Kategori: Politik

Republiken slöt fred med Rådsryssland

Publicerad i by jenniheinonen

År 1919 vann ett republikanskt statsskick åter igen mark efter det lilla försöket på monarki år 1918. Året därpå slöt Finland fred med Rådsryssland. Från och med hösten 1918 började man gradvis släppa röda fångar fria. År 1921 fanns det endast 1000 av dem kvar i fängelse.

Planerna för att göra Finland till en monarki rann ut i sanden när Tyskland förlorade det första världskriget. Förespråkarna för ett republikanskt statsskick vann en klar majoritet i lantdagen i valet i mars 1919. Lagen fick hur som helst inte en tillräcklig majoritet i lantdagen under behandlingen för att klassas som ett brådskande ärende. Efter Heikki Ritavuoris förslag togs lantdagens rätt att avsätta presidenten bort från lagförslaget. Efter detta fick lagförslaget det nödvändiga tilläggunderstödet från Samlingspartiet. Lantdagen godkände grundlagsförslaget den 21 juni och förklarade det brådskande.

Den nya regeringsformen måste ännu undertecknas av riksföreståndare C. G. E. Mannerheim. En grupp högeraktivister försökte stoppa detta eftersom de var rädda för att en ny president skulle stoppa deras försök att invadera Petsamo och Östkarelen. Mannerheim lovade aktivisterna sitt stöd ifall de skulle ha lyckats få västmakternas och Samlingspartiets understöd, men eftersom detta inte lyckades undertecknade Mannerheim den nya grundlagen i juli år 1919. Den nya grundlagen upphävde 1772 års regeringsform och förenings- och säkerhetsakten från 1789.

Den Högsta förvaltningsdomstolens förste president K. J. Ståhlberg valdes till Republiken Finlands förste president. Ståhlberg som hade gått med i Framstegspartiet vann valet, som genomfördes av riksdagen, med rösterna 143 mot Mannerheims 50 röster. Ståhlberg fick rösterna från mitten- och vänsterpartierna.

Rådsryssland erkände gränserna från år 1812 och gav Finland Petsamo

Under fredssamtalen i Dorpat mellan Finland och Rådsryssland, krävde Finland Östkarelen, Petsamo och Kolahalvön. Fredsfördraget som undertecknades den 14 oktober 1920 gjorde att Finland fick Petsamo, som hade lovats åt Finland av kejsare Alexander II år 1864, i utbyte mot att Finland överlämnade områdena kring vapenfabriken i Sestroretsk. Grunddragen i freden var att Rådsryssland erkände Finlands historiska gränser, vilket betydde Storfurstendömet Finlands gränser från år 1812.

Enligt fredsfördraget skulle Finland återlämna kommunerna Repola och Porajärvi, som hade valt att förena sig med Finland, till Ryssland. Repolas tillförordnade länsman Bobi Sivén blev så upprörd av fredsfördraget att han sköt sig själv. Akademiska Karelen-Sällskapet (AKS), som grundades år 1922, såg Sivén som en martyr och hjälte. AKS eftersträvade ett Storfinland genom att de östersjöfinska folken nära den finska gränsen skulle införlivas med Finland. Finland slutade även i fredsfördraget stöda Republiken Kirjasalo i Ingermanland.

Extremhögern var missnöjd med fredsförhandlingarnas resultat. Finska frivilliga fortsatte att delta i olika östersjöfinska revolter i olika delar av Rådsryssland under några år, vilket skapade konflikter mellan de två länderna. Idéen om Storfinland fick särskilt mycket understöd bland de finskspråkiga universitetsstudenterna, vilket reflekterades i studentpolitiken och i nationell politik.

Finlands internationella status 1917–2017

Publicerad i by hannaahlavuo

 

Finland bröt sig loss från Ryssland i november 1917. Landet hade varit ett autonomt storfurstendöme under Ryssland sedan 1809. Finlands internationella status och allianser har ändrats under hundra år, men Finland har alltid förblivit självständigt och demokratiskt och har aldrig ockuperats.

De krigshärjade åren 1918–1920

Finland bröt sig loss från Ryssland under november och december år 1917. Folkkommissariernas råd, som leddes av Lenin, erkände Finlands självständighet på nyårsafton år 1917, varefter Sverige, Frankrike och Tyskland erkände självständigheten den 4 januari 1918. På grund av Finland nära relationer till Tyskland erkände Storbritannien och USA inte Finlands självständighet innan maj 1919.

Ett tragiskt inbördeskrig ägde rum i Finland under våren år 1918. Regeringsstyrkorna var tvungna att övervinna en socialistisk kupp som inleddes i slutet av januari. Det fanns även cirka 75 000 ryska trupper i Finland som måste utvisas. I början av april ingrep Tyskland med trupper i södra Finland på Finlands begäran. Södra Finland var vid det här läget ockuperat av de röda. Detta gjorde att kriget kunde avslutas snabbare. Kriget tog slut i maj år 1918.

Finland lyckades bevara sin självständighet och demokrati. De tyska trupperna stannade kvar i Finland. Finland sökte Tysklands stöd mot Rådsryssland. Därför valde Finland i oktober en tysk kung att styra landet. Tyskland förlorade emellertid det första världskriget och den valde konungen valde att avsäga sig tronen. De tyska trupperna lämnade Finland.

Gustaf Mannerheim, som valts till riksföreståndare i december år 1918, förhandlade med vita ryska generaler om ett möjligt finskt ingripande i det ryska inbördeskriget, men den finska regeringen avvisade förslaget. Halvofficiella finska trupper rörde sig över den ryska gränsen i försök att erövra Östkarelen med målet att införliva det med Finland. Dessa försök lyckades inte. Fredsfördraget mellan Finland och Rådsryssland undertecknades i Dorpat år 1920. I fredsfördraget fick Finland Petsamo-området vid Norra ishavet.

Sverige försökte återerövra Åland på våren år 1918. Tyskland krävde dock att Sverige skulle dra sig tillbaka från öarna. Sverige försökte därefter att få kontroll över Åland genom att vädja till Nationernas förbund, men Nationernas förbund dömde till Finlands fördel år 1921 och Åland gavs stor autonomi. År 1922 ratificerade Finland avtalet om Ålands demilitarisering som undertecknades av alla medlemsstater i Nationernas förbund.

Finland fick kämpa ensamt år 1939

Under 1920-talet sökte Finland internationellt samarbete med Polen, Estland, Lettland och Litauen mot hotet från Sovjetunionen. Den så kallade randstatspolitiken innefattade en förbindelse till Nationernas förbund och internationell lag.

Finland tog avstånd från randstatspolitiken år 1935 och började istället bygga upp relationerna med de nordiska länderna och särskilt Sverige. Tidigare hade tvisten om Åland och språkfrågan i Finland skapat friktion mellan de två länderna. Det bildades dock aldrig en militärunion, någonting som hade planerats.

Då det andra världskriget bröt ut i september år 1939 ville Sovjetunionen grunda militärbaser i Finland och föreslog mindre utbyten av områden. Till skillnad från de baltiska staterna, vägrade Finland. Sovjetunionen anföll Finland den 30 november 1939.

Finland försvarade sig själv trots det faktum att inget annat land hade lovat militärt bistånd. Tyskland ingrep inte i konflikten eftersom Tyskland hade underskrivit Molotov-Ribbentrop-pakten tillsammans med Sovjetunionen, där Finland i ett hemligt tilläggsprotokoll hamnat i Sovjetunionens intressesfär. Finland mottog dock stora mängder svenskt krigsmateriel och cirka 9500 svenska frivilliga deltog i vinterkriget, varav 8260 ingick i den svenska frivilligkåren.

Sovjetunionen tillsatte en marionettregering som leddes av den finske emigrantkommunisten O. V. Kuusinen, i hoppet om att de röda som hade blivit besegrade i det finska inbördeskriget skulle understöda den. Den finska vänstern, medräknat kommunisterna, stödde hur som helst inte Kuusinenregeringen, utan tog till vapen för att försvara fäderneslandet. Att nationen var enhetlig endast tjugo år efter inbördeskriget var det första miraklet under vinterkriget.

Finland avvärjde den första vågen av Sovjetunionens invasion och vann några stora strider, vilket ökade hela nationens moral. Utöver Finlands stridsvilja, är en bidragande orsak till Finlands krigslycka att Sovjetunionen hade antagit att invasionen av Finland skulle vara en barnlek, ”en paradmarsch till Helsingfors”, och därför var de sovjetiska trupperna dåligt förberedda för strid.

Erbjudandet om hjälp frän väst räddade Finland år 1940

Situationen förändrades när Finland inte sådär bara kollapsade och föll för Sovjetunionen. Frankrike och Storbritannien intresserade sig för kriget i Finland i december 1939. De använde ett erbjudande om bistånd till Finland som ett medel för att förhindra transporten av svensk järnmalm till Tyskland. Finland blev en del av det internationella maktspelet.

Sovjetunionen övergav stödet för marionettregeringen som leddes av Kuusinen och gick med på att förhandla med den finska regeringen i januari år 1940. Sovjetunionen inledde en storoffensiv mot Finland i början av februari år 1940. De hade fördubblat antalet trupper som nu även hade bättre utrustning.

På den diplomatiska fronten försökte Storbritannien och Frankrike övertyga Sverige att tillåta brittiska och franska truppförflyttningar genom Sverige till Finland. Finland försökte få Sovjetunionen att avsluta sitt anfall genom att hålla västmakternas erbjudande om bistånd som ett alternativ. Sverige försökte få ett slut på kriget på grund av hotet Tyskland utgjorde.

Sovjetunionens massiva anfall tröttade ut de finska trupperna och tvingade dem till reträtt. Situationen vid fronten nådde sitt kritiska läge i början av mars när den sovjetiska armén började göra framsteg. Den 13 mars 1940 valde Sovjetunionen att sluta fred med Finland. Sovjetunionen var uppenbarligen rädd för att dras in i ett krig med västmakterna som öppet stödde Finland.

Kriget kostade Finland mycket. Under kriget stupade 20 000 man och 44 000 man skadades. Finland räddades i elfte timmen eftersom det bistånd som lovats från väst hade varit för litet och för sent för att rädda Finland. Deras politiska stöd var dock det som var det avgörande.

Finland tar del i den tyska invasionen år 1941

Finland förlorade tio procent av sin landareal i vinterkriget. Alla 400 000 invånare som bodde i området som överläts till Sovjetunionen evakuerade sig själv frivilligt från områdena. Ingen ville stanna kvar. Utöver detta blev Finland tvunget att arrendera ut Hangö udd som en militärbas till Sovjetunionen.

Sverige och Finland försökte bilda ett förbund, men det rann ut i sanden på grund av att Sovjetunionen och Tyskland motsatte sig idéen. Tyskland hade invaderat Danmark och Norge. Sommaren år 1940 hade Sovjetunionen ockuperat de baltiska staterna och kom ständigt med nya krav åt Finland. Situationen var väldigt hotfull för Finlands del.

Situationen började förändras när Tyskland började visa intresse för Finland genom att öppna för diskussion om vapenförsäljning i augusti, därefter genom ett arrangemang för att tillåta tyska transittrupper till och från Nordnorge genom Finland och slutligen i november genom att Tyskland uttryckligen nekade till Sovjetunionens önskemål om fria tyglar i hänseende till Finland.

Den tyske ledaren Adolf Hitler fattade beslutet om den tyska invasionen av Sovjetunionen (Operation Barbarossa) i december år 1940. Finland informerades gradvis om planen och militärsammarbete inleddes. I slutet av februari år 1941 var det klart beslutat att Finland skulle ta del i det tyska fälttåget.

Finland inledde sitt anfall den 25 juni 1941, några dagar efter att tyskarna inlett sin offensiv. Sovjetunionen hade bombat finska städer innan detta. Målet i kriget för Finland var att återställa de gamla gränserna, erövra Östkarelen och att störta bolsjevismen.

Det så kallade fortsättningskriget kan delas in i tre faser. Under anfallsfasen avancerade Finland till de gamla gränserna och fortsatte sedan framåt för att ockupera Östkarelen. Avancemanget över den gamla gränsen föranledde interna meningsskiljaktigheter i Finland. Anfallsfasen var den tyngsta fasen i kriget i fråga om förluster. Fronten stabiliserades och i december 1941 började det så kallade ställningskriget, som pågick fram till juni 1944, då Sovjetunionen inledde en storoffensiv. Under de tunga striderna under sommaren 1944 tvingades Finland retirera, men lyckades stoppa den sovjetiska invasionen.

Under fortsättningskriget var Finland beroende av tysk krigsmateriel, livsmedelsförsörjning och industriråvaror. Trots att det inte fanns ett officiellt alliansavtal mellan Finland och Tyskland (de var officiellt medkrigförande), så samordnade Finland och Tyskland sina militära operationer och var de facto allierade.

Från krig till fred 1944–1948

Finland tog ett vågat steg och försökte lösgöra sig från kriget i augusti år 1944 genom att inleda förhandlingar om en separat fred med Sovjetunionen. Finlands president Risto Ryti avgick och frigjorde Finland från löftena om samarbete man gjort med Tyskland. Arméns överbefälhavare fältmarskalk Mannerheim valdes till Finlands president och inledde fredsförhandlingar med Sovjetunionen. Finland slöt en separatfred med Sovjetunionen, trots att det fortfarande fanns 250 000 tyska soldater i norra Finland.

I avtalet om vapenstillestånd den 17 september 1944 åtog sig Finland att fördriva de tyska trupperna. Så inleddes Lapplandskriget, där cirka 3 000 finländska soldater stupade. De totala förlusterna för Finland under fortsättningskriget var 39 000 döda och 158 000 skadade. De civila förlusterna var förhållandevis små för Finland i jämförelse med övriga länder som kämpade i kriget.

I avtalet om vapenstillestånd, som ratificerades år 1947 genom Parisfreden, förlorade Finland 12 procent av sin landareal, eller ungefär 4,5 miljoner hektar land. Porkala västerom Helsingfors måste överlåtas som militärbas år Sovjetunionen för 50 år.

De som hade återvänt till de återtagna områdena var tvungna att lämna sina hem för en andra gång. De var 420 000 personer eller 11 procent av befolkningen. De evakuerade och de hemförlovade soldaterna tilldelades 2,8 miljoner hektar land. Hälften av detta var statsägd mark och den andra hälften exproprierades från privata landägare.

Finlands försvar begränsades till 34 000 man och mängden krigsmateriel begränsades även. Vid krigets slutskede bestod det finska försvaret av 530 000 man. Finlands befolkningsmängd var vid det här laget 3,8 miljoner.

Finland beordrades att betala ett krigsskadestånd på 300 miljoner amerikanska dollar med växelkursen som gällde före kriget. Krigsskadeståndet utgjorde upp till 15 procent av de offentliga utgifterna och fem procent av Finlands totala produktion. Krigsskadeståndet betalades främst med varor. Främst fartyg, maskineri och skogsindustriprodukter.

De finska krigstida ledarna förklarades skyldiga till kriget och dömdes till fängelsestraff genom politiska rättegångar. President Risto Ryti dömdes till tio års fängelse, två krigstida statsministrar dömdes till sex års fängelse och fem övriga ministrar dömdes till mellan två och fem och ett halvt års fängelse. För att ändra på landets politiska riktning avskedades direktörerna för Finlands Rundradio och Utbildningsstyrelsen och rektorn för Helsingfors universitet. På grund av tvång från de allierades kontrollkommission upplöste Finland 3 300 politiskt misstänksamma organisationer.

Åren efter kriget brukar kallas ”farans år” på grund av påtryckningarna att göra Finland till en kommunistisk stat. Avtalet om vapenstillestånd tillät kommunistisk aktivitet, som tidigare hade varit förbjudet. Kommunisterna fick 23 procent av rösterna i riksdagsvalet i mars år 1945, blev näst största parti och fick kabinettpositioner.

Demokratin och lagstyret överlevde

Varför blev Finland inte en kommunistisk stat? Den största orsaken är att den röda armén aldrig erövrade Finland. Den finländska samhällsordningen och institutionerna som lagstyret grundade sig på klarade sig oskadda och marknadsekonomin överlevde. Det hölls fria val. Tjänstemannakåren utsattes endast för mindre utrensningar. De gamla partierna och ledarna fortsatte, med undantag av de som dömts skyldiga för kriget.

Finland pressades av Sovjetunionen att ingå en militärpakt under våren år 1948. Ett avtal om försvarssamarbete med Sovjetunionen hade skisserats redan kort efter vapenstilleståndet år 1944, men förhandlingarna hade återupptagits från sovjetiskt håll först år 1948. Förhandlingarna var svåra och Finland befarade att man tvingas till ett avtal med samma utformning, som med de stater som  Sovjetunionen ockuperat i Östeuropa, t.ex. Tjeckoslovakien. Fördraget om vänskap, samverkan och ömsesidigt bistånd (VSB-avtalet) blev dock mer begränsat.  Genom fördraget kunde Finland bygga upp det politiska förtroendet man behövde i Sovjet för att gradvis kunna utöka manöverutrymmet och utveckla en egen utrikespolitik. VSB-avtalet skiljde sig från de avtal Sovjetunionen hade ingått med de östeuropeiska staterna genom att det endast gällde Finlands territorium och att det krävdes en skild överenskommelse ifall sovjetiskt bistånd var nödvändigt. Därmed kunde finskt territorium inte användas för angrepp mot Sovjetunionen. VSB-avtalet kom att genomsyra den finska utrikespolitiken fram till Sovjetunionens fall.

Kommunisterna förlorade röster i riksdagsvalet under sommaren. President J. K. Paasikivi ändrade på riktningen i politiken genom att tillsätta en socialdemokratisk minoritetsregering och därigenom fälla kommunisterna från regeringspositionen.

Nästa vändning skedde år 1955 när Finland anslöt sig till Nordiska rådet och blev medlem i Förenta nationerna. Samma år återlämnade Sovjetunionen Porkala till Finland i utbyte mot en förlängning av VSB-avtalet. Därefter kom VSB-avtalet att förnyas åren 1970 och 1983. Finland började eftersträva neutralitet och blev en associerad medlem av Europeiska frihandelssammanslutningen (Efta) år 1961.

Under de osäkra tiderna efter ockupationen av Tjeckoslovakien år 1968 erbjöd sig Finland att agera värd för en konferens för säkerhet och samarbete i Europa. Den Europeiska säkerhetskonferensens toppmöte i Helsingfors år 1975 befäste Finlands position som en neutral stat. Finland ingick ett frihandelsavtal med EEC år 1973 vilket säkerställde Finlands kommersiella intressen i Västeuropa efter att Efta splittrades.

När det kalla kriget närmade sig sitt slut och Tyskland återförenades och Sovjetunionen upplöstes, hade Finland etablerat sig själv som ett framgångsrikt demokratiskt land med västerländska värderingar. Militärpakten med Sovjetunionen sades upp och Finland blev en del av Europeiska unionen år 1995 och tog i bruk euron år 2002.

Militärt är Finland alliansfritt och inte en medlem av NATO. Finland deltar i militärövningar med Sverige, de övriga nordiska länderna, EU och USA samt övningar som organiseras av NATO.

 

Lenin återvänder till det ryska imperiet via Torneå den 15 april 1917

Publicerad i by hannaahlavuo

Lenin återvände från sin exil i Schweiz till Ryssland genom Tyskland, Sverige och Finland i april 1917. Han korsade gränsen till det ryska imperiet i Torneå, precis som många andra som återvände till Ryssland efter revolutionen.

Lenins resa tillbaka till Ryssland hade inte varit möjlig utan Tysklands samtycke och stöd. Lenin och hans följe reste genom Tyskland i ett plomberat tåg. Den tyska ledningen hoppades på att Lenin, som var känd som en kompromisslös revolutionär, skulle underminera Ryssland och den provisoriska regeringen.

För finländare utanför arbetarrörelsen var Vladimir Lenin fortfarande ett ganska okänt namn vid den här tidpunkten. Tidningen Viipurilainen Työ rapporterade att Alexandra Kollontai, som kommit tillbaka till Ryssland från Norge den 2 april 1917, hade framfört hälsningar från Lenin i S:t Petersburg. Den 8 april 1917 publicerade Helsingin Sanomat en artikel från Novoje Vremja som behandlade de Leninledda bolsjevikernas aktiviteter i S:t Petersburg.

”Det orsakas dock mycket större orolighet på grund av att majoriteten av rådet som består av soldater och arbetare inte lyckas nå en beslutfattande position, gällande den minoritet av arbetarna som inte beaktar den internationella aspekten eller den fosterländska skyldigheten som landet förväntar sig att arbetarklassen skall uppfylla. Nämnda socialdemokratiska fraktion i S:t Petersburg, som leds av Lenin och vars språkrör är Pravda, åtnjuter tyvärr understöd bland den fattigaste delen av befolkningen i S:t Petersburg.

Den här delen av befolkningen krävde ett slut på kriget under revolutionens första dag. Nu vill de inte vänta på att kriget tar slut, utan försöker tillämpa alla samhälleliga reformer genast.

Tydligen är dessa socialister inte alls intresserade av nationens försvar eller av den internationella socialismens ledares åsikter. Sannerligen uppmanar Pravda den 3 april folket att ’ansluta sig till revolutionen mot alla imperialistiska kretsar’. Till dessa kretsar tillhör, enligt Pravda, ’alla länder som krigar, förutsatt att de inte avslutar kriget och omedelbart sluter fred’.”

”Varför rusade den tyska regeringen till att göra en tjänst?”

Den 18 april rapporterade många finländska tidningar om Lenins resa till Sverige genom Tyskland. Karjala rapporterade redan den 15 april att den provisoriska regeringen hade informerats om att Lenins anhängare skulle återvända till Ryssland med tyskt stöd. Lenin anlände i S:t Petersburg den 16 april. Partiledaren som nu hade återvänt med tyskt stöd, välkomnades inte av alla. Uusi Suometar refererade den 20 april 1917 kommentarer från ryska tidningar. Tidningen Rjetsh fördömde Lenins handlingar med hårda ordalag:

”Herr Lenin och hans kamrater, som skyndar mot Ryssland, borde ha frågat sig själva redan tidigare varför den tyska regeringen mer än gärna ville hjälpa till med denna tjänst och låta medborgare från fiendelandet resa genom sitt territorium. Svaret borde vara självklart. Den tyska regeringen hoppades på att herr Lenin och hans kamrater skulle vara till nytta för tyska intressen; regeringen litade på bolsjevikledarens tyskvänlighet.

Enligt vår åsikt borde möjligheten till ett sådant svar ha hindrat vilken som helst ansvarstagande politisk tjänsteman från att acceptera ett sådant erbjudande, på grund av risken att föra sin egen nation i fördärvet. Men herr Lenin och hans kamrater valde att inte beakta detta, vilket bevisar att de är fullständigt alienerade från sitt eget land eller att de vill skryta om sin resa, vilket inte alls överensstämmer med det allmänna förhållandet till ett krig där folkets blod rinner i floder.”

Den 20 april 1917 rapporterade Kansan Lehti om det samsocialistiska mötet som hållits i Dumans plenisal den 17 april där Lenins tal väckt starkt motstånd. Lenin hade föreslagit att alla socialdemokratiska parter skulle slås ihop till ett nytt kommunistparti. Lenins ”utopistiska idéer” försvarades endast av Alexandra Kollontai.

”Tjcheidze påpekade, av allt att döma, att revolutionen drar Lenin till sig, men att ingen skada är skedd ifall Lenin stannar utanför revolutionen. Denna kommentar möttes av rungande applåder.”

Den 22 april 1917 rapporterade Työmies kort att Lenin hade slutit sig till Pravdas redaktion. Två dagar senare publicerade Työmies Lenins teser från den 17 april.

Då Lenin gick över gränsen i Torneå hade han ett följe på 33 personer med sig. Bland detta sällskap fanns till exempel Lenins hustru Nadezjda Uljanova (Krupskaja) och Grigorij Zinovjev med familj.

Den 26 mars 1917 började världens första socialistledda regering styra Finland

Publicerad i by hannaahlavuo

Den provisoriska regeringens manifest från den 20 mars 1917 upphävde största delen av begränsningarna på Finlands autonomi. Den förryskade senaten ersattes med en politisk flerpartiregering ledd av Oskari Tokoi. Denna senat utnämndes av den provisoriska regeringen den 26 mars.

Socialdemokraterna fann det å ena sidan svårt att axla regeringsansvar på grund av att partiet av principskäl motsatte sig ”ministersocialism”. Å andra sidan fann Socialdemokraterna det svårt att inte ingå i regeringen på grund av ryska revolutionen, den enkla majoriteten i lantdagen de hade vunnit i valet under sommaren 1916 och den förändrade situationen i samhället.

Den 24 mars godkände SDP:s partikommitté och de icke-socialistiska partiernas delegation listan över senatorer för senaten Tokoi. Den nya senaten bestod av sex socialister och sex icke-socialister. Socialdemokraten och ledaren för Finska landsorganisationen valdes till vice ordförande för senatens ekonomidepartement, som nuförtiden kallas statsminister.

En koalitionsregering med lysande utsikter

Formningen av senaten Tokoi återspeglade marsrevolutionens sinnesstämningar. Det fanns ett allmänt hopp om att förbättra situationen och möjligheten för samarbete. Trots detta kunde man lägga märke till oenigheter mellan Socialdemokraterna och icke-socialisterna genast efter att den första entusiasmen så småningom försvann.

De icke-socialistiska partierna var försiktigt optimistiska för senaten. För dem var det viktigt att Socialdemokraterna delade på ansvaret. Oskari Tokoi blev Finlands förste parlamentariska regerings ledare och världens förste socialistiska statsminister.

Huvudfrågorna för regeringsprogrammet var sociala och ekonomiska reformer, till exempel att få en lösning på torparfrågan samt att driva igenom förbudslagen. Därtill hade senaten som mål att förnya arbetsförhållandena, godkänna en ny kommunallag, stifta lagar om läroplikt och religionsfrihet samt skapa socialförsäkringar. Det mest brådskande ärendet var att lösa livsmedelsbristen som försämrades dag för dag.

Statlig självständighet var inte på senatens agenda. Senatens mål var dock att utöka autonomin och att avskaffa den ryska regeringens vetorätt över beslut som fattas i Finland. Den 31 mars tillsattes en kommitté för att utreda Finlands ställning. Denna kommitté leddes av K. J. Ståhlberg.

Generalguvernören över Finland Michail Stachovitj, som utnämnts av den provisoriska regeringen, öppnade lantdagen den 4 april 1917 i tron om att finländarna nu var nöjda med situationen efter Rysslands eftergifter. Lantdagen påbörjade sin verksamhet med att välja Kullervo Manner från SDP till talman.

Senaten får mindre och mindre handlingsutrymme

De eskalerande motsättningarna i samhället försvagade senatens möjliga handlingsutrymme dag för dag. Efter marsrevolutionen var det åter igen möjligt att ordna strejker och demonstrationer, någonting som hade varit förbjudet sedan första världskrigets utbrott.

Den 18 april började fackföreningarna använda sig av strejker för att få igenom en reform gällande åtta timmars arbetsdag. Strejkerna började främst vid fabriker, men efter ett tag spred strejkerna sig även till skogs- och jordbruksarbete. Strejkerna inom industrin gällde främst lönefrågor.

Ökande arbetslöshet och livsmedelsbrist gjorde att missnöjet framför allt växte i städerna. Spannmålsleveranserna från Ryssland slutade nästan helt och hållet under våren 1917. Den nya livsmedelslagen som stiftades i maj visade sig vara ineffektiv för att alla praktiska beslut fattades på stads- och kommunalnivå, där beslutsfattarna var de förmögnaste invånarna. Den ökande arbetslösheten ökade även spänningarna på grund av minskande ryska beställningar av krigsmateriel och avtagande befästningsarbeten.

Frågan om hur man skulle säkra ordningen i samhället delade senaten. Chefen för civilexpeditionen Allan Serlachius försökte bli av med brottsbekämpning som grundade sig på fackorganisationerna. Senaten var även tvungen att medla i lokala dispyter. Upproriskt beteende kunde skådas bland de ryska trupperna som var stationerade i landet. Detta berodde främst på det ökade inflytande bolsjevikerna och anarkisterna fick bland trupperna.

Maktfrågan fäller regeringen

Frågan om vem som hade den högsta beslutande makten i Finland ledde till att senaten Tokoi föll. Lantdagen röstade igenom den så kallade maktlagen som gjorde lantdagen till den högsta beslutande makten i alla finska frågor, förutom gällande utrikes- och försvarsfrågor. Den provisoriska regeringen, ledd av Aleksandr Kerenskij, svarade genom att publicera ett manifest som upplöste lantdagen i Finland.

Senaten Tokoi delades i frågan om hur man skulle reagera på den provisoriska regeringens deklaration att upplösa lantdagen. Enligt socialisterna hade den provisoriska regeringen ingen rätt att upplösa regeringen och utse nyval och därför motsatte de sig att manifestet skulle publiceras. De borgerliga partierna var för att man skulle publicera manifestet. Efter omröstning om saken valde senaten att publicera manifestet med rösterna 7–6. Röstningen avgjordes av senatens ordförande, generalguvernör Michail Stachovitj. Prokurator P. E. Svinhufvud var från laglighetssynpunkten på socialisternas sida, men valde att publicera manifestet.

Den socialdemokratiske senatorn Vuolijoki avgick den 17 augusti. De övriga socialdemokratiska senatorerna avgick den 8 september. Därefter styrdes Finland av den så kallade ”stympade senaten” som leddes av E. N. Setälä.

 

Under inbördeskriget slogs två otränade arméer mot varandra

Publicerad i by hannaahlavuo

Under det finska inbördeskriget slogs två snabbrekryterade arméer, som främst bestod av otränade styrkor, mot varandra. Kärnan i de båda arméerna bestod i början av kriget av frivilliga som anslöt sig till trupperna på grund av sin ideologiska övertygelse.

Den vita armén bestod i början av frivilliga från skyddskårerna. Många av de som drog ut till fronten var gymnasieelever. En av de ynglingarna som anslöt sig gerillorna i Kajana var exempelvis den 17-årige Urho Kekkonen, som senare kom att bli Finlands president. Det röda gardet bestod främst av radikala medlemmar av arbetarrörelsen, varav en stor del hade anslutit sig till arbetarföreningar under åren 1916 och 1917.

Till en början värvade den vita armén aktivt soldater men efter att verksamheten skarpt kritiserats avslutades värvandet i februari. Vasasenaten började bygga upp en armé för den legitima regeringen genom att införa allmän värnplikt. Enligt senatens värnpliktsdeklaration från den 18 februari skulle alla män som före utgången av år 1917 fyllt 21–40 ta del av uppbåd i sin hemkommun eller vistelseort. Deklarationen grundade sig på 1878 års värnpliktslag, som enligt deklarationen aldrig upphävts. Före detta hade det ordnats lokala uppbåd i Österbotten och i Pieksämäkiområdet.

De skyndsamma uppbåden började i slutet av februari och fortsatte in i mars. Förordningen bestämde att de som blivit kommenderade utanför sin egen hemkommun skulle betalas två mark om dagen från de statliga medlen. Kommunerna hade en skyldighet att hjälpa de värnpliktiges familjer som var fattiga. De värnpliktiga organiserades i sex jägarregementen. Även skyddskårsdivisionerna omorganiserades till regementen mot slutet av kriget.

Stora delar av befolkning var anhängare av arbetarrörelsen på de områden som kontrollerades av de vita. Därför var det viktigt för värnpliktsnämnderna att bedöma de värnpliktigas pålitlighet. Nämnderna vill dock helst inte ge dispens åt många, då de ville uppnå uppbådsmålen. 3 400 man, eller cirka 9 procent, av de värnpliktiga blev i alla fall befriade från tjänst. Därtill trädde uppskattningsvis tusen man inte i tjänst.

Rödgardisterna fick månadslön

Värvningspraxisen för det röda gardet grundade sig i början på månadslön. De som anslöt sig till det röda gardet fick 450 mark i månaden, eller 15 mark om dagen. Därtill fick de gratis proviantering, kläder och skodon. Kvinnor och de som utförde vapenfri tjänst betalades mindre. Jämförelsevis fick de som frivilligt värvat sig till den vita armén även 450 mark i månaden. Av denna summa hölls 150 inne för proviantering.

Alla rödgardister skulle i princip få samma lön. De ryska trupper som värvades av de röda fick hur som helst högre lön. Artillerister fick 30 mark och kulspruteskyttar fick 22,50 mark om dagen. De rödas stab lovade läkare 1200–2000 mark i månaden samt proviant.

Det röda gardets löner motsvarade en yrkesutbildad arbetares lön. Utbetalningen av lönerna visade sig dock problematisk på grund av bristen på pengar. Rödgardisternas löner utbetalades i februari, men i mars klarade den finska folkdelegationen endast av att betala ut en bråkdel av lönerna i kontanter. Största delen av lönerna betalades med checkar. Mot den senare delen av kriget blev de som värvats till gardet oftast utan lön.

Den höga arbetslösheten bidrog till det röda gardets dragningskraft. Den röda regimen begränsade även civila arbeten, vilket drev ännu fler att ta värvning i det röda gardet. Arbetarorganisationerna pressade även sina medlemmar till att ta värvning av gardet. Finska folkdelegationen började även aktivt rekrytera och acceptera män som inte tillhörde arbetsorganisationer. Mot slutet av kriget tvingades folk till rekrytering till det röda gardet. Jukka Rahjas initiativ att tvångsrekrytera de finska männen i S:t Petersburg ledde till starka motreaktioner som Otto Ville Kuusinen blev tvungen att medla. Efter att den finska folkdelegationen drev igenom lagen om arbetsplikt blev även de som klassats som fiender till det röda Finland tvingade till att bygga befästningar och tillochmed tvingade till fronten.

Det fanns cirka 40 000 rödgardister i slutet av februari. Från detta växte det röda gardet fortfarande och som mest fanns det cirka 76 500 rödgardister. Det fanns ungefär 34 000 röda vid fronten. Enligt lönelistorna fanns det 1440 kvinnor i leden, men antalet var större än detta, då man inte han skriva in alla kvinnor som värvades till det röda gardet mot slutet av kriget. Det fanns i medlet av mars 24 000 vita som aktivt deltog i striderna och i början av april hade antalet stigit till 30 000. Regeringsarméns totala styrka var i mars 45 000 man och 70 000 man vid slutet av kriget.

Röda gardets befäl valdes av manskapet

Delar av det röda befälet utgjordes av underofficerare som hade tjänstgjort i den finska armén. Den utbildningen de i tiderna hade fått lämpade sig dock inte för att leda stora trupper. Både ryssar och finnar som hade fått militär erfarenhet i den ryska armén blev befäl. Även finnar som pratade ryska valdes som befäl.

Största delen av befälet var dock vanliga aktiva inom arbetarförbunden och arbetare. Många som valdes till befälet var även män som stigit upp i leden under revolutionsoroligheterna. Det röda befälet saknade i det stora hela nödvändig militär erfarenhet och deras förmåga att leda trupper var bristfällig.

De röda befälets auktoritet grundade sig enbart på personliga egenskaper. Det röda gardet hade slopat militärgrader och befälet valdes av manskapet. De brukade även ofta avskeda sin befälhavare ifall manskapet var missnöjt och välja en ny.

De som hade tjänstgjort i den gamla finska armén deltog i att träna det röda gardet. Det röda överkommandot ordnade ledarskaps- och specialträning under kriget, men dess betydelse förblev litet.

Ett krig som utkämpades med främst ryska vapen

De båda sidorna i inbördeskriget använde sig främst av vapen som tillhörde den kejserliga ryska armén. Fån och med hösten år 1917 sålde ryssarna sina vapen åt både de röda och skyddskårerna. De röda försökte anskaffa sig vapen från S:t Peterburg, någonting de även lyckades med. Det röda gardet hade ungefär 25 000 gevär i bruk i början av februari. Alla dessa vapen hamnade dock inte tillfronten, utan de användes till andra saker än direkt krigföring som till exempel av eftertrupper och till vakttjänst. Detta orsakade problem för den röda krigföringen i synnerhet i början av kriget.

De röda tog emot stora vapenförsändelser med tåg från S:t Petersburg den 24 januari, 27 januari och den 12–23 februari. Tågen var lastade med 35 000 gevär, 80 kulsprutor, 20 artilleripjäser och gott om ammunition. Därtill anlände det i början av mars en försändelse som bestod av 18 000 gevär och 96 kulsprutor. Det röda gardet hade upp till 100 000 gevär, 300 kulsprutor och 250 artilleripjäser i användning under hela inbördeskriget. Då man jämför detta med de rödas totala styrka så var det röda gardet tillräckligt beväpnade och utrustade i mars 1918.

Den vita armén förlitade sig på Tyskland för att få vapen. Under hösten 1917 hämtade det tyska skeppet Equity 6 500 ryska militärgevär, 1,85 miljoner patroner, 30 ryskproducerade Maxim-kulsprutor, 70 000 kulsprutepatroner, 200 Mauserpistoler och 30 000 patroner. En del av lasten lossades i Vasa skärgård och resten fördes till Jakobstad.

Innan kriget bröt ut hade de vita ungefär 9 000 gevär. Efter att man avväpnat de ryska trupperna som befann sig på det område de vita kontrollerade i slutet av januari, fick den vita armén mera vapen och ammunition. Man fick ytterligare 8 000 gevär, 34 kulsprutor, 4 minkastare och 37 artilleripjäser.

Den vita arméns brist på vapen lättades i februari efter att en tysk försändelse med vapen förde med sig 26 000 gevär, 13 miljoner patroner, 70 kulsprutor, 4 fältkanoner och 8 haubitsar. Detta var krigsbyte som tyskarna hade tagit av ryssarna. Vapenleveranserna fortsatte under hela inbördeskriget. Under kriget gång kom Finland att köpa 87 000 gevär, 35,5 miljoner gevärspatroner, 343 kulsprutor, 6 miljoner kulsprutepatroner och 363 pistoler från Tyskland.

Att strida med gevär och kulsprutor

Inbördeskriget utkämpades främst med handvapen och kulsprutor. Bägge sidornas huvudvapen bestod av olika modeller av gevär som använts av den ryska armén. Det tillverkades inte vapen och patroner för militärbruk i Finland under den ryska tiden. Däremot producerades det under världskriget stora mängder materiel för den ryska armén, som till exempel stålhjälmar. En liten del av dessa kom i bruk i Finland under striderna 1918.

Det mest använda militärgeväret var det 7,62 mm ryska m/1891 ”Mosin-Nagant”. Vapnet var bekant för de som hade tjänstgjort i den gamla finska armén. Detta är samma repetergevär som fungerade som modell för den finska m/27, vars pipa var kortare, som användes under vinterkriget. Många av de skyddskårister som kämpade i vinterkriget använde en förbättrad version av ”Mosin-Nagant” m/28.

Allt som allt användes över tio olika modellers gevär under inbördeskriget, vilket medförde stora problem när det gällde ammunition. Särskilt de röda led tidvis av brist på ammunition på grund av dåligt organiserat underhåll.

Kulsprutorna spelade en stor roll under kriget. I detta avseende skiljde sig det finska inbördeskriget inte sig inte från det första världskriget. En betydande del av de stupade under inbördeskriget dog under kulspruteeld, någonting som spred stor skräck bland de oerfarna krigarna. Den mest använda kulsprutan var den rysktillverkade Maxim och många versioner av den. Dess eldhastighet var 600 skott per minut. Man använde sig även av Colt-, Lewis- och Madsen-kulsprutor.

Därtill användes även olika fältkanoner, oftast med direkt eld, som hade tillhört den ryska armén. Artilleriets avskräckningseffekt var avsevärd. Lätt artilleri användes även tillsammans med kulsprutor på de rödas pansartåg. De röda fick tre eller fyra pansartåg av ryssarna och utöver detta tillverkade de röda i alla fall sex stålskivsbeklädda pansartåg vid maskinverkstäderna i Böle och Viborg. Det användes inte tungt kustartilleri under inbördeskriget.

Järnvägen var det centrala för logistiken

Järnvägen var det viktigaste transportmedlet under inbördeskriget. Det finska järnvägsnätet hade kompletterats under 1910-talet för att underlätta ryska truppförflyttningar. Järnvägens spelade en central roll när det gällde massförflytningar av trupper och underhåll. Tvärbanan från Vasa via Seinäjoki, Haapamäki, Pieksämäki och Joensuu till Sordavala, som hade blivit färdig under första världskriget, var en väldigt viktig rutt för de vita. De röda klarade aldrig av att kapa av banan mellan Österbotten och Karelen.

Den finska folkdelegationen kontrollerade största delen av Finlands järnvägsmateriel. Det röda Finland hade över 80 procent av alla lokomotiv (465/560), 96 procent av alla personvagnar (1203/1253) och 94 procent av godsvagnarna (15 722/16 722). Den röda ledningen klarade dock inte av att utnyttja detta effektivt och den största delen av järnvägsmaterielen blev stående i närheten av fronten eller på stationerna. Tågen transporterade rödgardisterna och även den vita armén nära fronten, varifrån de tog sig till sina positioner till fots eller med häst.

Krigföringen koncentrerade sig till vägar och järnvägslinjer och soldaterna inkvarterades i husen i närheten. Huvudfronterna gick längs med de österbottniska, savolaxiska och karelska banorna samt på båda sidorna om S:t Petersburg-Kexholm-linjen. Genom fronten gick det dessutom cirka 40 lands- och byvägar.

Hästtransporter var viktiga i närheten av frontlinjerna och längre bort från järnvägarna. Bägge sidorna använde sig av hästar för att säkra underhållet och transporterna. Det röda gardet konfiskerade hästar och och tvingade människor som bodde nära frontlinjerna att hjälpa med transporterna. Då de röda försattes till reträtt hade de tusentals hästar de hade konfiskerat i sin användning. De röda som hade, eller sade sig ha, fungerat som hästkarlar behandlades slutligen efter kriget undan med lättare domar.

Trupperna rörde sig vanligtvis till fots. Skidtrupper hade när på ingen betydelse under inbördeskriget. De otränade trupperna var inte förmögna till gerillakrigföring, någonting som det i teorin hade funnits bra förutsättningar för på grund av den fragmenterade frontlinjen.

Det användes ytterst litet motorfordon under inbördeskriget. Det fanns under tusen bilar i Finland och landsvägarna plogades inte ens under normala förhållanden. Största delen av bilarna beslagtogs av de röda och användes av det högre befälet. Utöver detta så åkte de röda med bilarna bara för att roa sig, vilket använde upp de redan knappa bensinförråden. De tyska trupperna som landsteg i Hangö hade lastbilar med sig. Dessa användes dock inte mycket på grund av menföre.

Flottan spelade ingen större roll under inbördeskriget. Största delen av den ryska östersjöflottan låg ankrad i Helsingfors, men den deltog inte i striderna. De tyska landstigningarna i Hangö och Lovisa var en större operation för den tyska flottan, men den medförde inga strider. Därtill använde sig den finska folkdelegationen sig av alla sjögående fartyg de hade tillgång till när de retirerade från Viborg till S:t Petersburg. Flygplanens roll förblev även marginell. De påverkade lokalt den egna och motståndarsidans stridsmoral.

De röda hade ingen chans att vinna

Det var en bitter förlust för de röda revolutionärerna när de förlorade den viktiga industristaden Tammerfors i början av april 1918. Stora delar av et röda gardets mest dugliga trupper förintades. De vita tog över stora delar av järnvägsmaterielen, vilket skulle visas användbart när de vita vände blicken mot krigsskådeplatsen i Karelen.

Det sista stora slaget under inbördeskriget blev slaget om Viborg som ägde rum den 23–29 april. Den finska folkdelegationen hade redan flytt från staden. Den vita uppmarschen skedde på det karelska näset och bestod av 18 400 man och 82 artilleripjäser och leddes av general Löfström. Totalt fanns det 15 000 rödgardister av vilka 7 000 tog del av slaget om Viborg. Den siste röde överbefälhavaren Manner, som hade förklarats till diktator, flydde sjövägen med sin närmaste personal till S:t Petersburg den 25 april. Kriget var i praktiken slut genom att Viborg befriades.

Enligt Jussi T. Lappalainen, som forskat i de rödas krigföring, var de röda dåligt ledda och organiserade jämfört med den vita armén och därför hade de egentligen ingen chans att vinna kriget. Det röda Finland klarade inte av att utföra någon som helst underrättelse eller förutspå att Tammerfors skulle falla, någonting som blev en vändpunkt i kriget. Däremot var den vita armén välunderrättad om vad den finska folkdelegationen gjorde.

Befälhavarnas roll betonades under kriget, då bägge sidornas trupper oftast saknade eller endast hade rudimentär militärutbildning. Det röda gardet klarade i verkligheten endast av att föra krig på en kompaninivå. Detta gjorde aggressiv krigföring närapå omöjlig och gjorde reträtter till förvirring och oreda.

De röda försvarade dock ofta sina positioner med stor ihärdighet. De tyska trupperna som landsteg i Hangö och Lovisa förlorade över 500 soldater under det sista skedet av kriget. Detta var mer än fem procent av Östersjödivisionens trupper som deltog i kriget. De otränade soldaterna i det röda gardet klarade sig bäst när det handlade om försvar.

”Då det kommer till fysisk styrka och uthållighet var de till största del jämlika i sin förmåga när de jämförs med den vita armén. De röda saknade aldrig tapperhet eller förpliktelse. Därför förtjänar de att få erkännande för försvaret av Tammerfors. De röda kämpade till sista man, trots att tron på att lyckas bryta sig genom de vitas belägring redan gått förlorad.”

Inbördeskrigets pris – domar, avrättningar, fångläger och död

Publicerad i by hannaahlavuo

Inbördeskriget som ägde rum mellan januari och maj år 1918 är det mest tragiska kapitlet i Finlands historia. Kriget gick ut på att besegra en socialistisk revolution och ett väpnat uppror. Delar av det hela var ett frihetskrig för att driva ut upproriska ryska trupper ur det nya oberoende landet.

Kriget och följderna kom att kosta 36 000 människoliv. Dessa dog i strid, dömdes till döden under kriget, dömdes i speciella tribunaler efter kriget, och var offer för sjukdomar i fångläger. Inbördeskriget formade det politiska systemet i Finland och skapade djupa sår som tog årtionden att läka. Demokratin överlevde hur som helst och hjälpte nationen att uppnå försoning efter upproret.

Summariska avrättningar

De rödas våld riktades mot ideologiska klassfiender och den militära motståndaren. Revolutionärerna försökte berättiga sina handlingar genom revolutionsdomstolar, kamratdomstolar och straffhandlingar som riktades mot kontrarevolutionära. Kullervo Manners röda regim gav militären fria tyglar. Underrättelseligor skipade rättvisa på fältet. Kamrat- och militärdomstolar dömde folk. Folkdelegationen, som fungerade som revolutionsregering, hade en särskild avdelning för ”specialärenden”

Den lagliga grunden för domar var mera problematisk för den legitima regeringen. Armén tillämpade krigslagar som det civila ledarskapet ansåg olagligt. Armén använde sig av utryckningsstyrkor i de områden de tog över för att arrestera röda, leta efter vapen och för att utföra vakttjänst. Armén hade militärdomare och -domstolar. Befälet utövade nödbefogenheter. Baserat på nödbefogenheterna kom 290 personer att avrättas i Tammerfors och 247 i Viborg.

Fångläger

Det självständiga Finlands första regering, som leddes av P. E. Svinhufvud, var inte förberedd på upproret i januari, trots att revolutionen hade varit i vardande sedan november. Regeringen var ännu sämre förberedd på vad man skulle göra med den stora mängden fångar efter kriget. Under krigets slutskede, från slutet av april till början av maj, tillfångatog de vita och de tyska trupperna över 80 000 röda eller misstänkta röda.

Fångarna var inledningsvis arméns ansvar. Från och med maj överfördes ansvaret på regeringen eller civilstyret. Till en början fanns det 64 fångläger. Före sommaren hade antalet minskat till 13. De största fånglägren fanns i Tavastehus (11 500), Hennala nära Lahtis (10 900), Viborg (10 400), Tammerfors (10 000), Sveaborg (10 000), Ekenäs (8 700) och Riihimäki (8 500).

Antalet röda som dog på fånglägren var 11 600. Väldigt många fångar som väntade på rättegång eller redan blivit dömda dukade under för sjukdomar. Den främsta dödsorsaken var den spanska sjukan som anlände till Finland i juni 1918.

Specialdomstolar

Efter kriget ville Svinhufvuds regering och lantdagen se till att lagen efterlevs vid rättskipningen. Före detta hade militären skipat rätt utgående från krigsrätten. Detta ansåg dock regeringen inte var lagligt, eftersom befogenheterna hade kommit i bruk via ryskt diktat under den autonoma tiden. Vid utgången av maj antog lantdagen en lag om specialdomstolar för landsförräderifall. Genom denna lag skapades 140 nya domstolar som skulle behandla landsförräderifall. Varje domstol bestod av fem medlemmar: en juridiskt kvalificerad ordförande, en juridiskt kvalificerad medlem, en officer och två lekmän. Därtill instiftades en speciell appellationsdomstol för att behandla överklagan. Fallen prövades utgående från den existerande straffrätten.

Dessa specialdomstolar behandlade 75 500 fall och utfärdade 67 800 domar. 6 400 personer dömdes för landsförräderi. 55 700 dömdes för bistånd till landsförräderi. Tvåtusen personer dömdes för rov. Beslag som rödgardisterna hade utfört räknades som rov. Domstolarna fällde 555 dödsdomar, vilket motsvarade 0,8 procent av alla domar. 113 av dödsdomarna verkställdes.

Den vanligaste domen, vilket gällde 47 procent av fallen, var två till tre års fängelsestraff. 88 procent av dessa fick en villkorlig dom. De som fick en villkorlig dom fick lämna fånglägren. Kring 60 000 människor förlorade sina medborgerliga rättigheter, vilket även betydde att de tillfälligt förlorade sin rösträtt.

Strafflindring

Den 20 juni 1918 godkändes lagen om villkorliga fängelsestraff. Största delen av de fängslade röda frigavs genom denna lag. Svinhufvud, som hade valts till riksföreståndare i maj, omändrade domarna för 10 200 personer som dömts till upp till fyra års fängelse till villkorliga domar i slutet av oktober.

I början av december förkortade Svinhufvud domarna för 6 500 fångar som dömts till upp till sex års fängelse. Dödsdomarna omändrades till livstidsdomar, livstidsdomarna minskades till 12 års fängelse och alla andra domar förkortades med en tredjedel. Detta beslut betydde att cirka 75 procent av alla fångar som fortfarande var på fånglägren den 15 september frigavs. Vid utgången av år 1918 fanns det fortfarande 6 100 fängslade röda. Största delen av dessa avtjänade sitt straff vid tvångsarbetslägret i Ekenäs.

Samtidigt friade Svinhufvud brottslingar och de som var skyldiga till summariska avrättningar bland dem som hade slagits på regeringens sida. Detta beslut har sedermera kritiserats. Det har även framförts mycket kritik mot hela processen, eftersom dödligheten på lägren var katastrofalt hög. Bakomliggande orsaker inbegriper rädslan för en ny kupp och den allvarliga livsmedelsbristen i landet.

Politiska efterverkningar

Händelserna år 1918 bidrog till att det finska statsöverhuvudet erhöll synnerligen mycket maktbefogenheter i 1919 års regeringsform i jämförelse med riksdagen.  Presidenten fick rätten att upplösa riksdagen, tillsätta och avsätta regeringen, leda utrikespolitiken, fungera som överbefälhavare för det finska försvaret och utnämna de högsta tjänstemännen. Detta halvparlamentariska system gällde fram till år 2000.

Folkdelegationen ledde det röda Finland

Publicerad i by hannaahlavuo

Folkdelegationen som leddes av Kullervo Manner fungerade som revolutionsregering i Finland år 1918.

Arbetarklassens högsta råd var egentligen det hösta beslutsfattande organet i det röda Finland och folkdelegationen fungerade som regering. Det högsta rådet hade den symboliska makten att väja och avskeda medlemmar av folkdelegationen samt att upphäva folkdelegationens beslut. Till arbetarklassens högsta råd valdes femton medlemmar från SDP, tio från Finska landsorganisationen, tio från det röda gardet och fem från Helsingfors arbetarföreningars råd. Finska transportarbetarförbundets sekreterare och storstrejkskommittéens medlem år 1917 Valfrid Penttilä fungerade som ordförande för arbetarklassens högsta råd.

Den egentliga högsta makten utövades av folkdelegationen som leddes av lantdagens tidigare talman Kullervo Manner. Folkdelegationen bestod ursprungligen av tretton medlemmar samt en prokurator. Då upproret påbörjades åtog sig folkdelegationen den högsta makten i det röda Finland. Huvuduppgifterna bestod till största del av civila ärenden. Det röda gardets huvudstab ansvarade för militära ärenden. Som överbefälhavare fungerade Eero Haapalainen och senare leddes staben av trion Adolf Taimi, Eino Rahja och Evert Eloranta. Folkdelegationen stod i princip över det röda gardet, men klarade inte av att förhindra gardets godtyckliga beteende.

Folkdelegationen utökades två gånger. Två kvinnor blev medlemmar i mars. De kan i teorin ses som Finlands första kvinnliga ministrar. De folkdelegaterna som kan anses ha haft mest erfarenhet inom politiken var, förutom Kullervo Manner, även Otto Ville Kuusinen, Finlands främsta socialdemokratiska teoretiker Yrjö Sirola och den tidigare statsministern Oskari Tokoi.

Folkdelegationen flydde från Helsingfors före de tyska trupperna anlände. Den röda regeringen ombildades i Viborg efter detta. Där kom de att hålla till i cirka två veckor innan de flydde till S:t Petersburg.

Upprorsmakarregeringen sökte folkets stöd

Folkdelegationen godkände genast en ”lag om torpares, landbönders och backstugusittares förklarande som oavhängiga från jordägarna”, efter att revolutionen brutit ut. Målet var att få ett möjligast stort understöd för revolutionen bland arrendebönderna. Avskaffandet av 1865 års avlöningsreglemente tjänade samma syfte. Folkdelegationen fattade beslutet att varje person som gått i tjänst enligt avlöningsreglementet var ”berättigad att säga upp sig med en uppsägningstid på två veckor”. Vid den här tidpunkten bodde över två tredjedelar av befolkningen i södra Finland på landsbygden.

Det rådde stor arbetslöshet i områdena som kontrollerades av det röda Finland och folkdelegationen försökte underlätta situationen genom att få igång industriproduktionen. Folkdelegationen började i februari understöda de som varit arbetslösa i mer än en vecka. Understöden slutade dock i Helsingfors efter krav från det röda gardet. De som anslöt sig till det röda gardet fick lön, vilket underlättade rekryteringen.

Folkdelegationen och de andra revolutionära organen beslagtog 163 industrianläggningar under inbördeskrigets gång. Målet var att försäkra produktionens kontinuitet. De förstatligade fabrikerna stod för cirka tio procent av det röda Finlands hela industriproduktion. En stor del av fabrikerna fortsatte sin verksamhet under sina ägare.

Den röda regimen förstatligade även gårdar som ägdes av företag, vars ägare hade flytt eller hade låtit bli att sköta om. Revolutionsstyret beslagtog främst stora herrgårdar.

Tokoi vände sig till Ryssland för att få en lösning på spannmålsbristen

Livsmedelsbristen krävde omedelbara åtgärder. Därför bestämde folkdelegationen den 31 januari att man skulle beslagta hälften av all råg som var tänkt för följande höst i Tavastlands, Åbo och Björneborgs, Nylands och Viborgs län. Om någon kommun hade spannmålsförråd som skulle räcka längre än för fyra månaders behov, skulle det konfiskeras och ”överlämnas till områden som var utan mat”. Folkdelegationen lyckades även importera en del spannmål från Ryssland. Livsmedelsbristen förvärrades likväl och man blev tvungen åtstrama ransoneringen.

Situationen förvärrades av att befolkningstätheten var större i södra Finland vilket betydde att det fanns fler personer som var beroende av ransoneringen än i norra Finland som kontrollerades av regeringsstyrkorna. Det röda Finland var tvunget att skapa en egen distributionsorganisation. Uppdraget försvårades på grund av producenternas motstånd.

Man blev tvungen att importera spannmål från Ryssland, där det också rådde en allvarlig livsmedelsbrist. Tack vare Oskari Tokoi lyckades man få 30 järnvägsvagnar med spannmål till Helsingfors den 30 mars. Mängden var endast tillräcklig för att tillfredsställa det röda Finlands behov för två veckor. När leveransen anlände höll den röda regimen redan nära på att börja kollapsa. Det röda Finland var till största del tvunget att förlita sig på inhemska förråd.

Ett extremdemokratiskt grundlagsutkast

Ett grundlagsutkast lades fram i slutet av februari under ledning av Otto Ville Kuusinen. Enligt utkastet skulle den lagstiftande makten tillhöra ett folkvalt parlament. Parlamentet hade varit tvunget att omgående behandla ”folkinitiativ” som hade över tiotusen underskrifter. Om ett initiativ skulle ha förkastats i parlamentet hade man varit tvungen att ordna en folkomröstning ifall en tredjedel av parlamentsledamöterna krävde det.

Folkomröstningar hade också kunnat ordnas ifall en grupp motsvarande över fem procent av alla som röstat i det senaste parlamentsvalet krävde det. Folkomröstningens resultat hade varit konstitutionellt bindande.

Utgående från grundlagsutkastet hade Folkdelegationen fungerat som regering. Som ordförande för folkdelegationen skulle folkparlamentet välja Republiken Finlands Förman för tre år i taget. Samma person kunde inte väljas som Republikens Förman två gånger i rad.

Folkdelegationen flyr till Ryssland

Revolutionen och inbördeskriget tog slut efter de rödas förlust. Under slutet av kriget flydde alla, förutom en, av folkdelegationen till Rådsryssland.

Den ideologiska kärnan i folkdelegationen, det vill säga Manner, Kuusinen, Sirola och Gylling, grundade Finlands kommunistiska parti (FKP) år 1918. Största delen av alla folkdelegater som hade flytt till Rådsryssland gick med i FKP. Åtta av medlemmarna i folkdelegationen dog under Stalins utrensningar under 1930-talet, bland dem före detta ordförande Kullervo Manner. Otto Ville Kuusinen lyckades göra en anmärkningsvärd karriär inom Komintern och innehade ledarposter i Sovjetunionens kommunistiska parti.

Oskari Tokoi erbjöds en ledarposition i Murmansklegionen som bildades av britterna. Han kunde inte återvända till Finland, utan emigrerade till USA via Storbritannien. Finlands riksdag godkände den så kallade Lex Tokoi i februari 1944, vilket benådade medlemmarna av den tidigare folkdelegationen. Meningen med lagen var att Tokoi skulle kunna återvända till Finland. Tokoi flyttade aldrig tillbaka till Finland, men han besökte sitt forna hemland flera gånger.

Språkfrågan

Publicerad i by hannaahlavuo

Finska och svenska är Finlands nationalspråk. Den svenskspråkiga befolkningen i Finland är bosatt huvudsakligen längs med den österbottniska kusten, längs med Finlands syd- och sydvästra kust, Åland samt i olika språköar, det vill säga på en del finska orter med en betydande svenskspråkig minoritet. De svenskspråkiga uppgår numera till ca 288.000 personer , vilket utgör drygt fem procent av Finlands befolkning.

Det är svårt att exakt fastställa när svenskar och det svenska språket kom till Finland, då arkeologin inte kan bestämma vilket språk som talades. Trakten kring Åbo integrerades på 1100-talet i sveakungens maktsfär på samma sätt som andra landskap som senare kom att bilda Sverige. Under 1200-talet flyttade det svenskar främst från östra Svealand till den östra rikshalvan, även om Åland antas ha varit en svenskspråkig region redan under järnåldern.

Det som idag är Finland kom att vara en integrerad del av Sverige fram till rikssprängningen år 1809 genom freden i Fredrikshamn.

Då Sverige förlorade Finland till Ryssland utgjorde de svenskspråkiga ca 15 procent av Finlands befolkning. Då den ryske kejsaren lovade att Finland skulle få behålla sin lag, sitt språk och sin religion, ledde det till att svenskan fortsatte vara det enda officiella språket i Finland. I mitten av 1880-talet trädde 1863 års språkförordning i kraft, vilket gjorde att finskan och svenskan blev jämlika som administrationsspråk. Finskan började efter detta ta över som det dominerande språket inom allt flera delar av samhället. Före lantdagsreformen 1906, vilken införde allmän och lika rösträtt använde två av ståndslantdagens fyra stånd samt senaten svenska som internt arbetsspråk. På den kommunala nivån skedde en liknande demokratisering år 1918, men svenskan höll en dominerande ställning i flera stadsfullmäktige även på huvudsakligen finska orter.

Det självständiga Finland fick en grundlag som skapade gynnsamma förutsättningar för goda relationer mellan språkgrupperna. Finskan och svenskan blev nationalspråk och de båda språkgruppernas ekonomiska och kulturella behov skulle tillgodoses på enahanda grunder.  Regeringsformens principer konkretiserades i språklagen år 1922. Tillkomsten skede inte utan motsättningar. Den samtidiga behandlingen av Ålands-frågan i Nationernas Förbund torde ha bidragit till en lösning som var tillfredsställande för den svenskspråkiga befolkningen.

Tack vare att svenskan fick en grundlagsfästad status som nationalspråk kan man använda sig av svenska när man är i kontakt med statliga myndigheter, inklusive rätt att använda svenska i rättsprocesser. Man har även rätt till utbildning och sjukvård på svenska, fastän det ibland kan förekomma språkliga brister. Kommuner i Finland är antingen enspråkiga eller tvåspråkiga.

Språkstrider under 1930-talet

Under de första tjugo åren av Finlands självständighet var språkfrågan inflammerad innan man nådde en sorts språkfred i och med vinterkrigets utbrott. Fennomanerna fortsatte sina ansträngningar att förstärka finskans ställning också på svenskans bekostnad. I försvaret av det svenska språket eftersträvade de svenska politiska företrädarna olika mera eller mindre kulturautonoma lösningar och lyckades med att grunda ett svenskt stift, en svenskspråkig brigad, och separata svenska enheter inom utbildning och kultur. Försökena att bilda landskap på språklig grund tillbakavisades.

Helsingfors universitets språkliga status blev den stora konfliktfrågan, som anhängiggjordes tidigt på 1920-talet och fick sin kompromisslösning först efter krigen. I slutet av 1920-talet tonades språkfrågan tillfälligt ned i syfte att samla en enad front mot kommunismen bl.a. genom att förbjuda kommunistpartiets verksamhet. Enligt uppgift skulle president Svinhufvud ha gett den högerradikala finsksinnade Lappo-rörelsen en sådan rekommendation.

Redan 1931 föreslog finsknationella i riksdagen att universitetet görs enspråkigt finskt. Sådana strävanden förekom i synnerhet bland agrarerna, den högerradikala fosterländska folkrörelsen IKL och inom samlingspartiet. Socialdemokraterna gav i allmänhet stöd åt Svenska folkpartiets kamp för bevarande av det svenska undervisningen i universitet medan Framstegspartiet oftast sökte kompromisslösningar under ledning av statsministern Kivimäki. Konflikten om universitet riskerade också att störa  de nya initiativen att söka sig närmare de nordiska länderna och i synnerhet Sverige. Under slutskedet av 30-talet försämrades Svenska folkpartiets position då socialdemokraterna och agrarerna sökte samarbete samtidigt som den finsknationella Kyösti Kallio blev president.  År 1937 stiftades en ny universitetslag, som föranledde missnöje både inom de starkast finsknationalistiska kretsarna och bland svenskarna.

Universitetskonflikten blev en stor symbolfråga, som föranledde kraftiga manifestationer och brett engagemang långt utanför de akademiska kretsarna. De mest radikala på finskt nationalistiskt håll nöjde sig inte med krav på att göra universitetet enspråkigt utan ville också avskaffa svenskans status som nationalspråk. På svenskt håll uppstod i begränsade kretsar  germanism som en reflektion av tendenser ute i Europa.

Försoning

Vinterkriget enade folket. Såren från inbördeskriget övervanns och arbetarrörelsen deltog under Väinö Tanners ledning i kampen mot Sovjetunionens angrepp. På motsvarande sätt lades språkstriden åt sidan. Under åren efter krigen betonade i synnerhet president J.K.Paasikivi det svenska språkets värde för Finlands nordiska orientering. Svenskan tillmättes ett geopolitiskt värde. Han medverkade till många för den svenskspråkiga befolkningen gynnsamma lösningar. Detta gällde också den inflammerade universitetsfrågan som först år 1945 i riksdagen fick en lösning som också den svenska befolkningens företrädare accepterade.

Jordanskaffningslagen, d.v.s. mark för den evakuerade karelska befolkningen, hotade riva upp språkkonflikterna på nytt. I synnerhet den s.k. Merikoivisto-planen, som innebar grundandet av en finskspråkig kommun i den starkt svenska bygden Pernå ledde till konflikter. Planen lades ned och jordanskaffningarna sköttes så att språkstrukturerna på det lokala planet inte kraftigt förändrades. Färsk forskning har visat att jordanskaffningarna i det stora hela verkställdes på lika grunder både bland finsk-och svenskspråkiga markägare.

Relationerna mellan språkgrupperna under 1950- och 1960-talet och därefter kan beskrivas som tämligen goda. Emigrationen till Sverige har bland svenskspråkiga varit relativt sett större än bland finskspråkiga och därigenom försvagat det svenska inslaget i landet. Internt har befolkningen omstrukturerats med stark inflyttning till de tvåspråkiga delarna av landet. Den relativa andelen av svenskspråkiga i de här regionerna har därigenom minskat.

De XV Olympiska spelen – Finland återfår sin plats på kartan

Publicerad i by hannaahlavuo

 

Den finländska olympiska drömmen förverkligades genom sommar-OS i Helsingfors år 1952. Under två veckors tid var Helsingfors en neutral trygg hamn för de olympiska spelen i det stormiga kalla kriget. Samtidigt belönades Finland för de olympiska spelen man ”förlorade” år 1940 när OS inte ordnades när världen slängde sig själv in i ett andra världskrig.

Genom de olympiska sommarspelen hade Finland en möjlighet att åstadkomma någonting ganska unikt ­ att ordna världens största idrottsevenemang. För ett land i Finland storlek var det verkligen fråga om ett väldigt stort projekt. Befolkningsmängden i landet hade nyligen överskridit fyra miljoner och Helsingfors hade endast 370 000 invånare. Medan OS närmade sig upplevde Finland en sorts ”olympisk fred”. De interna politiska konflikterna och de gnagande dispyterna mellan olika idrottsorganisationer lades åt sidan eftersom ingen ville äventyra OS-värdskapet, som åtnjöt stort understöd. Förberedelserna inför år 1952 underlättades genom att Olympiastadion redan stod färdig sedan år 1938. Med extra tillfälliga läktare kunde denna användas som huvudarena. Det största byggprojektet var den nya Olympiabyn.

De enorma gemensamma ansträngningarna för den lilla nationen lönade sig. Helsingfors fick uppleva de hittills största olympiska spelen vid den tiden med den högsta tävlingsstandarden. Rekordmånga 4 407 män och 518 kvinnor kämpade för medaljer och representerade 69 länder. Sju spår- och fältvärldsrekord slogs. Finländarna sken av stolthet från mängden deltagare och sportutföranden. Helsingin Sanomat basunerade dagligen att några av rekorden var” så häpnadsväckande, så nära den fysiska gränsen av den mänskliga kroppen, att rekorden kommer att hållas i flera år framöver. Den störste stjärnan var den tjeckiske löparen Emil Zatopek som vann 5000-meter, 10 000-meter löpning och maratonet. Han är den enda som vunnit alla dessa distanser under samma olympiska spel.

”Ett globalt spektakel”

Helsingfors visade att olympiska spelen började förvandlas till ett globalt spektakel. Flera länder gjorde sin debut här. De första friidrottarna anlände från Bahamas, Folkrepubliken Kina, Guldkusten (nuförtiden Ghana), Guatemala, Hong Kong, Indonesien, Israel, Nederländska Antillerna, Nigeria, Sovjetunionen, Thailand och Vietnam. Tyskland och Japan gjorde återinträde, efter att de hade förbjudits från att delta i OS 1948.

Det var särskilt viktigt för Finland att Sovjetunionen kunde göra entré på den olympiska arenan. Organisationskommittén under Erik von Frenckell garanterade Sovjetunionens deltagande genom att ordna en separat Olympiaby (vid Tekniska högskolans campus i Otnäs) för det socialistiska blocket. Den Internationella olympiska kommittén gick med på detta – de ville gärna att Sovjetunionen skulle bli en del av den olympiska familjen.

År 1952 var Helsingfors en av de få ställen Sovjetunionen tillät sina atleter att resa till. Den andra globala stormakten USA var ivrig att visa upp och mäta sina idrottsmästare mot nykomlingarna. Detta var Finlands första möjlighet att fungera som brobyggare mellan öst och väst. Värdlandet vill också försäkra alla bekymrade att Finland var n del av den fria världen. När Erik von Frenckell talade vid ett IOK-möte i Helsingfors precis innan de olympiska spelen beskrev han OS som ett styrkeprov för en liten nation:

”Det finska folket kommer att ordna de olympiska spelen år 1952. Nationen försöker visa för hela världen att det här bor ett folk som tänker, känner och lever som fria män. Ett folk som genom sina handlingar vill uttrycka övertygelsen – ifall ihärdighet och beslutsamhet betyder någonting alls – att detta kommer att förbli en självständig nation.”

Atleterna från USA och Sovjetunionen log glatt vide deras gemensamma fotomöjligheter, men på banan och annanstans var tävlingsandan hård. Efter en jämn strid placerade sig amerikanarna högst i topp både gällande mängden medaljer och mängden guldmedaljer. Vid de olympiska spelen i Helsingfors växte idrottsframgången fram som ett av de viktigaste medlen i den ideologiska kampen under kalla kriget.

”Vi klarade av provet”

Både Sovjetunionen och USA bedrev sina egna propagandakampanjer utanför den olympiska arenan för att vinna besökarna hjärta genom att uppvisa kultur och livsstil. Den amerikanska musiken och filmerna tog hem segern, trots att det inte fanns någon brist på besökare på sovjetiska film- och dansuppvisningar. Västlägrets seger hindrades definitivt inte av Coca-Colas återlansering i Finland. Företaget donerade 720 000 flaskor av sin flaggskeppsprodukt åt arrangörerna. Största delen såldes åt allmänheten genom en välgörenhetsorganisation som hjälpte invalidiserade krigsveteraner.

Den mest dramatiska händelsen under OS skedde under öppningsceremonin. En tyska vid namnet Barbara Rotbraut-Pleyer försökte läsa upp en improviserad fredsdeklaration från talarstolen. Hon var helt vitklädd och började kallas ”fredsängeln” pressen. Hon avlägsnades av Erik von Frenckell innan hon hann tala till publiken.

Finland njöt av den gynnsamma publiciteten kring OS. Förutom att rapportera om de individuella tävlingarna, rapporterade de närmare 1200 korrespondenterna och 164 radiojournalisterna till hela världen om den käcka lilla sportnationens insatser för att göra de olympiska spelen lyckade. Finlandsbilden som visades upp var positiv: reportrarna skrev smickrande om finländarnas organisationsförmåga, pålitlighet och allmänna effektivitet.

Det hördes även kritiska röster. Några ansåg att de redan uppblåsta olympiska spelen bara blev värre; OS var helt enkelt ”för stort”. De vassaste taggarna riktades mot de höga biljett- och logipriserna. De höga levnadskostnaderna i Finland resulterade i att det kom färre turister än man hade hoppats på. Detta var ännu ett bra tag innan massturismens tid och förhandsmarknadsföringen utomlands var begränsad. Tanken var att de olympiska spelen skulle marknadsföra sig själv. Detta visade sig vara önsketänkande.

Det finska laget vann 22 medaljer och placerade sig själv på åttonde plats i den övergripande tabellen. Finländarna tog hem medaljer i nio av aderton grenar. Finland fick flest platser på prispallen om man jämför medaljer med befolkningsmängden – en medalj per 190 000 invånare. Det skedde ett stort bakslag. Landet som var vant vid att ta hem medaljer i överflöd i friidrott lyckades endast vinna en bronsmedalj i herrarnas spjutkastning. Detta var ett hårt slag mot den nationella stoltheten.

De olympiska spelen i Helsingfors fungerade som en vattendelare i Finlands historia. 1952 var året då landet gick tillbaka till ett normalt liv efter den efterkrigstida hårdheten. Den framstående kolumnisten Irene Tiittanen uttryckte det enkelt i den veckoliga Suomen Kuvalehti: ”Så vi klarade provet. Det kändes som om vi hade återställts bland världens nationer. En gång för alla.”

Jouko Kokkonen

Lantdagarna i Finland 1863–1919

Publicerad i by jenniheinonen

Kontinuiteten är det mest kännetecknande för den finländska demokratin i en internationell jämförelse. Det moderna parlamentariska systemet går tillbaka till år 1863 då ståndsriksdagen i Finland åter började sammankallas regelbundet. Den demokratiska lagstiftningsprocessen och partisystemet utvecklades, även om den ryske kejsaren i slutänden enväldigt innehade den beslutande makten.

År 1907 ersattes den gamla ståndslantdagen med en enkammarlantdag med 200 ledamöter, där ledamöterna valdes i allmänna val. Med det första valet valdes 19 kvinnor in till lantdagen. Sedan dess har lantdagen, kallad riksdagen sedan 1919, nästan oförändrad fungerat som grunden för demokratin i Finland.

Lantdagen i Finland börjar samlas år 1863

År 1362 fick de som bodde i de östliga landskapen i Sverige, det vill säga Finland, rätt att deltaga i konungavalet i Sverige. Från Finland sändes en lagman, präster och tolv män för att representera Finland vid Mora stenar. Från och med detta tog finländarna del av den svenska riksdagen fram tills att de östliga landskapen erövrades av den ryske kejsaren Alexander I år 1809 och Finland blev ett autonomt storfurstendöme i det ryska imperiet.

Borgå lantdag, som ännu var en ståndslantdag, samlades år 1809, men efter det sammankallades lantdagen inte på över femtio år. Finland åtnjöt en långtgående autonomi och styrdes av kejsarens beslut som bereddes av förvaltningen i Finland utan att lantdagen hade någon roll.

År 1863 sammankallade Alexander II, Kejsare över Ryssland och Storfurste av Finland, den lagstiftande församlingen i Finland till lantdag. Finland var i behov av flera omfattande reformer som krävde större lagstadgade skattereserver vilket krävde lantdagens godkännande.

Kejsaren öppnade lantdagen den 18 september 1863 på det kejserliga palatset i Helsingfors, som senare blev presidentens slott. De fyra stånden som representerades var adeln, prästerskapet, borgarna och bönderna. Varje stånd samlades separat på Riddarhuset, som hade blivit färdigt ett år tidigare.

De lagförberedande kommittéerna hade representanter från alla stånd och eftersom svenska var det officiella arbetsspråket var man tvungen att ofta anlita tolkar. Endast några enstaka representanter kunde både svenska och finska. Den viktigaste reformen var lagen gällande kommunalt självstyre som trädde i kraft år 1865. Denna reform delade på kyrkan och den sekulära administrationen och skapade därmed grunden för den nutida demokratin på kommunal nivå.

Lantdagen sammankallades för några månader i taget för att bereda lagförslag var tredje till sjätte år efter kejsarens inbjudan. Det parlamentariska förfarandet med talmän och kommittéer utvecklades under denna tid och fortsatte på ungefär samma sätt i enkammarparlamentet.

Lantdagsreformen 1907

På grund av det rysk-japanska kriget och interna påtryckningar gick kejsaren med på reformer som även berörde Finland. År 1905 bildade de liberale professorn Leo Mechelin den första politiskt utnämnda senaten i Finland, som förberedde många radikala reformer.

Ständerna godkände och kejsaren stadfäste den nya lantdagsordningen år 1906. Ståndslantdagen ersattes av en lantdag som valdes genom allmänna och lika val. Valen skulle tillämpa d’Hondts proportionerliga metod, tillämpad per valdistrikt, så att alla mandat i lantdagen på ett ungefär skulle fördelas enligt hur många röster respektive parti fick. Samma metod tillämpas fortfarande i Finland både i riksdags- och kommunalval.

Alla som fyllt 24 år var röstberättigade, även kvinnor. Detta gjorde storfurstendömet Finland till det första stället i Europa där kvinnor fick lika rösträtt. Den första enkammarlantdagen såg 19 kvinnor från olika partier som ledamöter.

De politiska partierna växer fram

De politiska organisationerna började som språkpartier. De så kallade fennomanerna var de första som organiserade sig och propagerade för finska språkrättigheter. Detta blev grunden till det finska partiet. Ett arv från den tiden då Finland var Sveriges östra rikshalva var att administrationens och utbildningens språk var svenska, torts att endast 15 procent av befolkningen i Finland var svensk. Den svekomanska rörelsen uppstod som ett svar på den fennomanska rörelsen för att igen skydda den svenskspråkiga befolkningens rättigheter. Den svekomanska rörelsen kom senare att bilda det svenska partiet.

Den liberala och konstitutionella falangen av det finska partiet bröt sig loss under tidigt 1900-tal och bildade det ungfinska partiet. Konstitutionalismen innefattade mera resolut motstånd mot förryskningsåtgärderna och underströk lagarnas okränkbarhet. Det finska partiet trodde däremot på en mera pragmatisk förhandlingsstrategi för att säkra finskans ställning. Senare kom en grupp vid namnet Agrarförbundet att splittra sig från det ungfinska partiet för att föra den agrara befolkningens talan.

Arbetarrörelsen utvecklades till det socialdemokratiska partiet (SDP) år 1899. Socialdemokraterna blev det största partiet i enkammarlantdagen där de tog 80 av 200 mandat i valet år 1907. SDP splittrades år 1918 då Finlands kommunistiska parti grundades i Moskva efter det misslyckade revolutionsförsöket. Finlands kommunistiska parti var förbjudet i Finland från 1920–1940-talet, men tilläts verka igen efter andra världskriget och kom att bli en betydande politisk faktor fram till 1980-talet.

År 1918 bildade det finska och ungfinska partiet både Nationella Samlingspartiet (Kokoomus) och Framstegspartiet. Samlingspartiet existerar än idag, medan Framstegspartiet efter många namnbyten helt försvunnit från den finländska politiken.

Det finländska partisystemet är väldigt stabilt. Trots att partierna periodvis splittrats i olika fraktioner, så är egentligen de enda nya partierna Gröna förbundet som grundades på 1980-talet och Sannfinländarna som grundades på 1990-talet.