Finlands internationella status 1917–2017

 

Finland bröt sig loss från Ryssland i november 1917. Landet hade varit ett autonomt storfurstendöme under Ryssland sedan 1809. Finlands internationella status och allianser har ändrats under hundra år, men Finland har alltid förblivit självständigt och demokratiskt och har aldrig ockuperats.

De krigshärjade åren 1918–1920

Finland bröt sig loss från Ryssland under november och december år 1917. Folkkommissariernas råd, som leddes av Lenin, erkände Finlands självständighet på nyårsafton år 1917, varefter Sverige, Frankrike och Tyskland erkände självständigheten den 4 januari 1918. På grund av Finland nära relationer till Tyskland erkände Storbritannien och USA inte Finlands självständighet innan maj 1919.

Ett tragiskt inbördeskrig ägde rum i Finland under våren år 1918. Regeringsstyrkorna var tvungna att övervinna en socialistisk kupp som inleddes i slutet av januari. Det fanns även cirka 75 000 ryska trupper i Finland som måste utvisas. I början av april ingrep Tyskland med trupper i södra Finland på Finlands begäran. Södra Finland var vid det här läget ockuperat av de röda. Detta gjorde att kriget kunde avslutas snabbare. Kriget tog slut i maj år 1918.

Finland lyckades bevara sin självständighet och demokrati. De tyska trupperna stannade kvar i Finland. Finland sökte Tysklands stöd mot Rådsryssland. Därför valde Finland i oktober en tysk kung att styra landet. Tyskland förlorade emellertid det första världskriget och den valde konungen valde att avsäga sig tronen. De tyska trupperna lämnade Finland.

Gustaf Mannerheim, som valts till riksföreståndare i december år 1918, förhandlade med vita ryska generaler om ett möjligt finskt ingripande i det ryska inbördeskriget, men den finska regeringen avvisade förslaget. Halvofficiella finska trupper rörde sig över den ryska gränsen i försök att erövra Östkarelen med målet att införliva det med Finland. Dessa försök lyckades inte. Fredsfördraget mellan Finland och Rådsryssland undertecknades i Dorpat år 1920. I fredsfördraget fick Finland Petsamo-området vid Norra ishavet.

Sverige försökte återerövra Åland på våren år 1918. Tyskland krävde dock att Sverige skulle dra sig tillbaka från öarna. Sverige försökte därefter att få kontroll över Åland genom att vädja till Nationernas förbund, men Nationernas förbund dömde till Finlands fördel år 1921 och Åland gavs stor autonomi. År 1922 ratificerade Finland avtalet om Ålands demilitarisering som undertecknades av alla medlemsstater i Nationernas förbund.

Finland fick kämpa ensamt år 1939

Under 1920-talet sökte Finland internationellt samarbete med Polen, Estland, Lettland och Litauen mot hotet från Sovjetunionen. Den så kallade randstatspolitiken innefattade en förbindelse till Nationernas förbund och internationell lag.

Finland tog avstånd från randstatspolitiken år 1935 och började istället bygga upp relationerna med de nordiska länderna och särskilt Sverige. Tidigare hade tvisten om Åland och språkfrågan i Finland skapat friktion mellan de två länderna. Det bildades dock aldrig en militärunion, någonting som hade planerats.

Då det andra världskriget bröt ut i september år 1939 ville Sovjetunionen grunda militärbaser i Finland och föreslog mindre utbyten av områden. Till skillnad från de baltiska staterna, vägrade Finland. Sovjetunionen anföll Finland den 30 november 1939.

Finland försvarade sig själv trots det faktum att inget annat land hade lovat militärt bistånd. Tyskland ingrep inte i konflikten eftersom Tyskland hade underskrivit Molotov-Ribbentrop-pakten tillsammans med Sovjetunionen, där Finland i ett hemligt tilläggsprotokoll hamnat i Sovjetunionens intressesfär. Finland mottog dock stora mängder svenskt krigsmateriel och cirka 9500 svenska frivilliga deltog i vinterkriget, varav 8260 ingick i den svenska frivilligkåren.

Sovjetunionen tillsatte en marionettregering som leddes av den finske emigrantkommunisten O. V. Kuusinen, i hoppet om att de röda som hade blivit besegrade i det finska inbördeskriget skulle understöda den. Den finska vänstern, medräknat kommunisterna, stödde hur som helst inte Kuusinenregeringen, utan tog till vapen för att försvara fäderneslandet. Att nationen var enhetlig endast tjugo år efter inbördeskriget var det första miraklet under vinterkriget.

Finland avvärjde den första vågen av Sovjetunionens invasion och vann några stora strider, vilket ökade hela nationens moral. Utöver Finlands stridsvilja, är en bidragande orsak till Finlands krigslycka att Sovjetunionen hade antagit att invasionen av Finland skulle vara en barnlek, ”en paradmarsch till Helsingfors”, och därför var de sovjetiska trupperna dåligt förberedda för strid.

Erbjudandet om hjälp frän väst räddade Finland år 1940

Situationen förändrades när Finland inte sådär bara kollapsade och föll för Sovjetunionen. Frankrike och Storbritannien intresserade sig för kriget i Finland i december 1939. De använde ett erbjudande om bistånd till Finland som ett medel för att förhindra transporten av svensk järnmalm till Tyskland. Finland blev en del av det internationella maktspelet.

Sovjetunionen övergav stödet för marionettregeringen som leddes av Kuusinen och gick med på att förhandla med den finska regeringen i januari år 1940. Sovjetunionen inledde en storoffensiv mot Finland i början av februari år 1940. De hade fördubblat antalet trupper som nu även hade bättre utrustning.

På den diplomatiska fronten försökte Storbritannien och Frankrike övertyga Sverige att tillåta brittiska och franska truppförflyttningar genom Sverige till Finland. Finland försökte få Sovjetunionen att avsluta sitt anfall genom att hålla västmakternas erbjudande om bistånd som ett alternativ. Sverige försökte få ett slut på kriget på grund av hotet Tyskland utgjorde.

Sovjetunionens massiva anfall tröttade ut de finska trupperna och tvingade dem till reträtt. Situationen vid fronten nådde sitt kritiska läge i början av mars när den sovjetiska armén började göra framsteg. Den 13 mars 1940 valde Sovjetunionen att sluta fred med Finland. Sovjetunionen var uppenbarligen rädd för att dras in i ett krig med västmakterna som öppet stödde Finland.

Kriget kostade Finland mycket. Under kriget stupade 20 000 man och 44 000 man skadades. Finland räddades i elfte timmen eftersom det bistånd som lovats från väst hade varit för litet och för sent för att rädda Finland. Deras politiska stöd var dock det som var det avgörande.

Finland tar del i den tyska invasionen år 1941

Finland förlorade tio procent av sin landareal i vinterkriget. Alla 400 000 invånare som bodde i området som överläts till Sovjetunionen evakuerade sig själv frivilligt från områdena. Ingen ville stanna kvar. Utöver detta blev Finland tvunget att arrendera ut Hangö udd som en militärbas till Sovjetunionen.

Sverige och Finland försökte bilda ett förbund, men det rann ut i sanden på grund av att Sovjetunionen och Tyskland motsatte sig idéen. Tyskland hade invaderat Danmark och Norge. Sommaren år 1940 hade Sovjetunionen ockuperat de baltiska staterna och kom ständigt med nya krav åt Finland. Situationen var väldigt hotfull för Finlands del.

Situationen började förändras när Tyskland började visa intresse för Finland genom att öppna för diskussion om vapenförsäljning i augusti, därefter genom ett arrangemang för att tillåta tyska transittrupper till och från Nordnorge genom Finland och slutligen i november genom att Tyskland uttryckligen nekade till Sovjetunionens önskemål om fria tyglar i hänseende till Finland.

Den tyske ledaren Adolf Hitler fattade beslutet om den tyska invasionen av Sovjetunionen (Operation Barbarossa) i december år 1940. Finland informerades gradvis om planen och militärsammarbete inleddes. I slutet av februari år 1941 var det klart beslutat att Finland skulle ta del i det tyska fälttåget.

Finland inledde sitt anfall den 25 juni 1941, några dagar efter att tyskarna inlett sin offensiv. Sovjetunionen hade bombat finska städer innan detta. Målet i kriget för Finland var att återställa de gamla gränserna, erövra Östkarelen och att störta bolsjevismen.

Det så kallade fortsättningskriget kan delas in i tre faser. Under anfallsfasen avancerade Finland till de gamla gränserna och fortsatte sedan framåt för att ockupera Östkarelen. Avancemanget över den gamla gränsen föranledde interna meningsskiljaktigheter i Finland. Anfallsfasen var den tyngsta fasen i kriget i fråga om förluster. Fronten stabiliserades och i december 1941 började det så kallade ställningskriget, som pågick fram till juni 1944, då Sovjetunionen inledde en storoffensiv. Under de tunga striderna under sommaren 1944 tvingades Finland retirera, men lyckades stoppa den sovjetiska invasionen.

Under fortsättningskriget var Finland beroende av tysk krigsmateriel, livsmedelsförsörjning och industriråvaror. Trots att det inte fanns ett officiellt alliansavtal mellan Finland och Tyskland (de var officiellt medkrigförande), så samordnade Finland och Tyskland sina militära operationer och var de facto allierade.

Från krig till fred 1944–1948

Finland tog ett vågat steg och försökte lösgöra sig från kriget i augusti år 1944 genom att inleda förhandlingar om en separat fred med Sovjetunionen. Finlands president Risto Ryti avgick och frigjorde Finland från löftena om samarbete man gjort med Tyskland. Arméns överbefälhavare fältmarskalk Mannerheim valdes till Finlands president och inledde fredsförhandlingar med Sovjetunionen. Finland slöt en separatfred med Sovjetunionen, trots att det fortfarande fanns 250 000 tyska soldater i norra Finland.

I avtalet om vapenstillestånd den 17 september 1944 åtog sig Finland att fördriva de tyska trupperna. Så inleddes Lapplandskriget, där cirka 3 000 finländska soldater stupade. De totala förlusterna för Finland under fortsättningskriget var 39 000 döda och 158 000 skadade. De civila förlusterna var förhållandevis små för Finland i jämförelse med övriga länder som kämpade i kriget.

I avtalet om vapenstillestånd, som ratificerades år 1947 genom Parisfreden, förlorade Finland 12 procent av sin landareal, eller ungefär 4,5 miljoner hektar land. Porkala västerom Helsingfors måste överlåtas som militärbas år Sovjetunionen för 50 år.

De som hade återvänt till de återtagna områdena var tvungna att lämna sina hem för en andra gång. De var 420 000 personer eller 11 procent av befolkningen. De evakuerade och de hemförlovade soldaterna tilldelades 2,8 miljoner hektar land. Hälften av detta var statsägd mark och den andra hälften exproprierades från privata landägare.

Finlands försvar begränsades till 34 000 man och mängden krigsmateriel begränsades även. Vid krigets slutskede bestod det finska försvaret av 530 000 man. Finlands befolkningsmängd var vid det här laget 3,8 miljoner.

Finland beordrades att betala ett krigsskadestånd på 300 miljoner amerikanska dollar med växelkursen som gällde före kriget. Krigsskadeståndet utgjorde upp till 15 procent av de offentliga utgifterna och fem procent av Finlands totala produktion. Krigsskadeståndet betalades främst med varor. Främst fartyg, maskineri och skogsindustriprodukter.

De finska krigstida ledarna förklarades skyldiga till kriget och dömdes till fängelsestraff genom politiska rättegångar. President Risto Ryti dömdes till tio års fängelse, två krigstida statsministrar dömdes till sex års fängelse och fem övriga ministrar dömdes till mellan två och fem och ett halvt års fängelse. För att ändra på landets politiska riktning avskedades direktörerna för Finlands Rundradio och Utbildningsstyrelsen och rektorn för Helsingfors universitet. På grund av tvång från de allierades kontrollkommission upplöste Finland 3 300 politiskt misstänksamma organisationer.

Åren efter kriget brukar kallas ”farans år” på grund av påtryckningarna att göra Finland till en kommunistisk stat. Avtalet om vapenstillestånd tillät kommunistisk aktivitet, som tidigare hade varit förbjudet. Kommunisterna fick 23 procent av rösterna i riksdagsvalet i mars år 1945, blev näst största parti och fick kabinettpositioner.

Demokratin och lagstyret överlevde

Varför blev Finland inte en kommunistisk stat? Den största orsaken är att den röda armén aldrig erövrade Finland. Den finländska samhällsordningen och institutionerna som lagstyret grundade sig på klarade sig oskadda och marknadsekonomin överlevde. Det hölls fria val. Tjänstemannakåren utsattes endast för mindre utrensningar. De gamla partierna och ledarna fortsatte, med undantag av de som dömts skyldiga för kriget.

Finland pressades av Sovjetunionen att ingå en militärpakt under våren år 1948. Ett avtal om försvarssamarbete med Sovjetunionen hade skisserats redan kort efter vapenstilleståndet år 1944, men förhandlingarna hade återupptagits från sovjetiskt håll först år 1948. Förhandlingarna var svåra och Finland befarade att man tvingas till ett avtal med samma utformning, som med de stater som  Sovjetunionen ockuperat i Östeuropa, t.ex. Tjeckoslovakien. Fördraget om vänskap, samverkan och ömsesidigt bistånd (VSB-avtalet) blev dock mer begränsat.  Genom fördraget kunde Finland bygga upp det politiska förtroendet man behövde i Sovjet för att gradvis kunna utöka manöverutrymmet och utveckla en egen utrikespolitik. VSB-avtalet skiljde sig från de avtal Sovjetunionen hade ingått med de östeuropeiska staterna genom att det endast gällde Finlands territorium och att det krävdes en skild överenskommelse ifall sovjetiskt bistånd var nödvändigt. Därmed kunde finskt territorium inte användas för angrepp mot Sovjetunionen. VSB-avtalet kom att genomsyra den finska utrikespolitiken fram till Sovjetunionens fall.

Kommunisterna förlorade röster i riksdagsvalet under sommaren. President J. K. Paasikivi ändrade på riktningen i politiken genom att tillsätta en socialdemokratisk minoritetsregering och därigenom fälla kommunisterna från regeringspositionen.

Nästa vändning skedde år 1955 när Finland anslöt sig till Nordiska rådet och blev medlem i Förenta nationerna. Samma år återlämnade Sovjetunionen Porkala till Finland i utbyte mot en förlängning av VSB-avtalet. Därefter kom VSB-avtalet att förnyas åren 1970 och 1983. Finland började eftersträva neutralitet och blev en associerad medlem av Europeiska frihandelssammanslutningen (Efta) år 1961.

Under de osäkra tiderna efter ockupationen av Tjeckoslovakien år 1968 erbjöd sig Finland att agera värd för en konferens för säkerhet och samarbete i Europa. Den Europeiska säkerhetskonferensens toppmöte i Helsingfors år 1975 befäste Finlands position som en neutral stat. Finland ingick ett frihandelsavtal med EEC år 1973 vilket säkerställde Finlands kommersiella intressen i Västeuropa efter att Efta splittrades.

När det kalla kriget närmade sig sitt slut och Tyskland återförenades och Sovjetunionen upplöstes, hade Finland etablerat sig själv som ett framgångsrikt demokratiskt land med västerländska värderingar. Militärpakten med Sovjetunionen sades upp och Finland blev en del av Europeiska unionen år 1995 och tog i bruk euron år 2002.

Militärt är Finland alliansfritt och inte en medlem av NATO. Finland deltar i militärövningar med Sverige, de övriga nordiska länderna, EU och USA samt övningar som organiseras av NATO.