Folkrörelserna en grogrund för samhällsaktivism och självförbättring

Publicerad i 25.4.201610.5.2021 by jenniheinonen

Folkrörelsernas frammarsch under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal sammanfaller med den snabba förändringen i det finländska samhället. Invånarna i Finland blev sakta men säkert medvetna om sin nationalitet och medborgarskap.

Med en folkrörelse menar man en rörelse som spontant skapas av folket, utan styrning eller övervakning av myndigheter eller kyrkan. Folkrörelserna spelade en kritisk roll i uppkomsten av aktivt medborgarskap under de sista årtiondena av ryskt styre. Under tidigt 1900-tal fanns det folkrörelser för alla delar av livet, från religion till kooperativ verksamhet. Bland de viktigaste folkrörelserna kan man räkna väckelserörelserna, kvinno-, ungdoms-, nykterhets- och idrottsföreningar samt kooperativa föreningar och arbetarrörelsen.

Alla folkrörelser hade ett centralt gemensamt tema – nykterhet. Den finska rörelsen, som växte fram ur 1800-talets intelligentias strävanden, bidrog till folkrörelsernas framgång och formade föreningarnas ideologier. De svenska språkrörelserna, som skapades som en motvikt gentemot de finska folkrörelserna, stärkte minoritetsspråkets identitet.

Under de tidiga skedena av folkrörelserna var rörelsernas verksamhet väldigt långt fastställd av den så kallade intelligentian. Det vanliga folket var emellertid inte endast passiva mottagare i rörelserna, utan de tog aktivt del av den lokala verksamheten från första början. Det fanns motsättningar både inom och mellan olika folkrörelser, vilket kom att påverka samhället både på lokal och riksomfattande nivå.

De första tecknen på ett samhälle i förändring kunde ses redan under 1700-talet genom de religiösa väckelserörelserna. Dessa rörelser framhävde både individualitet och samhällelighet på ett nytt sätt. Då de sekulära folkrörelserna uppstod på 1860-talet, inträffade det under samma period då större samhälleliga förändringar, nationellt enande och övergången till en marknadsekonomi skedde. Det blev gradvis lättare att grunda föreningar under Alexander II styre och det var även ganska enkelt att grunda nya föreningar från och med tidigt 1880-tal till slutet av 1890-talet. Mot slutet av 1890-talet blev det igen svårare att grunda föreningar, då förryskningsåtgärderna tog vid.

En internationell bakgrund till de nationella rörelserna

Folkrörelserna utvecklades i nära växelverkan med de internationella ideologiska strömningarna. De äldsta folkrörelserna, det vill säga väckelserörelserna, hade sina internationella motsvarigheter i rörelser som uppkom i England och Tyskland där man betonade personlig tro. Ny religiös litteratur och nya andliga sånger nådde snabbt Finland.

Huruvida internationella faktorer var betydande för olika rörelser varierade stort beroende på folkrörelsen. Gymnastik- och idrottsföreningarna skapades uteslutande på influenser utomlands ifrån och kom senare att få en nationell tolkning och betydelse. Arbetarrörelsen betonade att arbetarnas ställning var likadan i alla länder och därför ville arbetarrörelsen bli sedd som en internationell folkrörelse. Ungdomsföreningsrörelsen kan ses som en nationell företeelse på grund av att den uppkom på landsbygden, men rörelsen drog nytta av moderniseringen och den ökande bildningsnivån å ena sidan och å andra sidan av importerade kulturfenomen som till exempel idrott.

Det att folkrörelserna växte fram handlade inte enbart om nationsbygge, utan även att man snabbt kunde tillämpa och tolka internationella strömningar. De nordiska länderna fungerar som ett exempel och en referenspunkt, där civilsamhället växte kraftigt under 1800-talet. Det fann även flera stora folkrörelser i Tyskland. En av dessa rörelser var gymnastikrörelsen som uppkom i Tyskland i början av 1800-talet. Gymnasterna i Tyskland grundade Deutsche Turnerbund år 1848. År 1862 grundade körsångarna Deutsche Sängerbund och i samma tider grundades skarpskytterörelsen. Dessa internationella influenser skulle aldrig ha haft någon varaktig påverkan på det finländska samhället ifall de inte hade bidragit till att den finländska nationen växte fram.

Folkrörelser och nationalrörelsen

Underliggande folkrörelserna låg nationalrörelsen. Den nationella väckelsen skedde senare i Finland än i Västeuropa, men tidigare än i största delen av Östeuropa. Gällande klasstruktur liknade Finland de skandinaviska länderna mera än vad Finland liknade Ryssland. Tack vare att bönderna var självägande, så hade överklassen inte fullständig kontroll över jordegendomarna. Detta resulterade i att överklassen inte hade lika mycket makt och befogenheter som exempelvis i Ryssland eller största delarna av Österrike-Ungern. Samtidigt var Finland en mycket starkare politisk helhet än vad till exempel de baltiska länderna var även före Alexander II återinförde regelbundna lantdagar.

På grund av att den finskspråkiga agrara befolkningen utgjorde 75–80 procent av befolkningen i Finland, var det ett smart drag av överklassen att anamma eller i alla fall acceptera majoritetsbefolkningens språk och kultur. Genom att stärka den finska språkkulturen, så stärkte man även Finlands position som separatist inom det ryska riket. Genom att försvaga den svenska språkkulturen fjärmade man Finland från Sverige, någonting som definitivt var i Rysslands intresse.

Genom att den finska nationalitetsrörelsen bredde ut sig under sent 1800-tal började rörelsen mer och mer förlita sig på stöd från prästerskapet och bönderna. Samtidigt blev det alltmer det vanliga folket, istället för intelligentian, som bestämde vad det menas med finskhet. Särskilt ungdomsföreningsrörelsen, och idrottsrörelsen i någon grad, byggde på lokala tolkningar av vad finskhet innebär. Dessa lokala tolkningar byggde på den grund som eliten hade skapat. Arbetarrörelsen fastslog också vad det innebär att vara finsk, men här måste man finna en balans mellan det nationella och det internationella.

Fennomaner och svekomaner

Eliten inom den finska nationalitetsrörelsen fann nya mål mot slutet av 1800-talet. Det huvudsakliga målet för den nya finskspråkiga delen av eliten, de så kallade fennomanerna, var att stärka det finska språkets och den finska kulturens ställning. Det finska språket var fortfarande i utvecklingsstadiet och behövde en ny vokabulär för alla delar i livet. Inom ekonomin var målet att skapa finskt kapital och finska företag för att komplettera och ersätta svenskt kapital och svenska företag.

Svenskhetsrörelsen uppkom som ett svar på finskhetsrörelsen och sökte sitt understöd bland den svenska befolkningen längs med Finlands kust. Bland de ivrigaste försvararna av det svenska språket, de så kallade svekomanerna, fanns det sådana som gick så långt som att anse att den svenskspråkiga befolkningen i Finland tillhörde en skandinavisk ras som var bättre än det finska folket.

Då det finska språket och kulturen stärkte sin position, genomgick svenskhetsrörelsen en omvandling och blev en konservativ rörelse med mål att försvara minoritetsspråkets rättigheter och existens. Mellan de två språkrörelserna fanns det även en liberal gruppering som eftersträvade en tvåspråkig lösning där de båda språkgrupperna kunde leva sida vid sida.

Finland får större synlighet genom folkrörelserna

Folkrörelserna förändrade synen på Finland både på lokal, provinsiell och nationell nivå. De nationella organisationerna hade nästan alltid ”Finland” eller ”finska” i sitt namn. Folkrörelserna stärkte uppfattningen av Finland som en kulturell och statlig helhet i sin egen rätt. Under förryskningsperioden blev folkrörelserna ännu viktigare än tidigare och verksamheten förbättrades till och med för en del organisationer, som till exempel när det gällde de kooperativa organisationerna.

Folkrörelserna gick hand i hand med folkbildningssträvandena. Många rörelser ordnade olika kurser för sina medlemmar och från och med 1890-talet grundade många organisationer sina egna folkhögskolor efter dansk modell. På detta vis lyckades folkrörelserna även få kompetenta och entusiastiska aktivister bland sina led. De små biblioteken, som de olika organisationernas lokalavdelningar grundade, utgör framför allt på landsbygden grunden för biblioteksinstitutionen. Många ungdomsföreningar, nykterhetsrörelser och arbetarföreningar upprätthöll bibliotek omfattade några hundra böcker.

De svenskspråkiga folkrörelserna fungerade i det stora hela på samma sätt som sina finska motsvarigheter. Det som skiljde dem var att de svenskspråkiga organisationerna fokuserade på att bevara sitt modersmål, och folkrörelserna var en utmärkt plattform för sådant arbete.

Aktiva personer var med i flera organisationer.

Särskilt i början deltog många personer i flera olika organisationers aktiviteter. Folkrörelserna var inte avskilda aktörer, utan de hade en stark påverkan på varandra. Nykterhetsrörelsens krav på total nykterhet spred sig och blev även en del av programmet för ungdoms-, arbetar- och idrottsrörelserna. Idrottsrörelsen utvecklades ursprungligen inom andra rörelser, men då idrottsrörelsen utvidgades och tog fram specifika mål, blev den en helt egen rörelse för sig. Från och med 1890-talet och framåt utvecklades den kooperativa rörelsen vid sidan om ungdoms-, nykterhets- och arbetarrörelserna.

En av de centrala tankarna i folkrörelserna var idealet att bilda sig själv som en del av någonting större. Bland de konservativa tjänade man statens behov genom utbildningen, och bland arbetarrörelsen tjänade utbildningen den internationella arbetarklassens behov. I det stora hela ökade organisationerna mängden människor som intresserade sig för samhällsfrågor. Risto Alapuro och Henrik Stenius går så långt som att påstå att folkrörelserna skapade den finska nationen.

Medborgarskapet omdefinieras

Den ökade medborgaraktiviteten ledde till att man måste omdefiniera förhållandet mellan staten och samhällsmedlemmarna. Inom det ryska imperiet bildades det en ”ö” bland civilsamhället där medlemmarna både officiellt var undersåtar i kejsardömet och samtidigt inofficiella finska medborgare med medborgerliga rättigheter. Civilsamhällets framfart påverkade även staten, då ”organisationerna och rörelserna som formellt var obundna till saten skapade nya sociala förfaringssätt, medan de samtidigt utökade statens verksamhetsområden och skapade en ny sorts stat.”

Folkrörelserna hade från första början ett nära förhållande till staten och det finska samhället. Arbetarrörelsen hade sin internationella dimension, men för majoriteten av arbetarna kunde det hela även tolkas nationellt och lokalt. Arbetarrörelsen ville inte ta parti gällande språkfrågan även om frågan inte kunde undvikas i det dagliga livet. Officiellt var den svenska arbetarrörelsen i Finland en del av den större allmänna arbetarrörelsen.

Under de tidiga stadierna tog kvinnorna del av folkrörelserna tillsammans med männen. Antalet skilda kvinnoföreningar började öka efter storstrejken år 1905. Kvinnornas roll förblev dock stark speciellt inom ungdoms- och arbetarrörelserna.

När blev Finland självständigt?

Publicerad i 25.4.20165.5.2021 by jenniheinonen

När man pratar om att Finland blev självständigt måste skilja på fem separata processer: 1. de facto kapandet av de finsk-ryska statliga förbindelserna; 2. Finlands självständighetsförklaring;

3. Omorganiseringen av maktbefogenheterna hos den ryska härskaren, det vill säga antagandet av Finlands konstitution där man beaktar förhållandet mellan de högsta statliga institutionerna; 4. Internationellt erkännande av Finlands självständighet; och 5. konsolidering av de facto legitima regeringens makt i Finland. Detta innebar för det första fördrivning av de ryska trupperna i Finland och för det andra en konsolidering av en demokratisk samhällsordning genom att besegra den socialistiska revolutionen i ett inbördeskrig. Finlands självständighet är cirka 100 år gammal, men de statliga institutionerna är närmare 200 år gamla.

Sverige förlorade sina östra landskap till Ryssland år 1809. Ryssland skapade ett autonomt storfurstendöme utav dessa landskap, där majoriteten av befolkningen pratade finska. Storfurstendömet Finland hade sin egen senat (regering), ministerier, statsbudget och övriga självständiga administrativa strukturer. Från och med 1860-talet bidrog ståndslantdagen i den lagstiftande processen och mellan 1905–1907 fick Finland sin egen regering och demokratiskt valda parlament.

Under årens lopp hade Finland utvecklat en stark egen identitet. De etablerade formerna av jurisdiktion, administrativa strukturer, lokalförvaltning och parlamentarism gjorde Finland till ett nordiskt samhälle. Majoritetsspråket finska hade blivit ett officiellt språk och utbildning fanns tillgänglig för alla – från folkskola till universitet.

Förryskningen av Finland

Från och med 1890-talet försökte Ryssland försvaga Finland autonomi genom olika förryskningsåtgärder, vilket försämrade relationerna mellan Finland och Ryssland. Finlands autonoma regering blev nästan avskaffad då världskriget bröt ut år 1914. Finland blev ett ryskt fältläger, som styrdes av kejsare Nikolaj II representant, generalguvernör F. A. Seyn, som hade diktatoriska befogenheter. Finland hade ingen egen armé och befolkningen tvingades inte att deltaga i kriget, men storfurstendömet fick istället bidra till krigsinsatserna genom att betala en extraavgift, de så kallade militärmiljonerna. Finlands ekonomi gagnades emellertid genom ryska beställningar av krigsmateriel samt genom befästningsarbeten i Finland för att avvärja en eventuell tysk landstigning.

Socialdemokraterna hade i lantdagsvalet år 1916 vunnit en majoritet i lantdagen genom att vinna 103 av de 200 platserna, men lantdagen samlades aldrig. Socialismens mål var att befria folket, men de delade in samhället i en ägande och en berövad klass. För att befria den berövade klassen skulle man på fredlig väg utöka demokratin och genomföra gradvisa parlamentariska reformer. Det fanns dock en hel del socialister som ansåg att det enda sättet att störta den ägande klassen var genom en snabb väpnad revolution.

Marsrevolutionen och Finland

Så kom mars år 1917. Nikolaj II, kejsare över det krigsdrabbade Ryssland, tvingades att abdikera. Han ersattes av en liberal provisorisk regering som leddes av furste Lvov. Den provisoriska regeringen avlägsnade alla inskränkningar på den Finlands autonomi den 20 mars. Detta återupplivade de finska statliga instanserna praktiskt taget över en natt. En senat bildades som bestod av representanter för alla partier och leddes av socialisten Oskari Tokoi. Lantdagen samlades och Finland sökte största möjliga autonomi men fortfarande som en del av det ryska riket.

Under april och maj år 1917 förhandlade Tokois senat och den provisoriska regeringen om Finlands ställning. Det socialdemokratiska partiet slutade dock samarbeta, efter att de låtit sig inspireras av revolutionära idéer, och i juli drev de igenom de så kallade maktlagen som gav parlamentet all politisk makt förutom gällande utrikes- och försvarspolitik. Detta var klart och tydligt separatism, någonting som den ryska regering fördömde. Därför upplöste den ryska regeringen den finska lantdagen och utlyste nyval i oktober. De ryska spannmålsleveranserna till Finland upphörde och en allvarlig livsmedelsbrist utbröt fort.

Tokois koalitionssenat splittrades i augusti då socialisterna avgick från regeringen. Socialisterna godkände inte att man upplöst lantdagen och partiet radikaliserades ytterligare. Efter nyvalet i oktober hade socialisterna en knapp minoritet i parlamentet (93 av 200 mandat). SDP och fackföreningarna lade fram ett ultimatum där de krävde mat och den 20 oktober uppmanades fackföreningsfolket att upprätta röda garden i alla kommuner. Väpnade skyddskårer bildades även på den icke-socialistiska sidan. Landet delades snabbt i två motsatta läger.

De statliga förbindelserna bryts den 7 november 1917

De facto brytningen mellan Finland och Ryssland skedde den 7 november 1917. På morgonen meddelade statsminister E. N. Setälä att de statliga förbindelserna mellan Finland och Ryssland brutits. Fram tills denna stund hade de statliga institutionerna i Finland erkänt det ryska statsöverhuvudets makt i Finland, men efter Setäläs meddelande var så inte längre fallet. Ungfinnen Setälä hade blivit statsminister, egentligen vice ordförande för ekonomiedepartementet, efter Tokoi i början av september. Setäläs tillkännagivande kan ses som Finlands första självständighetsförklaring. Efter detta påbörjades diskussionerna gällande statsskick. Detta innebar en diskussion kring vem som skulle inneha den högsta beslutande makten, det vill säga den makt som hade innehafts av den ryske kejsaren och storfursten och därefter den provisoriska regeringen. Setäläs kungörande gjordes med vetskap om att Kerenkijs regering i S:t Petersburg tappade makt.

Den 10 november kallade Setälä till möte med lantdagens talman och vice talmän. På deras initiativ valde parlamentet att ge den hösta makten till tre riksföreståndare. Parlamentets beslut befäste även Setäläs de facto självständighetsförklaring. Det var meningen att de tre riksföreståndarna skulle vara socialisten och tidigare statsministern Tokoi, ungfinnen och prokuratorn P. E. Svinhufvud samt redaktören, författaren och ordförande för agrarförbundet Santeri Alkio.

Tokoi vägrade att acceptera uppdraget som riksföreståndare och följaktligen vägrade även Alkio. Därför beslutade parlamentet att det är lantdagen som skall inneha den hösta beslutande makten i Finland den 15 november 1917. Eftersom lantdagen nu även fungerade som statsöverhuvud så kunde lagarna om åtta timmars arbetsdag och demokratiska kommunalval föras vidare. Men redan samma kväll fattade socialisterna beslutet att påbörja en revolution för att uppnå de mål som storstrejken, som inletts dagen innan, krävde. Målet var att störta den rådande samhällsordningen som grundade sig på demokrati och marknadsekonomi. Socialisterna klarade dock inte av att bilda en revolutionär regering och strejken avslutades den 18 november. Den omstörtande och våldsamma strejken ledde till att de icke-socialistiska partierna slutade försöka bilda en koalitionsregering med socialisterna.

Den 27 november 1917 valde den icke-socialistiska majoriteten i lantdagen en ny senat som leddes av P. E. Svinhufvud. Regeringsprogrammet innefattade genomförandet av självständigheten. Därför började man kalla regeringen för ”självständighetssenaten”.

Den 4 december 1917 lade Svinhufvuds senat fram en självständighetsförklaring för lantdagen, som godkändes den 6 december. Nu hade regeringen mandat att söka efter erkännande av Finlands självständighet av utländska makter. År 1919 valde man den 6 december som dagen då man firar Finlands självständighet.

Rådsryssland erkänner Finlands självständighet

Den 31 december 1917 erkände ryska folkkommissariernas råd Finlands självständighet genom att lova att saken skall skickas och ratificeras av den allryska centrala exekutivkommittén. Då Sverige vägrade erkänna Finlands självständighet före Ryssland, så vände sig Svinhufvuds regering till Ryssland. Finlands önskan om erkännande av självständigheten riktades först till den ryska konstituerande församlingen som hade valts i november, men bolsjevikerna som hade kapat makten i landet godkände inte förfrågan.

Efter detta riktades förfrågan till den ryska regeringen, men bolsjevikerna nekade även här. Den tredje förfrågan riktades till ryska folkkommissariernas råd som leddes av V. I. Lenin. Redan innan detta hade de finska socialisterna fört diskussioner med bolsjevikerna gällande Finlands självständighet. Samtidigt som detta pågick var Lenins regering mitt i att föra fredsförhandlingar med Tyskland, någonting som underlättade Finlands självständighetssträvanden.

Den allryska centrala exekutivkommittén ratificerade sovjetregeringens beslut den 4 januari 1918. Genast efter detta erkände Sverige och Frankrike Finlands självständighet. Tyskland meddelade att de erkänner självständigheten två dagar senare, men dokumentet var daterat samma dag som Sveriges och Frankrikes erkännanden. Det första världskriget pågick dock fortfarande och Storbritannien och USA, som krigade mot Tyskland, erkände inte Finlands självständighet förrän i maj år 1919.

Att säkra suveräniteten

Trots att många utländska makter erkände Finlands självständighet så stod Svinhufvuds regering fortfarande inför många problem. Det största problemet var att säkra Finlands suveränitet, det vill säga att garantera att regeringen hade kontroll över de finska territorierna. Det fanns fortfarande cirka 75 000 ryska trupper i Finland i januari år 1918 och dessa trupper blandade sig i Finlands interna maktkamp. Den finska regeringen saknade en egen försvarsmakt samt egen polis. Den 12 januari 1918 gav lantdagen mandat åt senaten att bilda styrkor som skulle upprätthålla lag och ordning i Finland, med andra ord polisväsendet och armén. Genom detta beslut grundade lantdagen i praktiken det självständiga Finlands försvarsmakt.

Ett annat problem var ordningen i samhället. De röda gardena som stöddes av SDP och fackföreningarna, förberedde en väpnad revolution. Upproret började den 26 januari 1918 när socialisterna omkullkastade lantdagen och den legitimt valda Svinhufvudregeringen. Resultatet blev ett blodigt inbördeskrig. Kriget tog slut den 29 april 1918 när den legitima regeringens trupper marscherade in i Viborg, som var rebellernas sista starka fäste i sydöstra Finland. Frågan om samhällsordningen hade lösts. Demokratin och marknadsekonomin hade segrat. De sista ryska trupperna lämnade finskt territorium den 14 maj. Regeringsstyrkornas segerparad ägde rum i Helsingfors den 16 maj 1918 med truppernas överbefälhavare general Gustaf Mannerheim i spetsen.

Frågan om den högsta beslutande makten

På begäran från Finland och för att driva egna intressen hade Tyskland landsatt trupper i Finland i början av april år 1918. Det tyska ingripandet i det finska inbördeskriget resulterade i att tyska trupper befriade Helsingfors från de röda och hjälpte till att få ett snabbt slut på kriget. Samtidigt innebar detta att Finland blev beroende av Tyskland.

Högsta beslutande makten var lantdagen, som både fungerade som lagstiftande instans och statsöverhuvud. Den 18 maj 1918 valdes senatens ordförande Svinhufvud till att tillfälligt hålla den högsta beslutande makten. Finland skulle göras till en konstitutionell monarki, precis som alla andra nordiska länder. Landet skulle styras av en tysk kung. För detta ändamål valdes prins Fredrik Karl av Hessen till kung av Finland i början av oktober 1918. Tyskland förlorade dock det första världskriget en månad efter valet och Fredrik Karl avsade sig kronan.

De tyska trupperna lämnade Finland i december samma år. Den finska regeringen och riksföreståndare Svinhufvud avgick. Istället valdes general Gustaf Mannerheim, som fungerat som regeringsstyrkornas överbefälhavare under inbördeskriget, till riksföreståndare i december. Mannerheims främsta uppgift blev att förbättra förhållandena mellan Finland och Ententen. Storbritannien och USA erkände Finlands självständighet i maj år 1919.

Finlands fick ett republikanskt statsskick i juli 1919. Statsöverhuvudet blev presidenten som skulle väljas var sjätte år av 300 elektorer. Presidenten gavs stora maktbefogenheter. Presidenten hade rätt att upplösa riksdagen, utnämna regeringen, sköta utrikespolitiken, fungera som överbefälhavare för det finska försvaret och utnämna de högsta tjänstemännen. Det räckte fram till år 2000 att presidentens maktbefogenheter minskades i grundlagen och Finland övergick till ett helparlamentariskt system.

Många spörsmål var dock inte utredda mellan Finland och Rådsryssland. Många finnar försökte vidga Finlands gränser i öst genom flera halvofficiella väpnade exkursioner i gränstrakterna mellan Finland och Ryssland. Länderna kom slutligen fram till en lösning gällande gemensamma gränser och skulder den 14 oktober 1920 genom freden i Dorpat. Freden trädde i kraft den 31 december 1920.