Den femte olympiadens spel i Stockholm blev en stor succé för Finland. Det finska OS-laget, som bestod av 164 idrottare, vann nio guld-, åtta silver- och nio bronsmedaljer; 26 medaljer inalles. Det fantastiska resultatet berodde långt på friidrott och brottning. Friidrottarna tog hem 13 medaljer och brottarna sju.
Den finske långdistanslöparen Hannes Kolehmainen vann tre guldmedaljer och en silvermedalj. Kolehmainens seger över den franske Jean Bouin 5000 meter löpning var en av de tävlingar som vann störst uppmärksamhet under OS i Stockholm. Det nya världsrekordet sattes av Kolehmainen med en tid på 14:36.6 i det sista loppet.
De finländska framgångarna ådrog sig stor uppmärksamhet i Europa och Nordamerika. De moderna olympiska spelen, som hade ordnats sedan år 1896, hade redan blivit stora internationella evenemang år 1912. 28 länder och 2400 tävlanden deltog i spelen. Utöver de svenska tidningarna så rapporterade 444 utländska reportrar från tilldragelsen genom ett presscentrum och goda telegrafförbindelser.
Storbritannien och de östra delarna av Förenta staterna sände de största journalistgrupperna. För Finlands del befann sig sexton reportrar, varav en var kvinna, i Stockholm. Tack vare telegrafförbindelserna kunde man snabbt får fram resultaten från tävlingarna till Finland. Stora folksamlingar samlades utanför tidningsredaktionerna för att få reda på resultaten genast när de kom fram. En del av händelserna filmades även in och i Helsingfors kunde man få en blick av de olympiska spelen medan de fortfarande pågick i Stockholm.
Finland – en stark idrottsnation
Finlands utmärkta prestationer i de olympiska spelen gav Finland internationell synlighet, någonting som även förstärktes genom att idrotten fungerade som en slags maktbalans nationerna emellan före det första världskriget. Under sommar-OS 1908 i London år 1908 var det kampen mellan Storbritannien och Förenta staterna som fick största synlighet i media. Under OS i Stockholm blev kampen mellan nationerna ytterligare understruket. Sverige hade noggrant förberett sig inför OS och placerade sig på andra plats i medaljfördelningen efter USA. Finland blev fjärde efter Storbritannien.
Ledarna för staterna och pressen jämförde nationernas livsduglighet baserat på deras respektive framgångar i OS. Förenta staterna och Sverige, som toppade medaljlistorna, framstod som starka nationer. Jämförelsevis så presterade Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Ryssland dåligt då man räknade medaljer i relation till befolkningsmängden. Alla dessa fyra ökade sina insatser inom idrott, så att de skulle kunna garantera större framgångar i OS i Berlin 1916.
Medaljfördelningen gav en mycket positiv bild av Finland. Den internationella pressen tolkade det hela som att Finland tack vare sin agrara befolkning lyckats undvika de nackdelar som urbanisering och industrialisering förde med sig. Den finländska tolkningen var att medaljerna bevisade att Finland tillhörde den civiliserade världen, till skillnad från Ryssland som endast lyckats kamma hem fem medaljer.
Finlands deltagande möjliggjordes av Coubertins sportgeografi
Finland fick delta i OS tack vare ett privilegium utfärdat av den internationella olympiska kommittén (IOK) hade tilldelat fem stycken icke-oberoende idrottande nationer. Kriterierna för att räknas som en av dessa nationer var idrottskultur på hög nivå, skild administration och lagstiftning samt att nationen tillhörde en stat. Presidenten för IOK Pierre de Coubertin propagerade för denna specialbehandling. Utöver Finland fick även fick även Australasien (Australien och Nya Zeeland), Böhmen, Sydafrika och Kanada möjlighet att delta. Polen och Katalonien fick till exempel inte lov att delta. Olympiska spelen gav Finland en chans att betona sin särställning inom det ryska riket. Finland deltog som ett lag, skilt från Ryssland, under OS i London 1908 och vann fem medaljer. Brottaren Verner Weckman blev Finlands första olympiska guldmedaljör.
Då de olympiska spelen i Stockholm närmade sig insåg både finländarna och ryssarna hur stor betydelse spelen hade gällande internationell synlighet. Ryssland hade vid den här tidpunkten stärkt greppet om Finland och försökte förhindra att Storfurstendömet deltog som en egen nation. Sverige och IOK gav inte efter för Rysslands krav. Även Österrike-Ungern försökte förhindra att Böhmen skulle delta. Både Finland och Böhmen fick lov att delta, men inte under egen flagga. Kompromissen mellan Sverige, Ryssland och IOK skonade finländarna från diskussionen om vilken flagga Finland borde använda. Storfurstendömet Finland hade ingen officiell flagga. För att hedra en finländsk medaljör hissade man både den ryska trikoloren och en blåvit fana efter tävlingen. Priserna delades ut under den sista dagen av de olympiska spelen av kung Gustaf V. Detta skedde utan flagghissningsceremoni.
En avsiktlig provokation under öppningsceremonin
Under öppningsceremonin för de olympiska spelen i Stockholm anlände det finländska laget bakom Gymnastikföreningen för Fruntimmer i Helsingfors blåvita fana, någonting som var en avsiktlig provokation av laget. Flaggan avlägsnades på begäran av R. F. von Willebrand, som var den finländska medlemmen i IOK, eftersom bruket av flaggan klart bröt mot överenskommelsen gällande öppningsceremonin. När finländarna lämnade stadion hade de inte längre någon flagga. Deltagarna i tävlingarna hade var och en sytt storfurstendömet Finlands lejonvapen på sina tävlingsdräkter efter instruktioner från Finlands Olympiska Kommitté. Kommittén finansierade resan till de olympiska spelen genom donationer från företag och privatpersoner, då den högste representanten för det ryska riket i Finland, generalguvernör Seyn, inte hade tillåtit ett lotteri för att samla in pengar för det olympiska laget.
Den internationella uppmärksamheten som Finland fick under de olympiska spelen irriterade ledarskapet i det ryska imperiet. Ryssland och Österrike-Ungern lyckades dra in både Finlands och Böhmens särställning inom den olympiska rörelsen i juni år 1914. Ryssland erbjöd de finländska idrottarna att delta i det ryska laget för OS i Berlin, men finländarna var motvilliga. IOK:s beslut sågs i Finland som ytterligare förryskningsåtgärder. OS i Berlin ställdes in på grund av det första världskriget och de finländska idrottarna fick aldrig en möjlighet att välja ifall de hade velat ta del av OS i det ryska laget. Under sommar-OS 1920 i Antwerpen deltog Finland som en självständig stat.
En självständighetsimpuls?
Nutiden anser att det största symboliska värdet utav alla segrar under OS i Stockholm är segern i 5000 meter löpning. Uusi Suometar skrev att ”Hannens Kolehmainens ena meter gör Finland mer vida känt runtom i världen än några omfattande långtidsprojekt.”
Idrottsteoretikern Lauri Pihkala hävdade ännu på 1950-talet att den stora olympiska framgången gav en avgörande knuff åt den finländska självständighetsrörelsen. Enligt Pihkala förstärkte Kolehmainens seger den finländska självständigheten mer än ett enda skönlitterärt verk.
Stockholm blev ett fantastiskt kapitel i berättelsen om Finlands självständighet. Mellan världskrigen skapades frasen att man ”sprang in Finland på världskartan” i Stockholm år 1912. Historian fulländades under hösten 1939, precis innan vinterkriget. Sportreportern Martti Jukola meddelade i oktobernumret av Suomen Urheilulehti att Hannes Kolehmainen sprang in Finland på världskartan. Efter att vinterkriget hade brutit ut publicerade Helsingin Sanomat en teckning av Arvo Tigerstedt där Kolehmainen springer över jordgloben. Samma motiv användes på nytt för affischerna för OS i Helsingfors där jordgloben är vid Paavo Nurmis fötter.
Under Finlands första år av självständighet var flagghändelsen vid invigningen det som finländarna kom ihåg bäst från OS i Stockholm. Berättelserna från OS 1912 bytte ofta ut den blåvita fanan mot den finländska blåvita korsflaggan, någonting som inte existerade som en officiell symbol år 1912. Denna tolkning blev dock populär under det andra världskriget då den finländska propagandan listade upp exempel på ryskt förtryck vid olika tidpunkter.