Kategori: Politik

Marsrevolutionen i Ryssland tvingade kejsaren att abdikera

Publicerad i by jenniheinonen

Kejsaren av Ryssland och storfursten av Finland Nikolaj II abdikerade den 15 mars 1917. Hans bror storfurste Michail vägrade ta emot kronan. En kommitté utsedd av Duman började styra Ryssland. Folket började kalla kommittén för den provisoriska regeringen.

Den nya regeringen leddes av furste Georgij Lvov. Maktskiftet befriade även det politiska livet i Finland i och med att Lvovs regerings marsmanifest upphävde alla förordningar som begränsade Finlands autonomi. Socialdemokraten Oskari Tokoi bildade en flerpartiregering och parlamentets verksamhet påbörjades igen.

Stora förluster för Ryssland i världskriget och livsmedelsbrist ledde till marsrevolutionen. Ryssland hade förlorat närmare en miljon man i kriget i mars 1917. Därutöver var över två miljoner man skadade och närmare tre miljoner man saknades. Arméns stöd för kejsaren vacklade. Flera personer vid det kejserliga hovet, i Duman och i generalstaben började öppet uttala sig om att reformer är nödvändiga. Brist på mat och konsumtionsvaror ledde till missnöje bland befolkningen, vilket ledd till strejker och demonstrationer.

Kejsaren blir medborgare Romanov

Kejsaren störtades på grund av ett uppror som ägt rum en vecka innan han abdikerade. Kejsaren försökte använda sig av armén för att kväsa demonstrationerna, men den ena bataljonen efter den andra avhoppade till revolutionärerna. Nikolaj II befallde också att Dumans sessioner skulle upphöra. Största delen av Duman motsatte sig detta och började leda revolutionen och i S:t Petersburg började folket bilda arbetar- och militärråd vilka utgjordes av den mer radikala flanken under revolutionen.

Dumaledamöterna A. I. Gutjkov och V. V. Shulgin, storfurste Nikolaj Nikolajevitj samt befälhavare i den ryska armén, som hade lidit stora förluster, övertalade Nikolaj II att abdikera den 15 mars.

Nikolaj II gav kronan till sin bror, storfurste Michail Alexandrovitj, som vägrade ta emot kronan. Med detta var Romanovs tid som härskare av Ryssland över. Den ryske kejsaren blev en vanlig medborgare.

Den tillfälliga kommittén som tillsattes av den fjärde Duman i det ryska imperiet, som upplöstes av Nikolaj II, tog över kejsarens maktbefogenheter. En provisorisk regering började styra Ryssland. Regeringens konstitutionella legitimitet var tvivelaktig, men utländska makter började snabbt se regeringen som legitim. Statsministern fungerade som statsöverhuvud. Ryssland förvandlades till ett parlamentariskt land, trots att landet fortfarande officiellt var en monarki där kejsarens makt innehades av statsministern. Rysslands statsskick och struktur skulle avgöras av det ryska konstituerande mötet, som skulle väljas senare.

Maktskiftet skedde den 16 mars i Finland

Dagen efter att kejsaren abdikerat, den 16 mars 1917, gav den ryska östersjöflottans befälhavare Adrian Nepenin order om att generalguvernören i Finland, F. A. Seyn, och vice ordförande för ekonomiedepartementet Michail Borovitinov skulle gripas. De anhölls och transporterades till S:t Petersburg med tåg.

Maktskiftet skapade oro i många delar av Ryssland. Den provisoriska regeringen vädjade till ledarna för partierna i Finland att upprätthålla ordningen. Genom politiska eftergifter försökte regeringen upprätthålla goda relationer efter revolutionen i och med att kriget mot Tyskland fortfarande pågick.

På regeringens begäran vädjade även amiral Nepenin till de finländska partiledarna att upprätthålla ordningen. Hans vädjan publicerades i flera finska dagstidningar som exempelvis Uusi Suometar den 16 mars och Työmies den 18 mars. Arbetarrörelsen reagerade snabbt på Nepenins vädjan. Deras uttalanden om att upprätthålla ordningen fick särskilt stor spridning genom Työmies.

Marsmanifestet återställde autonomin

Från en finsk synpunkt var den provisoriska regeringens första viktiga beslut, deklarationen den 20 mars 1917, det så kallade marsmanifestet. Manifestet upphävde största delen av alla begränsningar av Finlands autonomi, vilket avslutade den andra förryskningsperioden.

Före deklarationen skedde det många förhandlingar. Den 18 mars reste en delegation bestående av representanter för alla lantdagsgrupper i Finland till S:t Petersburg. Manifestets utkast baserades på icke-socialisternas syn på att avsluta förryskningen. Vid den här tidpunkten var Socialdemokraterna villigare att erkänna den provisoriska regeringens makt över ärenden gällande Finland. Socialisterna hoppades på att i utbyte få sociala reformer till stånd. Vid det här stadiet erkände finländarna den provisoriska regeringen som ”innehavare av full statlig makt”.

Den nye generalguvernören förstod Finlands ställning

Den 19 mars utnämnde den provisoriska regering Michail Stachovitj, representant i Dumans överhus, till Finlands nye generalguvernör. Han tillhörde Oktoberunionen som var ett moderat högerparti. Stachovitj hade försvarat Finlands rättigheter i Duman. Hans adjutant blev professorn och friherren Sergej Korff som länge hade bott i Finland. Den 26 mars utnämnde den provisoriska regeringen Finlands senat, ledd av Oskari Tokoi.

Efter senatens beslut hissades den inofficiella rödgula finska lejonflaggan på flaggstängerna på Senatshuset och Helsingfors stadshus den 21 mars. Samtidigt upphävde senaten förordningen från den 6 april 1914 gällande bruket av flaggan och dekorativ belysning på kejserliga högtider. Senaten fattade även beslut om att porträtt av Nikolaj II på väggar vid statliga myndigheter och skolor skulle tas ned.

Marsrevolutionen avslutade även post- och presscensuren. Artiklar och bilder i tidningarna pryddes inte längre av bokstäverna S.H. (”Godkänd av censuren”).

Folkrörelserna en grogrund för samhällsaktivism och självförbättring

Publicerad i by jenniheinonen

Folkrörelsernas frammarsch under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal sammanfaller med den snabba förändringen i det finländska samhället. Invånarna i Finland blev sakta men säkert medvetna om sin nationalitet och medborgarskap.

Med en folkrörelse menar man en rörelse som spontant skapas av folket, utan styrning eller övervakning av myndigheter eller kyrkan. Folkrörelserna spelade en kritisk roll i uppkomsten av aktivt medborgarskap under de sista årtiondena av ryskt styre. Under tidigt 1900-tal fanns det folkrörelser för alla delar av livet, från religion till kooperativ verksamhet. Bland de viktigaste folkrörelserna kan man räkna väckelserörelserna, kvinno-, ungdoms-, nykterhets- och idrottsföreningar samt kooperativa föreningar och arbetarrörelsen.

Alla folkrörelser hade ett centralt gemensamt tema – nykterhet. Den finska rörelsen, som växte fram ur 1800-talets intelligentias strävanden, bidrog till folkrörelsernas framgång och formade föreningarnas ideologier. De svenska språkrörelserna, som skapades som en motvikt gentemot de finska folkrörelserna, stärkte minoritetsspråkets identitet.

Under de tidiga skedena av folkrörelserna var rörelsernas verksamhet väldigt långt fastställd av den så kallade intelligentian. Det vanliga folket var emellertid inte endast passiva mottagare i rörelserna, utan de tog aktivt del av den lokala verksamheten från första början. Det fanns motsättningar både inom och mellan olika folkrörelser, vilket kom att påverka samhället både på lokal och riksomfattande nivå.

De första tecknen på ett samhälle i förändring kunde ses redan under 1700-talet genom de religiösa väckelserörelserna. Dessa rörelser framhävde både individualitet och samhällelighet på ett nytt sätt. Då de sekulära folkrörelserna uppstod på 1860-talet, inträffade det under samma period då större samhälleliga förändringar, nationellt enande och övergången till en marknadsekonomi skedde. Det blev gradvis lättare att grunda föreningar under Alexander II styre och det var även ganska enkelt att grunda nya föreningar från och med tidigt 1880-tal till slutet av 1890-talet. Mot slutet av 1890-talet blev det igen svårare att grunda föreningar, då förryskningsåtgärderna tog vid.

En internationell bakgrund till de nationella rörelserna

Folkrörelserna utvecklades i nära växelverkan med de internationella ideologiska strömningarna. De äldsta folkrörelserna, det vill säga väckelserörelserna, hade sina internationella motsvarigheter i rörelser som uppkom i England och Tyskland där man betonade personlig tro. Ny religiös litteratur och nya andliga sånger nådde snabbt Finland.

Huruvida internationella faktorer var betydande för olika rörelser varierade stort beroende på folkrörelsen. Gymnastik- och idrottsföreningarna skapades uteslutande på influenser utomlands ifrån och kom senare att få en nationell tolkning och betydelse. Arbetarrörelsen betonade att arbetarnas ställning var likadan i alla länder och därför ville arbetarrörelsen bli sedd som en internationell folkrörelse. Ungdomsföreningsrörelsen kan ses som en nationell företeelse på grund av att den uppkom på landsbygden, men rörelsen drog nytta av moderniseringen och den ökande bildningsnivån å ena sidan och å andra sidan av importerade kulturfenomen som till exempel idrott.

Det att folkrörelserna växte fram handlade inte enbart om nationsbygge, utan även att man snabbt kunde tillämpa och tolka internationella strömningar. De nordiska länderna fungerar som ett exempel och en referenspunkt, där civilsamhället växte kraftigt under 1800-talet. Det fann även flera stora folkrörelser i Tyskland. En av dessa rörelser var gymnastikrörelsen som uppkom i Tyskland i början av 1800-talet. Gymnasterna i Tyskland grundade Deutsche Turnerbund år 1848. År 1862 grundade körsångarna Deutsche Sängerbund och i samma tider grundades skarpskytterörelsen. Dessa internationella influenser skulle aldrig ha haft någon varaktig påverkan på det finländska samhället ifall de inte hade bidragit till att den finländska nationen växte fram.

Folkrörelser och nationalrörelsen

Underliggande folkrörelserna låg nationalrörelsen. Den nationella väckelsen skedde senare i Finland än i Västeuropa, men tidigare än i största delen av Östeuropa. Gällande klasstruktur liknade Finland de skandinaviska länderna mera än vad Finland liknade Ryssland. Tack vare att bönderna var självägande, så hade överklassen inte fullständig kontroll över jordegendomarna. Detta resulterade i att överklassen inte hade lika mycket makt och befogenheter som exempelvis i Ryssland eller största delarna av Österrike-Ungern. Samtidigt var Finland en mycket starkare politisk helhet än vad till exempel de baltiska länderna var även före Alexander II återinförde regelbundna lantdagar.

På grund av att den finskspråkiga agrara befolkningen utgjorde 75–80 procent av befolkningen i Finland, var det ett smart drag av överklassen att anamma eller i alla fall acceptera majoritetsbefolkningens språk och kultur. Genom att stärka den finska språkkulturen, så stärkte man även Finlands position som separatist inom det ryska riket. Genom att försvaga den svenska språkkulturen fjärmade man Finland från Sverige, någonting som definitivt var i Rysslands intresse.

Genom att den finska nationalitetsrörelsen bredde ut sig under sent 1800-tal började rörelsen mer och mer förlita sig på stöd från prästerskapet och bönderna. Samtidigt blev det alltmer det vanliga folket, istället för intelligentian, som bestämde vad det menas med finskhet. Särskilt ungdomsföreningsrörelsen, och idrottsrörelsen i någon grad, byggde på lokala tolkningar av vad finskhet innebär. Dessa lokala tolkningar byggde på den grund som eliten hade skapat. Arbetarrörelsen fastslog också vad det innebär att vara finsk, men här måste man finna en balans mellan det nationella och det internationella.

Fennomaner och svekomaner

Eliten inom den finska nationalitetsrörelsen fann nya mål mot slutet av 1800-talet. Det huvudsakliga målet för den nya finskspråkiga delen av eliten, de så kallade fennomanerna, var att stärka det finska språkets och den finska kulturens ställning. Det finska språket var fortfarande i utvecklingsstadiet och behövde en ny vokabulär för alla delar i livet. Inom ekonomin var målet att skapa finskt kapital och finska företag för att komplettera och ersätta svenskt kapital och svenska företag.

Svenskhetsrörelsen uppkom som ett svar på finskhetsrörelsen och sökte sitt understöd bland den svenska befolkningen längs med Finlands kust. Bland de ivrigaste försvararna av det svenska språket, de så kallade svekomanerna, fanns det sådana som gick så långt som att anse att den svenskspråkiga befolkningen i Finland tillhörde en skandinavisk ras som var bättre än det finska folket.

Då det finska språket och kulturen stärkte sin position, genomgick svenskhetsrörelsen en omvandling och blev en konservativ rörelse med mål att försvara minoritetsspråkets rättigheter och existens. Mellan de två språkrörelserna fanns det även en liberal gruppering som eftersträvade en tvåspråkig lösning där de båda språkgrupperna kunde leva sida vid sida.

Finland får större synlighet genom folkrörelserna

Folkrörelserna förändrade synen på Finland både på lokal, provinsiell och nationell nivå. De nationella organisationerna hade nästan alltid ”Finland” eller ”finska” i sitt namn. Folkrörelserna stärkte uppfattningen av Finland som en kulturell och statlig helhet i sin egen rätt. Under förryskningsperioden blev folkrörelserna ännu viktigare än tidigare och verksamheten förbättrades till och med för en del organisationer, som till exempel när det gällde de kooperativa organisationerna.

Folkrörelserna gick hand i hand med folkbildningssträvandena. Många rörelser ordnade olika kurser för sina medlemmar och från och med 1890-talet grundade många organisationer sina egna folkhögskolor efter dansk modell. På detta vis lyckades folkrörelserna även få kompetenta och entusiastiska aktivister bland sina led. De små biblioteken, som de olika organisationernas lokalavdelningar grundade, utgör framför allt på landsbygden grunden för biblioteksinstitutionen. Många ungdomsföreningar, nykterhetsrörelser och arbetarföreningar upprätthöll bibliotek omfattade några hundra böcker.

De svenskspråkiga folkrörelserna fungerade i det stora hela på samma sätt som sina finska motsvarigheter. Det som skiljde dem var att de svenskspråkiga organisationerna fokuserade på att bevara sitt modersmål, och folkrörelserna var en utmärkt plattform för sådant arbete.

Aktiva personer var med i flera organisationer.

Särskilt i början deltog många personer i flera olika organisationers aktiviteter. Folkrörelserna var inte avskilda aktörer, utan de hade en stark påverkan på varandra. Nykterhetsrörelsens krav på total nykterhet spred sig och blev även en del av programmet för ungdoms-, arbetar- och idrottsrörelserna. Idrottsrörelsen utvecklades ursprungligen inom andra rörelser, men då idrottsrörelsen utvidgades och tog fram specifika mål, blev den en helt egen rörelse för sig. Från och med 1890-talet och framåt utvecklades den kooperativa rörelsen vid sidan om ungdoms-, nykterhets- och arbetarrörelserna.

En av de centrala tankarna i folkrörelserna var idealet att bilda sig själv som en del av någonting större. Bland de konservativa tjänade man statens behov genom utbildningen, och bland arbetarrörelsen tjänade utbildningen den internationella arbetarklassens behov. I det stora hela ökade organisationerna mängden människor som intresserade sig för samhällsfrågor. Risto Alapuro och Henrik Stenius går så långt som att påstå att folkrörelserna skapade den finska nationen.

Medborgarskapet omdefinieras

Den ökade medborgaraktiviteten ledde till att man måste omdefiniera förhållandet mellan staten och samhällsmedlemmarna. Inom det ryska imperiet bildades det en ”ö” bland civilsamhället där medlemmarna både officiellt var undersåtar i kejsardömet och samtidigt inofficiella finska medborgare med medborgerliga rättigheter. Civilsamhällets framfart påverkade även staten, då ”organisationerna och rörelserna som formellt var obundna till saten skapade nya sociala förfaringssätt, medan de samtidigt utökade statens verksamhetsområden och skapade en ny sorts stat.”

Folkrörelserna hade från första början ett nära förhållande till staten och det finska samhället. Arbetarrörelsen hade sin internationella dimension, men för majoriteten av arbetarna kunde det hela även tolkas nationellt och lokalt. Arbetarrörelsen ville inte ta parti gällande språkfrågan även om frågan inte kunde undvikas i det dagliga livet. Officiellt var den svenska arbetarrörelsen i Finland en del av den större allmänna arbetarrörelsen.

Under de tidiga stadierna tog kvinnorna del av folkrörelserna tillsammans med männen. Antalet skilda kvinnoföreningar började öka efter storstrejken år 1905. Kvinnornas roll förblev dock stark speciellt inom ungdoms- och arbetarrörelserna.

När blev Finland självständigt?

Publicerad i by jenniheinonen

När man pratar om att Finland blev självständigt måste skilja på fem separata processer: 1. de facto kapandet av de finsk-ryska statliga förbindelserna; 2. Finlands självständighetsförklaring;

3. Omorganiseringen av maktbefogenheterna hos den ryska härskaren, det vill säga antagandet av Finlands konstitution där man beaktar förhållandet mellan de högsta statliga institutionerna;    4. Internationellt erkännande av Finlands självständighet; och 5. konsolidering av de facto legitima regeringens makt i Finland. Detta innebar för det första fördrivning av de ryska trupperna i Finland och för det andra en konsolidering av en demokratisk samhällsordning genom att besegra den socialistiska revolutionen i ett inbördeskrig. Finlands självständighet är cirka 100 år gammal, men de statliga institutionerna är närmare 200 år gamla.

Sverige förlorade sina östra landskap till Ryssland år 1809. Ryssland skapade ett autonomt storfurstendöme utav dessa landskap, där majoriteten av befolkningen pratade finska. Storfurstendömet Finland hade sin egen senat (regering), ministerier, statsbudget och övriga självständiga administrativa strukturer. Från och med 1860-talet bidrog ståndslantdagen i den lagstiftande processen och mellan 1905–1907 fick Finland sin egen regering och demokratiskt valda parlament.

Under årens lopp hade Finland utvecklat en stark egen identitet. De etablerade formerna av jurisdiktion, administrativa strukturer, lokalförvaltning och parlamentarism gjorde Finland till ett nordiskt samhälle. Majoritetsspråket finska hade blivit ett officiellt språk och utbildning fanns tillgänglig för alla – från folkskola till universitet.

Förryskningen av Finland

Från och med 1890-talet försökte Ryssland försvaga Finland autonomi genom olika förryskningsåtgärder, vilket försämrade relationerna mellan Finland och Ryssland. Finlands autonoma regering blev nästan avskaffad då världskriget bröt ut år 1914. Finland blev ett ryskt fältläger, som styrdes av kejsare Nikolaj II representant, generalguvernör F. A. Seyn, som hade diktatoriska befogenheter. Finland hade ingen egen armé och befolkningen tvingades inte att deltaga i kriget, men storfurstendömet fick istället bidra till krigsinsatserna genom att betala en extraavgift, de så kallade militärmiljonerna. Finlands ekonomi gagnades emellertid genom ryska beställningar av krigsmateriel samt genom befästningsarbeten i Finland för att avvärja en eventuell tysk landstigning.

Socialdemokraterna hade i lantdagsvalet år 1916 vunnit en majoritet i lantdagen genom att vinna 103 av de 200 platserna, men lantdagen samlades aldrig. Socialismens mål var att befria folket, men de delade in samhället i en ägande och en berövad klass. För att befria den berövade klassen skulle man på fredlig väg utöka demokratin och genomföra gradvisa parlamentariska reformer. Det fanns dock en hel del socialister som ansåg att det enda sättet att störta den ägande klassen var genom en snabb väpnad revolution.

Marsrevolutionen och Finland

Så kom mars år 1917. Nikolaj II, kejsare över det krigsdrabbade Ryssland, tvingades att abdikera. Han ersattes av en liberal provisorisk regering som leddes av furste Lvov. Den provisoriska regeringen avlägsnade alla inskränkningar på den Finlands autonomi den 20 mars. Detta återupplivade de finska statliga instanserna praktiskt taget över en natt. En senat bildades som bestod av representanter för alla partier och leddes av socialisten Oskari Tokoi. Lantdagen samlades och Finland sökte största möjliga autonomi men fortfarande som en del av det ryska riket.

Under april och maj år 1917 förhandlade Tokois senat och den provisoriska regeringen om Finlands ställning. Det socialdemokratiska partiet slutade dock samarbeta, efter att de låtit sig inspireras av revolutionära idéer, och i juli drev de igenom de så kallade maktlagen som gav parlamentet all politisk makt förutom gällande utrikes- och försvarspolitik. Detta var klart och tydligt separatism, någonting som den ryska regering fördömde. Därför upplöste den ryska regeringen den finska lantdagen och utlyste nyval i oktober. De ryska spannmålsleveranserna till Finland upphörde och en allvarlig livsmedelsbrist utbröt fort.

Tokois koalitionssenat splittrades i augusti då socialisterna avgick från regeringen. Socialisterna godkände inte att man upplöst lantdagen och partiet radikaliserades ytterligare. Efter nyvalet i oktober hade socialisterna en knapp minoritet i parlamentet (93 av 200 mandat). SDP och fackföreningarna lade fram ett ultimatum där de krävde mat och den 20 oktober uppmanades fackföreningsfolket att upprätta röda garden i alla kommuner. Väpnade skyddskårer bildades även på den icke-socialistiska sidan. Landet delades snabbt i två motsatta läger.

De statliga förbindelserna bryts den 7 november 1917

De facto brytningen mellan Finland och Ryssland skedde den 7 november 1917. På morgonen meddelade statsminister E. N. Setälä att de statliga förbindelserna mellan Finland och Ryssland brutits. Fram tills denna stund hade de statliga institutionerna i Finland erkänt det ryska statsöverhuvudets makt i Finland, men efter Setäläs meddelande var så inte längre fallet. Ungfinnen Setälä hade blivit statsminister, egentligen vice ordförande för ekonomiedepartementet, efter Tokoi i början av september. Setäläs tillkännagivande kan ses som Finlands första självständighetsförklaring. Efter detta påbörjades diskussionerna gällande statsskick. Detta innebar en diskussion kring vem som skulle inneha den högsta beslutande makten, det vill säga den makt som hade innehafts av den ryske kejsaren och storfursten och därefter den provisoriska regeringen. Setäläs kungörande gjordes med vetskap om att Kerenkijs regering i S:t Petersburg tappade makt.

Den 10 november kallade Setälä till möte med lantdagens talman och vice talmän. På deras initiativ valde parlamentet att ge den hösta makten till tre riksföreståndare. Parlamentets beslut befäste även Setäläs de facto självständighetsförklaring. Det var meningen att de tre riksföreståndarna skulle vara socialisten och tidigare statsministern Tokoi, ungfinnen och prokuratorn P. E. Svinhufvud samt redaktören, författaren och ordförande för agrarförbundet Santeri Alkio.

Tokoi vägrade att acceptera uppdraget som riksföreståndare och följaktligen vägrade även Alkio. Därför beslutade parlamentet att det är lantdagen som skall inneha den hösta beslutande makten i Finland den 15 november 1917. Eftersom lantdagen nu även fungerade som statsöverhuvud så kunde lagarna om åtta timmars arbetsdag och demokratiska kommunalval föras vidare. Men redan samma kväll fattade socialisterna beslutet att påbörja en revolution för att uppnå de mål som storstrejken, som inletts dagen innan, krävde. Målet var att störta den rådande samhällsordningen som grundade sig på demokrati och marknadsekonomi. Socialisterna klarade dock inte av att bilda en revolutionär regering och strejken avslutades den 18 november. Den omstörtande och våldsamma strejken ledde till att de icke-socialistiska partierna slutade försöka bilda en koalitionsregering med socialisterna.

Den 27 november 1917 valde den icke-socialistiska majoriteten i lantdagen en ny senat som leddes av P. E. Svinhufvud. Regeringsprogrammet innefattade genomförandet av självständigheten. Därför började man kalla regeringen för ”självständighetssenaten”.

Den 4 december 1917 lade Svinhufvuds senat fram en självständighetsförklaring för lantdagen, som godkändes den 6 december. Nu hade regeringen mandat att söka efter erkännande av Finlands självständighet av utländska makter. År 1919 valde man den 6 december som dagen då man firar Finlands självständighet.

Rådsryssland erkänner Finlands självständighet

Den 31 december 1917 erkände ryska folkkommissariernas råd Finlands självständighet genom att lova att saken skall skickas och ratificeras av den allryska centrala exekutivkommittén. Då Sverige vägrade erkänna Finlands självständighet före Ryssland, så vände sig Svinhufvuds regering till Ryssland. Finlands önskan om erkännande av självständigheten riktades först till den ryska konstituerande församlingen som hade valts i november, men bolsjevikerna som hade kapat makten i landet godkände inte förfrågan.

Efter detta riktades förfrågan till den ryska regeringen, men bolsjevikerna nekade även här. Den tredje förfrågan riktades till ryska folkkommissariernas råd som leddes av V. I. Lenin. Redan innan detta hade de finska socialisterna fört diskussioner med bolsjevikerna gällande Finlands självständighet. Samtidigt som detta pågick var Lenins regering mitt i att föra fredsförhandlingar med Tyskland, någonting som underlättade Finlands självständighetssträvanden.

Den allryska centrala exekutivkommittén ratificerade sovjetregeringens beslut den 4 januari 1918. Genast efter detta erkände Sverige och Frankrike Finlands självständighet. Tyskland meddelade att de erkänner självständigheten två dagar senare, men dokumentet var daterat samma dag som Sveriges och Frankrikes erkännanden. Det första världskriget pågick dock fortfarande och Storbritannien och USA, som krigade mot Tyskland, erkände inte Finlands självständighet förrän i maj år 1919.

Att säkra suveräniteten

Trots att många utländska makter erkände Finlands självständighet så stod Svinhufvuds regering fortfarande inför många problem. Det största problemet var att säkra Finlands suveränitet, det vill säga att garantera att regeringen hade kontroll över de finska territorierna. Det fanns fortfarande cirka 75 000 ryska trupper i Finland i januari år 1918 och dessa trupper blandade sig i Finlands interna maktkamp. Den finska regeringen saknade en egen försvarsmakt samt egen polis. Den 12 januari 1918 gav lantdagen mandat åt senaten att bilda styrkor som skulle upprätthålla lag och ordning i Finland, med andra ord polisväsendet och armén. Genom detta beslut grundade lantdagen i praktiken det självständiga Finlands försvarsmakt.

Ett annat problem var ordningen i samhället. De röda gardena som stöddes av SDP och fackföreningarna, förberedde en väpnad revolution. Upproret började den 26 januari 1918 när socialisterna omkullkastade lantdagen och den legitimt valda Svinhufvudregeringen. Resultatet blev ett blodigt inbördeskrig. Kriget tog slut den 29 april 1918 när den legitima regeringens trupper marscherade in i Viborg, som var rebellernas sista starka fäste i sydöstra Finland. Frågan om samhällsordningen hade lösts. Demokratin och marknadsekonomin hade segrat. De sista ryska trupperna lämnade finskt territorium den 14 maj. Regeringsstyrkornas segerparad ägde rum i Helsingfors den 16 maj 1918 med truppernas överbefälhavare general Gustaf Mannerheim i spetsen.

Frågan om den högsta beslutande makten

På begäran från Finland och för att driva egna intressen hade Tyskland landsatt trupper i Finland i början av april år 1918. Det tyska ingripandet i det finska inbördeskriget resulterade i att tyska trupper befriade Helsingfors från de röda och hjälpte till att få ett snabbt slut på kriget. Samtidigt innebar detta att Finland blev beroende av Tyskland.

Högsta beslutande makten var lantdagen, som både fungerade som lagstiftande instans och statsöverhuvud. Den 18 maj 1918 valdes senatens ordförande Svinhufvud till att tillfälligt hålla den högsta beslutande makten. Finland skulle göras till en konstitutionell monarki, precis som alla andra nordiska länder. Landet skulle styras av en tysk kung. För detta ändamål valdes prins Fredrik Karl av Hessen till kung av Finland i början av oktober 1918. Tyskland förlorade dock det första världskriget en månad efter valet och Fredrik Karl avsade sig kronan.

De tyska trupperna lämnade Finland i december samma år. Den finska regeringen och riksföreståndare Svinhufvud avgick. Istället valdes general Gustaf Mannerheim, som fungerat som regeringsstyrkornas överbefälhavare under inbördeskriget, till riksföreståndare i december. Mannerheims främsta uppgift blev att förbättra förhållandena mellan Finland och Ententen. Storbritannien och USA erkände Finlands självständighet i maj år 1919.

Finlands fick ett republikanskt statsskick i juli 1919. Statsöverhuvudet blev presidenten som skulle väljas var sjätte år av 300 elektorer. Presidenten gavs stora maktbefogenheter. Presidenten hade rätt att upplösa riksdagen, utnämna regeringen, sköta utrikespolitiken, fungera som överbefälhavare för det finska försvaret och utnämna de högsta tjänstemännen. Det räckte fram till år 2000 att presidentens maktbefogenheter minskades i grundlagen och Finland övergick till ett helparlamentariskt system.

Många spörsmål var dock inte utredda mellan Finland och Rådsryssland. Många finnar försökte vidga Finlands gränser i öst genom flera halvofficiella väpnade exkursioner i gränstrakterna mellan Finland och Ryssland. Länderna kom slutligen fram till en lösning gällande gemensamma gränser och skulder den 14 oktober 1920 genom freden i Dorpat. Freden trädde i kraft den 31 december 1920.

Kommunaldemokrati – samhällets sociala klister

Publicerad i by jenniheinonen

Ett av de större miraklen i Finlands överlevnadshistoria är nationens snabba enande efter katastrofen år 1918. Den viktigaste faktorn för enandet var införandet av kommunaldemokrati året innan. Från och med december 1918 ordnades kommunalval i alla kommuner. Till skillnad från när det gäller nationell regeringspolitik, så finns det ingen regering mot opposition, utan alla partier som väljs till kommunalfullmäktige får en del av makten som motsvarar röstantalet.

Lantdagen i Finland godkände den 14 juli 1917 lagen om allmän och lika rösträtt samt valbarhet i lokal- eller kommunalval, men den ryska provisoriska regeringen stadfäste inte lagen. Efter att banden mellan Finland och Ryssland bröts den 7 november och att lantdagen hade utnämnt sig till den högsta beslutande makten i Finland kunde lantdagen stadfästa lagen om kommunaldemokrati på småtimmarna den 16 november 1917.

De första demokratiska kommunalvalen där alla män och kvinnor över 20 år kunde rösta och utses till kandidater var meningen att hållas i mars 1918, men socialistrevolutionen och det påföljande inbördeskriget förhindrade planerna. Vid slutet av januari kontrollerades hela södra Finland av arbetarföreningar och rödgardister. På lokalnivå greps makten vanligtvis av den kommunala socialdemokratiska föreningen som stöddes av de väpnade rödgardisterna.

Före utgången av maj hade upproret krossats och de ryska soldaterna hade utvisats ur landet. De första kommunalvalen hölls i december 1918 och övriga kommunalval ordnades 1919. Kommunalvalen i Helsingfors ordnades den 27 och 28 december år 1918. Socialdemokraterna vann 26 mandat och var den största gruppen i stadsfullmäktige, som hade 60 platser.

Det var nödvändigt att samarbeta

Fullmäktigeledamöterna, som endast några månader innan hade slagits mot varandra med vapen, åtog sig nu att tillsammans bygga fattighus och skolor. Detta är miraklet med den finska försoningen. Man kan förundra sig över hur det lyckades.

Svaret kan man finna i att alla involverades i beslutsprocesserna eftersom det inte finns någon regering mo opposition i kommunerna. Många röda som en stund innan valen hade varit på fångläger hade återvänt för att ta del av det demokratiska beslutsfattandet. Socialisterna fick till och med majoritet på många ställen. Rösterna fördelades jämnt mellan socialisterna och icke-socialisterna i valen i landskommunerna år 1920. Icke-socialisterna fick 58 procent av mandaten och socialisterna 42 procent av dem.

Många kommunen fick ett fullmäktige med en socialistisk majoritet. År 1922 hade tre av de finska länen en socialistisk majoritet. I Tavastehus län var socialisterna i majoritet i 71 procent av kommunerna, i S:t Michels län i 63 procent av kommunerna och i Kuopio län var de i majoritet i 52 procent av kommunerna. Om man inte räknar med Åland, så var det minst socialistiska länet Uleåborgs län där socialisterna var i majoritet i 8 procent av kommunerna. På den nationella nivån hade icke-socialisterna en majoritet i 65 procent av kommunerna och socialisterna var i majoritet i 30 procent av kommunerna. Det blev jämnt i fem procent av kommunerna.

Situationen förändrades med tiden. År 1936 innehade socialisterna en majoritet i 13 procent av kommunerna.

Moderat reformism

Skiftet till ett socialistiskt styre gick inte alltid smärtfritt på lokalnivån. Icke-socialisterna drog sig till exempel helt tillbaka från kommunalstyrelsen i S:t Karins åren 1920–1922. I Jorois avslutade långivarna alla lånekontrakt efter att socialisterna blev en majoritet och alla icke-socialister vägrade alla förtroendeuppdrag. Samarbetsandan fick dock nytt liv efter att socialiststyret gjorde att uttalande där de betonade att de skulle sköta kommunens ekonomi för ”det allmänna bästa” istället för ”partiet”.

Hannu Soikkanen som forskat i Finlands kommunalfullmäktigehistoria menar att: ”Socialdemokraterna vid flera tillfällen betonade ’samrådsförfarandet’ och att skötandet av kommunala angelägenheter krävde ’expertis’ och ’erfarenhet’. Arbetarklassen måste bevisa deras ’förmåga’ att sköta ärenden. Partiet lät det således bli klart att kommunalfullmäktige var en praktisk verksamhet där beslut inte skulle fattas på teoretisk grund.”

Soikkanen tillägger att SDP på partikongressen år 1926 beslutad att man på kommunal nivå inte under nåra omständigheter skall försöka tillämpa ”hela programmet” ”snabbt och plötsligt”, utan att varje reform noggrant måste övervägas och att reformer endast skall ske när ekonomin och övriga förhållanden tillåter det.

Samma år såg man ett nationellt stort steg för försoning. Väinö Tanner bildade en minoritetsregering åren 1926–1927, bara åtta år efter upproret.

Socialdemokraternas anslutning till parlamentarisk demokrati stärktes även genom att partiet vittrade sönder, eftersom de röda som hade flytt till Ryssland grundade Finlands kommunistiska parti i Moskva i augusti och september 1918. Det kommunistiska partiet fortsatte med sina försök att starta en väpnad revolution.

Lokaldemokratins långa anor

Den nationella integrationsprocessen på kommunalnivå kan ses som ett resultat av tre olika faktorer. För det första hade många viktiga folkrörelser under 1800-talet skapat en gemenskapsanda att göra saker tillsammans. Det fanns många olika orsaker och rörelser: den lutherska kyrkans utbildnings- och jämlikhetssträvanden, sparbanksrörelsen, väckelserörelserna, nykterhetsrörelsen, ungdomsrörelsen, arbetarrörelsen och andelslagsrörelsen.

För det andra hade lagstyre och demokratiskt beslutsfattande väldigt långa anor i Finland. Under forna tider hade alla fria män samlats till ting för att fatta beslut. Senare ordnades församlingsmöten där man skötte sockenets angelägenheter och ordnade fattigvård, som var kyrkans viktigaste icke-kyrkliga uppgift. Kommunalförordningen från år 1865 delade på församlingarna och kommunerna, skapade kommunalstyrelser och kommunalmöten samt lade grunden till det moderna kommunalstyret.

För det tredje hade arbetarrörelsen utvecklats till en medborgarrättsrörelse som förespråkade demokratiska reformer. När extremvänstern, som agiterade för väpnad klasskamp, bröt sig ut ur Socialdemokraterna och omformades till ett kommunistiskt parti år 1918 kunde den demokratiska arbetarrörelsen fortsätta därifrån de hade varit innan det misslyckade kuppförsöket.

Partisystemets stabilitet

Det finska partisystemet kännetecknas av stabilitet och kontinuitet. De Gröna och Sannfinländarna är egentligen de enda nya partierna, då alla andra partier har rötter som går över hundra år tillbaka. Partisystemets stabilitet kan förklaras genom kommunaldemokratin.

Partiorganisationen på gräsrotsnivå och de tusentals partiaktivister som deltar i de kommunala verkställande organen är det finska samhällets sociala klister. Folk vid de olika kommunstyrelserna lär sig om demokrati, hur man når överenskommelse och hur man strävar efter allmänhetens bästa. Det är svårt att vara en extremist när man sitter i Socialnämnden och försöker lösa problem för familjer som plågas av alkoholism och våld i hemmet.

Det finns även andra faktorer som har bidragit till den snabba nationella integrationen. En viktig faktor var tillämpandet av allmän skolplikt. Alla barn gick till samma folkskola oberoende av social status. Värnplikten ökade även den nationella sammanhållningen. Omfattande jordreformer och allmänt välstånd under 1920-talet underlättade nationens sammanslutning.

Finlands historia kännetecknas till en hög grad av kontinuitet. Sociala institutioner som hade utvecklats under århundradena som exempelvis den lutherska kyrkan, rättsväsendet, administrationen och demokratin klarade sig oskadda genom revolutionsåren 1917–1918 och hjälpte Finland att överleva som en stat. Den nationella försoningen efter inbördeskriget bidrog också till det faktum att Finland klarade sig genom det andra världskriget 1939–1945 som fritt och demokratiskt.

Slutet på ryska spannmålsleveranser orsakade livsmedelsbrist i Finland

Publicerad i by jenniheinonen

Lantdagen drev igenom livsmedelslagen som hade förberetts av senaten i maj år 1917. Den provisoriska regeringen i Ryssland stadfäste lagen i början av juni. Lagen möjliggjorde ransonering och rekvisitioner. Detta tillämpades på spannmål, som stod för över hälften av finländarnas dagliga energiintag.

Den finska senaten började genomdriva lagen den 5 juni 1917. Senaten som leddes av Oskari Tokoi hade lagt fram ett utkast till lagen genast då senaten samlades i slutet av mars. Lagen var nödvändig, eftersom livsmedelsbristen konstant blev värre under våren. Bristen på spannmål var särskilt stor.

Från och med slutet på år 1916 och början på år 1917 introducerades ett ransoneringskortssystem för socker, mejeriprodukter och kött. Myndigheterna införde även pristak för olika produkter. Det ansågs ännu då att det var onödigt att ransonera spannmål. Situationen förändrades dock snabbt under vintern 1917.

Under normala omständigheter konsumerade den vanliga finländaren cirka 600 gram spannmål om dagen. Bröd och spannmål var den huvudsakliga näringen för finländarna. Detta utgjorde närapå 60 procent av det dagliga energiintaget.

Den inhemska produktionen stod endast för 40 procent av Finlands spannmålsbehov. När leveranserna från Ryssland nästan helt och hållet slutade under våren 1918 blev ransonering en nödvändighet.

Nödvändigheter

Livsmedelslagen tog modell efter det svenska ransoneringssystemet som infördes i början av det första världskriget. Heikki Rantatupa har summerat målen och medlen på följande vis:

”Senaten strävade efter en rättvis och jämn fördelning av mat och andra nödvändigheter för konsumenterna samt att hålla priserna nere och att öka den inhemska produktionen. Därför var det nödvändigt att reglera transporterna, försäljningen och konsumtionen av mat.”

Lagen möjliggjorde även rekvisitioner, någonting som klart stred mot medborgarnas rätt till privat egendom. Lagen måste på grund av detta behandlas på samma sätt som grundlagsändringar. Lantdagen konstaterade att ärendet är brådskande och röstade igenom lagen med rösterna 177 för och 6 emot lagen.

Efter att lagen drivits igenom utfärdade senaten en förordning gällande införandet av ransonering. Den 5 juni förbjöds bruket av matgrödor som djurfoder. Samma dag utfärdade senaten ett dekret som ordnade konsumtionen av säd under sommaren. Genom förordningen proklamerade regeringen att den skulle ha sädeslager till den 17 juni. Förordningen gällde vete- råg- och kornlager som regeringen tog över. Rekvisitionsförordningen gällde alla spannmålslager större än 4 kg och alla grynlager större än 3 kg.

Enligt senatens riktlinjer var den dagliga ransonen spannmål 150 gram för dem som gjorde lätt arbete, 240 gram för dem som gjorde medeltungt arbete och 300 gram för dem som utförde tungt arbete. De kommunala livsmedelsverken var tvungna att se till att konsumtionen hölls inom sina gränser och se till att få tag på spannmål ifall det var brist på det.

Hela planen att distribuera det som det var brist på fungerade hur som helst inte som planerat. Kommunerna ville inte dela med sig av sitt eget överskott med övriga kommuner, utan delade hellre ut det bland sina egna invånare.

Senatens olyckliga spannmålsaffärer

Finlands senat gjorde försök att återställa spannmålsimporten. I princip hade det varit möjligt att återställa spannmålsleveranserna från Ryssland då den provisoriska regeringen hade förstatligat spannmålslagren. Den provisoriska regeringen hade dock i praktiken inte möjlighet att få provinserna att överlämna sina spannmål. Finlands import ökade under april, men sjönk efter det från två till en miljon kilogram i månaden. Spannmålsaffären hämmades även på grund av de stränga relationerna mellan den provisoriska regeringen och den finska senaten som orsakats över grälet gällande Finlands status.

Senaten försökte köpa spannmål från Ryssland. Den 27 juni undertecknade senaten ett avtal med den provisoriska regeringen gällande transporter på 62 miljoner kilogram spannmål mellan juli och oktober. Den provisoriska regeringen behövde pengar för att upprätthålla de ryska trupperna i Finland och betalningen på 60 miljoner finska mark gjordes i förväg.

Senaten gick med på att betala i förväg för att den trodde att det skulle pressa den provisoriska regeringen till att skynda på leveranserna. Så blev det inte. Den provisoriska regeringen som inte hade tillräckligt mycket finsk valuta använde pengarna på att betala sina trupper, men spannmålsleveranserna sjönk.

Senaten hade även otur när den försökte köpa spannmål från USA. Även dessa leveranser betalade man i förväg under sommaren. Man köpte samma mängd spannmål som från Ryssland. Problem med transporterna och USA:s ökade inblandning i världskriget försenade transporterna som redan stod i hamnarna för att skeppas till Finland.

Ryska trupper får mera mat

Under sommaren 1917 fanns det ungefär 100 000 ryska trupper stationerade i Finland. Dessa trupper använde de redan knappa resurserna mer än vad man hade räknat med. Praktiskt taget gällde inte ransoneringen ryssar. Tanken var att de ryska trupperna skulle få sina spannmålsbehov från Ryssland och övriga matvaror från Finland. Spannmålsleveranserna från Ryssland minskade dock under sommaren.

Ransoneringen minskade inte soldaternas köttkonsumtion. I medeltal var det månatliga köttintaget över fem kilogram, med andra ord litet under 200 gram om dagen. Finlands militära och politiska positions var så prekär både internt och i förhållande till Ryssland att senaten inte vågade minska truppernas ransoner mycket. Senaten hindrade heller inte rekvisitionen av köttdjur, trots att saken diskuterades.

De ryska truppernas obehöriga rekvisitioner ökade under sommaren. Detta berodde på bristande disciplin, men också på grund av att officerarna ofta valde att se mellan fingrarna när sådant skedde. Livsmedelsverken var ansvariga för att proviantera de ryska trupperna. På grund av att trupperna måste få mat så ledde detta till större brister på främst kött och mejeriprodukter.

Myndigheterna var tvungna att minska på de dagliga spannmålsransonerna i december och januari. Den vanliga ransonen var 200 gram per dag. Man kunde också få ett kort för ytterligare 100 gram. En betydande del av ransonen bestod av havre.

Importförsöken misslyckas

Man hoppades i Finland på att självständigheten i december skulle möjliggöra flera spannmålstransporter från Förenta staterna och neutrala länder. USA var dock rädd för att spannmålen skulle hamna i fel händer. Den amerikanske ”matdiktatorn” Herbert Hoover avbröt förhandlingarna om spannmålstransporter till Finland i november. I december valde de allierade makterna att omvärdera situationen.

De allierade makternas diplomater rekommenderade att man skulle sända spannmål till Finland, så att den allmänna opinionen inte skulle vara för tyskvänlig i den nya republiken. USA:s regering valde i medlet av december att återuppta förhandlingarna om spannmålsleveranser till Finland.

Diplomaterna rekommenderade återigen i januari att man borde skicka mat till Finland. Denna gång för att motverka oroligheter och så att bolsjevikernas inflytande inte skulle öka. Finland gick dock inte med på de politiska kraven som de allierade makterna lade fram i förhandlingarna. Finlands bedömning av situationen påverkades av fredsförhandlingarna i Brest-Litovsk mellan Tyskland och Rådsryssland, vilket ökade förhoppningarna om livsmedelsbistånd från Tyskland. Det blev omöjligt att försöka importera spannmål från de allierade makterna efter att inbördeskriget bröt ut i slutet av januari 1918.

Spannmålsleveranserna från Ryssland tog också nästan genast slut. Detta kom dock inte som en överraskning för myndigheterna. De lokala livsmedelsverken hade mottagit cirkulär där de uppmanades att förbereda sig på att landet måste bli självförsörjande när det gällde mat.

Ryska trupperna lämnar delvis landet – en liten lättnad

Efter självständighetsförklaringen var det i princip möjligt att delvis påverka de ryska truppernas närvaro i landet. Under hösten hade trupper förflyttats från Finland och en del hade valt att självmant lämna landet. Vid årsskiftet fanns det hur som helst cirka 40 000 man kvar i Finland. Underhållsbördan hade lättats med över hälften, men det var fortfarande svårt att livnära trupperna.

Genast efter självständighetsförklaringen hade den finska regeringen ingen större brådska att beordra de ryska trupperna att lämna landet. Officiellt tillhörde Ryssland fortfarande de allierade makterna, som Finland hoppades på livsmedelsbistånd från. Den finska regeringen påpekade dock att ryska armén använde av landets knappa livsmedelstillgångar och att de orakade osäkerhet på grund av bristande disciplin.

1918 – året som präglades av knapphet och hunger

Både under och efter frihetskriget år 1918 försämrades Finlands redan dåliga livsmedelssituation. Många finländare led av näringsbrist. De som hade det värst var de fattiga i östra och norra Finland samt i landets största städer. Maten som erbjöds för de röda i fånglägren efter kriget var otillräcklig och av låg kvalitet. Ute i Kajanaland var folket tvunget att baka barkbröd.

Under våren och sommaren blev man tvungen att ytterligare dra in på ransonerna. Mängden spannmål man kunde köpa med sin matkupong motsvarade endast en tiondel av det dagliga behovet. Den förskräckliga situationen förbättrades tillfälligt efter skörden, men man visste redan att de finska lagren inte skulle räcka över vintern. Importen hade kapats av och utgående från olika estimat skulle den inhemska produktionen räcka fram till tidig vår år 1919.

Det första världskrigets slut medförde ingen direkt lättnad. Ententens embargo mot centralmakterna fortsatte efter att Tyskland hade kapitulerat i november år 1918. Frankrike insisterade på att embargot skulle fortsätta till och med början av mars 1919. Eftersom Tysklands inflytande var starkt i Finland mot slutet av kriget, fick Finland genomlida embargot. Embargot lättades gradvis och den 24 februari 1919 klassades Finland som ett neutralt land, vilket betydde att handelsrestriktionerna avlägsnades. Redan före detta hade Finland mottagit stora spannmålsleveranser efter att Herbert Hoover hade övertygats om att leveranserna var livsviktiga.

Katastrofen avvärjs

Situationen förbättrades under våren 1919 efter att regelbundna spannmålstransporter igen var möjliga tack vare lån från Förenta staterna. Dessa försändelser räddade Finland från en förestående hungersnöd. Punktliga återbetalningar av det amerikanska lånet under den ekonomiska depressionen under 1930-talet förbättrade amerikanernas syn på Finland. Finland började förbättra livsmedelssjälvförsörjningen och utökade säkringen av lager, utgående från lärdomarna från det första världskriget

Man lyckades inte uppnå en fullständig balans i konsumtionen mellan olika folkgrupper och delar av landet även om kupongsystemet resulterade i ett bättre utfall än okontrollerad konsumtion. Landsbygden klarade sig bättre än städerna i det stora hela. Regionala skillnader gällande tillgång till spannmål accentuerades på grund av transportproblem.

Situationen i Finland varierade stort mellan olika regioner. Kommunerna i södra och västra Finland som till största del var agrara och självförsörjande påverkades inte mycket av livsmedelsbristen och folket svalt inte. Däremot led befolkningen i de större städerna i östra och norra Finland av undernäring.

 

Friidrottare och brottare tog hem segrar och gav Finland internationell synlighet vid OS i Stockholm 1912

Publicerad i by jenniheinonen

Den femte olympiadens spel i Stockholm blev en stor succé för Finland. Det finska OS-laget, som bestod av 164 idrottare, vann nio guld-, åtta silver- och nio bronsmedaljer; 26 medaljer inalles. Det fantastiska resultatet berodde långt på friidrott och brottning. Friidrottarna tog hem 13 medaljer och brottarna sju.

Den finske långdistanslöparen Hannes Kolehmainen vann tre guldmedaljer och en silvermedalj. Kolehmainens seger över den franske Jean Bouin 5000 meter löpning var en av de tävlingar som vann störst uppmärksamhet under OS i Stockholm. Det nya världsrekordet sattes av Kolehmainen med en tid på 14:36.6 i det sista loppet.

De finländska framgångarna ådrog sig stor uppmärksamhet i Europa och Nordamerika. De moderna olympiska spelen, som hade ordnats sedan år 1896, hade redan blivit stora internationella evenemang år 1912. 28 länder och 2400 tävlanden deltog i spelen. Utöver de svenska tidningarna så rapporterade 444 utländska reportrar från tilldragelsen genom ett presscentrum och goda telegrafförbindelser.

Storbritannien och de östra delarna av Förenta staterna sände de största journalistgrupperna. För Finlands del befann sig sexton reportrar, varav en var kvinna, i Stockholm. Tack vare telegrafförbindelserna kunde man snabbt får fram resultaten från tävlingarna till Finland. Stora folksamlingar samlades utanför tidningsredaktionerna för att få reda på resultaten genast när de kom fram. En del av händelserna filmades även in och i Helsingfors kunde man få en blick av de olympiska spelen medan de fortfarande pågick i Stockholm.

Finland – en stark idrottsnation

Finlands utmärkta prestationer i de olympiska spelen gav Finland internationell synlighet, någonting som även förstärktes genom att idrotten fungerade som en slags maktbalans nationerna emellan före det första världskriget. Under sommar-OS 1908 i London år 1908 var det kampen mellan Storbritannien och Förenta staterna som fick största synlighet i media. Under OS i Stockholm blev kampen mellan nationerna ytterligare understruket. Sverige hade noggrant förberett sig inför OS och placerade sig på andra plats i medaljfördelningen efter USA. Finland blev fjärde efter Storbritannien.

Ledarna för staterna och pressen jämförde nationernas livsduglighet baserat på deras respektive framgångar i OS. Förenta staterna och Sverige, som toppade medaljlistorna, framstod som starka nationer. Jämförelsevis så presterade Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Ryssland dåligt då man räknade medaljer i relation till befolkningsmängden. Alla dessa fyra ökade sina insatser inom idrott, så att de skulle kunna garantera större framgångar i OS i Berlin 1916.

Medaljfördelningen gav en mycket positiv bild av Finland. Den internationella pressen tolkade det hela som att Finland tack vare sin agrara befolkning lyckats undvika de nackdelar som urbanisering och industrialisering förde med sig. Den finländska tolkningen var att medaljerna bevisade att Finland tillhörde den civiliserade världen, till skillnad från Ryssland som endast lyckats kamma hem fem medaljer.

Finlands deltagande möjliggjordes av Coubertins sportgeografi

Finland fick delta i OS tack vare ett privilegium utfärdat av den internationella olympiska kommittén (IOK) hade tilldelat fem stycken icke-oberoende idrottande nationer. Kriterierna för att räknas som en av dessa nationer var idrottskultur på hög nivå, skild administration och lagstiftning samt att nationen tillhörde en stat. Presidenten för IOK Pierre de Coubertin propagerade för denna specialbehandling. Utöver Finland fick även fick även Australasien (Australien och Nya Zeeland), Böhmen, Sydafrika och Kanada möjlighet att delta. Polen och Katalonien fick till exempel inte lov att delta. Olympiska spelen gav Finland en chans att betona sin särställning inom det ryska riket. Finland deltog som ett lag, skilt från Ryssland, under OS i London 1908 och vann fem medaljer. Brottaren Verner Weckman blev Finlands första olympiska guldmedaljör.

Då de olympiska spelen i Stockholm närmade sig insåg både finländarna och ryssarna hur stor betydelse spelen hade gällande internationell synlighet. Ryssland hade vid den här tidpunkten stärkt greppet om Finland och försökte förhindra att Storfurstendömet deltog som en egen nation. Sverige och IOK gav inte efter för Rysslands krav. Även Österrike-Ungern försökte förhindra att Böhmen skulle delta. Både Finland och Böhmen fick lov att delta, men inte under egen flagga. Kompromissen mellan Sverige, Ryssland och IOK skonade finländarna från diskussionen om vilken flagga Finland borde använda. Storfurstendömet Finland hade ingen officiell flagga. För att hedra en finländsk medaljör hissade man både den ryska trikoloren och en blåvit fana efter tävlingen. Priserna delades ut under den sista dagen av de olympiska spelen av kung Gustaf V. Detta skedde utan flagghissningsceremoni.

 

En avsiktlig provokation under öppningsceremonin

Under öppningsceremonin för de olympiska spelen i Stockholm anlände det finländska laget bakom Gymnastikföreningen för Fruntimmer i Helsingfors blåvita fana, någonting som var en avsiktlig provokation av laget. Flaggan avlägsnades på begäran av R. F. von Willebrand, som var den finländska medlemmen i IOK, eftersom bruket av flaggan klart bröt mot överenskommelsen gällande öppningsceremonin. När finländarna lämnade stadion hade de inte längre någon flagga. Deltagarna i tävlingarna hade var och en sytt storfurstendömet Finlands lejonvapen på sina tävlingsdräkter efter instruktioner från Finlands Olympiska Kommitté. Kommittén finansierade resan till de olympiska spelen genom donationer från företag och privatpersoner, då den högste representanten för det ryska riket i Finland, generalguvernör Seyn, inte hade tillåtit ett lotteri för att samla in pengar för det olympiska laget.

Den internationella uppmärksamheten som Finland fick under de olympiska spelen irriterade ledarskapet i det ryska imperiet. Ryssland och Österrike-Ungern lyckades dra in både Finlands och Böhmens särställning inom den olympiska rörelsen i juni år 1914. Ryssland erbjöd de finländska idrottarna att delta i det ryska laget för OS i Berlin, men finländarna var motvilliga. IOK:s beslut sågs i Finland som ytterligare förryskningsåtgärder. OS i Berlin ställdes in på grund av det första världskriget och de finländska idrottarna fick aldrig en möjlighet att välja ifall de hade velat ta del av OS i det ryska laget. Under sommar-OS 1920 i Antwerpen deltog Finland som en självständig stat.

En självständighetsimpuls?

Nutiden anser att det största symboliska värdet utav alla segrar under OS i Stockholm är segern i 5000 meter löpning. Uusi Suometar skrev att ”Hannens Kolehmainens ena meter gör Finland mer vida känt runtom i världen än några omfattande långtidsprojekt.”

Idrottsteoretikern Lauri Pihkala hävdade ännu på 1950-talet att den stora olympiska framgången gav en avgörande knuff åt den finländska självständighetsrörelsen. Enligt Pihkala förstärkte Kolehmainens seger den finländska självständigheten mer än ett enda skönlitterärt verk.

Stockholm blev ett fantastiskt kapitel i berättelsen om Finlands självständighet. Mellan världskrigen skapades frasen att man ”sprang in Finland på världskartan” i Stockholm år 1912. Historian fulländades under hösten 1939, precis innan vinterkriget. Sportreportern Martti Jukola meddelade i oktobernumret av Suomen Urheilulehti att Hannes Kolehmainen sprang in Finland på världskartan. Efter att vinterkriget hade brutit ut publicerade Helsingin Sanomat en teckning av Arvo Tigerstedt där Kolehmainen springer över jordgloben. Samma motiv användes på nytt för affischerna för OS i Helsingfors där jordgloben är vid Paavo Nurmis fötter.

Under Finlands första år av självständighet var flagghändelsen vid invigningen det som finländarna kom ihåg bäst från OS i Stockholm. Berättelserna från OS 1912 bytte ofta ut den blåvita fanan mot den finländska blåvita korsflaggan, någonting som inte existerade som en officiell symbol år 1912. Denna tolkning blev dock populär under det andra världskriget då den finländska propagandan listade upp exempel på ryskt förtryck vid olika tidpunkter.

Finland som en stat år 1917

Publicerad i by jenniheinonen

Det nyligen självständiga Finland var ett utvecklat samhälle när självständigheten utropades den 6 december. Finland hade sin egenstatliga ekonomi, sitt eget parlament, utbildningssystem och kulturliv. Det Finland saknade var armé, gränsbevakning och utrikesministerium.

Den finska statliga ekonomin grundade sig på att Finland hade en egen valuta och tullgränser mot Ryssland. Tullarna bidrog med inkomster till den finska statsapparaten, men samtidigt kunde Ryssland utnyttja sina egna tullar för att hämma Finlands export. Finland hade också sin egen budget om var skild från den ryska statsbudgeten. De finska järnvägarna var anslutna till det ryska järnvägsnätet och använde samma spårvidd som i resten av det ryska riket.

Den finska valutan, marken, hade införts år 1860. År 1865 blev marken det enda lagliga betalningsmedlet i storfurstendömet Finland. Marken blev en mera stabil valuta än den ryska rubeln efter att marken knöts till guldmyntfot i slutet av 1870-talet. Under det första världskriget var Finland tvunget att avstå från guldmyntfoten. Detta berodde på inflation och på grund av att växelkursen mellan mark och rubel var fast, någonting som inte var lönsamt för den finska valutan när rubeln tappade värde.

Finland hade sin egen centralbank: Finlands Bank. År 1917 trycktes texterna på sedlarna på finska, svenska och ryska. Ryskan hade tillkommit år 1909 genom sedelreformen. När Finland blev självständigt valde man att ta bort de ryska texterna. Mynten bepryddes av den ryska dubbelörnen, men den avlägsnades 1917.

Finland använde sina egna frimärken mellan åren 1856 och 1901 när Ryssland förbjöd dem från att användas. Finlands postverk flyttades under den ryska posten år 1890. Efter marsrevolutionen återställdes finska postens självständiga ställning. Från och med början av oktober 1917 kunde man se Eliel Saarinens lejonfrimärken.

Finland hade sin egen nationalförsamling

Lantdagen i Finland med representanter från de fyra stånden hade sammankallats regelbundet från och med år 1863. Alltsedan år 1907 hade Finland en enkammarlantdag som bestod av 200 ledamöter som valdes genom allmänna och lika val. Vid den här tidpunkten var cirka tio procent ar lantdagsledamöterna kvinnor.

Finland hade ärvt sin grundlag från den svenska tiden. Utgående från självständighetsförklaringen i december 1917 var Finland en republik. Efter frihetskriget gjorde lantdagen förberedelser för att Finland skulle bli en monarki. Målet var att få en tysk kung på den finska tronen. En bidragande orsak till att monarkisterna skred till verket var att Socialdemokraterna var uteslutna från lantdagen på grund av att de på ett eller annat vis tagit del av revolutionen 1918.

Tankarna att få en tysk kung på den finska tronen gick i kras med Tysklands förlust i det första världskriget. Lantdagen godkände en republikansk regeringsform under sommaren 1919. Presidenten gavs stora maktbefogenheter om att till exempel makten att utlysa nyval och leda Finlands utrikespolitik.

Ett livligt kulturliv

År 1917 fanns det ett universitet i landet, det Kejserliga Alexanders Universitetet i Finland i Helsingfors. Därtill fanns Tekniska högskolan och handelshögskolorna i Helsingfors. Det fanns även planer på att grunda ett svenskt och ett finskt universitet i Åbo.

Det fanns ingen skolplikt ännu, men folkskolenätverket täckte hela landet. Skolor som möjliggjorde en universitetsutbildning fanns främst i de rikaste delarna av landet, det vill säga i södra och västra Finland. Folkhögskolorna som grundats efter dansk modell erbjöd allmänna kurser.

År 1917 trycktes det 114 tidningar i Finland. Ungefär 90 av dem var finska och de övriga svenska. Den socialdemokratiska tidningen Työmies, förlagd i Helsingfors, var den största.

Sedan 1860-talet hade man målmedvetet byggt nationella kulturinstitutioner. I Helsingfors fanns Nationalmuseum, konstmuseet Ateneum, Finska Teatern, Svenska Teatern och Finska operan. Utöver detta fanns det dessutom en rysk teater i huvudstaden. Övriga städer hade sina egna kulturinstitutioner. På landsbygden sjöng folk i körer, medverkade i amatörteater och spelade i bleckblåsorkestrar. Idrottsrörelsen hade över 50 000 medlemmar.

Finland behöver en armé, gränstrupper och en utrikesförvaltning

När Finland blev självständigt saknade landet en egen armé. De inhemska militära enheterna, som var utspridda i landet och del av den ryska armén, hade upplösts efter sekelskiftet 1900. Den nya finska armén formades av den vita armén som under händelserna år 1918 hade stridit för den lagliga regeringen.

Ryska soldater och gendarmer hade ansvarat för att säkra gränserna innan självständigheten. Det finska gränsbevakningsväsendet grundades år 1919. Före år 1919 hade gränserna bevakats av soldater från armén.

Utrikespolitiken hade helt och hållet sköts av den ryska centralregeringen. Den finska utrikesförvaltningen såg dagens ljus efter frihetskriget år 1918. Finland hade sitt eget pass redan under den ryska tiden.

År 1917 var Finland ett måttligt välmående jordbruksland som beboddes av läskunniga lutheraner, där hälften av befolkningen var under 25 år gammal

Publicerad i by jenniheinonen

När Finland föddes var Finland bokstavligen en ung nation. År 1917 var 35 procent av finländarna under 15 år gamla och hälften av befolkningen var under 25. När Finland blev självständigt var det ett agrart land där urbaniseringen hade accelererat sedan slutet av 1800-talet. Finland var, förutom Norge, det mest lutheranska landet i Europa där 98 procent av befolkning tillhörde kyrkan.

År 1917 hade Finland 3,1 miljoner invånare. Utgående från folkräkningen år 1910 pratade 88,1 procent av befolkningen finska, 11,6 procent svenska, 0,25 procent ryska, 0,06 procent tyska och 0,07 procent övriga språk som sitt modersmål.

Befolkningen i Finland hade tredubblats under den ryska tiden som varade från 1809 till 1917. Befolkningen ökade på grund av höga födelsetal trots att det skedde en stor utvandring under de sista autonoma åren. Mellan 1870 och 1914 emigrerade cirka 300 000 finländare till Förenta staterna. Av dessa återvände ungefär en fjärdedel till fäderneslandet.

Stora åldersgrupper avlöser varandra

Mellan åren 1860 och 1910 ökade befolkningen i Finland med 68,5 procent. Mängden barn som föddes åren 1898–1917 var ovanligt hög. Mellan dessa år föddes det i medeltal 88 450 barn per år. Den totala fertiliteten per kvinna minskade dock under tidigt 1900-tal och låg på 3,7 barn per kvinna när Finland blev självständigt.

År 1917 föddes det 81 046 barn i Finland. Av dessa dog nästan 12 procent under sitt första levnadsår. Statistiskt sett kunde ett nyfött barn se fram emot 43 levnadsår om det var en pojke och 49 år om det var en flicka. Barndödligheten förblev stor fram till det femte levnadsåret. Den förväntade livslängden för en pojke som hade överlevt till sin femte födelsedag var 57 år och för en flicka 60 år. Av pojkarna dog 5 400 i förtid i det andra världskriget.

Urbaniseringen tog fart

År 1910 bodde 84,2 procent av finländarna på landsbygden och 15,8 procent i städer. Urbaniseringen tog fart under sista åren av ryskt styre. Den huvudsakliga slutdestinationen för den inhemska migrationen var Helsingfors, där befolkningen fördubblades mellan åren 1900 och 1917. Migrationen förändrade språksituationen i huvudstaden, då den finskspråkiga befolkningen överskred den svenska befolkningen år 1900. När Finland blev självständigt var Helsingfors befolkningsmängd 187 000.

Bland de tio största städerna fanns Åbo (56 000), Tammerfors (46 400), Viborg (29 700), Vasa (24 800), Uleåborg (21 940), Kuopio (18 106), Björneborg (17 608), Kotka (11 794) och Lahtis (6 588). Före år 1917 bodde cirka 17 000 finländare i imperiets huvudstad S:t Petersburg. Antalet finländare som bodde i S:t Petersburg nådde sin topp under 1880-talet när cirka 24 000 finländare bodde där.

Den agrara befolkningen bestod av jordägare, personer som arrenderade hela gårdar, personer som arrenderade delar av gårdar och torpare. Därtill fanns det, främst i östra Finland, kringresande folk som bodde i andra personers hem. År 1912 fanns det 151 500 arrenderade gårdar i Finland. Av dessa arrenderade 1 500 hela gårdar, 55 000 arrenderade delar av gårdar och 95 000 var torpare. Antalet självständiga gårdar var 110 000. En tredjedel av finländarna tjänade sitt leverne från betalt gårdsarbete.

Finländarna var läskunniga lutheraner med en låg utbildningsnivå

År 1917 kunde nästan alla finländare läsa. 51,8 procent av befolkningen kunde både läsa och skriva. 42,8 procent kunde endast läsa och 21 560 personer (0,9 procent) kunde inte läsa överhuvudtaget.

År 1917 klarade under två procent av befolkningen av studentexamen, som banade väg för universitetsstudier. Av dessa var 60 procent gossar. Folkets bildningsnivå var överlag låg. Endast 4,5 procent av befolkningen hade någon sorts utbildning efter folkskolan.

Då det gällde religion, var Finland ett väldigt homogent land år 1917. Hela 98,1 procent av befolkningen tillhörde den evangelisk-lutherska kyrkan, 1,7 procent var ortodoxa och 0,2 procent tillhörde andra kristna kyrkor. Det fanns även judar och muslimska tatarer i Finland, men de saknade medborgerliga rättigheter på grund av sin tro.

Judarna fick fulla medborgerliga rättigheter genom senatens beslut den 22 december 1917 och beslutet trädde i kraft den 12 januari 1918. Vid den tidpunkten fanns det ungefär 1000 judar i Finland. Finlands islam-församling grundades år 1925, två år efter att religionsfrihetslagen trätt i kraft år 1923.

Jordbrukslandet som en del av den globala ekonomin

Finland var ett jordbruksland vid självständigheten år 1917. Jord- och skogsbruket gav levebröd för 66,3 procent av befolkningen medan 12,2 procent jobbade inom industrin. Trafik och transport försörjde 2,8 procent och handeln försörjde 2,2 procent av hushållen. Sex procent utförde tillfälligt arbete och 1,3 procent var tjänstemän, poliser och präster. 0,7 procent jobbade inom utbildningssektorn och 0,4 inom sjukvården. Därtill tillhörde 7,9 procent diverse grupper.

Storfurstendömet Finlands bruttonationalprodukt växte ganska långsamt fram till slutet av 1880-talet; endast litet på två procent årligen. På grund av befolkningstillväxten var tillväxten per capita endast litet på en procent. Efter detta ökade tillväxten aningen till tre procent årligen och litet under två procent per capita.

Under det första världskriget sjönk Finlands BNP med en tredjedel. Efter kollapsen ökade BNP markant mellan åren 1919 och 1928. Under recessionen i början av 1930-talet sjönk BNP, men den ekonomiska depressionen var inte lika allvarlig som i Västeuropa eller USA.

Finlands BNP per capita var i början av 1900-talet cirka 75 procent av Sveriges BNP. Det självständiga Finlands BNP per capita var endast hälften av Sveriges. Under mellankrigstiden var den ekonomiska tillväxten ungefär lika stor i både Finland och Sverige. Under sent 1930-tal var Finlands BNP två tredjedelar av Sveriges. Båda ländernas ekonomiska tillväxt var snabbare än medeltalet i Västeuropa, vilket gjorde Sverige till ett av det mest välmående länderna i Västeuropa. Finland lyckades ta sig till 80 procent av medeltalet för regionen.

Under det första världskriget påverkades Finlands ekonomi av inflation, någonting som var ett nytt fenomen i Finland, men även globalt. Folket hade vant sig vid stabila priser och många hade börjat spara pengar. Priserna i Finland ökade tiofalt på fyra år och pengarnas värde minskade. Den finska marken förlorade 90 procent av sitt värde under det första världskriget. Folkets inbesparningar försämrades och realvärdet på lån kollapsade. År 1918 låg inflationen på 238 procent, vilket är det överlägset högsta i Finlands historia. Finland lyckades dock undvika hyperinflationen som fördärvade de västeuropeiska ekonomierna under tidigt 1920-tal.

Västeuropa en viktigare handelspartner än Ryssland

Det första världskrigets efterdyningar förändrade den finska handeln från grunden. Det var ett specialförhållande att Storfurstendömet Finland hade en egen tullgräns med Ryssland. Före första världskriget var Ryssland inte längre Finlands viktigaste handelspartner.

De huvudsakliga länderna man exporterade produkter till var Storbritannien (29,5%), Ryssland (27,4%), Tyskland (12%) och Frankrike (8,5%). Exporten bestod främst av produkter från skogsindustrin (73,5%). De huvudsakliga länderna man importerade från var Tyskland (41,6%), Ryssland (28,7%), Storbritannien (11,9%), Danmark (5,4%) och Sverige (5,1%). Storbritannien hade ersatt Ryssland som viktigaste exportland i början av 1900-talet. Samtidigt klev Tyskland förbi Ryssland som viktigaste importland. Särskilt spannmål importerades i stora kvantiteter från Tyskland.

Den vanliga handeln avstannade när världskriget bröt ut. Under krigsåren blev Ryssland Finlands viktigaste handelspartner. Den ryska krigsekonomien skapade efterfrågan och hämtade pengar till Finland., vilket accelererade inflationen när efterfrågan sjönk. Däremot blev Ryssland den enda som skickade spannmål till Finland. Bolsjevikernas revolution i oktober 1917 påverkade kraftigt Rysslands roll för den finska ekonomien.

Finländarna reste med båt och tåg

Frånochmed 1860-talet förbättrades väg- och järnvägsnätet i Finland. År 1917 fanns det 4 137 kilometer järnväg i landet. Huvudjärnvägarna till Uleåborg via Tammerfors och Österbotten hade byggts 1862–1884, till Åbo 1903, till S:t Petersburg via Viborg 1870 och till Kajana via Savolax 1889–1904. Från Uleåborg hade järnvägen förlängts till Rovaniemi år 1909. Förbindelsen till Joensuu gick via Viborg.

Båtar transporterade stora massor av människor och varor på insjöarna Päijänne och Saimen. Den lokala båttrafiken var även livlig vid östersjökusten.

År 1917 fanns det 22 000 kilometer väg i Finland. Vägarna plogades inte under vintern på grund av låg trafik. Det fanns litet på tusen bilar i landet år 1917. Transport över land förlitade sig på hästar och det fanns 400 000 hästar i Finland. Antalet cyklar ökade kraftigt under tidigt 1900-tal tack vare att priserna sjönk på grund av industriell framställning. Det fanns uppskattningsvis 200 000 cyklar i landet i början av 1920-talet.

Den största dagstidningen var socialistisk

Massmedia i Finland år 1917 bestod av dagstidningar och tidskrifter. Det fanns ett överflöd av bägge sorterna på både svenska och finska. De största tidningarna var Työmies, Hufvudstadsbladet, Helsingin Sanomat, och Uusi suometar. Alla dessa utgavs i Helsingfors.

Den socialdemokratiska Työmies var landets största tidning. Upplagan växte särskilt under år 1917. Även alla andra dagstidningar fick flera prenumeranter under det första världskriget. Finländarna var intresserade av krigsnyheter.

Bland tidskrifterna hade de satiriska tidningarna, som kommenterade olika frågor och fenomen, en stark position. Alla dagstidningar och tidskrifter påverkades av att nästan all censur försvann efter marsrevolutionen. Efter revolutionen rådde en aldrig tidigare skådad uttrycksfrihet.

Flaggan, riksvapnet och nationalsången – Finlands officiella symboler

Publicerad i by jenniheinonen

Finland saknade en officiell flagga vid självständigheten. Den blå korsflaggan antogs som Finlands officiella flagga den 28 maj 1918 efter lantdagens beslut. Den ersatte den tillfälliga statsflaggan med det heraldiska lejonet på en röd bakgrund.

Lagen om Finlands flagga, som senaten godkände den 29 maj 1918, beskriver den officiella statsflaggan: ”Finlands statsflagga är av tyg och rektangulär till formen, med ett havsblått (ultramarint) kors på vit botten. Korset delar in flaggan i fyra rektangulära, lika höga fält. I korsets mitt finns Finlands vapen.”  Sjöfarts- och handelsflaggan var statsflaggan utan riksvapnet. Krigsflaggan var en tretungad statsflagga. Flaggan utformades av Eero Snellman och Bruno Tuukkanen. Kronan avlägsnades från vapnet på statsflaggan år 1920.

Lagen om Finlands flagga var en av de första frågorna som behandlades i lantdagen efter inbördeskriget i maj 1918. Majoriteten i lantdagen ansåg att lejonflaggan som hade en röd bakgrund inte var lämplig som Finlands statsflagga. Lejonflaggan hade understöd bland ledamöterna från Svenska folkpartiet och det ungfinska partiet. Genom att lägga till det rödgula vapnet på statsflaggan uppnådde man en kompromiss mellan de två lägren.

Under inbördeskriget hade de vita flaggat med lejonflaggan och olika blåvita flaggor under parader och begravningar. På de områden som kontrollerades av folkdelegationen hade man flaggat röda flaggor. Vid röda begravningar hade man använt sig av fackförbundens eller fackföreningarnas lokalavdelningsflaggor.

Skapandet av den blåvita flaggan

Olika blåvita förslag som flagga hade redan framförts under den ryska tiden. Blått och vitt etablerades vid sidan av lejonflaggan under 1860-talet. Fennomanerna, som ville stärka finska språkets ställning, förband politiskt sig till de blåvita färgerna. Kritikerna tyckte att det blå korset liknade segelsällskapens flaggor för mycket.

Efter att Finland blivit självständigt började de statliga myndigheterna, kommunerna och icke-socialistiska organisationer att använda den blå korsflaggan vid olika högtider. Vanliga medborgare började använda flaggan från och med slutet på 1920-talet.

De olympiska spelen ökade folks kännedom av den blå korsflaggan både i Finland och internationellt. Hannes Kolehmainen, som vann det olympiska maratonet i Antwerpen, fick en blå korsflagga över sina axlar, någonting som var väldigt ovanligt under en tidsperiod då flaggan ansågs högtidlig och helig.

Flaggan fick större synlighet då den användes i olika reklamer och på förpackningar. Paavo Nurmi framställdes springande framför den blå korsflaggan på en av Fazers sötsaksaskar. Behandlade flaggan med respekt i reklamerna. Genom större synlighet blev den blå korsflaggan så småningom en av det finska bildspråket.

Vänsterns mottagande av den blå korsflaggan var i början strängt negativ. Finlands Socialdemokratiska Partis ställning till flaggan mjuknade under 1920-talet och accepterade att man till exempel att man kan flagga med korsflaggan på Finlands självständighetsdag den 6 december. Partiet förhöll sig negativt till bruket av den blå korsflaggan när man firade det ”vita Finland” och många partimedlemmar skydde den till en början. Kommunisterna i det självständiga Finland var absolut emot den blå korsflaggan.

Arbetarklassens avsky mot den blå korsflaggan förstärktes av att det var obligatoriskt att flagga med korsflaggan vid arbetarlokaler under de första åren av självständigheten. Så sent som år 1933 hissade Fosterländska folkrörelsens (IKL:s) medlemmar den finska flaggan på över hundra arbetarlokaler den 16 maj, vid 15-årsfirandet av inbördeskrigets slut.

Det fanns få flaggdagar

Till en början fanns det endast två officiella flaggdagar – självständighetsdagen den 6 december och Försvarets fanfest den 16 maj till minne av segerparaden efter frihetskriget. Midsommardagen blev inofficiellt finska flaggans dag år 1927 och officiellt 1934.

Det rekommenderades även att man skulle flagga på Runebergsdagen den 5 februari och på Snellmandagen den 12 maj. På Kalevaladagen den 28 februari flaggade man även för Elias Lönnrot. Finska studenter arbetade särskilt aktivt för att Aleksis Kivis födelsedag den 10 oktober skulle bli en nationell flaggdag. Dagen blev en flaggdag på 1930-talet. Att flagga på mors dag, som hade firats i Finland från och med år 1918, blev också en etablerad vana.

Flaggdagarna var kontroversiella frågor i olika sociala kretsar. J. L. Runeberg var ”för svensk” för många finskspråkiga. Aleksis Kivi och Elias Lönnrot var emellertid helt främmande för stora delar av den svenska befolkningen. J. V. Snellman var i princip den personen som förenade finländarna mest. Fennomanerna approprierade dock firandet kring Snellman till de övriga gruppernas förtret.

Den svenska befolkningens föga entusiastiska attityd till den blå korsflaggan var uppenbar. Vid kusten kunde man skåda korsflaggan i gult och rött vid sidan av den officiella flaggan.

Krigsåren förenade nationen under en flagga

Vinterkriget förändrade finländarnas syn på den blå korsflaggan. Vid begravningar för stupade soldater täcktes kistan med flaggan, vilket kopplade ihop fäderneslandet och uppoffringen för det. De stupade var från alla samhällsklasser och hade olika ideologier. Den socialdemokratiska riksdagsledamoten Sylvi-Kyllikki Kilpi summerade förändringarna i attityden till korsflaggan under ett arbetarflaggevenemang i Vallgård i Helsingfors på midsommarafton år 1940:

”Efter händelserna i vintras har nationens flagg nått sin rätta plats i våra tankar. Den är en symbol för ett fritt och självständigt land, och otaliga är de socialister och klassmedvetna arbetare som givit sitt liv för sitt fädernesland och vars kroppar nu vilar klädda i flaggan på kyrkogårdarna i sina hemstäder.”

Den blå korsflaggan användes om och om igen i det krigstida bildspråket. Väldigt många små nationsflaggor, som såldes av lottorna, viftades de ivrigt med under den finsk-svensk-tyska idrottstävlingen i september 1940. Under det tidiga skedet av fortsättningskriget fick folket se bilder av den finska flaggan som återvände till de områden som förlorades under vinterkriget. Hissandet av den finska krigsflaggan på tornet av Viborgs slott i slutet av augusti 1941 var en djupt symbolisk händelse.

Efter fortsättningskriget marscherade även kommunisterna bakom den finska korsflaggan under sina första maj-marscher. Tanken om nationen och vad den omfattade omdefinierades. Genom att acceptera den blå korsflaggan tillkännagav kommunisterna att de representerade folket och arbetade för folkets väl.