År 1917 var Finland ett måttligt välmående jordbruksland som beboddes av läskunniga lutheraner, där hälften av befolkningen var under 25 år gammal

När Finland föddes var Finland bokstavligen en ung nation. År 1917 var 35 procent av finländarna under 15 år gamla och hälften av befolkningen var under 25. När Finland blev självständigt var det ett agrart land där urbaniseringen hade accelererat sedan slutet av 1800-talet. Finland var, förutom Norge, det mest lutheranska landet i Europa där 98 procent av befolkning tillhörde kyrkan.

År 1917 hade Finland 3,1 miljoner invånare. Utgående från folkräkningen år 1910 pratade 88,1 procent av befolkningen finska, 11,6 procent svenska, 0,25 procent ryska, 0,06 procent tyska och 0,07 procent övriga språk som sitt modersmål.

Befolkningen i Finland hade tredubblats under den ryska tiden som varade från 1809 till 1917. Befolkningen ökade på grund av höga födelsetal trots att det skedde en stor utvandring under de sista autonoma åren. Mellan 1870 och 1914 emigrerade cirka 300 000 finländare till Förenta staterna. Av dessa återvände ungefär en fjärdedel till fäderneslandet.

Stora åldersgrupper avlöser varandra

Mellan åren 1860 och 1910 ökade befolkningen i Finland med 68,5 procent. Mängden barn som föddes åren 1898–1917 var ovanligt hög. Mellan dessa år föddes det i medeltal 88 450 barn per år. Den totala fertiliteten per kvinna minskade dock under tidigt 1900-tal och låg på 3,7 barn per kvinna när Finland blev självständigt.

År 1917 föddes det 81 046 barn i Finland. Av dessa dog nästan 12 procent under sitt första levnadsår. Statistiskt sett kunde ett nyfött barn se fram emot 43 levnadsår om det var en pojke och 49 år om det var en flicka. Barndödligheten förblev stor fram till det femte levnadsåret. Den förväntade livslängden för en pojke som hade överlevt till sin femte födelsedag var 57 år och för en flicka 60 år. Av pojkarna dog 5 400 i förtid i det andra världskriget.

Urbaniseringen tog fart

År 1910 bodde 84,2 procent av finländarna på landsbygden och 15,8 procent i städer. Urbaniseringen tog fart under sista åren av ryskt styre. Den huvudsakliga slutdestinationen för den inhemska migrationen var Helsingfors, där befolkningen fördubblades mellan åren 1900 och 1917. Migrationen förändrade språksituationen i huvudstaden, då den finskspråkiga befolkningen överskred den svenska befolkningen år 1900. När Finland blev självständigt var Helsingfors befolkningsmängd 187 000.

Bland de tio största städerna fanns Åbo (56 000), Tammerfors (46 400), Viborg (29 700), Vasa (24 800), Uleåborg (21 940), Kuopio (18 106), Björneborg (17 608), Kotka (11 794) och Lahtis (6 588). Före år 1917 bodde cirka 17 000 finländare i imperiets huvudstad S:t Petersburg. Antalet finländare som bodde i S:t Petersburg nådde sin topp under 1880-talet när cirka 24 000 finländare bodde där.

Den agrara befolkningen bestod av jordägare, personer som arrenderade hela gårdar, personer som arrenderade delar av gårdar och torpare. Därtill fanns det, främst i östra Finland, kringresande folk som bodde i andra personers hem. År 1912 fanns det 151 500 arrenderade gårdar i Finland. Av dessa arrenderade 1 500 hela gårdar, 55 000 arrenderade delar av gårdar och 95 000 var torpare. Antalet självständiga gårdar var 110 000. En tredjedel av finländarna tjänade sitt leverne från betalt gårdsarbete.

Finländarna var läskunniga lutheraner med en låg utbildningsnivå

År 1917 kunde nästan alla finländare läsa. 51,8 procent av befolkningen kunde både läsa och skriva. 42,8 procent kunde endast läsa och 21 560 personer (0,9 procent) kunde inte läsa överhuvudtaget.

År 1917 klarade under två procent av befolkningen av studentexamen, som banade väg för universitetsstudier. Av dessa var 60 procent gossar. Folkets bildningsnivå var överlag låg. Endast 4,5 procent av befolkningen hade någon sorts utbildning efter folkskolan.

Då det gällde religion, var Finland ett väldigt homogent land år 1917. Hela 98,1 procent av befolkningen tillhörde den evangelisk-lutherska kyrkan, 1,7 procent var ortodoxa och 0,2 procent tillhörde andra kristna kyrkor. Det fanns även judar och muslimska tatarer i Finland, men de saknade medborgerliga rättigheter på grund av sin tro.

Judarna fick fulla medborgerliga rättigheter genom senatens beslut den 22 december 1917 och beslutet trädde i kraft den 12 januari 1918. Vid den tidpunkten fanns det ungefär 1000 judar i Finland. Finlands islam-församling grundades år 1925, två år efter att religionsfrihetslagen trätt i kraft år 1923.

Jordbrukslandet som en del av den globala ekonomin

Finland var ett jordbruksland vid självständigheten år 1917. Jord- och skogsbruket gav levebröd för 66,3 procent av befolkningen medan 12,2 procent jobbade inom industrin. Trafik och transport försörjde 2,8 procent och handeln försörjde 2,2 procent av hushållen. Sex procent utförde tillfälligt arbete och 1,3 procent var tjänstemän, poliser och präster. 0,7 procent jobbade inom utbildningssektorn och 0,4 inom sjukvården. Därtill tillhörde 7,9 procent diverse grupper.

Storfurstendömet Finlands bruttonationalprodukt växte ganska långsamt fram till slutet av 1880-talet; endast litet på två procent årligen. På grund av befolkningstillväxten var tillväxten per capita endast litet på en procent. Efter detta ökade tillväxten aningen till tre procent årligen och litet under två procent per capita.

Under det första världskriget sjönk Finlands BNP med en tredjedel. Efter kollapsen ökade BNP markant mellan åren 1919 och 1928. Under recessionen i början av 1930-talet sjönk BNP, men den ekonomiska depressionen var inte lika allvarlig som i Västeuropa eller USA.

Finlands BNP per capita var i början av 1900-talet cirka 75 procent av Sveriges BNP. Det självständiga Finlands BNP per capita var endast hälften av Sveriges. Under mellankrigstiden var den ekonomiska tillväxten ungefär lika stor i både Finland och Sverige. Under sent 1930-tal var Finlands BNP två tredjedelar av Sveriges. Båda ländernas ekonomiska tillväxt var snabbare än medeltalet i Västeuropa, vilket gjorde Sverige till ett av det mest välmående länderna i Västeuropa. Finland lyckades ta sig till 80 procent av medeltalet för regionen.

Under det första världskriget påverkades Finlands ekonomi av inflation, någonting som var ett nytt fenomen i Finland, men även globalt. Folket hade vant sig vid stabila priser och många hade börjat spara pengar. Priserna i Finland ökade tiofalt på fyra år och pengarnas värde minskade. Den finska marken förlorade 90 procent av sitt värde under det första världskriget. Folkets inbesparningar försämrades och realvärdet på lån kollapsade. År 1918 låg inflationen på 238 procent, vilket är det överlägset högsta i Finlands historia. Finland lyckades dock undvika hyperinflationen som fördärvade de västeuropeiska ekonomierna under tidigt 1920-tal.

Västeuropa en viktigare handelspartner än Ryssland

Det första världskrigets efterdyningar förändrade den finska handeln från grunden. Det var ett specialförhållande att Storfurstendömet Finland hade en egen tullgräns med Ryssland. Före första världskriget var Ryssland inte längre Finlands viktigaste handelspartner.

De huvudsakliga länderna man exporterade produkter till var Storbritannien (29,5%), Ryssland (27,4%), Tyskland (12%) och Frankrike (8,5%). Exporten bestod främst av produkter från skogsindustrin (73,5%). De huvudsakliga länderna man importerade från var Tyskland (41,6%), Ryssland (28,7%), Storbritannien (11,9%), Danmark (5,4%) och Sverige (5,1%). Storbritannien hade ersatt Ryssland som viktigaste exportland i början av 1900-talet. Samtidigt klev Tyskland förbi Ryssland som viktigaste importland. Särskilt spannmål importerades i stora kvantiteter från Tyskland.

Den vanliga handeln avstannade när världskriget bröt ut. Under krigsåren blev Ryssland Finlands viktigaste handelspartner. Den ryska krigsekonomien skapade efterfrågan och hämtade pengar till Finland., vilket accelererade inflationen när efterfrågan sjönk. Däremot blev Ryssland den enda som skickade spannmål till Finland. Bolsjevikernas revolution i oktober 1917 påverkade kraftigt Rysslands roll för den finska ekonomien.

Finländarna reste med båt och tåg

Frånochmed 1860-talet förbättrades väg- och järnvägsnätet i Finland. År 1917 fanns det 4 137 kilometer järnväg i landet. Huvudjärnvägarna till Uleåborg via Tammerfors och Österbotten hade byggts 1862–1884, till Åbo 1903, till S:t Petersburg via Viborg 1870 och till Kajana via Savolax 1889–1904. Från Uleåborg hade järnvägen förlängts till Rovaniemi år 1909. Förbindelsen till Joensuu gick via Viborg.

Båtar transporterade stora massor av människor och varor på insjöarna Päijänne och Saimen. Den lokala båttrafiken var även livlig vid östersjökusten.

År 1917 fanns det 22 000 kilometer väg i Finland. Vägarna plogades inte under vintern på grund av låg trafik. Det fanns litet på tusen bilar i landet år 1917. Transport över land förlitade sig på hästar och det fanns 400 000 hästar i Finland. Antalet cyklar ökade kraftigt under tidigt 1900-tal tack vare att priserna sjönk på grund av industriell framställning. Det fanns uppskattningsvis 200 000 cyklar i landet i början av 1920-talet.

Den största dagstidningen var socialistisk

Massmedia i Finland år 1917 bestod av dagstidningar och tidskrifter. Det fanns ett överflöd av bägge sorterna på både svenska och finska. De största tidningarna var Työmies, Hufvudstadsbladet, Helsingin Sanomat, och Uusi suometar. Alla dessa utgavs i Helsingfors.

Den socialdemokratiska Työmies var landets största tidning. Upplagan växte särskilt under år 1917. Även alla andra dagstidningar fick flera prenumeranter under det första världskriget. Finländarna var intresserade av krigsnyheter.

Bland tidskrifterna hade de satiriska tidningarna, som kommenterade olika frågor och fenomen, en stark position. Alla dagstidningar och tidskrifter påverkades av att nästan all censur försvann efter marsrevolutionen. Efter revolutionen rådde en aldrig tidigare skådad uttrycksfrihet.