Under det finska inbördeskriget slogs två snabbrekryterade arméer, som främst bestod av otränade styrkor, mot varandra. Kärnan i de båda arméerna bestod i början av kriget av frivilliga som anslöt sig till trupperna på grund av sin ideologiska övertygelse.

Den vita armén bestod i början av frivilliga från skyddskårerna. Många av de som drog ut till fronten var gymnasieelever. En av de ynglingarna som anslöt sig gerillorna i Kajana var exempelvis den 17-årige Urho Kekkonen, som senare kom att bli Finlands president. Det röda gardet bestod främst av radikala medlemmar av arbetarrörelsen, varav en stor del hade anslutit sig till arbetarföreningar under åren 1916 och 1917.

Till en början värvade den vita armén aktivt soldater men efter att verksamheten skarpt kritiserats avslutades värvandet i februari. Vasasenaten började bygga upp en armé för den legitima regeringen genom att införa allmän värnplikt. Enligt senatens värnpliktsdeklaration från den 18 februari skulle alla män som före utgången av år 1917 fyllt 21–40 ta del av uppbåd i sin hemkommun eller vistelseort. Deklarationen grundade sig på 1878 års värnpliktslag, som enligt deklarationen aldrig upphävts. Före detta hade det ordnats lokala uppbåd i Österbotten och i Pieksämäkiområdet.

De skyndsamma uppbåden började i slutet av februari och fortsatte in i mars. Förordningen bestämde att de som blivit kommenderade utanför sin egen hemkommun skulle betalas två mark om dagen från de statliga medlen. Kommunerna hade en skyldighet att hjälpa de värnpliktiges familjer som var fattiga. De värnpliktiga organiserades i sex jägarregementen. Även skyddskårsdivisionerna omorganiserades till regementen mot slutet av kriget.

Stora delar av befolkning var anhängare av arbetarrörelsen på de områden som kontrollerades av de vita. Därför var det viktigt för värnpliktsnämnderna att bedöma de värnpliktigas pålitlighet. Nämnderna vill dock helst inte ge dispens åt många, då de ville uppnå uppbådsmålen. 3 400 man, eller cirka 9 procent, av de värnpliktiga blev i alla fall befriade från tjänst. Därtill trädde uppskattningsvis tusen man inte i tjänst.

Rödgardisterna fick månadslön

Värvningspraxisen för det röda gardet grundade sig i början på månadslön. De som anslöt sig till det röda gardet fick 450 mark i månaden, eller 15 mark om dagen. Därtill fick de gratis proviantering, kläder och skodon. Kvinnor och de som utförde vapenfri tjänst betalades mindre. Jämförelsevis fick de som frivilligt värvat sig till den vita armén även 450 mark i månaden. Av denna summa hölls 150 inne för proviantering.

Alla rödgardister skulle i princip få samma lön. De ryska trupper som värvades av de röda fick hur som helst högre lön. Artillerister fick 30 mark och kulspruteskyttar fick 22,50 mark om dagen. De rödas stab lovade läkare 1200–2000 mark i månaden samt proviant.

Det röda gardets löner motsvarade en yrkesutbildad arbetares lön. Utbetalningen av lönerna visade sig dock problematisk på grund av bristen på pengar. Rödgardisternas löner utbetalades i februari, men i mars klarade den finska folkdelegationen endast av att betala ut en bråkdel av lönerna i kontanter. Största delen av lönerna betalades med checkar. Mot den senare delen av kriget blev de som värvats till gardet oftast utan lön.

Den höga arbetslösheten bidrog till det röda gardets dragningskraft. Den röda regimen begränsade även civila arbeten, vilket drev ännu fler att ta värvning i det röda gardet. Arbetarorganisationerna pressade även sina medlemmar till att ta värvning av gardet. Finska folkdelegationen började även aktivt rekrytera och acceptera män som inte tillhörde arbetsorganisationer. Mot slutet av kriget tvingades folk till rekrytering till det röda gardet. Jukka Rahjas initiativ att tvångsrekrytera de finska männen i S:t Petersburg ledde till starka motreaktioner som Otto Ville Kuusinen blev tvungen att medla. Efter att den finska folkdelegationen drev igenom lagen om arbetsplikt blev även de som klassats som fiender till det röda Finland tvingade till att bygga befästningar och tillochmed tvingade till fronten.

Det fanns cirka 40 000 rödgardister i slutet av februari. Från detta växte det röda gardet fortfarande och som mest fanns det cirka 76 500 rödgardister. Det fanns ungefär 34 000 röda vid fronten. Enligt lönelistorna fanns det 1440 kvinnor i leden, men antalet var större än detta, då man inte han skriva in alla kvinnor som värvades till det röda gardet mot slutet av kriget. Det fanns i medlet av mars 24 000 vita som aktivt deltog i striderna och i början av april hade antalet stigit till 30 000. Regeringsarméns totala styrka var i mars 45 000 man och 70 000 man vid slutet av kriget.

Röda gardets befäl valdes av manskapet

Delar av det röda befälet utgjordes av underofficerare som hade tjänstgjort i den finska armén. Den utbildningen de i tiderna hade fått lämpade sig dock inte för att leda stora trupper. Både ryssar och finnar som hade fått militär erfarenhet i den ryska armén blev befäl. Även finnar som pratade ryska valdes som befäl.

Största delen av befälet var dock vanliga aktiva inom arbetarförbunden och arbetare. Många som valdes till befälet var även män som stigit upp i leden under revolutionsoroligheterna. Det röda befälet saknade i det stora hela nödvändig militär erfarenhet och deras förmåga att leda trupper var bristfällig.

De röda befälets auktoritet grundade sig enbart på personliga egenskaper. Det röda gardet hade slopat militärgrader och befälet valdes av manskapet. De brukade även ofta avskeda sin befälhavare ifall manskapet var missnöjt och välja en ny.

De som hade tjänstgjort i den gamla finska armén deltog i att träna det röda gardet. Det röda överkommandot ordnade ledarskaps- och specialträning under kriget, men dess betydelse förblev litet.

Ett krig som utkämpades med främst ryska vapen

De båda sidorna i inbördeskriget använde sig främst av vapen som tillhörde den kejserliga ryska armén. Fån och med hösten år 1917 sålde ryssarna sina vapen åt både de röda och skyddskårerna. De röda försökte anskaffa sig vapen från S:t Peterburg, någonting de även lyckades med. Det röda gardet hade ungefär 25 000 gevär i bruk i början av februari. Alla dessa vapen hamnade dock inte tillfronten, utan de användes till andra saker än direkt krigföring som till exempel av eftertrupper och till vakttjänst. Detta orsakade problem för den röda krigföringen i synnerhet i början av kriget.

De röda tog emot stora vapenförsändelser med tåg från S:t Petersburg den 24 januari, 27 januari och den 12–23 februari. Tågen var lastade med 35 000 gevär, 80 kulsprutor, 20 artilleripjäser och gott om ammunition. Därtill anlände det i början av mars en försändelse som bestod av 18 000 gevär och 96 kulsprutor. Det röda gardet hade upp till 100 000 gevär, 300 kulsprutor och 250 artilleripjäser i användning under hela inbördeskriget. Då man jämför detta med de rödas totala styrka så var det röda gardet tillräckligt beväpnade och utrustade i mars 1918.

Den vita armén förlitade sig på Tyskland för att få vapen. Under hösten 1917 hämtade det tyska skeppet Equity 6 500 ryska militärgevär, 1,85 miljoner patroner, 30 ryskproducerade Maxim-kulsprutor, 70 000 kulsprutepatroner, 200 Mauserpistoler och 30 000 patroner. En del av lasten lossades i Vasa skärgård och resten fördes till Jakobstad.

Innan kriget bröt ut hade de vita ungefär 9 000 gevär. Efter att man avväpnat de ryska trupperna som befann sig på det område de vita kontrollerade i slutet av januari, fick den vita armén mera vapen och ammunition. Man fick ytterligare 8 000 gevär, 34 kulsprutor, 4 minkastare och 37 artilleripjäser.

Den vita arméns brist på vapen lättades i februari efter att en tysk försändelse med vapen förde med sig 26 000 gevär, 13 miljoner patroner, 70 kulsprutor, 4 fältkanoner och 8 haubitsar. Detta var krigsbyte som tyskarna hade tagit av ryssarna. Vapenleveranserna fortsatte under hela inbördeskriget. Under kriget gång kom Finland att köpa 87 000 gevär, 35,5 miljoner gevärspatroner, 343 kulsprutor, 6 miljoner kulsprutepatroner och 363 pistoler från Tyskland.

Att strida med gevär och kulsprutor

Inbördeskriget utkämpades främst med handvapen och kulsprutor. Bägge sidornas huvudvapen bestod av olika modeller av gevär som använts av den ryska armén. Det tillverkades inte vapen och patroner för militärbruk i Finland under den ryska tiden. Däremot producerades det under världskriget stora mängder materiel för den ryska armén, som till exempel stålhjälmar. En liten del av dessa kom i bruk i Finland under striderna 1918.

Det mest använda militärgeväret var det 7,62 mm ryska m/1891 ”Mosin-Nagant”. Vapnet var bekant för de som hade tjänstgjort i den gamla finska armén. Detta är samma repetergevär som fungerade som modell för den finska m/27, vars pipa var kortare, som användes under vinterkriget. Många av de skyddskårister som kämpade i vinterkriget använde en förbättrad version av ”Mosin-Nagant” m/28.

Allt som allt användes över tio olika modellers gevär under inbördeskriget, vilket medförde stora problem när det gällde ammunition. Särskilt de röda led tidvis av brist på ammunition på grund av dåligt organiserat underhåll.

Kulsprutorna spelade en stor roll under kriget. I detta avseende skiljde sig det finska inbördeskriget inte sig inte från det första världskriget. En betydande del av de stupade under inbördeskriget dog under kulspruteeld, någonting som spred stor skräck bland de oerfarna krigarna. Den mest använda kulsprutan var den rysktillverkade Maxim och många versioner av den. Dess eldhastighet var 600 skott per minut. Man använde sig även av Colt-, Lewis- och Madsen-kulsprutor.

Därtill användes även olika fältkanoner, oftast med direkt eld, som hade tillhört den ryska armén. Artilleriets avskräckningseffekt var avsevärd. Lätt artilleri användes även tillsammans med kulsprutor på de rödas pansartåg. De röda fick tre eller fyra pansartåg av ryssarna och utöver detta tillverkade de röda i alla fall sex stålskivsbeklädda pansartåg vid maskinverkstäderna i Böle och Viborg. Det användes inte tungt kustartilleri under inbördeskriget.

Järnvägen var det centrala för logistiken

Järnvägen var det viktigaste transportmedlet under inbördeskriget. Det finska järnvägsnätet hade kompletterats under 1910-talet för att underlätta ryska truppförflyttningar. Järnvägens spelade en central roll när det gällde massförflytningar av trupper och underhåll. Tvärbanan från Vasa via Seinäjoki, Haapamäki, Pieksämäki och Joensuu till Sordavala, som hade blivit färdig under första världskriget, var en väldigt viktig rutt för de vita. De röda klarade aldrig av att kapa av banan mellan Österbotten och Karelen.

Den finska folkdelegationen kontrollerade största delen av Finlands järnvägsmateriel. Det röda Finland hade över 80 procent av alla lokomotiv (465/560), 96 procent av alla personvagnar (1203/1253) och 94 procent av godsvagnarna (15 722/16 722). Den röda ledningen klarade dock inte av att utnyttja detta effektivt och den största delen av järnvägsmaterielen blev stående i närheten av fronten eller på stationerna. Tågen transporterade rödgardisterna och även den vita armén nära fronten, varifrån de tog sig till sina positioner till fots eller med häst.

Krigföringen koncentrerade sig till vägar och järnvägslinjer och soldaterna inkvarterades i husen i närheten. Huvudfronterna gick längs med de österbottniska, savolaxiska och karelska banorna samt på båda sidorna om S:t Petersburg-Kexholm-linjen. Genom fronten gick det dessutom cirka 40 lands- och byvägar.

Hästtransporter var viktiga i närheten av frontlinjerna och längre bort från järnvägarna. Bägge sidorna använde sig av hästar för att säkra underhållet och transporterna. Det röda gardet konfiskerade hästar och och tvingade människor som bodde nära frontlinjerna att hjälpa med transporterna. Då de röda försattes till reträtt hade de tusentals hästar de hade konfiskerat i sin användning. De röda som hade, eller sade sig ha, fungerat som hästkarlar behandlades slutligen efter kriget undan med lättare domar.

Trupperna rörde sig vanligtvis till fots. Skidtrupper hade när på ingen betydelse under inbördeskriget. De otränade trupperna var inte förmögna till gerillakrigföring, någonting som det i teorin hade funnits bra förutsättningar för på grund av den fragmenterade frontlinjen.

Det användes ytterst litet motorfordon under inbördeskriget. Det fanns under tusen bilar i Finland och landsvägarna plogades inte ens under normala förhållanden. Största delen av bilarna beslagtogs av de röda och användes av det högre befälet. Utöver detta så åkte de röda med bilarna bara för att roa sig, vilket använde upp de redan knappa bensinförråden. De tyska trupperna som landsteg i Hangö hade lastbilar med sig. Dessa användes dock inte mycket på grund av menföre.

Flottan spelade ingen större roll under inbördeskriget. Största delen av den ryska östersjöflottan låg ankrad i Helsingfors, men den deltog inte i striderna. De tyska landstigningarna i Hangö och Lovisa var en större operation för den tyska flottan, men den medförde inga strider. Därtill använde sig den finska folkdelegationen sig av alla sjögående fartyg de hade tillgång till när de retirerade från Viborg till S:t Petersburg. Flygplanens roll förblev även marginell. De påverkade lokalt den egna och motståndarsidans stridsmoral.

De röda hade ingen chans att vinna

Det var en bitter förlust för de röda revolutionärerna när de förlorade den viktiga industristaden Tammerfors i början av april 1918. Stora delar av et röda gardets mest dugliga trupper förintades. De vita tog över stora delar av järnvägsmaterielen, vilket skulle visas användbart när de vita vände blicken mot krigsskådeplatsen i Karelen.

Det sista stora slaget under inbördeskriget blev slaget om Viborg som ägde rum den 23–29 april. Den finska folkdelegationen hade redan flytt från staden. Den vita uppmarschen skedde på det karelska näset och bestod av 18 400 man och 82 artilleripjäser och leddes av general Löfström. Totalt fanns det 15 000 rödgardister av vilka 7 000 tog del av slaget om Viborg. Den siste röde överbefälhavaren Manner, som hade förklarats till diktator, flydde sjövägen med sin närmaste personal till S:t Petersburg den 25 april. Kriget var i praktiken slut genom att Viborg befriades.

Enligt Jussi T. Lappalainen, som forskat i de rödas krigföring, var de röda dåligt ledda och organiserade jämfört med den vita armén och därför hade de egentligen ingen chans att vinna kriget. Det röda Finland klarade inte av att utföra någon som helst underrättelse eller förutspå att Tammerfors skulle falla, någonting som blev en vändpunkt i kriget. Däremot var den vita armén välunderrättad om vad den finska folkdelegationen gjorde.

Befälhavarnas roll betonades under kriget, då bägge sidornas trupper oftast saknade eller endast hade rudimentär militärutbildning. Det röda gardet klarade i verkligheten endast av att föra krig på en kompaninivå. Detta gjorde aggressiv krigföring närapå omöjlig och gjorde reträtter till förvirring och oreda.

De röda försvarade dock ofta sina positioner med stor ihärdighet. De tyska trupperna som landsteg i Hangö och Lovisa förlorade över 500 soldater under det sista skedet av kriget. Detta var mer än fem procent av Östersjödivisionens trupper som deltog i kriget. De otränade soldaterna i det röda gardet klarade sig bäst när det handlade om försvar.

”Då det kommer till fysisk styrka och uthållighet var de till största del jämlika i sin förmåga när de jämförs med den vita armén. De röda saknade aldrig tapperhet eller förpliktelse. Därför förtjänar de att få erkännande för försvaret av Tammerfors. De röda kämpade till sista man, trots att tron på att lyckas bryta sig genom de vitas belägring redan gått förlorad.”