Finland saknade en officiell flagga vid självständigheten. Den blå korsflaggan antogs som Finlands officiella flagga den 28 maj 1918 efter lantdagens beslut. Den ersatte den tillfälliga statsflaggan med det heraldiska lejonet på en röd bakgrund.
Lagen om Finlands flagga, som senaten godkände den 29 maj 1918, beskriver den officiella statsflaggan: ”Finlands statsflagga är av tyg och rektangulär till formen, med ett havsblått (ultramarint) kors på vit botten. Korset delar in flaggan i fyra rektangulära, lika höga fält. I korsets mitt finns Finlands vapen.” Sjöfarts- och handelsflaggan var statsflaggan utan riksvapnet. Krigsflaggan var en tretungad statsflagga. Flaggan utformades av Eero Snellman och Bruno Tuukkanen. Kronan avlägsnades från vapnet på statsflaggan år 1920.
Lagen om Finlands flagga var en av de första frågorna som behandlades i lantdagen efter inbördeskriget i maj 1918. Majoriteten i lantdagen ansåg att lejonflaggan som hade en röd bakgrund inte var lämplig som Finlands statsflagga. Lejonflaggan hade understöd bland ledamöterna från Svenska folkpartiet och det ungfinska partiet. Genom att lägga till det rödgula vapnet på statsflaggan uppnådde man en kompromiss mellan de två lägren.
Under inbördeskriget hade de vita flaggat med lejonflaggan och olika blåvita flaggor under parader och begravningar. På de områden som kontrollerades av folkdelegationen hade man flaggat röda flaggor. Vid röda begravningar hade man använt sig av fackförbundens eller fackföreningarnas lokalavdelningsflaggor.
Skapandet av den blåvita flaggan
Olika blåvita förslag som flagga hade redan framförts under den ryska tiden. Blått och vitt etablerades vid sidan av lejonflaggan under 1860-talet. Fennomanerna, som ville stärka finska språkets ställning, förband politiskt sig till de blåvita färgerna. Kritikerna tyckte att det blå korset liknade segelsällskapens flaggor för mycket.
Efter att Finland blivit självständigt började de statliga myndigheterna, kommunerna och icke-socialistiska organisationer att använda den blå korsflaggan vid olika högtider. Vanliga medborgare började använda flaggan från och med slutet på 1920-talet.
De olympiska spelen ökade folks kännedom av den blå korsflaggan både i Finland och internationellt. Hannes Kolehmainen, som vann det olympiska maratonet i Antwerpen, fick en blå korsflagga över sina axlar, någonting som var väldigt ovanligt under en tidsperiod då flaggan ansågs högtidlig och helig.
Flaggan fick större synlighet då den användes i olika reklamer och på förpackningar. Paavo Nurmi framställdes springande framför den blå korsflaggan på en av Fazers sötsaksaskar. Behandlade flaggan med respekt i reklamerna. Genom större synlighet blev den blå korsflaggan så småningom en av det finska bildspråket.
Vänsterns mottagande av den blå korsflaggan var i början strängt negativ. Finlands Socialdemokratiska Partis ställning till flaggan mjuknade under 1920-talet och accepterade att man till exempel att man kan flagga med korsflaggan på Finlands självständighetsdag den 6 december. Partiet förhöll sig negativt till bruket av den blå korsflaggan när man firade det ”vita Finland” och många partimedlemmar skydde den till en början. Kommunisterna i det självständiga Finland var absolut emot den blå korsflaggan.
Arbetarklassens avsky mot den blå korsflaggan förstärktes av att det var obligatoriskt att flagga med korsflaggan vid arbetarlokaler under de första åren av självständigheten. Så sent som år 1933 hissade Fosterländska folkrörelsens (IKL:s) medlemmar den finska flaggan på över hundra arbetarlokaler den 16 maj, vid 15-årsfirandet av inbördeskrigets slut.
Det fanns få flaggdagar
Till en början fanns det endast två officiella flaggdagar – självständighetsdagen den 6 december och Försvarets fanfest den 16 maj till minne av segerparaden efter frihetskriget. Midsommardagen blev inofficiellt finska flaggans dag år 1927 och officiellt 1934.
Det rekommenderades även att man skulle flagga på Runebergsdagen den 5 februari och på Snellmandagen den 12 maj. På Kalevaladagen den 28 februari flaggade man även för Elias Lönnrot. Finska studenter arbetade särskilt aktivt för att Aleksis Kivis födelsedag den 10 oktober skulle bli en nationell flaggdag. Dagen blev en flaggdag på 1930-talet. Att flagga på mors dag, som hade firats i Finland från och med år 1918, blev också en etablerad vana.
Flaggdagarna var kontroversiella frågor i olika sociala kretsar. J. L. Runeberg var ”för svensk” för många finskspråkiga. Aleksis Kivi och Elias Lönnrot var emellertid helt främmande för stora delar av den svenska befolkningen. J. V. Snellman var i princip den personen som förenade finländarna mest. Fennomanerna approprierade dock firandet kring Snellman till de övriga gruppernas förtret.
Den svenska befolkningens föga entusiastiska attityd till den blå korsflaggan var uppenbar. Vid kusten kunde man skåda korsflaggan i gult och rött vid sidan av den officiella flaggan.
Krigsåren förenade nationen under en flagga
Vinterkriget förändrade finländarnas syn på den blå korsflaggan. Vid begravningar för stupade soldater täcktes kistan med flaggan, vilket kopplade ihop fäderneslandet och uppoffringen för det. De stupade var från alla samhällsklasser och hade olika ideologier. Den socialdemokratiska riksdagsledamoten Sylvi-Kyllikki Kilpi summerade förändringarna i attityden till korsflaggan under ett arbetarflaggevenemang i Vallgård i Helsingfors på midsommarafton år 1940:
”Efter händelserna i vintras har nationens flagg nått sin rätta plats i våra tankar. Den är en symbol för ett fritt och självständigt land, och otaliga är de socialister och klassmedvetna arbetare som givit sitt liv för sitt fädernesland och vars kroppar nu vilar klädda i flaggan på kyrkogårdarna i sina hemstäder.”
Den blå korsflaggan användes om och om igen i det krigstida bildspråket. Väldigt många små nationsflaggor, som såldes av lottorna, viftades de ivrigt med under den finsk-svensk-tyska idrottstävlingen i september 1940. Under det tidiga skedet av fortsättningskriget fick folket se bilder av den finska flaggan som återvände till de områden som förlorades under vinterkriget. Hissandet av den finska krigsflaggan på tornet av Viborgs slott i slutet av augusti 1941 var en djupt symbolisk händelse.
Efter fortsättningskriget marscherade även kommunisterna bakom den finska korsflaggan under sina första maj-marscher. Tanken om nationen och vad den omfattade omdefinierades. Genom att acceptera den blå korsflaggan tillkännagav kommunisterna att de representerade folket och arbetade för folkets väl.