Kontinuiteten är det mest kännetecknande för den finländska demokratin i en internationell jämförelse. Det moderna parlamentariska systemet går tillbaka till år 1863 då ståndsriksdagen i Finland åter började sammankallas regelbundet. Den demokratiska lagstiftningsprocessen och partisystemet utvecklades, även om den ryske kejsaren i slutänden enväldigt innehade den beslutande makten.

År 1907 ersattes den gamla ståndslantdagen med en enkammarlantdag med 200 ledamöter, där ledamöterna valdes i allmänna val. Med det första valet valdes 19 kvinnor in till lantdagen. Sedan dess har lantdagen, kallad riksdagen sedan 1919, nästan oförändrad fungerat som grunden för demokratin i Finland.

Lantdagen i Finland börjar samlas år 1863

År 1362 fick de som bodde i de östliga landskapen i Sverige, det vill säga Finland, rätt att deltaga i konungavalet i Sverige. Från Finland sändes en lagman, präster och tolv män för att representera Finland vid Mora stenar. Från och med detta tog finländarna del av den svenska riksdagen fram tills att de östliga landskapen erövrades av den ryske kejsaren Alexander I år 1809 och Finland blev ett autonomt storfurstendöme i det ryska imperiet.

Borgå lantdag, som ännu var en ståndslantdag, samlades år 1809, men efter det sammankallades lantdagen inte på över femtio år. Finland åtnjöt en långtgående autonomi och styrdes av kejsarens beslut som bereddes av förvaltningen i Finland utan att lantdagen hade någon roll.

År 1863 sammankallade Alexander II, Kejsare över Ryssland och Storfurste av Finland, den lagstiftande församlingen i Finland till lantdag. Finland var i behov av flera omfattande reformer som krävde större lagstadgade skattereserver vilket krävde lantdagens godkännande.

Kejsaren öppnade lantdagen den 18 september 1863 på det kejserliga palatset i Helsingfors, som senare blev presidentens slott. De fyra stånden som representerades var adeln, prästerskapet, borgarna och bönderna. Varje stånd samlades separat på Riddarhuset, som hade blivit färdigt ett år tidigare.

De lagförberedande kommittéerna hade representanter från alla stånd och eftersom svenska var det officiella arbetsspråket var man tvungen att ofta anlita tolkar. Endast några enstaka representanter kunde både svenska och finska. Den viktigaste reformen var lagen gällande kommunalt självstyre som trädde i kraft år 1865. Denna reform delade på kyrkan och den sekulära administrationen och skapade därmed grunden för den nutida demokratin på kommunal nivå.

Lantdagen sammankallades för några månader i taget för att bereda lagförslag var tredje till sjätte år efter kejsarens inbjudan. Det parlamentariska förfarandet med talmän och kommittéer utvecklades under denna tid och fortsatte på ungefär samma sätt i enkammarparlamentet.

Lantdagsreformen 1907

På grund av det rysk-japanska kriget och interna påtryckningar gick kejsaren med på reformer som även berörde Finland. År 1905 bildade de liberale professorn Leo Mechelin den första politiskt utnämnda senaten i Finland, som förberedde många radikala reformer.

Ständerna godkände och kejsaren stadfäste den nya lantdagsordningen år 1906. Ståndslantdagen ersattes av en lantdag som valdes genom allmänna och lika val. Valen skulle tillämpa d’Hondts proportionerliga metod, tillämpad per valdistrikt, så att alla mandat i lantdagen på ett ungefär skulle fördelas enligt hur många röster respektive parti fick. Samma metod tillämpas fortfarande i Finland både i riksdags- och kommunalval.

Alla som fyllt 24 år var röstberättigade, även kvinnor. Detta gjorde storfurstendömet Finland till det första stället i Europa där kvinnor fick lika rösträtt. Den första enkammarlantdagen såg 19 kvinnor från olika partier som ledamöter.

De politiska partierna växer fram

De politiska organisationerna började som språkpartier. De så kallade fennomanerna var de första som organiserade sig och propagerade för finska språkrättigheter. Detta blev grunden till det finska partiet. Ett arv från den tiden då Finland var Sveriges östra rikshalva var att administrationens och utbildningens språk var svenska, torts att endast 15 procent av befolkningen i Finland var svensk. Den svekomanska rörelsen uppstod som ett svar på den fennomanska rörelsen för att igen skydda den svenskspråkiga befolkningens rättigheter. Den svekomanska rörelsen kom senare att bilda det svenska partiet.

Den liberala och konstitutionella falangen av det finska partiet bröt sig loss under tidigt 1900-tal och bildade det ungfinska partiet. Konstitutionalismen innefattade mera resolut motstånd mot förryskningsåtgärderna och underströk lagarnas okränkbarhet. Det finska partiet trodde däremot på en mera pragmatisk förhandlingsstrategi för att säkra finskans ställning. Senare kom en grupp vid namnet Agrarförbundet att splittra sig från det ungfinska partiet för att föra den agrara befolkningens talan.

Arbetarrörelsen utvecklades till det socialdemokratiska partiet (SDP) år 1899. Socialdemokraterna blev det största partiet i enkammarlantdagen där de tog 80 av 200 mandat i valet år 1907. SDP splittrades år 1918 då Finlands kommunistiska parti grundades i Moskva efter det misslyckade revolutionsförsöket. Finlands kommunistiska parti var förbjudet i Finland från 1920–1940-talet, men tilläts verka igen efter andra världskriget och kom att bli en betydande politisk faktor fram till 1980-talet.

År 1918 bildade det finska och ungfinska partiet både Nationella Samlingspartiet (Kokoomus) och Framstegspartiet. Samlingspartiet existerar än idag, medan Framstegspartiet efter många namnbyten helt försvunnit från den finländska politiken.

Det finländska partisystemet är väldigt stabilt. Trots att partierna periodvis splittrats i olika fraktioner, så är egentligen de enda nya partierna Gröna förbundet som grundades på 1980-talet och Sannfinländarna som grundades på 1990-talet.