Finland är en av de mest framgångsrika länderna i OS per capita. De dagarna är dock sedan länge svunna då Finland håvade hem lassvis med OS-medaljer. Nuförtiden ser man främst finländska racerförare och ishockeyspelare i rubrikerna. Finland är även en av de ledande länderna i världen när det kommer till allmän konditionsträning.
Som en självständig stat började Finland göra sig känt på olika sätt. Under mellankrigstiden var idrotten ett viktigt sätt att vinna internationell synlighet för landet. Mellan åren 1912 till 1936 vann det finska laget 142 (50-45-47) medaljer i de olympiska sommarspelen och 24 medaljer i vinterspelen.
Finland var en av de mest framgångsrika länderna i sommar-OS. Per capita var Finland det framgångsrikaste landet av alla. Finland klarade av att till och med utmana USA i friidrott under OS i Paris 1924. Långdistanslöpning, spjutkastning och brottning var de mest lyckade grenarna för de finländska idrottarna. När det kom till vinter-OS var Norge i en klass för sig.
Den största finländska stjärnan i de olympiska spelen var Paavo Nurmi som vann nio guld- och tre silvermedaljer mellan åren 1920 och 1928. Han fick till och med beundrarbrev adresserat till ”Nurmiland”. Finländarna kände att deras lilla nation var en stormakt i fråga om idrott.
Nationens olympiska dröm
Helsingfors ansökte om att få ordna de olympiska spelen år 1940, men de tilldelades Tokyo av den Internationella olympiska kommittén. Efter den japanska invasionen av Kina år 1938 måste Tokyo överge sina planer. Helsingfors tackade ja till att ordna OS. Den nya Olympiastadion var halvfärdig. Förberedelserna framskred snabbt och staden var färdig att ta emot gästerna till OS år 1940. Andra världskriget bröt dock ut och spelen blev inhiberade.
Helsingfors ansökte igen efter kriget om att få ordna OS. IOK tilldelade Helsingfors OS år 1947. Några medlemmar var dock tveksamma, eftersom de misstänkte att Finland kunde vara ockuperat av Sovjetunionen innan de olympiska spelen.
Sovjetunionens lag deltog för första gången i OS i spelen i Helsingfors. Sovjetunionens och USA:s lag tävlade hårt om vilket lag som skulle vara spelens bästa. USA:s lag vann med en knapp marginal.
De olympiska spelen var en succé för Finland medan det kalla kriget pågick. Finland ville ses som en brobyggare mellan öst och väst. OS i Helsingfors var de största olympiska spelen som någonsin ordnats vid den tiden. Finland konstaterade att detta var ”de sista riktiga olympiska spelen” där idrotten stod i fokus.
Finlands framgång i sommar-OS började avta efter OS i Helsingfors. Antalet medaljer som finländarna tog hem i brottning och friidrott var inte vad det brukade vara. Finländsk långdistanslöpning gjorde en comeback på 1970-talet när Lasse Virén vann fyra olympiska guldmedaljer i München 1972 och Montréal 1976. Pertti Karppinen vann tre OS-guld i rad i rodd åren 1976–1984.
De finländska framgångarna i vinter-OS vacklade inte på samma sätt. Marja-Liisa Kirvesniemi (född Hämäläinen) vann tre guldmedaljer i Sarajevo. Backhoppning blev en finländsk framgångssaga under 1950-talet. Matti Nykänen var en av de största stjärnorna i vinter-OS. Hann vann bland annat fyra guldmedaljer åren 1984 och 1988.
Nationen idrottar
Fram till medlet av 1900-talet var Finland ett jordbruksland där folket främst gjorde manuellt arbete. Urbaniseringen tog fart under 1950-talet när förorterna började växa kring städerna. Samtidigt blev arbetet mindre ansträngande. Att sitta i bilen ökade under 1960-talet. Man fick avsevärt mer fritid när arbetsveckan förkortades till fem dagar i slutet av 1960-talet.
Samtidigt ökande förekomsten av hjärt- och kärlsjukdomar på grund av bättre levnadsstandard, minskad fysisk aktivitet och förlängd förväntad livslängd. Oron över medborgarnas fysiska hälsa resulterade i skapandet av en politik för att hålla formen.
Fysisk träning var ursprungligen en sak för män. Kvinnorna följde dock snabbt exempel. Vid utgången av 1970-talet fanns det fler kvinnor än män bland de aktiva idrottsentusiasterna. På 2010-talet idrottar en tredjedel av finländarna tillräckligt med hänsyn till hälsan. Ungefär 40 procent idrottar ibland. Vad beträffar folkhälsan är det mest oroväckande att en femtedel av finländarna inte är fysiskt aktiva. När man jämför internationellt idrottar finländarna dock ganska mycket, precis som i de övriga nordiska länderna.
Från och med 1960-talet har staten och framför allt kommunerna avsatt avsevärt mera pengar på att bygga idrottsanläggningar. Sedan början av 1970-talet har den allmänna idrottsstrategin varit att bygga idrottsanläggningar som både lämpar sig för tävlingsidrott och allmän fysisk träning. Detta var särskilt uppenbart genom att man byggde allmänna simhallar. Det finns över 200 allmänna simhallar i Finland och inträdesavgifterna är relativt låga (5–7€).
Det finns också tusentals och åter tusentals kilometer fotgängar- och cykelleder samt gång-, vandrings-, löpnings- och skidspår. Många finländare beger sig ofta ut i naturen tack vare allemansrätten. I Finland får man röra sig fritt var som helst i naturen, förutom på naturskyddsområden.
Motorsportens och ishockeyns förlovade land
Under de senaste har de största och mest internationellt erkända inländska sportprestationer varit i motorsport och ishockey. Tre finländare har vunnit världsmästerskapen i Formel 1: Keke Rosberg (1982), Mika Häkkinen (1998 och 1999) och Kimi Räikkönen (2007). Sju finländare har vunnit Rally-VM. Både Juha Kankkunen och Tommi Mäkinen har vunnit världsmästerskapet fyra gånger.
Finland vann världsmästerskapen i ishockey 1995, 2011 och 2019. De största finska ishockeystjärnorna är Jari Kurri och Teemu Selänne som båda gjort lång karriär i NHL. Landslagen i volleyboll och basketboll har klarat sig bra under 2000- och 2010-talen och har tagit sig till Europa- och världsmästerskapsfinalerna.
Den bästa placeringen för Finland i fotboll var en fjärde plats för det finska laget i OS i Stockholm år 1912. Den mest framgångsrika finska fotbollsspelaren är Jari Litmanen som gjorde en betydande karriär i klubbar som till exempel Ajax Amsterdam, FC Barcelona och Liverpool FC.