Folkrörelsernas frammarsch under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal sammanfaller med den snabba förändringen i det finländska samhället. Invånarna i Finland blev sakta men säkert medvetna om sin nationalitet och medborgarskap.

Med en folkrörelse menar man en rörelse som spontant skapas av folket, utan styrning eller övervakning av myndigheter eller kyrkan. Folkrörelserna spelade en kritisk roll i uppkomsten av aktivt medborgarskap under de sista årtiondena av ryskt styre. Under tidigt 1900-tal fanns det folkrörelser för alla delar av livet, från religion till kooperativ verksamhet. Bland de viktigaste folkrörelserna kan man räkna väckelserörelserna, kvinno-, ungdoms-, nykterhets- och idrottsföreningar samt kooperativa föreningar och arbetarrörelsen.

Alla folkrörelser hade ett centralt gemensamt tema – nykterhet. Den finska rörelsen, som växte fram ur 1800-talets intelligentias strävanden, bidrog till folkrörelsernas framgång och formade föreningarnas ideologier. De svenska språkrörelserna, som skapades som en motvikt gentemot de finska folkrörelserna, stärkte minoritetsspråkets identitet.

Under de tidiga skedena av folkrörelserna var rörelsernas verksamhet väldigt långt fastställd av den så kallade intelligentian. Det vanliga folket var emellertid inte endast passiva mottagare i rörelserna, utan de tog aktivt del av den lokala verksamheten från första början. Det fanns motsättningar både inom och mellan olika folkrörelser, vilket kom att påverka samhället både på lokal och riksomfattande nivå.

De första tecknen på ett samhälle i förändring kunde ses redan under 1700-talet genom de religiösa väckelserörelserna. Dessa rörelser framhävde både individualitet och samhällelighet på ett nytt sätt. Då de sekulära folkrörelserna uppstod på 1860-talet, inträffade det under samma period då större samhälleliga förändringar, nationellt enande och övergången till en marknadsekonomi skedde. Det blev gradvis lättare att grunda föreningar under Alexander II styre och det var även ganska enkelt att grunda nya föreningar från och med tidigt 1880-tal till slutet av 1890-talet. Mot slutet av 1890-talet blev det igen svårare att grunda föreningar, då förryskningsåtgärderna tog vid.

En internationell bakgrund till de nationella rörelserna

Folkrörelserna utvecklades i nära växelverkan med de internationella ideologiska strömningarna. De äldsta folkrörelserna, det vill säga väckelserörelserna, hade sina internationella motsvarigheter i rörelser som uppkom i England och Tyskland där man betonade personlig tro. Ny religiös litteratur och nya andliga sånger nådde snabbt Finland.

Huruvida internationella faktorer var betydande för olika rörelser varierade stort beroende på folkrörelsen. Gymnastik- och idrottsföreningarna skapades uteslutande på influenser utomlands ifrån och kom senare att få en nationell tolkning och betydelse. Arbetarrörelsen betonade att arbetarnas ställning var likadan i alla länder och därför ville arbetarrörelsen bli sedd som en internationell folkrörelse. Ungdomsföreningsrörelsen kan ses som en nationell företeelse på grund av att den uppkom på landsbygden, men rörelsen drog nytta av moderniseringen och den ökande bildningsnivån å ena sidan och å andra sidan av importerade kulturfenomen som till exempel idrott.

Det att folkrörelserna växte fram handlade inte enbart om nationsbygge, utan även att man snabbt kunde tillämpa och tolka internationella strömningar. De nordiska länderna fungerar som ett exempel och en referenspunkt, där civilsamhället växte kraftigt under 1800-talet. Det fann även flera stora folkrörelser i Tyskland. En av dessa rörelser var gymnastikrörelsen som uppkom i Tyskland i början av 1800-talet. Gymnasterna i Tyskland grundade Deutsche Turnerbund år 1848. År 1862 grundade körsångarna Deutsche Sängerbund och i samma tider grundades skarpskytterörelsen. Dessa internationella influenser skulle aldrig ha haft någon varaktig påverkan på det finländska samhället ifall de inte hade bidragit till att den finländska nationen växte fram.

Folkrörelser och nationalrörelsen

Underliggande folkrörelserna låg nationalrörelsen. Den nationella väckelsen skedde senare i Finland än i Västeuropa, men tidigare än i största delen av Östeuropa. Gällande klasstruktur liknade Finland de skandinaviska länderna mera än vad Finland liknade Ryssland. Tack vare att bönderna var självägande, så hade överklassen inte fullständig kontroll över jordegendomarna. Detta resulterade i att överklassen inte hade lika mycket makt och befogenheter som exempelvis i Ryssland eller största delarna av Österrike-Ungern. Samtidigt var Finland en mycket starkare politisk helhet än vad till exempel de baltiska länderna var även före Alexander II återinförde regelbundna lantdagar.

På grund av att den finskspråkiga agrara befolkningen utgjorde 75–80 procent av befolkningen i Finland, var det ett smart drag av överklassen att anamma eller i alla fall acceptera majoritetsbefolkningens språk och kultur. Genom att stärka den finska språkkulturen, så stärkte man även Finlands position som separatist inom det ryska riket. Genom att försvaga den svenska språkkulturen fjärmade man Finland från Sverige, någonting som definitivt var i Rysslands intresse.

Genom att den finska nationalitetsrörelsen bredde ut sig under sent 1800-tal började rörelsen mer och mer förlita sig på stöd från prästerskapet och bönderna. Samtidigt blev det alltmer det vanliga folket, istället för intelligentian, som bestämde vad det menas med finskhet. Särskilt ungdomsföreningsrörelsen, och idrottsrörelsen i någon grad, byggde på lokala tolkningar av vad finskhet innebär. Dessa lokala tolkningar byggde på den grund som eliten hade skapat. Arbetarrörelsen fastslog också vad det innebär att vara finsk, men här måste man finna en balans mellan det nationella och det internationella.

Fennomaner och svekomaner

Eliten inom den finska nationalitetsrörelsen fann nya mål mot slutet av 1800-talet. Det huvudsakliga målet för den nya finskspråkiga delen av eliten, de så kallade fennomanerna, var att stärka det finska språkets och den finska kulturens ställning. Det finska språket var fortfarande i utvecklingsstadiet och behövde en ny vokabulär för alla delar i livet. Inom ekonomin var målet att skapa finskt kapital och finska företag för att komplettera och ersätta svenskt kapital och svenska företag.

Svenskhetsrörelsen uppkom som ett svar på finskhetsrörelsen och sökte sitt understöd bland den svenska befolkningen längs med Finlands kust. Bland de ivrigaste försvararna av det svenska språket, de så kallade svekomanerna, fanns det sådana som gick så långt som att anse att den svenskspråkiga befolkningen i Finland tillhörde en skandinavisk ras som var bättre än det finska folket.

Då det finska språket och kulturen stärkte sin position, genomgick svenskhetsrörelsen en omvandling och blev en konservativ rörelse med mål att försvara minoritetsspråkets rättigheter och existens. Mellan de två språkrörelserna fanns det även en liberal gruppering som eftersträvade en tvåspråkig lösning där de båda språkgrupperna kunde leva sida vid sida.

Finland får större synlighet genom folkrörelserna

Folkrörelserna förändrade synen på Finland både på lokal, provinsiell och nationell nivå. De nationella organisationerna hade nästan alltid ”Finland” eller ”finska” i sitt namn. Folkrörelserna stärkte uppfattningen av Finland som en kulturell och statlig helhet i sin egen rätt. Under förryskningsperioden blev folkrörelserna ännu viktigare än tidigare och verksamheten förbättrades till och med för en del organisationer, som till exempel när det gällde de kooperativa organisationerna.

Folkrörelserna gick hand i hand med folkbildningssträvandena. Många rörelser ordnade olika kurser för sina medlemmar och från och med 1890-talet grundade många organisationer sina egna folkhögskolor efter dansk modell. På detta vis lyckades folkrörelserna även få kompetenta och entusiastiska aktivister bland sina led. De små biblioteken, som de olika organisationernas lokalavdelningar grundade, utgör framför allt på landsbygden grunden för biblioteksinstitutionen. Många ungdomsföreningar, nykterhetsrörelser och arbetarföreningar upprätthöll bibliotek omfattade några hundra böcker.

De svenskspråkiga folkrörelserna fungerade i det stora hela på samma sätt som sina finska motsvarigheter. Det som skiljde dem var att de svenskspråkiga organisationerna fokuserade på att bevara sitt modersmål, och folkrörelserna var en utmärkt plattform för sådant arbete.

Aktiva personer var med i flera organisationer.

Särskilt i början deltog många personer i flera olika organisationers aktiviteter. Folkrörelserna var inte avskilda aktörer, utan de hade en stark påverkan på varandra. Nykterhetsrörelsens krav på total nykterhet spred sig och blev även en del av programmet för ungdoms-, arbetar- och idrottsrörelserna. Idrottsrörelsen utvecklades ursprungligen inom andra rörelser, men då idrottsrörelsen utvidgades och tog fram specifika mål, blev den en helt egen rörelse för sig. Från och med 1890-talet och framåt utvecklades den kooperativa rörelsen vid sidan om ungdoms-, nykterhets- och arbetarrörelserna.

En av de centrala tankarna i folkrörelserna var idealet att bilda sig själv som en del av någonting större. Bland de konservativa tjänade man statens behov genom utbildningen, och bland arbetarrörelsen tjänade utbildningen den internationella arbetarklassens behov. I det stora hela ökade organisationerna mängden människor som intresserade sig för samhällsfrågor. Risto Alapuro och Henrik Stenius går så långt som att påstå att folkrörelserna skapade den finska nationen.

Medborgarskapet omdefinieras

Den ökade medborgaraktiviteten ledde till att man måste omdefiniera förhållandet mellan staten och samhällsmedlemmarna. Inom det ryska imperiet bildades det en ”ö” bland civilsamhället där medlemmarna både officiellt var undersåtar i kejsardömet och samtidigt inofficiella finska medborgare med medborgerliga rättigheter. Civilsamhällets framfart påverkade även staten, då ”organisationerna och rörelserna som formellt var obundna till saten skapade nya sociala förfaringssätt, medan de samtidigt utökade statens verksamhetsområden och skapade en ny sorts stat.”

Folkrörelserna hade från första början ett nära förhållande till staten och det finska samhället. Arbetarrörelsen hade sin internationella dimension, men för majoriteten av arbetarna kunde det hela även tolkas nationellt och lokalt. Arbetarrörelsen ville inte ta parti gällande språkfrågan även om frågan inte kunde undvikas i det dagliga livet. Officiellt var den svenska arbetarrörelsen i Finland en del av den större allmänna arbetarrörelsen.

Under de tidiga stadierna tog kvinnorna del av folkrörelserna tillsammans med männen. Antalet skilda kvinnoföreningar började öka efter storstrejken år 1905. Kvinnornas roll förblev dock stark speciellt inom ungdoms- och arbetarrörelserna.