Ett sällsynt hopp från fattigdom till rikedom
Finland är ett av de relativt få länder som lyckats uppnå inkomstnivån för de rikaste länderna under 1900-talet. För hundra år sedan var Finland ett ganska fattigt jordbruksland vars BNP per capita var hälften av Storbritanniens eller USA:s, vilka var de rikaste länderna i världen. Finlands BNP var bara aningen över medeltalet i världen.
På hundra år förändrades Finland först till ett industrialiserat samhälle och efter det till ett postindustriellt informationssamhälle, där största delen av människorna är anställda inom servicebranschen. Den ökade levnadsstandarden kan förklaras med produktivitetsvinster. År 2004 var Finlands bruttonationalprodukt per capita 22 gånger högre än år 1860. De utförda arbetstimmarna är hur som helst mer eller mindre de samma.
Från år 1917–2007 ökade den privata konsumtionen elvafalt. Vid tiden av Finlands självständighet gick nästan 90 procent av en vuxen människas lön på förnödenheter. Konsumtionen ökade konstant från och med början av 1950-talet till slutet av 1980-talet. Under recessionen under det tidiga 1990-talet sjönk konsumtionen kraftigt. Mellan 1998 och 2006 växte konsumtionen med en fjärdedel, men efter detta har tillväxten varit svag.
Finlands BNP sjönk med 8,2 procent år 2009. Minskningen var lika stor om under nödåret 1867, trots att effekterna inte var lika dramatiska. I Finland komplicerades situationen av de många EU-länderna som hade finansproblem, någonting som avspeglade sig på hela unionen.
Åren 2016 och 2017 har den finska ekonomin återhämtat sig efter flera år av recession och nolltillväxt. År 2016 var landets BNP 215 miljarder euro. BNP per capita är litet över 39 000 euro. Servicebranschen stod för 70,2 procent av den totala ekonomin, förädlingsbranschen för 27,1 procent och primärproduktionen för 2,7 procent.
Ett av de större miraklen i Finlands överlevnadshistoria är nationens snabba enande efter katastrofen år 1918. Den viktigaste faktorn för enandet var införandet av kommunaldemokrati året innan. Från och med december 1918 ordnades kommunalval i alla kommuner. Till skillnad från när det gäller nationell regeringspolitik, så finns det ingen regering mot opposition, utan alla partier som väljs till kommunalfullmäktige får en del av makten som motsvarar röstantalet.
Lantdagen i Finland godkände den 14 juli 1917 lagen om allmän och lika rösträtt samt valbarhet i lokal- eller kommunalval, men den ryska provisoriska regeringen stadfäste inte lagen. Efter att banden mellan Finland och Ryssland bröts den 7 november och att lantdagen hade utnämnt sig till den högsta beslutande makten i Finland kunde lantdagen stadfästa lagen om kommunaldemokrati på småtimmarna den 16 november 1917.
De första demokratiska kommunalvalen där alla män och kvinnor över 20 år kunde rösta och utses till kandidater var meningen att hållas i mars 1918, men socialistrevolutionen och det påföljande inbördeskriget förhindrade planerna. Vid slutet av januari kontrollerades hela södra Finland av arbetarföreningar och rödgardister. På lokalnivå greps makten vanligtvis av den kommunala socialdemokratiska föreningen som stöddes av de väpnade rödgardisterna.
Före utgången av maj hade upproret krossats och de ryska soldaterna hade utvisats ur landet. De första kommunalvalen hölls i december 1918 och övriga kommunalval ordnades 1919. Kommunalvalen i Helsingfors ordnades den 27 och 28 december år 1918. Socialdemokraterna vann 26 mandat och var den största gruppen i stadsfullmäktige, som hade 60 platser.
Det var nödvändigt att samarbeta
Fullmäktigeledamöterna, som endast några månader innan hade slagits mot varandra med vapen, åtog sig nu att tillsammans bygga fattighus och skolor. Detta är miraklet med den finska försoningen. Man kan förundra sig över hur det lyckades.
Svaret kan man finna i att alla involverades i beslutsprocesserna eftersom det inte finns någon regering mo opposition i kommunerna. Många röda som en stund innan valen hade varit på fångläger hade återvänt för att ta del av det demokratiska beslutsfattandet. Socialisterna fick till och med majoritet på många ställen. Rösterna fördelades jämnt mellan socialisterna och icke-socialisterna i valen i landskommunerna år 1920. Icke-socialisterna fick 58 procent av mandaten och socialisterna 42 procent av dem.
Många kommunen fick ett fullmäktige med en socialistisk majoritet. År 1922 hade tre av de finska länen en socialistisk majoritet. I Tavastehus län var socialisterna i majoritet i 71 procent av kommunerna, i S:t Michels län i 63 procent av kommunerna och i Kuopio län var de i majoritet i 52 procent av kommunerna. Om man inte räknar med Åland, så var det minst socialistiska länet Uleåborgs län där socialisterna var i majoritet i 8 procent av kommunerna. På den nationella nivån hade icke-socialisterna en majoritet i 65 procent av kommunerna och socialisterna var i majoritet i 30 procent av kommunerna. Det blev jämnt i fem procent av kommunerna.
Situationen förändrades med tiden. År 1936 innehade socialisterna en majoritet i 13 procent av kommunerna.
Moderat reformism
Skiftet till ett socialistiskt styre gick inte alltid smärtfritt på lokalnivån. Icke-socialisterna drog sig till exempel helt tillbaka från kommunalstyrelsen i S:t Karins åren 1920–1922. I Jorois avslutade långivarna alla lånekontrakt efter att socialisterna blev en majoritet och alla icke-socialister vägrade alla förtroendeuppdrag. Samarbetsandan fick dock nytt liv efter att socialiststyret gjorde att uttalande där de betonade att de skulle sköta kommunens ekonomi för ”det allmänna bästa” istället för ”partiet”.
Hannu Soikkanen som forskat i Finlands kommunalfullmäktigehistoria menar att: ”Socialdemokraterna vid flera tillfällen betonade ’samrådsförfarandet’ och att skötandet av kommunala angelägenheter krävde ’expertis’ och ’erfarenhet’. Arbetarklassen måste bevisa deras ’förmåga’ att sköta ärenden. Partiet lät det således bli klart att kommunalfullmäktige var en praktisk verksamhet där beslut inte skulle fattas på teoretisk grund.”
Soikkanen tillägger att SDP på partikongressen år 1926 beslutad att man på kommunal nivå inte under nåra omständigheter skall försöka tillämpa ”hela programmet” ”snabbt och plötsligt”, utan att varje reform noggrant måste övervägas och att reformer endast skall ske när ekonomin och övriga förhållanden tillåter det.
Samma år såg man ett nationellt stort steg för försoning. Väinö Tanner bildade en minoritetsregering åren 1926–1927, bara åtta år efter upproret.
Socialdemokraternas anslutning till parlamentarisk demokrati stärktes även genom att partiet vittrade sönder, eftersom de röda som hade flytt till Ryssland grundade Finlands kommunistiska parti i Moskva i augusti och september 1918. Det kommunistiska partiet fortsatte med sina försök att starta en väpnad revolution.
Lokaldemokratins långa anor
Den nationella integrationsprocessen på kommunalnivå kan ses som ett resultat av tre olika faktorer. För det första hade många viktiga folkrörelser under 1800-talet skapat en gemenskapsanda att göra saker tillsammans. Det fanns många olika orsaker och rörelser: den lutherska kyrkans utbildnings- och jämlikhetssträvanden, sparbanksrörelsen, väckelserörelserna, nykterhetsrörelsen, ungdomsrörelsen, arbetarrörelsen och andelslagsrörelsen.
För det andra hade lagstyre och demokratiskt beslutsfattande väldigt långa anor i Finland. Under forna tider hade alla fria män samlats till ting för att fatta beslut. Senare ordnades församlingsmöten där man skötte sockenets angelägenheter och ordnade fattigvård, som var kyrkans viktigaste icke-kyrkliga uppgift. Kommunalförordningen från år 1865 delade på församlingarna och kommunerna, skapade kommunalstyrelser och kommunalmöten samt lade grunden till det moderna kommunalstyret.
För det tredje hade arbetarrörelsen utvecklats till en medborgarrättsrörelse som förespråkade demokratiska reformer. När extremvänstern, som agiterade för väpnad klasskamp, bröt sig ut ur Socialdemokraterna och omformades till ett kommunistiskt parti år 1918 kunde den demokratiska arbetarrörelsen fortsätta därifrån de hade varit innan det misslyckade kuppförsöket.
Partisystemets stabilitet
Det finska partisystemet kännetecknas av stabilitet och kontinuitet. De Gröna och Sannfinländarna är egentligen de enda nya partierna, då alla andra partier har rötter som går över hundra år tillbaka. Partisystemets stabilitet kan förklaras genom kommunaldemokratin.
Partiorganisationen på gräsrotsnivå och de tusentals partiaktivister som deltar i de kommunala verkställande organen är det finska samhällets sociala klister. Folk vid de olika kommunstyrelserna lär sig om demokrati, hur man når överenskommelse och hur man strävar efter allmänhetens bästa. Det är svårt att vara en extremist när man sitter i Socialnämnden och försöker lösa problem för familjer som plågas av alkoholism och våld i hemmet.
Det finns även andra faktorer som har bidragit till den snabba nationella integrationen. En viktig faktor var tillämpandet av allmän skolplikt. Alla barn gick till samma folkskola oberoende av social status. Värnplikten ökade även den nationella sammanhållningen. Omfattande jordreformer och allmänt välstånd under 1920-talet underlättade nationens sammanslutning.
Finlands historia kännetecknas till en hög grad av kontinuitet. Sociala institutioner som hade utvecklats under århundradena som exempelvis den lutherska kyrkan, rättsväsendet, administrationen och demokratin klarade sig oskadda genom revolutionsåren 1917–1918 och hjälpte Finland att överleva som en stat. Den nationella försoningen efter inbördeskriget bidrog också till det faktum att Finland klarade sig genom det andra världskriget 1939–1945 som fritt och demokratiskt.
Lantdagen drev igenom livsmedelslagen som hade förberetts av senaten i maj år 1917. Den provisoriska regeringen i Ryssland stadfäste lagen i början av juni. Lagen möjliggjorde ransonering och rekvisitioner. Detta tillämpades på spannmål, som stod för över hälften av finländarnas dagliga energiintag.
Den finska senaten började genomdriva lagen den 5 juni 1917. Senaten som leddes av Oskari Tokoi hade lagt fram ett utkast till lagen genast då senaten samlades i slutet av mars. Lagen var nödvändig, eftersom livsmedelsbristen konstant blev värre under våren. Bristen på spannmål var särskilt stor.
Från och med slutet på år 1916 och början på år 1917 introducerades ett ransoneringskortssystem för socker, mejeriprodukter och kött. Myndigheterna införde även pristak för olika produkter. Det ansågs ännu då att det var onödigt att ransonera spannmål. Situationen förändrades dock snabbt under vintern 1917.
Under normala omständigheter konsumerade den vanliga finländaren cirka 600 gram spannmål om dagen. Bröd och spannmål var den huvudsakliga näringen för finländarna. Detta utgjorde närapå 60 procent av det dagliga energiintaget.
Den inhemska produktionen stod endast för 40 procent av Finlands spannmålsbehov. När leveranserna från Ryssland nästan helt och hållet slutade under våren 1918 blev ransonering en nödvändighet.
Nödvändigheter
Livsmedelslagen tog modell efter det svenska ransoneringssystemet som infördes i början av det första världskriget. Heikki Rantatupa har summerat målen och medlen på följande vis:
”Senaten strävade efter en rättvis och jämn fördelning av mat och andra nödvändigheter för konsumenterna samt att hålla priserna nere och att öka den inhemska produktionen. Därför var det nödvändigt att reglera transporterna, försäljningen och konsumtionen av mat.”
Lagen möjliggjorde även rekvisitioner, någonting som klart stred mot medborgarnas rätt till privat egendom. Lagen måste på grund av detta behandlas på samma sätt som grundlagsändringar. Lantdagen konstaterade att ärendet är brådskande och röstade igenom lagen med rösterna 177 för och 6 emot lagen.
Efter att lagen drivits igenom utfärdade senaten en förordning gällande införandet av ransonering. Den 5 juni förbjöds bruket av matgrödor som djurfoder. Samma dag utfärdade senaten ett dekret som ordnade konsumtionen av säd under sommaren. Genom förordningen proklamerade regeringen att den skulle ha sädeslager till den 17 juni. Förordningen gällde vete- råg- och kornlager som regeringen tog över. Rekvisitionsförordningen gällde alla spannmålslager större än 4 kg och alla grynlager större än 3 kg.
Enligt senatens riktlinjer var den dagliga ransonen spannmål 150 gram för dem som gjorde lätt arbete, 240 gram för dem som gjorde medeltungt arbete och 300 gram för dem som utförde tungt arbete. De kommunala livsmedelsverken var tvungna att se till att konsumtionen hölls inom sina gränser och se till att få tag på spannmål ifall det var brist på det.
Hela planen att distribuera det som det var brist på fungerade hur som helst inte som planerat. Kommunerna ville inte dela med sig av sitt eget överskott med övriga kommuner, utan delade hellre ut det bland sina egna invånare.
Senatens olyckliga spannmålsaffärer
Finlands senat gjorde försök att återställa spannmålsimporten. I princip hade det varit möjligt att återställa spannmålsleveranserna från Ryssland då den provisoriska regeringen hade förstatligat spannmålslagren. Den provisoriska regeringen hade dock i praktiken inte möjlighet att få provinserna att överlämna sina spannmål. Finlands import ökade under april, men sjönk efter det från två till en miljon kilogram i månaden. Spannmålsaffären hämmades även på grund av de stränga relationerna mellan den provisoriska regeringen och den finska senaten som orsakats över grälet gällande Finlands status.
Senaten försökte köpa spannmål från Ryssland. Den 27 juni undertecknade senaten ett avtal med den provisoriska regeringen gällande transporter på 62 miljoner kilogram spannmål mellan juli och oktober. Den provisoriska regeringen behövde pengar för att upprätthålla de ryska trupperna i Finland och betalningen på 60 miljoner finska mark gjordes i förväg.
Senaten gick med på att betala i förväg för att den trodde att det skulle pressa den provisoriska regeringen till att skynda på leveranserna. Så blev det inte. Den provisoriska regeringen som inte hade tillräckligt mycket finsk valuta använde pengarna på att betala sina trupper, men spannmålsleveranserna sjönk.
Senaten hade även otur när den försökte köpa spannmål från USA. Även dessa leveranser betalade man i förväg under sommaren. Man köpte samma mängd spannmål som från Ryssland. Problem med transporterna och USA:s ökade inblandning i världskriget försenade transporterna som redan stod i hamnarna för att skeppas till Finland.
Ryska trupper får mera mat
Under sommaren 1917 fanns det ungefär 100 000 ryska trupper stationerade i Finland. Dessa trupper använde de redan knappa resurserna mer än vad man hade räknat med. Praktiskt taget gällde inte ransoneringen ryssar. Tanken var att de ryska trupperna skulle få sina spannmålsbehov från Ryssland och övriga matvaror från Finland. Spannmålsleveranserna från Ryssland minskade dock under sommaren.
Ransoneringen minskade inte soldaternas köttkonsumtion. I medeltal var det månatliga köttintaget över fem kilogram, med andra ord litet under 200 gram om dagen. Finlands militära och politiska positions var så prekär både internt och i förhållande till Ryssland att senaten inte vågade minska truppernas ransoner mycket. Senaten hindrade heller inte rekvisitionen av köttdjur, trots att saken diskuterades.
De ryska truppernas obehöriga rekvisitioner ökade under sommaren. Detta berodde på bristande disciplin, men också på grund av att officerarna ofta valde att se mellan fingrarna när sådant skedde. Livsmedelsverken var ansvariga för att proviantera de ryska trupperna. På grund av att trupperna måste få mat så ledde detta till större brister på främst kött och mejeriprodukter.
Myndigheterna var tvungna att minska på de dagliga spannmålsransonerna i december och januari. Den vanliga ransonen var 200 gram per dag. Man kunde också få ett kort för ytterligare 100 gram. En betydande del av ransonen bestod av havre.
Importförsöken misslyckas
Man hoppades i Finland på att självständigheten i december skulle möjliggöra flera spannmålstransporter från Förenta staterna och neutrala länder. USA var dock rädd för att spannmålen skulle hamna i fel händer. Den amerikanske ”matdiktatorn” Herbert Hoover avbröt förhandlingarna om spannmålstransporter till Finland i november. I december valde de allierade makterna att omvärdera situationen.
De allierade makternas diplomater rekommenderade att man skulle sända spannmål till Finland, så att den allmänna opinionen inte skulle vara för tyskvänlig i den nya republiken. USA:s regering valde i medlet av december att återuppta förhandlingarna om spannmålsleveranser till Finland.
Diplomaterna rekommenderade återigen i januari att man borde skicka mat till Finland. Denna gång för att motverka oroligheter och så att bolsjevikernas inflytande inte skulle öka. Finland gick dock inte med på de politiska kraven som de allierade makterna lade fram i förhandlingarna. Finlands bedömning av situationen påverkades av fredsförhandlingarna i Brest-Litovsk mellan Tyskland och Rådsryssland, vilket ökade förhoppningarna om livsmedelsbistånd från Tyskland. Det blev omöjligt att försöka importera spannmål från de allierade makterna efter att inbördeskriget bröt ut i slutet av januari 1918.
Spannmålsleveranserna från Ryssland tog också nästan genast slut. Detta kom dock inte som en överraskning för myndigheterna. De lokala livsmedelsverken hade mottagit cirkulär där de uppmanades att förbereda sig på att landet måste bli självförsörjande när det gällde mat.
Ryska trupperna lämnar delvis landet – en liten lättnad
Efter självständighetsförklaringen var det i princip möjligt att delvis påverka de ryska truppernas närvaro i landet. Under hösten hade trupper förflyttats från Finland och en del hade valt att självmant lämna landet. Vid årsskiftet fanns det hur som helst cirka 40 000 man kvar i Finland. Underhållsbördan hade lättats med över hälften, men det var fortfarande svårt att livnära trupperna.
Genast efter självständighetsförklaringen hade den finska regeringen ingen större brådska att beordra de ryska trupperna att lämna landet. Officiellt tillhörde Ryssland fortfarande de allierade makterna, som Finland hoppades på livsmedelsbistånd från. Den finska regeringen påpekade dock att ryska armén använde av landets knappa livsmedelstillgångar och att de orakade osäkerhet på grund av bristande disciplin.
1918 – året som präglades av knapphet och hunger
Både under och efter frihetskriget år 1918 försämrades Finlands redan dåliga livsmedelssituation. Många finländare led av näringsbrist. De som hade det värst var de fattiga i östra och norra Finland samt i landets största städer. Maten som erbjöds för de röda i fånglägren efter kriget var otillräcklig och av låg kvalitet. Ute i Kajanaland var folket tvunget att baka barkbröd.
Under våren och sommaren blev man tvungen att ytterligare dra in på ransonerna. Mängden spannmål man kunde köpa med sin matkupong motsvarade endast en tiondel av det dagliga behovet. Den förskräckliga situationen förbättrades tillfälligt efter skörden, men man visste redan att de finska lagren inte skulle räcka över vintern. Importen hade kapats av och utgående från olika estimat skulle den inhemska produktionen räcka fram till tidig vår år 1919.
Det första världskrigets slut medförde ingen direkt lättnad. Ententens embargo mot centralmakterna fortsatte efter att Tyskland hade kapitulerat i november år 1918. Frankrike insisterade på att embargot skulle fortsätta till och med början av mars 1919. Eftersom Tysklands inflytande var starkt i Finland mot slutet av kriget, fick Finland genomlida embargot. Embargot lättades gradvis och den 24 februari 1919 klassades Finland som ett neutralt land, vilket betydde att handelsrestriktionerna avlägsnades. Redan före detta hade Finland mottagit stora spannmålsleveranser efter att Herbert Hoover hade övertygats om att leveranserna var livsviktiga.
Katastrofen avvärjs
Situationen förbättrades under våren 1919 efter att regelbundna spannmålstransporter igen var möjliga tack vare lån från Förenta staterna. Dessa försändelser räddade Finland från en förestående hungersnöd. Punktliga återbetalningar av det amerikanska lånet under den ekonomiska depressionen under 1930-talet förbättrade amerikanernas syn på Finland. Finland började förbättra livsmedelssjälvförsörjningen och utökade säkringen av lager, utgående från lärdomarna från det första världskriget
Man lyckades inte uppnå en fullständig balans i konsumtionen mellan olika folkgrupper och delar av landet även om kupongsystemet resulterade i ett bättre utfall än okontrollerad konsumtion. Landsbygden klarade sig bättre än städerna i det stora hela. Regionala skillnader gällande tillgång till spannmål accentuerades på grund av transportproblem.
Situationen i Finland varierade stort mellan olika regioner. Kommunerna i södra och västra Finland som till största del var agrara och självförsörjande påverkades inte mycket av livsmedelsbristen och folket svalt inte. Däremot led befolkningen i de större städerna i östra och norra Finland av undernäring.
Skapandet av det moderna Finland var ett projekt av den finländska intelligentian riktat å ena sidan till Finlands folk och å andra sidan åt en internationell publik. Genom att skapa viktiga nationella verk inom arkitektur, bildkonst och musik, skapade man även internationell synlighet.
Som nation saknade Finland ett storslaget förflutet. Därför ansågs konst och kultur vara de främsta verktygen man hade till förfogande under nationsbyggandet och för att nå internationell synlighet.
För den nationella kulturen var det av största betydelse att majoritetsspråket finska skulle bli Finlands nya språk för kultur och vetenskap. När Finland blev självständigt utgjorde den finskspråkiga befolkningen 88 procent av Finlands befolkning. Det finska språket började utvecklas kring medlet av 1500-talet när Mikael Agricola översatte Nya Testamentet till finska. Den första Bibeln på finska trycktes år 1642.
För det skrivna finska språket var det viktigt att den svenska lagstiftningen utkom på finska år 1734. Den finska vokabulären var dock fortfarande mycket begränsad under tidigt 1800-tal. Då språket utformades var ett av målen att hitta på finska motsvarigheter till internationella ord och fraser istället för att bara låna ord från andra språk. Detta noggranna och genomgripande arbete har bidragit till att det är svårt att lära sig finska.
Litteratur på två språk
En av nationsbyggarnas mål var att skapa en nationell litteratur. Finsk litteratur som skapades i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet hämtade inspiration från europeiska verk, men vann aldrig någon större internationell uppmärksamhet.
Aleksis Kivis roman Seitsemän veljestä (”Sju Bröder”), som utkom år 1870, anses vara den första finska romanen. Boken handlar om sju unga män och deras problem med att anpassa sig till de krav som den civiliserade världen ställer på dem. Elias Lönnrot skapade i sin tur nationaleposet Kalevala som grundar sig på finska och karelska folksägner. Den första versionen av Kalevala utkom år 1835 och den andra 1849.
F. E. Sillanpääs litterära bana påbörjades under det första världskriget. Hans romaner behandlar det agrara finska livet utgående från tidens psykologiska kunnande. Sillanpää är den enda finländaren som vunnit Nobels litteraturpris.
Vid sidan om den finska kulturen fanns även den svenska kulturen, som exempelvis stöddes av den finländska eliten. En stor del av den svenskspråkiga eliten valde att byta sitt språk till finska, medan andra starkt försvarade sitt svenska modersmål då det var språket för högre bildning i motsats mot det lantliga finska språket. De stora nationalkänslobyggarna J. L. Runeberg och Z. Topelius skrev på svenska och deras verk översattes aktivt till finska. Hursomhelst ökade antalet böcker och tidningar som utkom på svenska mot slutet av 1800-talet.
Då Finland blev självständigt år 1917 hade landet en livskraftig litterär kultur på både finska och svenska. Översättningar utkom också i överflöd. Den helsingforsbaserade socialdemokratiska tidningen Työmies var landets största tidning. De övriga stora tidningarna var Helsingin Sanomat och Uusi Suometar, som var finska, och Hufvudstadsbladet, som var svensk.
Konstnärer söker inspiration
Vid slutet av 1800-talet hämtade finländska artister inspiration särskilt från Paris. Bland de konstnärer som studerade måleri i Frankrike var Albert Edelfelt, Axel Gallen-Kallela, Eero Järnefelt och Pekka Halonen. Denna period då konstnärerna framställde nationella motiv med internationella influenser kallas den finska konstens guldålder.
Järnefelts realistiska målning Trälar under penningen från 1893 är en av de mest kända målningarna i Finland. Motivet representerar nationalromantik, då svedjebruket som framställs på målningen inte längre användes förutom i liten grad i Finland under 1890-talet.
Axel Gallen-Kallelas Kalevalamotiv blev också nationella ikoner. Gallen-Kallela fick inspirationen till Kalevalamotiven under sin bröllopsresa till Fjärrkarelen. Han målade fresker med Kalevalamotiv till den finska paviljongen på världsutställningen i Paris år 1900, som skapade mycket publicitet. Efter Finlands självständighet utformade Gallen-Kallela förtjänsttecken och uniformer.
Helene Schjerfbeck var en av de finländska konstnärer som studerade måleri i Paris. Kvinnliga konstnärer överskuggades av männen under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal. Det räckte fram till den senare hälften av 1900-talet innan Schjerfbecks målningar började uppskattas. Schjerfbecks målning Balskorna (1882) såldes år 2008 på Sotheby’s för 3,9 miljoner euro, vilket är det högsta priset en finländsk målning någonsin betingat.
Den finländska tolkningen av Jugend
År 1812 blev Helsingfors Finlands huvudstad efter kejsare Alexander I beslut. Helsingfors monumentala centrum ritades av Carl Ludvig Engel och färdigställdes mellan 1820–1850-talen i den nya huvudstaden. Senatstorget och omgivningen kring troget liknar på många vis S:t Petersburg.
Helsingfors började växa mycket under slutet av 1800-talet. Konstmuseet Ateneum stod färdigt år 1887 och Ständerhuset år 1891. Ständerhuset fungerade som möteslokal för alla ofrälse stånd under lantdagarna.
Jugendstilen var dominerande i både privat och offentligt byggande under tidigt 1900-tal. En av de unga förmågorna när det gällde arkitektur var Eliel Saarinen som bidrog till ritandet av Nationalmuseum, som stod färdigt år 1906 i Helsingfors. Saarinen ritade även Helsingfors järnvägsstation som färdigställdes år 1919. Utöver detta formgav Saarinen även sedlar och nya frimärken år 1917.
Helsingfors var inte det enda stället i Finland som fylldes med jugendbyggnader. Under tidigt 1900-tal färdigställdes otaliga bostadshus, banker, kyrkor och övriga byggnader i jugendstil över hela landet.
Sibelius – det mest framstående namnet i finländsk musik
Jean Sibelius lät sig inspireras av finländsk folkmusik och i synnerhet av nationaleposet Kalevala. Det fanns ingen i Finland som kunde tävla med Sibelius, men sedan slutet av 1800-talet hade Finland flera framstående kompositörer och dirigenter.
Sopranen Aino Ackté var det största namnet inom finländsk opera. Hon var fastanställd vid Stora operan i Paris 1897–1903 och i Paris gjorde hon en av de första finländska skivinspelningarna år 1901. År 1912 grundade hon Nyslotts operafestival, som hon själv ledde 1913–1914, 1916 och 1930.
Den finländska musikaliska scenen var starkt påverkad av den estniska sångfesten. Det finländska Folkupplysningssällskapet började efter estnisk förebild ordna sångfestivaler var tredje år från och med år 1884. När förryskningsåtgärderna ökade i Finland år 1899 blev sångfestivalerna en plattform för nationellt motstånd.
Före Finland självständighet fanns det även en livskraftig scen för rysk konst centrerad i Helsingfors och Viborg. Stjärnor från Mariinskijteatern i S:t Petersburg kunde regelbundet ses på Alexandersteatern i Helsingfors. Dessa band bröts efter oktoberrevolutionen.
