Folkdelegationen ledde det röda Finland

Folkdelegationen som leddes av Kullervo Manner fungerade som revolutionsregering i Finland år 1918.

Arbetarklassens högsta råd var egentligen det hösta beslutsfattande organet i det röda Finland och folkdelegationen fungerade som regering. Det högsta rådet hade den symboliska makten att väja och avskeda medlemmar av folkdelegationen samt att upphäva folkdelegationens beslut. Till arbetarklassens högsta råd valdes femton medlemmar från SDP, tio från Finska landsorganisationen, tio från det röda gardet och fem från Helsingfors arbetarföreningars råd. Finska transportarbetarförbundets sekreterare och storstrejkskommittéens medlem år 1917 Valfrid Penttilä fungerade som ordförande för arbetarklassens högsta råd.

Den egentliga högsta makten utövades av folkdelegationen som leddes av lantdagens tidigare talman Kullervo Manner. Folkdelegationen bestod ursprungligen av tretton medlemmar samt en prokurator. Då upproret påbörjades åtog sig folkdelegationen den högsta makten i det röda Finland. Huvuduppgifterna bestod till största del av civila ärenden. Det röda gardets huvudstab ansvarade för militära ärenden. Som överbefälhavare fungerade Eero Haapalainen och senare leddes staben av trion Adolf Taimi, Eino Rahja och Evert Eloranta. Folkdelegationen stod i princip över det röda gardet, men klarade inte av att förhindra gardets godtyckliga beteende.

Folkdelegationen utökades två gånger. Två kvinnor blev medlemmar i mars. De kan i teorin ses som Finlands första kvinnliga ministrar. De folkdelegaterna som kan anses ha haft mest erfarenhet inom politiken var, förutom Kullervo Manner, även Otto Ville Kuusinen, Finlands främsta socialdemokratiska teoretiker Yrjö Sirola och den tidigare statsministern Oskari Tokoi.

Folkdelegationen flydde från Helsingfors före de tyska trupperna anlände. Den röda regeringen ombildades i Viborg efter detta. Där kom de att hålla till i cirka två veckor innan de flydde till S:t Petersburg.

Upprorsmakarregeringen sökte folkets stöd

Folkdelegationen godkände genast en ”lag om torpares, landbönders och backstugusittares förklarande som oavhängiga från jordägarna”, efter att revolutionen brutit ut. Målet var att få ett möjligast stort understöd för revolutionen bland arrendebönderna. Avskaffandet av 1865 års avlöningsreglemente tjänade samma syfte. Folkdelegationen fattade beslutet att varje person som gått i tjänst enligt avlöningsreglementet var ”berättigad att säga upp sig med en uppsägningstid på två veckor”. Vid den här tidpunkten bodde över två tredjedelar av befolkningen i södra Finland på landsbygden.

Det rådde stor arbetslöshet i områdena som kontrollerades av det röda Finland och folkdelegationen försökte underlätta situationen genom att få igång industriproduktionen. Folkdelegationen började i februari understöda de som varit arbetslösa i mer än en vecka. Understöden slutade dock i Helsingfors efter krav från det röda gardet. De som anslöt sig till det röda gardet fick lön, vilket underlättade rekryteringen.

Folkdelegationen och de andra revolutionära organen beslagtog 163 industrianläggningar under inbördeskrigets gång. Målet var att försäkra produktionens kontinuitet. De förstatligade fabrikerna stod för cirka tio procent av det röda Finlands hela industriproduktion. En stor del av fabrikerna fortsatte sin verksamhet under sina ägare.

Den röda regimen förstatligade även gårdar som ägdes av företag, vars ägare hade flytt eller hade låtit bli att sköta om. Revolutionsstyret beslagtog främst stora herrgårdar.

Tokoi vände sig till Ryssland för att få en lösning på spannmålsbristen

Livsmedelsbristen krävde omedelbara åtgärder. Därför bestämde folkdelegationen den 31 januari att man skulle beslagta hälften av all råg som var tänkt för följande höst i Tavastlands, Åbo och Björneborgs, Nylands och Viborgs län. Om någon kommun hade spannmålsförråd som skulle räcka längre än för fyra månaders behov, skulle det konfiskeras och ”överlämnas till områden som var utan mat”. Folkdelegationen lyckades även importera en del spannmål från Ryssland. Livsmedelsbristen förvärrades likväl och man blev tvungen åtstrama ransoneringen.

Situationen förvärrades av att befolkningstätheten var större i södra Finland vilket betydde att det fanns fler personer som var beroende av ransoneringen än i norra Finland som kontrollerades av regeringsstyrkorna. Det röda Finland var tvunget att skapa en egen distributionsorganisation. Uppdraget försvårades på grund av producenternas motstånd.

Man blev tvungen att importera spannmål från Ryssland, där det också rådde en allvarlig livsmedelsbrist. Tack vare Oskari Tokoi lyckades man få 30 järnvägsvagnar med spannmål till Helsingfors den 30 mars. Mängden var endast tillräcklig för att tillfredsställa det röda Finlands behov för två veckor. När leveransen anlände höll den röda regimen redan nära på att börja kollapsa. Det röda Finland var till största del tvunget att förlita sig på inhemska förråd.

Ett extremdemokratiskt grundlagsutkast

Ett grundlagsutkast lades fram i slutet av februari under ledning av Otto Ville Kuusinen. Enligt utkastet skulle den lagstiftande makten tillhöra ett folkvalt parlament. Parlamentet hade varit tvunget att omgående behandla ”folkinitiativ” som hade över tiotusen underskrifter. Om ett initiativ skulle ha förkastats i parlamentet hade man varit tvungen att ordna en folkomröstning ifall en tredjedel av parlamentsledamöterna krävde det.

Folkomröstningar hade också kunnat ordnas ifall en grupp motsvarande över fem procent av alla som röstat i det senaste parlamentsvalet krävde det. Folkomröstningens resultat hade varit konstitutionellt bindande.

Utgående från grundlagsutkastet hade Folkdelegationen fungerat som regering. Som ordförande för folkdelegationen skulle folkparlamentet välja Republiken Finlands Förman för tre år i taget. Samma person kunde inte väljas som Republikens Förman två gånger i rad.

Folkdelegationen flyr till Ryssland

Revolutionen och inbördeskriget tog slut efter de rödas förlust. Under slutet av kriget flydde alla, förutom en, av folkdelegationen till Rådsryssland.

Den ideologiska kärnan i folkdelegationen, det vill säga Manner, Kuusinen, Sirola och Gylling, grundade Finlands kommunistiska parti (FKP) år 1918. Största delen av alla folkdelegater som hade flytt till Rådsryssland gick med i FKP. Åtta av medlemmarna i folkdelegationen dog under Stalins utrensningar under 1930-talet, bland dem före detta ordförande Kullervo Manner. Otto Ville Kuusinen lyckades göra en anmärkningsvärd karriär inom Komintern och innehade ledarposter i Sovjetunionens kommunistiska parti.

Oskari Tokoi erbjöds en ledarposition i Murmansklegionen som bildades av britterna. Han kunde inte återvända till Finland, utan emigrerade till USA via Storbritannien. Finlands riksdag godkände den så kallade Lex Tokoi i februari 1944, vilket benådade medlemmarna av den tidigare folkdelegationen. Meningen med lagen var att Tokoi skulle kunna återvända till Finland. Tokoi flyttade aldrig tillbaka till Finland, men han besökte sitt forna hemland flera gånger.