Paavo Nurmi (1897–1973) vann nio guld- och tre silvermedaljer i OS och är en av de mest framgångsrika långdistanslöparna genom tiderna. Paavo Nurmis överlägsenhet var häpnadsväckande. Det moderna Finland förkroppsligades av Nurmi.
Nurmi deltog i sommar-OS i Antwerpen, Paris och Amsterdam. Tack vare hans framgångar i OS blev han en av de mest kända finländarna under 1920- och 1930-talet. Bilden av Nurmi präglades av modernitet. Han brukade springa runt banan med ett tidtagarur för att hålla reda på sitt tempo.
Under sommar-OS i Paris 1924 jämförde den franska tidningen Le Petit Parisien Nurmi med tidtagaruret: ”kugghjulen i hanns tidtagarur är som hans ben, som hans hjärta och lungor – outtröttliga, okrossbara”. Nurmi gjorde enastående idrottshistoria när han vann både 1500 meters och 5000 metersloppet inom två timmars tid.
Den övermänsklige löparkungen
Nurmi var en pionjär inom den moderna sporten. Martti Jukola, dem mest kända sportjournalisten i Finland, beräknar att Nurmi revolutionerade idrottens principer genom sina krävande träningsmetoder. Idrotten hade blivit en ”sträng uppfostrare som strävar efter att utveckla de enskilda egenskaper som krävs för att lyckas i det moderna stressiga livet.”
En central del av Nurmimyten var att ”han med sin vilja av stål förvandlade sin kropp till en osviklig maskin som fungerade efter sin herre och mästares befallning.” Detta gjorde honom till ”löparnas konung”, en gåtfull övermänsklig idrottare där alla ville beundra ”det obegripliga mänskliga prestationerna med maskinen som är gjord av blod och ben”.
I Finland porträtterades Nurmi inte så mycket som en finsk hjälte, utan som en övermänsklig varelse. Nurmi, som följde med sin varvtid med ett tidtagarur i handen, var mer av en symbol för nationens moderniserande än en nationalromantisk bild av nybyggarnas Finland.
Lika viktig för Finlands image som Sibelius
Paavo Nurmis internationella rykte skapade en känsla av stolthet i Finland. Tidningar beskrev Nurmi som en av Finlands bästa ambassadörer utomlands. Tillsammans med Jean Sibelius var Nurmi den mest kända finländaren internationellt under mellankrigstiden.
Nurmis överlägsenhet tilltalade människor särskilt i USA dit löparen for på turné 1925 och 1929. Den första turnén var särskilt lyckad. Nurmi var i toppform och sprang seger efter seger. Under vinterkriget hjälpte hans berömmelse att samla medel i Nordamerika för Finlands sak.
Löparens popularitet kan ses i det faktum att den finska staten beställde en staty av honom redan år 1924 av Wäinö Aaltonen. Statyn lades till i samlingarna på Finlands Nationalgalleri (Ateneum). Den ställdes ut i Stockholm år 1927 och Paris år 1928. Statyn blev ännu mera känd tack vare förberedelserna för sommar-OS 1940 i Helsingfors. På affischen kan man se Nurmi i brons som springer med jordgloben i bakgrunden. Samma affisch användes under sommar-OS 152, men aningen förändrad.
Utöver den ursprungliga statyn, som förvaras på Ateneum, har det gjorts fyra kopior av Nurmistatyn. Den första kopian placerades nära Olympiastadion år 1952. Statyn kan också beskådas i Olympiaparken i Lausanne som sköts av den Internationella olympiska kommittén, framför fakulteten för idrott och hälsokunskap vid Jyväskylä universitet och i Nurmis hemstad Åbo.
Framgång kräver arbete, arbete och arbete
Paavo Nurmi var en väldigt analytisk toppidrottare. Han accepterade inte att huvudorsaken varför finländska långdistanslöpare klarade sig bra berodde på bastu och sisu. Enligt Nurmi hade tävlingsidrotten nått sådana nivåer under 1920- och 1930-talet att man inte längre kunde vinna ”med god tur och fantastiska talanger”
”Nej, det kräver en oerhörd mängd arbete. En atlet på elitnivån måste klara av tre faser för att nå toppen: den första fasen är hårt arbete, den andra fasen är hårt arbete och den tredje fasen är hårt arbete. Det är förstås en utmärkt sak ifall atleten har en medfödd talang.”
Nurmi tog en pragmatisk syn på pengapris som betalades till topplöparna. Efter sin Amerikaturné år 1925 sade han att strikt följa amatörreglerna strider mot Finlands mål att få internationell publicitet genom framgång i idrott. Nurmis prispengar lade grunde för hans förmögenhet, som senare växte tack vare att han investerade i aktier och senare genom att det gick bra för hans byggfirma och inom klädbranschen.
Nurmi görs till ett varnande exempel på professionalism
Sedan början av 1920-talet rörde sig rykten om pengapriser som Paavo Nurmi fick. Nurmi var inte endast den mest tittade idrottaren under sin tid, utan också den som man mest misstänkte att i smyg var professionell. Ledarna för den finska friidrotten visste väl om Nurmis prispengar i början av 1930-talet. De var rädda för att IAAF skulle vidta åtgärder.
Deras farhågor besannades år 1932. IAAF avstängde Nurmi, som därför förbjöds från att delta i maratonet i OS i Los Angeles. En populär teori i Finland var att Nurmi hade blivit avstängd på grund av en personlig häxjakt av IAAF:s svenske ordförande J. Sigfrid Edström. Det hela hade dock mera att göra med att IAAF antog en strängare hållning. Organisationen skyddade sin position som ett internationellt monopol inom friidrotten mot ökade försök för professionalism. Att finna Nurmi professionell passade väl in på agendan.
Nurmi fortsatte sin löparkarriär som en ”nationell amatör” i några år. Efter det tränade han de finska distanslöparna inför OS i Berlin 1936. Nurmi var även den sista fackelbäraren i fackelstafetten och den som tände den Olympiska elden under sommar-OS i Helsingfors år 1952.
Under sina sista levnadsår led Nurmi av hjärt- och kärlsjukdomar. Idrottslegenden, som hade tjänat ihop en förmögenhet genom sin företagsverksamhet, grundade en fond för finansiering av forskning av hjärt- och kärlsjukdomar i sin hemstad Åbo år 1968. Nurmis barndomshem har ändrats till ett museum.