När man pratar om att Finland blev självständigt måste skilja på fem separata processer: 1. de facto kapandet av de finsk-ryska statliga förbindelserna; 2. Finlands självständighetsförklaring;
3. Omorganiseringen av maktbefogenheterna hos den ryska härskaren, det vill säga antagandet av Finlands konstitution där man beaktar förhållandet mellan de högsta statliga institutionerna; 4. Internationellt erkännande av Finlands självständighet; och 5. konsolidering av de facto legitima regeringens makt i Finland. Detta innebar för det första fördrivning av de ryska trupperna i Finland och för det andra en konsolidering av en demokratisk samhällsordning genom att besegra den socialistiska revolutionen i ett inbördeskrig. Finlands självständighet är cirka 100 år gammal, men de statliga institutionerna är närmare 200 år gamla.
Sverige förlorade sina östra landskap till Ryssland år 1809. Ryssland skapade ett autonomt storfurstendöme utav dessa landskap, där majoriteten av befolkningen pratade finska. Storfurstendömet Finland hade sin egen senat (regering), ministerier, statsbudget och övriga självständiga administrativa strukturer. Från och med 1860-talet bidrog ståndslantdagen i den lagstiftande processen och mellan 1905–1907 fick Finland sin egen regering och demokratiskt valda parlament.
Under årens lopp hade Finland utvecklat en stark egen identitet. De etablerade formerna av jurisdiktion, administrativa strukturer, lokalförvaltning och parlamentarism gjorde Finland till ett nordiskt samhälle. Majoritetsspråket finska hade blivit ett officiellt språk och utbildning fanns tillgänglig för alla – från folkskola till universitet.
Förryskningen av Finland
Från och med 1890-talet försökte Ryssland försvaga Finland autonomi genom olika förryskningsåtgärder, vilket försämrade relationerna mellan Finland och Ryssland. Finlands autonoma regering blev nästan avskaffad då världskriget bröt ut år 1914. Finland blev ett ryskt fältläger, som styrdes av kejsare Nikolaj II representant, generalguvernör F. A. Seyn, som hade diktatoriska befogenheter. Finland hade ingen egen armé och befolkningen tvingades inte att deltaga i kriget, men storfurstendömet fick istället bidra till krigsinsatserna genom att betala en extraavgift, de så kallade militärmiljonerna. Finlands ekonomi gagnades emellertid genom ryska beställningar av krigsmateriel samt genom befästningsarbeten i Finland för att avvärja en eventuell tysk landstigning.
Socialdemokraterna hade i lantdagsvalet år 1916 vunnit en majoritet i lantdagen genom att vinna 103 av de 200 platserna, men lantdagen samlades aldrig. Socialismens mål var att befria folket, men de delade in samhället i en ägande och en berövad klass. För att befria den berövade klassen skulle man på fredlig väg utöka demokratin och genomföra gradvisa parlamentariska reformer. Det fanns dock en hel del socialister som ansåg att det enda sättet att störta den ägande klassen var genom en snabb väpnad revolution.
Marsrevolutionen och Finland
Så kom mars år 1917. Nikolaj II, kejsare över det krigsdrabbade Ryssland, tvingades att abdikera. Han ersattes av en liberal provisorisk regering som leddes av furste Lvov. Den provisoriska regeringen avlägsnade alla inskränkningar på den Finlands autonomi den 20 mars. Detta återupplivade de finska statliga instanserna praktiskt taget över en natt. En senat bildades som bestod av representanter för alla partier och leddes av socialisten Oskari Tokoi. Lantdagen samlades och Finland sökte största möjliga autonomi men fortfarande som en del av det ryska riket.
Under april och maj år 1917 förhandlade Tokois senat och den provisoriska regeringen om Finlands ställning. Det socialdemokratiska partiet slutade dock samarbeta, efter att de låtit sig inspireras av revolutionära idéer, och i juli drev de igenom de så kallade maktlagen som gav parlamentet all politisk makt förutom gällande utrikes- och försvarspolitik. Detta var klart och tydligt separatism, någonting som den ryska regering fördömde. Därför upplöste den ryska regeringen den finska lantdagen och utlyste nyval i oktober. De ryska spannmålsleveranserna till Finland upphörde och en allvarlig livsmedelsbrist utbröt fort.
Tokois koalitionssenat splittrades i augusti då socialisterna avgick från regeringen. Socialisterna godkände inte att man upplöst lantdagen och partiet radikaliserades ytterligare. Efter nyvalet i oktober hade socialisterna en knapp minoritet i parlamentet (93 av 200 mandat). SDP och fackföreningarna lade fram ett ultimatum där de krävde mat och den 20 oktober uppmanades fackföreningsfolket att upprätta röda garden i alla kommuner. Väpnade skyddskårer bildades även på den icke-socialistiska sidan. Landet delades snabbt i två motsatta läger.
De statliga förbindelserna bryts den 7 november 1917
De facto brytningen mellan Finland och Ryssland skedde den 7 november 1917. På morgonen meddelade statsminister E. N. Setälä att de statliga förbindelserna mellan Finland och Ryssland brutits. Fram tills denna stund hade de statliga institutionerna i Finland erkänt det ryska statsöverhuvudets makt i Finland, men efter Setäläs meddelande var så inte längre fallet. Ungfinnen Setälä hade blivit statsminister, egentligen vice ordförande för ekonomiedepartementet, efter Tokoi i början av september. Setäläs tillkännagivande kan ses som Finlands första självständighetsförklaring. Efter detta påbörjades diskussionerna gällande statsskick. Detta innebar en diskussion kring vem som skulle inneha den högsta beslutande makten, det vill säga den makt som hade innehafts av den ryske kejsaren och storfursten och därefter den provisoriska regeringen. Setäläs kungörande gjordes med vetskap om att Kerenkijs regering i S:t Petersburg tappade makt.
Den 10 november kallade Setälä till möte med lantdagens talman och vice talmän. På deras initiativ valde parlamentet att ge den hösta makten till tre riksföreståndare. Parlamentets beslut befäste även Setäläs de facto självständighetsförklaring. Det var meningen att de tre riksföreståndarna skulle vara socialisten och tidigare statsministern Tokoi, ungfinnen och prokuratorn P. E. Svinhufvud samt redaktören, författaren och ordförande för agrarförbundet Santeri Alkio.
Tokoi vägrade att acceptera uppdraget som riksföreståndare och följaktligen vägrade även Alkio. Därför beslutade parlamentet att det är lantdagen som skall inneha den hösta beslutande makten i Finland den 15 november 1917. Eftersom lantdagen nu även fungerade som statsöverhuvud så kunde lagarna om åtta timmars arbetsdag och demokratiska kommunalval föras vidare. Men redan samma kväll fattade socialisterna beslutet att påbörja en revolution för att uppnå de mål som storstrejken, som inletts dagen innan, krävde. Målet var att störta den rådande samhällsordningen som grundade sig på demokrati och marknadsekonomi. Socialisterna klarade dock inte av att bilda en revolutionär regering och strejken avslutades den 18 november. Den omstörtande och våldsamma strejken ledde till att de icke-socialistiska partierna slutade försöka bilda en koalitionsregering med socialisterna.
Den 27 november 1917 valde den icke-socialistiska majoriteten i lantdagen en ny senat som leddes av P. E. Svinhufvud. Regeringsprogrammet innefattade genomförandet av självständigheten. Därför började man kalla regeringen för ”självständighetssenaten”.
Den 4 december 1917 lade Svinhufvuds senat fram en självständighetsförklaring för lantdagen, som godkändes den 6 december. Nu hade regeringen mandat att söka efter erkännande av Finlands självständighet av utländska makter. År 1919 valde man den 6 december som dagen då man firar Finlands självständighet.
Rådsryssland erkänner Finlands självständighet
Den 31 december 1917 erkände ryska folkkommissariernas råd Finlands självständighet genom att lova att saken skall skickas och ratificeras av den allryska centrala exekutivkommittén. Då Sverige vägrade erkänna Finlands självständighet före Ryssland, så vände sig Svinhufvuds regering till Ryssland. Finlands önskan om erkännande av självständigheten riktades först till den ryska konstituerande församlingen som hade valts i november, men bolsjevikerna som hade kapat makten i landet godkände inte förfrågan.
Efter detta riktades förfrågan till den ryska regeringen, men bolsjevikerna nekade även här. Den tredje förfrågan riktades till ryska folkkommissariernas råd som leddes av V. I. Lenin. Redan innan detta hade de finska socialisterna fört diskussioner med bolsjevikerna gällande Finlands självständighet. Samtidigt som detta pågick var Lenins regering mitt i att föra fredsförhandlingar med Tyskland, någonting som underlättade Finlands självständighetssträvanden.
Den allryska centrala exekutivkommittén ratificerade sovjetregeringens beslut den 4 januari 1918. Genast efter detta erkände Sverige och Frankrike Finlands självständighet. Tyskland meddelade att de erkänner självständigheten två dagar senare, men dokumentet var daterat samma dag som Sveriges och Frankrikes erkännanden. Det första världskriget pågick dock fortfarande och Storbritannien och USA, som krigade mot Tyskland, erkände inte Finlands självständighet förrän i maj år 1919.
Att säkra suveräniteten
Trots att många utländska makter erkände Finlands självständighet så stod Svinhufvuds regering fortfarande inför många problem. Det största problemet var att säkra Finlands suveränitet, det vill säga att garantera att regeringen hade kontroll över de finska territorierna. Det fanns fortfarande cirka 75 000 ryska trupper i Finland i januari år 1918 och dessa trupper blandade sig i Finlands interna maktkamp. Den finska regeringen saknade en egen försvarsmakt samt egen polis. Den 12 januari 1918 gav lantdagen mandat åt senaten att bilda styrkor som skulle upprätthålla lag och ordning i Finland, med andra ord polisväsendet och armén. Genom detta beslut grundade lantdagen i praktiken det självständiga Finlands försvarsmakt.
Ett annat problem var ordningen i samhället. De röda gardena som stöddes av SDP och fackföreningarna, förberedde en väpnad revolution. Upproret började den 26 januari 1918 när socialisterna omkullkastade lantdagen och den legitimt valda Svinhufvudregeringen. Resultatet blev ett blodigt inbördeskrig. Kriget tog slut den 29 april 1918 när den legitima regeringens trupper marscherade in i Viborg, som var rebellernas sista starka fäste i sydöstra Finland. Frågan om samhällsordningen hade lösts. Demokratin och marknadsekonomin hade segrat. De sista ryska trupperna lämnade finskt territorium den 14 maj. Regeringsstyrkornas segerparad ägde rum i Helsingfors den 16 maj 1918 med truppernas överbefälhavare general Gustaf Mannerheim i spetsen.
Frågan om den högsta beslutande makten
På begäran från Finland och för att driva egna intressen hade Tyskland landsatt trupper i Finland i början av april år 1918. Det tyska ingripandet i det finska inbördeskriget resulterade i att tyska trupper befriade Helsingfors från de röda och hjälpte till att få ett snabbt slut på kriget. Samtidigt innebar detta att Finland blev beroende av Tyskland.
Högsta beslutande makten var lantdagen, som både fungerade som lagstiftande instans och statsöverhuvud. Den 18 maj 1918 valdes senatens ordförande Svinhufvud till att tillfälligt hålla den högsta beslutande makten. Finland skulle göras till en konstitutionell monarki, precis som alla andra nordiska länder. Landet skulle styras av en tysk kung. För detta ändamål valdes prins Fredrik Karl av Hessen till kung av Finland i början av oktober 1918. Tyskland förlorade dock det första världskriget en månad efter valet och Fredrik Karl avsade sig kronan.
De tyska trupperna lämnade Finland i december samma år. Den finska regeringen och riksföreståndare Svinhufvud avgick. Istället valdes general Gustaf Mannerheim, som fungerat som regeringsstyrkornas överbefälhavare under inbördeskriget, till riksföreståndare i december. Mannerheims främsta uppgift blev att förbättra förhållandena mellan Finland och Ententen. Storbritannien och USA erkände Finlands självständighet i maj år 1919.
Finlands fick ett republikanskt statsskick i juli 1919. Statsöverhuvudet blev presidenten som skulle väljas var sjätte år av 300 elektorer. Presidenten gavs stora maktbefogenheter. Presidenten hade rätt att upplösa riksdagen, utnämna regeringen, sköta utrikespolitiken, fungera som överbefälhavare för det finska försvaret och utnämna de högsta tjänstemännen. Det räckte fram till år 2000 att presidentens maktbefogenheter minskades i grundlagen och Finland övergick till ett helparlamentariskt system.
Många spörsmål var dock inte utredda mellan Finland och Rådsryssland. Många finnar försökte vidga Finlands gränser i öst genom flera halvofficiella väpnade exkursioner i gränstrakterna mellan Finland och Ryssland. Länderna kom slutligen fram till en lösning gällande gemensamma gränser och skulder den 14 oktober 1920 genom freden i Dorpat. Freden trädde i kraft den 31 december 1920.