Kategori: Press

Språkfrågan

Publicerad i by hannaahlavuo

Finska och svenska är Finlands nationalspråk. Den svenskspråkiga befolkningen i Finland är bosatt huvudsakligen längs med den österbottniska kusten, längs med Finlands syd- och sydvästra kust, Åland samt i olika språköar, det vill säga på en del finska orter med en betydande svenskspråkig minoritet. De svenskspråkiga uppgår numera till ca 288.000 personer , vilket utgör drygt fem procent av Finlands befolkning.

Det är svårt att exakt fastställa när svenskar och det svenska språket kom till Finland, då arkeologin inte kan bestämma vilket språk som talades. Trakten kring Åbo integrerades på 1100-talet i sveakungens maktsfär på samma sätt som andra landskap som senare kom att bilda Sverige. Under 1200-talet flyttade det svenskar främst från östra Svealand till den östra rikshalvan, även om Åland antas ha varit en svenskspråkig region redan under järnåldern.

Det som idag är Finland kom att vara en integrerad del av Sverige fram till rikssprängningen år 1809 genom freden i Fredrikshamn.

Då Sverige förlorade Finland till Ryssland utgjorde de svenskspråkiga ca 15 procent av Finlands befolkning. Då den ryske kejsaren lovade att Finland skulle få behålla sin lag, sitt språk och sin religion, ledde det till att svenskan fortsatte vara det enda officiella språket i Finland. I mitten av 1880-talet trädde 1863 års språkförordning i kraft, vilket gjorde att finskan och svenskan blev jämlika som administrationsspråk. Finskan började efter detta ta över som det dominerande språket inom allt flera delar av samhället. Före lantdagsreformen 1906, vilken införde allmän och lika rösträtt använde två av ståndslantdagens fyra stånd samt senaten svenska som internt arbetsspråk. På den kommunala nivån skedde en liknande demokratisering år 1918, men svenskan höll en dominerande ställning i flera stadsfullmäktige även på huvudsakligen finska orter.

Det självständiga Finland fick en grundlag som skapade gynnsamma förutsättningar för goda relationer mellan språkgrupperna. Finskan och svenskan blev nationalspråk och de båda språkgruppernas ekonomiska och kulturella behov skulle tillgodoses på enahanda grunder.  Regeringsformens principer konkretiserades i språklagen år 1922. Tillkomsten skede inte utan motsättningar. Den samtidiga behandlingen av Ålands-frågan i Nationernas Förbund torde ha bidragit till en lösning som var tillfredsställande för den svenskspråkiga befolkningen.

Tack vare att svenskan fick en grundlagsfästad status som nationalspråk kan man använda sig av svenska när man är i kontakt med statliga myndigheter, inklusive rätt att använda svenska i rättsprocesser. Man har även rätt till utbildning och sjukvård på svenska, fastän det ibland kan förekomma språkliga brister. Kommuner i Finland är antingen enspråkiga eller tvåspråkiga.

Språkstrider under 1930-talet

Under de första tjugo åren av Finlands självständighet var språkfrågan inflammerad innan man nådde en sorts språkfred i och med vinterkrigets utbrott. Fennomanerna fortsatte sina ansträngningar att förstärka finskans ställning också på svenskans bekostnad. I försvaret av det svenska språket eftersträvade de svenska politiska företrädarna olika mera eller mindre kulturautonoma lösningar och lyckades med att grunda ett svenskt stift, en svenskspråkig brigad, och separata svenska enheter inom utbildning och kultur. Försökena att bilda landskap på språklig grund tillbakavisades.

Helsingfors universitets språkliga status blev den stora konfliktfrågan, som anhängiggjordes tidigt på 1920-talet och fick sin kompromisslösning först efter krigen. I slutet av 1920-talet tonades språkfrågan tillfälligt ned i syfte att samla en enad front mot kommunismen bl.a. genom att förbjuda kommunistpartiets verksamhet. Enligt uppgift skulle president Svinhufvud ha gett den högerradikala finsksinnade Lappo-rörelsen en sådan rekommendation.

Redan 1931 föreslog finsknationella i riksdagen att universitetet görs enspråkigt finskt. Sådana strävanden förekom i synnerhet bland agrarerna, den högerradikala fosterländska folkrörelsen IKL och inom samlingspartiet. Socialdemokraterna gav i allmänhet stöd åt Svenska folkpartiets kamp för bevarande av det svenska undervisningen i universitet medan Framstegspartiet oftast sökte kompromisslösningar under ledning av statsministern Kivimäki. Konflikten om universitet riskerade också att störa  de nya initiativen att söka sig närmare de nordiska länderna och i synnerhet Sverige. Under slutskedet av 30-talet försämrades Svenska folkpartiets position då socialdemokraterna och agrarerna sökte samarbete samtidigt som den finsknationella Kyösti Kallio blev president.  År 1937 stiftades en ny universitetslag, som föranledde missnöje både inom de starkast finsknationalistiska kretsarna och bland svenskarna.

Universitetskonflikten blev en stor symbolfråga, som föranledde kraftiga manifestationer och brett engagemang långt utanför de akademiska kretsarna. De mest radikala på finskt nationalistiskt håll nöjde sig inte med krav på att göra universitetet enspråkigt utan ville också avskaffa svenskans status som nationalspråk. På svenskt håll uppstod i begränsade kretsar  germanism som en reflektion av tendenser ute i Europa.

Försoning

Vinterkriget enade folket. Såren från inbördeskriget övervanns och arbetarrörelsen deltog under Väinö Tanners ledning i kampen mot Sovjetunionens angrepp. På motsvarande sätt lades språkstriden åt sidan. Under åren efter krigen betonade i synnerhet president J.K.Paasikivi det svenska språkets värde för Finlands nordiska orientering. Svenskan tillmättes ett geopolitiskt värde. Han medverkade till många för den svenskspråkiga befolkningen gynnsamma lösningar. Detta gällde också den inflammerade universitetsfrågan som först år 1945 i riksdagen fick en lösning som också den svenska befolkningens företrädare accepterade.

Jordanskaffningslagen, d.v.s. mark för den evakuerade karelska befolkningen, hotade riva upp språkkonflikterna på nytt. I synnerhet den s.k. Merikoivisto-planen, som innebar grundandet av en finskspråkig kommun i den starkt svenska bygden Pernå ledde till konflikter. Planen lades ned och jordanskaffningarna sköttes så att språkstrukturerna på det lokala planet inte kraftigt förändrades. Färsk forskning har visat att jordanskaffningarna i det stora hela verkställdes på lika grunder både bland finsk-och svenskspråkiga markägare.

Relationerna mellan språkgrupperna under 1950- och 1960-talet och därefter kan beskrivas som tämligen goda. Emigrationen till Sverige har bland svenskspråkiga varit relativt sett större än bland finskspråkiga och därigenom försvagat det svenska inslaget i landet. Internt har befolkningen omstrukturerats med stark inflyttning till de tvåspråkiga delarna av landet. Den relativa andelen av svenskspråkiga i de här regionerna har därigenom minskat.

Folkrörelserna en grogrund för samhällsaktivism och självförbättring

Publicerad i by jenniheinonen

Folkrörelsernas frammarsch under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal sammanfaller med den snabba förändringen i det finländska samhället. Invånarna i Finland blev sakta men säkert medvetna om sin nationalitet och medborgarskap.

Med en folkrörelse menar man en rörelse som spontant skapas av folket, utan styrning eller övervakning av myndigheter eller kyrkan. Folkrörelserna spelade en kritisk roll i uppkomsten av aktivt medborgarskap under de sista årtiondena av ryskt styre. Under tidigt 1900-tal fanns det folkrörelser för alla delar av livet, från religion till kooperativ verksamhet. Bland de viktigaste folkrörelserna kan man räkna väckelserörelserna, kvinno-, ungdoms-, nykterhets- och idrottsföreningar samt kooperativa föreningar och arbetarrörelsen.

Alla folkrörelser hade ett centralt gemensamt tema – nykterhet. Den finska rörelsen, som växte fram ur 1800-talets intelligentias strävanden, bidrog till folkrörelsernas framgång och formade föreningarnas ideologier. De svenska språkrörelserna, som skapades som en motvikt gentemot de finska folkrörelserna, stärkte minoritetsspråkets identitet.

Under de tidiga skedena av folkrörelserna var rörelsernas verksamhet väldigt långt fastställd av den så kallade intelligentian. Det vanliga folket var emellertid inte endast passiva mottagare i rörelserna, utan de tog aktivt del av den lokala verksamheten från första början. Det fanns motsättningar både inom och mellan olika folkrörelser, vilket kom att påverka samhället både på lokal och riksomfattande nivå.

De första tecknen på ett samhälle i förändring kunde ses redan under 1700-talet genom de religiösa väckelserörelserna. Dessa rörelser framhävde både individualitet och samhällelighet på ett nytt sätt. Då de sekulära folkrörelserna uppstod på 1860-talet, inträffade det under samma period då större samhälleliga förändringar, nationellt enande och övergången till en marknadsekonomi skedde. Det blev gradvis lättare att grunda föreningar under Alexander II styre och det var även ganska enkelt att grunda nya föreningar från och med tidigt 1880-tal till slutet av 1890-talet. Mot slutet av 1890-talet blev det igen svårare att grunda föreningar, då förryskningsåtgärderna tog vid.

En internationell bakgrund till de nationella rörelserna

Folkrörelserna utvecklades i nära växelverkan med de internationella ideologiska strömningarna. De äldsta folkrörelserna, det vill säga väckelserörelserna, hade sina internationella motsvarigheter i rörelser som uppkom i England och Tyskland där man betonade personlig tro. Ny religiös litteratur och nya andliga sånger nådde snabbt Finland.

Huruvida internationella faktorer var betydande för olika rörelser varierade stort beroende på folkrörelsen. Gymnastik- och idrottsföreningarna skapades uteslutande på influenser utomlands ifrån och kom senare att få en nationell tolkning och betydelse. Arbetarrörelsen betonade att arbetarnas ställning var likadan i alla länder och därför ville arbetarrörelsen bli sedd som en internationell folkrörelse. Ungdomsföreningsrörelsen kan ses som en nationell företeelse på grund av att den uppkom på landsbygden, men rörelsen drog nytta av moderniseringen och den ökande bildningsnivån å ena sidan och å andra sidan av importerade kulturfenomen som till exempel idrott.

Det att folkrörelserna växte fram handlade inte enbart om nationsbygge, utan även att man snabbt kunde tillämpa och tolka internationella strömningar. De nordiska länderna fungerar som ett exempel och en referenspunkt, där civilsamhället växte kraftigt under 1800-talet. Det fann även flera stora folkrörelser i Tyskland. En av dessa rörelser var gymnastikrörelsen som uppkom i Tyskland i början av 1800-talet. Gymnasterna i Tyskland grundade Deutsche Turnerbund år 1848. År 1862 grundade körsångarna Deutsche Sängerbund och i samma tider grundades skarpskytterörelsen. Dessa internationella influenser skulle aldrig ha haft någon varaktig påverkan på det finländska samhället ifall de inte hade bidragit till att den finländska nationen växte fram.

Folkrörelser och nationalrörelsen

Underliggande folkrörelserna låg nationalrörelsen. Den nationella väckelsen skedde senare i Finland än i Västeuropa, men tidigare än i största delen av Östeuropa. Gällande klasstruktur liknade Finland de skandinaviska länderna mera än vad Finland liknade Ryssland. Tack vare att bönderna var självägande, så hade överklassen inte fullständig kontroll över jordegendomarna. Detta resulterade i att överklassen inte hade lika mycket makt och befogenheter som exempelvis i Ryssland eller största delarna av Österrike-Ungern. Samtidigt var Finland en mycket starkare politisk helhet än vad till exempel de baltiska länderna var även före Alexander II återinförde regelbundna lantdagar.

På grund av att den finskspråkiga agrara befolkningen utgjorde 75–80 procent av befolkningen i Finland, var det ett smart drag av överklassen att anamma eller i alla fall acceptera majoritetsbefolkningens språk och kultur. Genom att stärka den finska språkkulturen, så stärkte man även Finlands position som separatist inom det ryska riket. Genom att försvaga den svenska språkkulturen fjärmade man Finland från Sverige, någonting som definitivt var i Rysslands intresse.

Genom att den finska nationalitetsrörelsen bredde ut sig under sent 1800-tal började rörelsen mer och mer förlita sig på stöd från prästerskapet och bönderna. Samtidigt blev det alltmer det vanliga folket, istället för intelligentian, som bestämde vad det menas med finskhet. Särskilt ungdomsföreningsrörelsen, och idrottsrörelsen i någon grad, byggde på lokala tolkningar av vad finskhet innebär. Dessa lokala tolkningar byggde på den grund som eliten hade skapat. Arbetarrörelsen fastslog också vad det innebär att vara finsk, men här måste man finna en balans mellan det nationella och det internationella.

Fennomaner och svekomaner

Eliten inom den finska nationalitetsrörelsen fann nya mål mot slutet av 1800-talet. Det huvudsakliga målet för den nya finskspråkiga delen av eliten, de så kallade fennomanerna, var att stärka det finska språkets och den finska kulturens ställning. Det finska språket var fortfarande i utvecklingsstadiet och behövde en ny vokabulär för alla delar i livet. Inom ekonomin var målet att skapa finskt kapital och finska företag för att komplettera och ersätta svenskt kapital och svenska företag.

Svenskhetsrörelsen uppkom som ett svar på finskhetsrörelsen och sökte sitt understöd bland den svenska befolkningen längs med Finlands kust. Bland de ivrigaste försvararna av det svenska språket, de så kallade svekomanerna, fanns det sådana som gick så långt som att anse att den svenskspråkiga befolkningen i Finland tillhörde en skandinavisk ras som var bättre än det finska folket.

Då det finska språket och kulturen stärkte sin position, genomgick svenskhetsrörelsen en omvandling och blev en konservativ rörelse med mål att försvara minoritetsspråkets rättigheter och existens. Mellan de två språkrörelserna fanns det även en liberal gruppering som eftersträvade en tvåspråkig lösning där de båda språkgrupperna kunde leva sida vid sida.

Finland får större synlighet genom folkrörelserna

Folkrörelserna förändrade synen på Finland både på lokal, provinsiell och nationell nivå. De nationella organisationerna hade nästan alltid ”Finland” eller ”finska” i sitt namn. Folkrörelserna stärkte uppfattningen av Finland som en kulturell och statlig helhet i sin egen rätt. Under förryskningsperioden blev folkrörelserna ännu viktigare än tidigare och verksamheten förbättrades till och med för en del organisationer, som till exempel när det gällde de kooperativa organisationerna.

Folkrörelserna gick hand i hand med folkbildningssträvandena. Många rörelser ordnade olika kurser för sina medlemmar och från och med 1890-talet grundade många organisationer sina egna folkhögskolor efter dansk modell. På detta vis lyckades folkrörelserna även få kompetenta och entusiastiska aktivister bland sina led. De små biblioteken, som de olika organisationernas lokalavdelningar grundade, utgör framför allt på landsbygden grunden för biblioteksinstitutionen. Många ungdomsföreningar, nykterhetsrörelser och arbetarföreningar upprätthöll bibliotek omfattade några hundra böcker.

De svenskspråkiga folkrörelserna fungerade i det stora hela på samma sätt som sina finska motsvarigheter. Det som skiljde dem var att de svenskspråkiga organisationerna fokuserade på att bevara sitt modersmål, och folkrörelserna var en utmärkt plattform för sådant arbete.

Aktiva personer var med i flera organisationer.

Särskilt i början deltog många personer i flera olika organisationers aktiviteter. Folkrörelserna var inte avskilda aktörer, utan de hade en stark påverkan på varandra. Nykterhetsrörelsens krav på total nykterhet spred sig och blev även en del av programmet för ungdoms-, arbetar- och idrottsrörelserna. Idrottsrörelsen utvecklades ursprungligen inom andra rörelser, men då idrottsrörelsen utvidgades och tog fram specifika mål, blev den en helt egen rörelse för sig. Från och med 1890-talet och framåt utvecklades den kooperativa rörelsen vid sidan om ungdoms-, nykterhets- och arbetarrörelserna.

En av de centrala tankarna i folkrörelserna var idealet att bilda sig själv som en del av någonting större. Bland de konservativa tjänade man statens behov genom utbildningen, och bland arbetarrörelsen tjänade utbildningen den internationella arbetarklassens behov. I det stora hela ökade organisationerna mängden människor som intresserade sig för samhällsfrågor. Risto Alapuro och Henrik Stenius går så långt som att påstå att folkrörelserna skapade den finska nationen.

Medborgarskapet omdefinieras

Den ökade medborgaraktiviteten ledde till att man måste omdefiniera förhållandet mellan staten och samhällsmedlemmarna. Inom det ryska imperiet bildades det en ”ö” bland civilsamhället där medlemmarna både officiellt var undersåtar i kejsardömet och samtidigt inofficiella finska medborgare med medborgerliga rättigheter. Civilsamhällets framfart påverkade även staten, då ”organisationerna och rörelserna som formellt var obundna till saten skapade nya sociala förfaringssätt, medan de samtidigt utökade statens verksamhetsområden och skapade en ny sorts stat.”

Folkrörelserna hade från första början ett nära förhållande till staten och det finska samhället. Arbetarrörelsen hade sin internationella dimension, men för majoriteten av arbetarna kunde det hela även tolkas nationellt och lokalt. Arbetarrörelsen ville inte ta parti gällande språkfrågan även om frågan inte kunde undvikas i det dagliga livet. Officiellt var den svenska arbetarrörelsen i Finland en del av den större allmänna arbetarrörelsen.

Under de tidiga stadierna tog kvinnorna del av folkrörelserna tillsammans med männen. Antalet skilda kvinnoföreningar började öka efter storstrejken år 1905. Kvinnornas roll förblev dock stark speciellt inom ungdoms- och arbetarrörelserna.

Sibelius, Saarinen, Schjerfbeck – nationsbygge genom konst och kultur

Publicerad i by jenniheinonen

Skapandet av det moderna Finland var ett projekt av den finländska intelligentian riktat å ena sidan till Finlands folk och å andra sidan åt en internationell publik. Genom att skapa viktiga nationella verk inom arkitektur, bildkonst och musik, skapade man även internationell synlighet.

Som nation saknade Finland ett storslaget förflutet. Därför ansågs konst och kultur vara de främsta verktygen man hade till förfogande under nationsbyggandet och för att nå internationell synlighet.

För den nationella kulturen var det av största betydelse att majoritetsspråket finska skulle bli Finlands nya språk för kultur och vetenskap. När Finland blev självständigt utgjorde den finskspråkiga befolkningen 88 procent av Finlands befolkning. Det finska språket började utvecklas kring medlet av 1500-talet när Mikael Agricola översatte Nya Testamentet till finska. Den första Bibeln på finska trycktes år 1642.

För det skrivna finska språket var det viktigt att den svenska lagstiftningen utkom på finska år 1734. Den finska vokabulären var dock fortfarande mycket begränsad under tidigt 1800-tal. Då språket utformades var ett av målen att hitta på finska motsvarigheter till internationella ord och fraser istället för att bara låna ord från andra språk. Detta noggranna och genomgripande arbete har bidragit till att det är svårt att lära sig finska.

Litteratur på två språk

En av nationsbyggarnas mål var att skapa en nationell litteratur. Finsk litteratur som skapades i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet hämtade inspiration från europeiska verk, men vann aldrig någon större internationell uppmärksamhet.

Aleksis Kivis roman Seitsemän veljestä (”Sju Bröder”), som utkom år 1870, anses vara den första finska romanen. Boken handlar om sju unga män och deras problem med att anpassa sig till de krav som den civiliserade världen ställer på dem. Elias Lönnrot skapade i sin tur nationaleposet Kalevala som grundar sig på finska och karelska folksägner. Den första versionen av Kalevala utkom år 1835 och den andra 1849.

F. E. Sillanpääs litterära bana påbörjades under det första världskriget. Hans romaner behandlar det agrara finska livet utgående från tidens psykologiska kunnande. Sillanpää är den enda finländaren som vunnit Nobels litteraturpris.

Vid sidan om den finska kulturen fanns även den svenska kulturen, som exempelvis stöddes av den finländska eliten. En stor del av den svenskspråkiga eliten valde att byta sitt språk till finska, medan andra starkt försvarade sitt svenska modersmål då det var språket för högre bildning i motsats mot det lantliga finska språket. De stora nationalkänslobyggarna J. L. Runeberg och Z. Topelius skrev på svenska och deras verk översattes aktivt till finska. Hursomhelst ökade antalet böcker och tidningar som utkom på svenska mot slutet av 1800-talet.

Då Finland blev självständigt år 1917 hade landet en livskraftig litterär kultur på både finska och svenska. Översättningar utkom också i överflöd. Den helsingforsbaserade socialdemokratiska tidningen Työmies var landets största tidning. De övriga stora tidningarna var Helsingin Sanomat och Uusi Suometar, som var finska, och Hufvudstadsbladet, som var svensk.

Konstnärer söker inspiration

Vid slutet av 1800-talet hämtade finländska artister inspiration särskilt från Paris. Bland de konstnärer som studerade måleri i Frankrike var Albert Edelfelt, Axel Gallen-Kallela, Eero Järnefelt och Pekka Halonen. Denna period då konstnärerna framställde nationella motiv med internationella influenser kallas den finska konstens guldålder.

Järnefelts realistiska målning Trälar under penningen från 1893 är en av de mest kända målningarna i Finland. Motivet representerar nationalromantik, då svedjebruket som framställs på målningen inte längre användes förutom i liten grad i Finland under 1890-talet.

Axel Gallen-Kallelas Kalevalamotiv blev också nationella ikoner. Gallen-Kallela fick inspirationen till Kalevalamotiven under sin bröllopsresa till Fjärrkarelen. Han målade fresker med Kalevalamotiv till den finska paviljongen på världsutställningen i Paris år 1900, som skapade mycket publicitet. Efter Finlands självständighet utformade Gallen-Kallela förtjänsttecken och uniformer.

Helene Schjerfbeck var en av de finländska konstnärer som studerade måleri i Paris. Kvinnliga konstnärer överskuggades av männen under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal. Det räckte fram till den senare hälften av 1900-talet innan Schjerfbecks målningar började uppskattas. Schjerfbecks målning Balskorna (1882) såldes år 2008 på Sotheby’s för 3,9 miljoner euro, vilket är det högsta priset en finländsk målning någonsin betingat.

Den finländska tolkningen av Jugend

År 1812 blev Helsingfors Finlands huvudstad efter kejsare Alexander I beslut. Helsingfors monumentala centrum ritades av Carl Ludvig Engel och färdigställdes mellan 1820–1850-talen i den nya huvudstaden. Senatstorget och omgivningen kring troget liknar på många vis S:t Petersburg.

Helsingfors började växa mycket under slutet av 1800-talet. Konstmuseet Ateneum stod färdigt år 1887 och Ständerhuset år 1891. Ständerhuset fungerade som möteslokal för alla ofrälse stånd under lantdagarna.

Jugendstilen var dominerande i både privat och offentligt byggande under tidigt 1900-tal. En av de unga förmågorna när det gällde arkitektur var Eliel Saarinen som bidrog till ritandet av Nationalmuseum, som stod färdigt år 1906 i Helsingfors. Saarinen ritade även Helsingfors järnvägsstation som färdigställdes år 1919. Utöver detta formgav Saarinen även sedlar och nya frimärken år 1917.

Helsingfors var inte det enda stället i Finland som fylldes med jugendbyggnader. Under tidigt 1900-tal färdigställdes otaliga bostadshus, banker, kyrkor och övriga byggnader i jugendstil över hela landet.

Sibelius – det mest framstående namnet i finländsk musik

Jean Sibelius lät sig inspireras av finländsk folkmusik och i synnerhet av nationaleposet Kalevala. Det fanns ingen i Finland som kunde tävla med Sibelius, men sedan slutet av 1800-talet hade Finland flera framstående kompositörer och dirigenter.

Sopranen Aino Ackté var det största namnet inom finländsk opera. Hon var fastanställd vid Stora operan i Paris 1897–1903 och i Paris gjorde hon en av de första finländska skivinspelningarna år 1901. År 1912 grundade hon Nyslotts operafestival, som hon själv ledde 1913–1914, 1916 och 1930.

Den finländska musikaliska scenen var starkt påverkad av den estniska sångfesten. Det finländska Folkupplysningssällskapet började efter estnisk förebild ordna sångfestivaler var tredje år från och med år 1884. När förryskningsåtgärderna ökade i Finland år 1899 blev sångfestivalerna en plattform för nationellt motstånd.

Före Finland självständighet fanns det även en livskraftig scen för rysk konst centrerad i Helsingfors och Viborg. Stjärnor från Mariinskijteatern i S:t Petersburg kunde regelbundet ses på Alexandersteatern i Helsingfors. Dessa band bröts efter oktoberrevolutionen.

Friidrottare och brottare tog hem segrar och gav Finland internationell synlighet vid OS i Stockholm 1912

Publicerad i by jenniheinonen

Den femte olympiadens spel i Stockholm blev en stor succé för Finland. Det finska OS-laget, som bestod av 164 idrottare, vann nio guld-, åtta silver- och nio bronsmedaljer; 26 medaljer inalles. Det fantastiska resultatet berodde långt på friidrott och brottning. Friidrottarna tog hem 13 medaljer och brottarna sju.

Den finske långdistanslöparen Hannes Kolehmainen vann tre guldmedaljer och en silvermedalj. Kolehmainens seger över den franske Jean Bouin 5000 meter löpning var en av de tävlingar som vann störst uppmärksamhet under OS i Stockholm. Det nya världsrekordet sattes av Kolehmainen med en tid på 14:36.6 i det sista loppet.

De finländska framgångarna ådrog sig stor uppmärksamhet i Europa och Nordamerika. De moderna olympiska spelen, som hade ordnats sedan år 1896, hade redan blivit stora internationella evenemang år 1912. 28 länder och 2400 tävlanden deltog i spelen. Utöver de svenska tidningarna så rapporterade 444 utländska reportrar från tilldragelsen genom ett presscentrum och goda telegrafförbindelser.

Storbritannien och de östra delarna av Förenta staterna sände de största journalistgrupperna. För Finlands del befann sig sexton reportrar, varav en var kvinna, i Stockholm. Tack vare telegrafförbindelserna kunde man snabbt får fram resultaten från tävlingarna till Finland. Stora folksamlingar samlades utanför tidningsredaktionerna för att få reda på resultaten genast när de kom fram. En del av händelserna filmades även in och i Helsingfors kunde man få en blick av de olympiska spelen medan de fortfarande pågick i Stockholm.

Finland – en stark idrottsnation

Finlands utmärkta prestationer i de olympiska spelen gav Finland internationell synlighet, någonting som även förstärktes genom att idrotten fungerade som en slags maktbalans nationerna emellan före det första världskriget. Under sommar-OS 1908 i London år 1908 var det kampen mellan Storbritannien och Förenta staterna som fick största synlighet i media. Under OS i Stockholm blev kampen mellan nationerna ytterligare understruket. Sverige hade noggrant förberett sig inför OS och placerade sig på andra plats i medaljfördelningen efter USA. Finland blev fjärde efter Storbritannien.

Ledarna för staterna och pressen jämförde nationernas livsduglighet baserat på deras respektive framgångar i OS. Förenta staterna och Sverige, som toppade medaljlistorna, framstod som starka nationer. Jämförelsevis så presterade Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Ryssland dåligt då man räknade medaljer i relation till befolkningsmängden. Alla dessa fyra ökade sina insatser inom idrott, så att de skulle kunna garantera större framgångar i OS i Berlin 1916.

Medaljfördelningen gav en mycket positiv bild av Finland. Den internationella pressen tolkade det hela som att Finland tack vare sin agrara befolkning lyckats undvika de nackdelar som urbanisering och industrialisering förde med sig. Den finländska tolkningen var att medaljerna bevisade att Finland tillhörde den civiliserade världen, till skillnad från Ryssland som endast lyckats kamma hem fem medaljer.

Finlands deltagande möjliggjordes av Coubertins sportgeografi

Finland fick delta i OS tack vare ett privilegium utfärdat av den internationella olympiska kommittén (IOK) hade tilldelat fem stycken icke-oberoende idrottande nationer. Kriterierna för att räknas som en av dessa nationer var idrottskultur på hög nivå, skild administration och lagstiftning samt att nationen tillhörde en stat. Presidenten för IOK Pierre de Coubertin propagerade för denna specialbehandling. Utöver Finland fick även fick även Australasien (Australien och Nya Zeeland), Böhmen, Sydafrika och Kanada möjlighet att delta. Polen och Katalonien fick till exempel inte lov att delta. Olympiska spelen gav Finland en chans att betona sin särställning inom det ryska riket. Finland deltog som ett lag, skilt från Ryssland, under OS i London 1908 och vann fem medaljer. Brottaren Verner Weckman blev Finlands första olympiska guldmedaljör.

Då de olympiska spelen i Stockholm närmade sig insåg både finländarna och ryssarna hur stor betydelse spelen hade gällande internationell synlighet. Ryssland hade vid den här tidpunkten stärkt greppet om Finland och försökte förhindra att Storfurstendömet deltog som en egen nation. Sverige och IOK gav inte efter för Rysslands krav. Även Österrike-Ungern försökte förhindra att Böhmen skulle delta. Både Finland och Böhmen fick lov att delta, men inte under egen flagga. Kompromissen mellan Sverige, Ryssland och IOK skonade finländarna från diskussionen om vilken flagga Finland borde använda. Storfurstendömet Finland hade ingen officiell flagga. För att hedra en finländsk medaljör hissade man både den ryska trikoloren och en blåvit fana efter tävlingen. Priserna delades ut under den sista dagen av de olympiska spelen av kung Gustaf V. Detta skedde utan flagghissningsceremoni.

 

En avsiktlig provokation under öppningsceremonin

Under öppningsceremonin för de olympiska spelen i Stockholm anlände det finländska laget bakom Gymnastikföreningen för Fruntimmer i Helsingfors blåvita fana, någonting som var en avsiktlig provokation av laget. Flaggan avlägsnades på begäran av R. F. von Willebrand, som var den finländska medlemmen i IOK, eftersom bruket av flaggan klart bröt mot överenskommelsen gällande öppningsceremonin. När finländarna lämnade stadion hade de inte längre någon flagga. Deltagarna i tävlingarna hade var och en sytt storfurstendömet Finlands lejonvapen på sina tävlingsdräkter efter instruktioner från Finlands Olympiska Kommitté. Kommittén finansierade resan till de olympiska spelen genom donationer från företag och privatpersoner, då den högste representanten för det ryska riket i Finland, generalguvernör Seyn, inte hade tillåtit ett lotteri för att samla in pengar för det olympiska laget.

Den internationella uppmärksamheten som Finland fick under de olympiska spelen irriterade ledarskapet i det ryska imperiet. Ryssland och Österrike-Ungern lyckades dra in både Finlands och Böhmens särställning inom den olympiska rörelsen i juni år 1914. Ryssland erbjöd de finländska idrottarna att delta i det ryska laget för OS i Berlin, men finländarna var motvilliga. IOK:s beslut sågs i Finland som ytterligare förryskningsåtgärder. OS i Berlin ställdes in på grund av det första världskriget och de finländska idrottarna fick aldrig en möjlighet att välja ifall de hade velat ta del av OS i det ryska laget. Under sommar-OS 1920 i Antwerpen deltog Finland som en självständig stat.

En självständighetsimpuls?

Nutiden anser att det största symboliska värdet utav alla segrar under OS i Stockholm är segern i 5000 meter löpning. Uusi Suometar skrev att ”Hannens Kolehmainens ena meter gör Finland mer vida känt runtom i världen än några omfattande långtidsprojekt.”

Idrottsteoretikern Lauri Pihkala hävdade ännu på 1950-talet att den stora olympiska framgången gav en avgörande knuff åt den finländska självständighetsrörelsen. Enligt Pihkala förstärkte Kolehmainens seger den finländska självständigheten mer än ett enda skönlitterärt verk.

Stockholm blev ett fantastiskt kapitel i berättelsen om Finlands självständighet. Mellan världskrigen skapades frasen att man ”sprang in Finland på världskartan” i Stockholm år 1912. Historian fulländades under hösten 1939, precis innan vinterkriget. Sportreportern Martti Jukola meddelade i oktobernumret av Suomen Urheilulehti att Hannes Kolehmainen sprang in Finland på världskartan. Efter att vinterkriget hade brutit ut publicerade Helsingin Sanomat en teckning av Arvo Tigerstedt där Kolehmainen springer över jordgloben. Samma motiv användes på nytt för affischerna för OS i Helsingfors där jordgloben är vid Paavo Nurmis fötter.

Under Finlands första år av självständighet var flagghändelsen vid invigningen det som finländarna kom ihåg bäst från OS i Stockholm. Berättelserna från OS 1912 bytte ofta ut den blåvita fanan mot den finländska blåvita korsflaggan, någonting som inte existerade som en officiell symbol år 1912. Denna tolkning blev dock populär under det andra världskriget då den finländska propagandan listade upp exempel på ryskt förtryck vid olika tidpunkter.

År 1917 var Finland ett måttligt välmående jordbruksland som beboddes av läskunniga lutheraner, där hälften av befolkningen var under 25 år gammal

Publicerad i by jenniheinonen

När Finland föddes var Finland bokstavligen en ung nation. År 1917 var 35 procent av finländarna under 15 år gamla och hälften av befolkningen var under 25. När Finland blev självständigt var det ett agrart land där urbaniseringen hade accelererat sedan slutet av 1800-talet. Finland var, förutom Norge, det mest lutheranska landet i Europa där 98 procent av befolkning tillhörde kyrkan.

År 1917 hade Finland 3,1 miljoner invånare. Utgående från folkräkningen år 1910 pratade 88,1 procent av befolkningen finska, 11,6 procent svenska, 0,25 procent ryska, 0,06 procent tyska och 0,07 procent övriga språk som sitt modersmål.

Befolkningen i Finland hade tredubblats under den ryska tiden som varade från 1809 till 1917. Befolkningen ökade på grund av höga födelsetal trots att det skedde en stor utvandring under de sista autonoma åren. Mellan 1870 och 1914 emigrerade cirka 300 000 finländare till Förenta staterna. Av dessa återvände ungefär en fjärdedel till fäderneslandet.

Stora åldersgrupper avlöser varandra

Mellan åren 1860 och 1910 ökade befolkningen i Finland med 68,5 procent. Mängden barn som föddes åren 1898–1917 var ovanligt hög. Mellan dessa år föddes det i medeltal 88 450 barn per år. Den totala fertiliteten per kvinna minskade dock under tidigt 1900-tal och låg på 3,7 barn per kvinna när Finland blev självständigt.

År 1917 föddes det 81 046 barn i Finland. Av dessa dog nästan 12 procent under sitt första levnadsår. Statistiskt sett kunde ett nyfött barn se fram emot 43 levnadsår om det var en pojke och 49 år om det var en flicka. Barndödligheten förblev stor fram till det femte levnadsåret. Den förväntade livslängden för en pojke som hade överlevt till sin femte födelsedag var 57 år och för en flicka 60 år. Av pojkarna dog 5 400 i förtid i det andra världskriget.

Urbaniseringen tog fart

År 1910 bodde 84,2 procent av finländarna på landsbygden och 15,8 procent i städer. Urbaniseringen tog fart under sista åren av ryskt styre. Den huvudsakliga slutdestinationen för den inhemska migrationen var Helsingfors, där befolkningen fördubblades mellan åren 1900 och 1917. Migrationen förändrade språksituationen i huvudstaden, då den finskspråkiga befolkningen överskred den svenska befolkningen år 1900. När Finland blev självständigt var Helsingfors befolkningsmängd 187 000.

Bland de tio största städerna fanns Åbo (56 000), Tammerfors (46 400), Viborg (29 700), Vasa (24 800), Uleåborg (21 940), Kuopio (18 106), Björneborg (17 608), Kotka (11 794) och Lahtis (6 588). Före år 1917 bodde cirka 17 000 finländare i imperiets huvudstad S:t Petersburg. Antalet finländare som bodde i S:t Petersburg nådde sin topp under 1880-talet när cirka 24 000 finländare bodde där.

Den agrara befolkningen bestod av jordägare, personer som arrenderade hela gårdar, personer som arrenderade delar av gårdar och torpare. Därtill fanns det, främst i östra Finland, kringresande folk som bodde i andra personers hem. År 1912 fanns det 151 500 arrenderade gårdar i Finland. Av dessa arrenderade 1 500 hela gårdar, 55 000 arrenderade delar av gårdar och 95 000 var torpare. Antalet självständiga gårdar var 110 000. En tredjedel av finländarna tjänade sitt leverne från betalt gårdsarbete.

Finländarna var läskunniga lutheraner med en låg utbildningsnivå

År 1917 kunde nästan alla finländare läsa. 51,8 procent av befolkningen kunde både läsa och skriva. 42,8 procent kunde endast läsa och 21 560 personer (0,9 procent) kunde inte läsa överhuvudtaget.

År 1917 klarade under två procent av befolkningen av studentexamen, som banade väg för universitetsstudier. Av dessa var 60 procent gossar. Folkets bildningsnivå var överlag låg. Endast 4,5 procent av befolkningen hade någon sorts utbildning efter folkskolan.

Då det gällde religion, var Finland ett väldigt homogent land år 1917. Hela 98,1 procent av befolkningen tillhörde den evangelisk-lutherska kyrkan, 1,7 procent var ortodoxa och 0,2 procent tillhörde andra kristna kyrkor. Det fanns även judar och muslimska tatarer i Finland, men de saknade medborgerliga rättigheter på grund av sin tro.

Judarna fick fulla medborgerliga rättigheter genom senatens beslut den 22 december 1917 och beslutet trädde i kraft den 12 januari 1918. Vid den tidpunkten fanns det ungefär 1000 judar i Finland. Finlands islam-församling grundades år 1925, två år efter att religionsfrihetslagen trätt i kraft år 1923.

Jordbrukslandet som en del av den globala ekonomin

Finland var ett jordbruksland vid självständigheten år 1917. Jord- och skogsbruket gav levebröd för 66,3 procent av befolkningen medan 12,2 procent jobbade inom industrin. Trafik och transport försörjde 2,8 procent och handeln försörjde 2,2 procent av hushållen. Sex procent utförde tillfälligt arbete och 1,3 procent var tjänstemän, poliser och präster. 0,7 procent jobbade inom utbildningssektorn och 0,4 inom sjukvården. Därtill tillhörde 7,9 procent diverse grupper.

Storfurstendömet Finlands bruttonationalprodukt växte ganska långsamt fram till slutet av 1880-talet; endast litet på två procent årligen. På grund av befolkningstillväxten var tillväxten per capita endast litet på en procent. Efter detta ökade tillväxten aningen till tre procent årligen och litet under två procent per capita.

Under det första världskriget sjönk Finlands BNP med en tredjedel. Efter kollapsen ökade BNP markant mellan åren 1919 och 1928. Under recessionen i början av 1930-talet sjönk BNP, men den ekonomiska depressionen var inte lika allvarlig som i Västeuropa eller USA.

Finlands BNP per capita var i början av 1900-talet cirka 75 procent av Sveriges BNP. Det självständiga Finlands BNP per capita var endast hälften av Sveriges. Under mellankrigstiden var den ekonomiska tillväxten ungefär lika stor i både Finland och Sverige. Under sent 1930-tal var Finlands BNP två tredjedelar av Sveriges. Båda ländernas ekonomiska tillväxt var snabbare än medeltalet i Västeuropa, vilket gjorde Sverige till ett av det mest välmående länderna i Västeuropa. Finland lyckades ta sig till 80 procent av medeltalet för regionen.

Under det första världskriget påverkades Finlands ekonomi av inflation, någonting som var ett nytt fenomen i Finland, men även globalt. Folket hade vant sig vid stabila priser och många hade börjat spara pengar. Priserna i Finland ökade tiofalt på fyra år och pengarnas värde minskade. Den finska marken förlorade 90 procent av sitt värde under det första världskriget. Folkets inbesparningar försämrades och realvärdet på lån kollapsade. År 1918 låg inflationen på 238 procent, vilket är det överlägset högsta i Finlands historia. Finland lyckades dock undvika hyperinflationen som fördärvade de västeuropeiska ekonomierna under tidigt 1920-tal.

Västeuropa en viktigare handelspartner än Ryssland

Det första världskrigets efterdyningar förändrade den finska handeln från grunden. Det var ett specialförhållande att Storfurstendömet Finland hade en egen tullgräns med Ryssland. Före första världskriget var Ryssland inte längre Finlands viktigaste handelspartner.

De huvudsakliga länderna man exporterade produkter till var Storbritannien (29,5%), Ryssland (27,4%), Tyskland (12%) och Frankrike (8,5%). Exporten bestod främst av produkter från skogsindustrin (73,5%). De huvudsakliga länderna man importerade från var Tyskland (41,6%), Ryssland (28,7%), Storbritannien (11,9%), Danmark (5,4%) och Sverige (5,1%). Storbritannien hade ersatt Ryssland som viktigaste exportland i början av 1900-talet. Samtidigt klev Tyskland förbi Ryssland som viktigaste importland. Särskilt spannmål importerades i stora kvantiteter från Tyskland.

Den vanliga handeln avstannade när världskriget bröt ut. Under krigsåren blev Ryssland Finlands viktigaste handelspartner. Den ryska krigsekonomien skapade efterfrågan och hämtade pengar till Finland., vilket accelererade inflationen när efterfrågan sjönk. Däremot blev Ryssland den enda som skickade spannmål till Finland. Bolsjevikernas revolution i oktober 1917 påverkade kraftigt Rysslands roll för den finska ekonomien.

Finländarna reste med båt och tåg

Frånochmed 1860-talet förbättrades väg- och järnvägsnätet i Finland. År 1917 fanns det 4 137 kilometer järnväg i landet. Huvudjärnvägarna till Uleåborg via Tammerfors och Österbotten hade byggts 1862–1884, till Åbo 1903, till S:t Petersburg via Viborg 1870 och till Kajana via Savolax 1889–1904. Från Uleåborg hade järnvägen förlängts till Rovaniemi år 1909. Förbindelsen till Joensuu gick via Viborg.

Båtar transporterade stora massor av människor och varor på insjöarna Päijänne och Saimen. Den lokala båttrafiken var även livlig vid östersjökusten.

År 1917 fanns det 22 000 kilometer väg i Finland. Vägarna plogades inte under vintern på grund av låg trafik. Det fanns litet på tusen bilar i landet år 1917. Transport över land förlitade sig på hästar och det fanns 400 000 hästar i Finland. Antalet cyklar ökade kraftigt under tidigt 1900-tal tack vare att priserna sjönk på grund av industriell framställning. Det fanns uppskattningsvis 200 000 cyklar i landet i början av 1920-talet.

Den största dagstidningen var socialistisk

Massmedia i Finland år 1917 bestod av dagstidningar och tidskrifter. Det fanns ett överflöd av bägge sorterna på både svenska och finska. De största tidningarna var Työmies, Hufvudstadsbladet, Helsingin Sanomat, och Uusi suometar. Alla dessa utgavs i Helsingfors.

Den socialdemokratiska Työmies var landets största tidning. Upplagan växte särskilt under år 1917. Även alla andra dagstidningar fick flera prenumeranter under det första världskriget. Finländarna var intresserade av krigsnyheter.

Bland tidskrifterna hade de satiriska tidningarna, som kommenterade olika frågor och fenomen, en stark position. Alla dagstidningar och tidskrifter påverkades av att nästan all censur försvann efter marsrevolutionen. Efter revolutionen rådde en aldrig tidigare skådad uttrycksfrihet.