- E. Svinhufvud (1861–1944) bidrog till att man lyckades uppnå självständighet och att hjälpte konsolidera den finska staten i tre olika repriser. Han var den mest framstående personen i den rättsliga striden under tidigt 1900-tal som ledde till Finlands självständighet. Han ledde regeringen 1917–1918 som utfärdade självständighetsförklaringen och fick internationellt erkännande av den. Han blev tvungen att omkullkasta den socialistiska revolutionen i ett tragiskt inbördeskrig. Efter det valdes han till Finlands första statsöverhuvud i maj 1918.
Under början av 1930-talet räddade han den finska demokratin. Han ledde regeringen, först som statsminister och sedan som president, som införde anti-kommunistiska lagar. Efter detta var han tvungen att kväsa de högerextrema krafterna som nästan resulterade i ett uppror och som höll på med olagliga aktiviteter. Han vägledde Finland in i det nordiska samarbetet. Som Finlands president 1931–1937 försvarade han demokratin och lagstyret och fastställde Finland som en semipresidentiell stat under en tid då många europeiska stater blev diktaturer.
Lagstyrets försvarare
Pehr Evind Svinhufvud hade en tragisk familjebakgrund. Hans far, som var sjökapten, drunknade i den grekiska skärgården när Pehr var en liten gosse och några år senare förlorade hans farfar släktgodset och sköt sig själv. Modern Olga (född von Becker) lämnades ensam med två små barn. Hon flyttade till Helsingfors och började arbeta på kontor.
Svinhufvud gjorde karriär som jurist. Han utexaminerades först som filosofie kandidat med historia som huvudämne och senare som jurist 1886. Han fungerade som ledamot vid lagberedningen i åtta år och som assessor vid Åbo hovrätt i nio år. Generalguvernören över Finland sade upp honom och flera av hans kollegor, eftersom de inte godkände den politiska styrningen av hovrätten.
Svinhufvud jobbade efter detta som advokat. Ett uppmärksammat fall år 1905 var när Svinhufvud fungerade som försvarsadvokat för mannen som mördade Finlands prokurator som hade ansetts som en för stor russofil.
Svinhufvud deltog, som en adelsman och släktens huvudman, vid ståndslantdagen. År 1907 medförde radikala reformer för lantdagen. Som första landet i världen, införde Finland allmän och lika rösträtt samt valbarhet för att även inkludera kvinnor. Svinhufvud valdes till den nya enkammarlantdagen som en ledamot för det ungfinska partiet. Partiet var socialliberalt, reformvänligt och försvarade den finskspråkiga majoritetens rättigheter under en tid då svenska fortfarande var den styrande klassens språk.
Det ungfinska partiet skilde sig från det finska partiet i att de krävde striktare konstitutionalism utövade passivt motstånd och olydnad mot förryskningsåtgärderna. Den här politiska linjen var inget nytt, utan en fortsättning på åratal av ansträngningar av finländska lagstiftare för att stärka Finlands speciella ställning och privilegier som ett autonomt storfurstendöme inom det ryska riket genom att tolka kejsarens tillkännagivanden som bindande konstitutionella lagar.
Svinhufvud fungerade som lantdagens talman åren 1907–1913. Han valdes trots att ungfinnarna endast var tredje största partiet. Det största partiet Socialdemokraterna ville inte utse en egen kandidat och de ansåg att Svinhufvud var den bästa icke-socialistiska kandidaten. Svinhufvud trotsade den ryske kejsaren som talman så han ansåg att kejsaren agerade mot Finlands konstitutionella rätt. Detta resulterade i att kejsaren upplöste lantdagen flera gånger, men Svinhufvud valdes alltid på nytt till talman. Han blev den mest framstående personen i den rättsliga kampen mot förryskningen.
Svinhufvud jobbade som tingsdomare på landsbygden under åtta års tid från år 1906 till 1914. Han bodde först i Heinola och från och med år 1908 i Luumäki. Kotkaniemi i Luumäki blev hans permanenta hem för honom, hans hustru och dras sex barn. Hemmet är nuförtiden ett museum.
Exil i Sibirien
Det första världskriget som bröt ut under sommaren 1914 påverkade Finlands autonomi. Finland blev ett ryskt krigsläger som styrdes genom undantagstillstånd. Som en domare vägrade Svinhufvud lyda bestämmelser som han ansåg vara olagliga. Detta resulterade i att han arresterades i Luumäkis tingsrätt i november 1914. Generalguvernör Franz Albert Seyn försatte honom i exil ”till Tomsk Oblast så länge som Finland befinner sig i ett krigstillstånd”.
Medan Ryssland försökte begränsa Finlands autonomi försökte de finska politikerna, som drömde om ett självständigt Finland, sätta sitt hopp på Ryssland fiende Tyskland. Svinhufvud trodde att han skulle komma tillbaka från Sibirien ”med hjälp av Gud – och Hindenburg”. Den tyske fältmarskalken hade lett sina styrkor till seger mot de ryska trupperna i Ostpreussen. Tvåtusen unga finländska män hade anmält sig för militärutbildning i Tyskland. Dessa kom att kallas Jägarrörelsen.
Svinhufvud var inte en fånge i Sibirien, utan var försatt i exil. Detta innebar att han levde fritt där och bekostade själv sitt uppehälle. Först bodde han i sex månaders tid i byn Timskoje som hade 200 invånare och senare i den lilla byn Kolivan. Svinhufvuds exil räckte i två år och fyra månader tills han efter marsrevolutionen år 1917 kunde återvända till Finland.
Självständighetsmannen
Svinhuvud anlände till Helsingfors som en hyllad nationalhjälte i slutet av mars 1917. Socialdemokraterna innehade majoriteten i lantdagen tack vare sen seger i valet året innan. En senat som leddes av Oskari Tokoi hade bildats i slutet av mars. Koalitionsregeringen bestod av sex socialdemokrater, två gammalfinnar, två ungfinnar, en senator från agrarförbundet och en från svenska folkpartiet. Svinhufvud utnämndes till prokurator i början av april.
Svinhufvud upptäckte att han var i mitten av en intensiv politisk kamp som handlade om Finlands relation till det ryska imperiet och senare om det finska samhällssystemet. Socialdemokraterna radikaliserades under sommaren och den politiska konfrontationen i Finland nådde sin kulmen. När lantdagen med socialistisk majoritet upplöstes av den provisoriska regeringen i slutet av juli år 1917 ansåg vänstern att det var ett listigt trick som center-högerpartierna hade kommit på. När Socialdemokraterna förlorade sin absoluta majoritet i lantdagen i höstens lantdagsval, radikaliserades partiet ytterligare.
Socialisterna avgick från Tokois senat i början av september och därefter leddes landet av en senat som leddes av ungfinnen E. N. Setälä. Den 7 november 1917 konstaterade statsminister Setälä att unionen mellan Finland och Ryssland var bruten, efter att oroligheterna i S:t Petersburg hade eskalerat till gatustrider.
Fram till denna stund hade de finska myndigheterna erkänt Ryssland härskare, först kejsaren och sedan den provisoriska regeringen, som Finlands statsöverhuvud. Efter Setäläs uttalande gjorde Finland det inte längre. Finland försökte ordna ”den högsta makten” i landet på något vis. Det gjordes först ett försök att utnämna tre riksföreståndare, men när det inte lyckades valde lantdagen att axla makten den 15 november 1917.
Samtidigt pågick en storstrejk i landet, Socialdemokraterna utnämnde en revolutionsregering och väpnade rödgardister ockuperade Helsingfors och andra städer. Revolutionen avblåstes dock och strejken avslutades den 18 november.
Statsministern gick under jorden i Helsingfors
Svinhufvud valdes till ordförande för senaten (statsminister) den 27 november. Början av Svinhufvuds senat präglades av interna konfrontationer. Finland förklarades självständigt och man sökte erkännande för självständigheten av Ryssland.
Finland var nu självständigt, men det fanns fortfarande 75 000 ryska soldater i landet. Finland hade ingen egen armé. Senaten påbörjade förhandlingar och förberedelser för att deportera de ryska soldaterna. Vid utgången av januari 1918 fanns det 400 lokalavdelningar av de privata vita skyddskårerna i landet med 38 000 medlemmar. Den militanta vänstern hade systematiskt grundat röda garden sedan oktober och det fanns nu 375 garden och 30 000 medlemmar av dessa.
Svinhufvuds senat började den 12 januari med lantdagens tillåtelse skapa en myndighet för att upprätthålla lag och ordning i landet. Senaten utnämnde den 16 januari general Gustaf Mannerheim, som hade återvänt från Ryssland i december, till befälhavare för skyddskårerna i Österbotten. Den 25 januari förkunnade senaten att skyddskårerna är regeringens trupper. Senaten bad också Tyskland att skicka tillbaka den finska jägarbataljonen som hade varit i Tyskland för att tränas och delta i stridsuppdrag, samt att skicka övrig militär hjälp.
Katastrofen inträffade i slutet av januari. Det största partiet i landet, Socialdemokraterna, påbörjade ett väpnat uppror den 26 januari 1918. Det röda gardet och rebellregeringen, folkdelegationen, som leddes av lantdagens tidigare talman Kullervo Manner erövrade väldigt snabbt huvudstaden Helsingfors, Åbo, Tammerfors, Viborg och hela södra Finland. Delar av de ryska trupperna i landet stödde kuppen.
Statsminister Svinhufvud och sex övriga senatorer som fruktade för sina liv gömde sig i Helsingfors för att undvika att bli arresterade. Fyra senatorer som hade lyckats flytta till Vasa före revolutionen återställde regeringen där. Svinhufvuds regering fattade två avgörande beslut. Det första var att den lagliga regeringen inte kommer att kapitulera och det andra var att den lagliga regeringen kommer att besegra upproret med alla möjliga medel. Svinhufvuds ledarskap och fasta beslutsamhet var avgörande i denna situation.
Den lagliga regeringen krossar upproret
Svinhufvud bad Tyskland och Sverige att ingripa. Under inbördeskriget plundrade de röda Svinhufvuds hem Kotkaniemi i Luumäki. Svinhufvud försökte fly från Helsingfors i början av februari med ett flygplan, men försöket misslyckades och han tvingades återvända på grund av motorfel. Svinhuvud lyckades fly i början av mars. Han reste till Reval på isbrytaren Tarmo. Från Reval fortsatte han resan till Berlin.
Finlands ambassadör i Tyskland Edvard Hjelt hade, några dagar innan Svinhufvud anlänt, undertecknat ett avtal som band Finland militärt, politiskt och ekonomiskt till Tyskland. Svinhufvuds roll för avtalet är oklar, men det är sannolikt att han kände till och godkände avtalet. Svinhufvud hade länge varit av den åsikten att Finland måste få stöd av Tyskland till vilket pris som helst för att driva de ryska trupperna från landet och besegra upproret.
Under frihetskriget för att bli av med de ryska trupperna och inbördeskriget för att besegra upproret uppstod meningsskiljaktigheter mellan senatens talman Svinhufvud och överbefälhavare Mannerheim gällande tolkningen av undantagstillståndet. Svinhufvud accepterade inte undantagstillståndslagen från år 1909, eftersom den enligt Svinhufvud antagits på olaglig grund. Mannerheim ansåg dock att undantagstillståndslagen lagligt var i kraft. på grund av motsättningarna var situationen förvirrande i de områden som regeringsstyrkorna befriade, eftersom både den militära befälhavaren och det civila styret utövade makt samtidigt.
Den tyska regimen hade redan innan händelserna i Finland i december 1917 beslutat att avskilja Finland från Ryssland. Orsaken var ekonomiska fördelar. Tyskland rådfrågade inte den finska regeringen eller statsöverhuvudet innan de i februari 1918 fattade beslutet att skicka en militärexpedition till Finland. Finlands förfrågan om bistånd var endast en formalitet, men gick hand i hand med Finlands politiska lednings strävan.
Den tyska Östersjödivisionen som leddes av general Rüdiger von der Goltz landsteg i Hangö i början av april och hade befriat Helsingfors den 13 april. En annan tysk styrka fördrev de svenska trupperna från Åland, eftersom Sverige försökte annektera ögruppen. En tredje expedition landsteg i Lovisa, kapade av järnvägslinjen till S:t Petersburg och befriade Lahtis. Detta gjorde att inbördeskriget kunde avslutas snabbare.
Regeringsstyrkorna, under Mannerheims ledarskap, intog efter ett avgörande slag Tammerfors. Segerparaden som leddes av general Mannerheim skedde i Helsingfors den 16 maj.
Efter upproret hade regeringsstyrkorna cirka 80 000 fångar att ta hand om. Bland dessa fanns flera röda ledare eller misstänkta röda ledare. I början dömdes de i militära fältdomstolar. Dödsdomar var inte ovanliga. Svinhufvud hade alltid varit en försvarare av lagstyre och ansåg att fångarna bör få rättvisa rättegångar. Man skapade 140 specialtribuner och upprättade en appellationsdomstol. Tribunerna behandlade 75 575 fall som resulterade i 67 788 domar. Domstolarna utdelade 555 dödsdomar (0,8 procent av domarna). Av dem som hade tilldelats dödsdomar avrättades 113 personer. Många dog i fånglägren. Under hösten benådade Svinhufvud största delen av alla fångar och vid slutet av året fanns det cirka 6000 fångar kvar. Upproret kom att kosta 36 000 människoliv. Efterdyningarna av inbördeskriget delade folket starkt i Finland.
Svinhufvud blir innehavare av den högsta makten
De våldsamma händelserna under hösten 1917 och våren 1918 ändrade på Svinhufvuds åsikt om statsskick. Den tidigare republikanen och anhängaren av fredligt motstånd genom rättsliga medel blev en anhängare av starkt ledarskap och monarki. Svinhufvuds ställning förändrades när lantdagen valde honom till riksföreståndare den 18 maj. Den högsta beslutande makten överfördes från lantdagen till senatens talman P. E. Svinhufvud. På så vis blev han Finlands första statsöverhuvud.
Innan Svinhufvud valdes till posten, diskuterades det ifall maktbefogenheterna skall ges till Svinhufvud som senatens talman eller om de skall ges till Svinhufvud som person. Det senare förslaget vann.
Det var aningen paradoxalt att de omfattande, delvis icke-parlamentariska befogenheterna gavs till Svinhufvud av alla personer. År 1917 ville ingen ha ett icke-parlamentariskt, autokratiskt statsöverhuvud som den ryske kejsaren, Svinhufvud minst av alla.
Eftersom Svinhufvud blev utnämnd till ordförande för senaten, blev man tvungen att utnämna en vice talman för senaten som kunde leda regeringen. Det etablerades att Svinhufvud skulle fatta sina beslut vid regeringssessionerna, men att han annars inte skulle delta vid senatens möten. Senaten skötte allting förutom utnämnandet av de högsta tjänstemännen, stadfästandet av lagar och lagstiftning och benådningar. Svinhufvud hade mest makt gällande utrikespolitiken, som var statsöverhuvudets ansvar.
Svinhufvuds val av vice talman för senaten (statsminister) var Kansallis-Osake-Pankkis generaldirektör J. K. Paasikivi, som var monarkistiska flygelns starke man i det gammalfinska partiet. Bankdirektören Otto Stenroth utnämndes till Finlands förste utrikesminister. Det självständiga Finlands utrikespolitik hade nu fyra ledare: riksföreståndare Svinhufvud, statsminister Paasikivi, utrikesminister Stenroth och slutligen Wilhelm Thesleff som hade utnämnts till krigsminister och överbefälhavare för krigsmakten.
Svinhufvud försökte som riksföreståndare skapa starka band mellan Finland och Tyskland för att skydda landet från hotet från Rådsryssland. Det viktigaste var att upprätthålla militäralliansen. Östersjödivisionen stannade kvar i Finland. Det fanns även planer på att göra Finland till ett kungadöme med en tysk kung. Svinhufvud och utrikesminister Stenroth reste i augusti 1918 till Tyskland för att träffa kejsare Wilhelm och den tyske utrikesministern. Vid den här tidpunkten såg det ut som om Tyskland skulle vinna kriget tack vare den lyckade våroffensiven.
Kejsaren lovade inte bort sin son prins Oskar för att bli kung av Finland, utan istället valde man prins Fredrik Karl av Hessen i början av oktober. Tyskland förlorade dock en månad senare, kungen avsade sig kronan och Finland började distansera sig från Tyskland.
Gällande utrikespolitiken var Svinhufvud bestämd och rättfram, men han insåg också realiteterna. Han strategi hade kommit till sitt slut. Paasikivis senat avgick den 27 november 1918. Gammalfinnen Lauri Ingmans senat arbetade hårt för att få Storbritannien och USA att erkänna Finlands självständighet. Svinhufvud fortsatte som riksföreståndare till den 12 december, men i sitt avskedsbrev bad han att han skulle efterträdas av general Mannerheim som var känd för sina goda relationer med västmakterna.
Symbolen för det nationella försvaret
Efter att Svinhufvud hade pensionerat sig från statliga uppdrag, verkade han i några år som VD för Suomen Vakuus Oy, ett kreditbolag i Åbo, men bolaget klarade sig inte så bra. Efter detta drog sig Svinhufvud tillbaka till sitt hem Kotkaniemi för att njuta av sina pensionsdagar med en pension som betalades av den finska staten.
Svinhufvud hade gått med i Skyddskåren under sin tid i Åbo. Detta blev hans största tidsfördriv i Luumäki. På fem år avancerade han från menig till fältväbel. Han tog också del av organisationens administration. Som en gammal jägare började han gå på skjutövningar och blev en framgångsrik tävlingsskytt. Svinhufvud blev symbolen för den unga republikens nationella försvar. Den folkliga ”Ukko-Pekka” i sin skyddskårsuniform, med geväret på axeln och vars personliga exempel starkt påverkade utvidgandet av Skyddskåren. Enligt Svinhufvud krävde säkrandet av Finlands självständighet att hela den icke-socialistiska befolkningen deltog i att stärka nationens försvar.
Svinhufvud var en vanlig linjemedlem av Nationella Samlingspartiet som grundades på hösten år 1918. Partiet nominerade honom som partiets kandidat i presidentvalet år 1925, där han fick 68 elektorer. När det började se ut som om att han inte hade någon chans att vinna i första omgången (i alla fall 151 elektorer krävdes) valde partiets elektorer att istället rösta på en annan kandidat inom partiet, partiets ordförande professor Hugo Suolahti, i första omgången.
Den anti-kommunistiska Lapporörelsen grundades år 1929. Folkrörelsen som krävde ett starkare styre bidrog till att P. E. Svinhufvud blev statsminister i början av juli 1930. Endast några dagar senare ordnades den största maktuppvisningen genom det 12 000 man starka bondetåget till Helsingfors.
Lapporörelsen började så småningom ta sig till olagliga medel som att till exempel tillfångata, anfall och mörda misstänkta kommunister. Den olagliga verksamheten nådde sin kulmen den 14 oktober 1930 då de kidnappade K. J. Ståhlberg. Ståhlberg, som hade varit Finlands president åren 1919–1925, och hans fru kidnappades nära deras hem på Brändö i Helsingfors, tvingats i en bil och körts till Joensuu. Kidnapparna väntade på en annan transport som skulle föra dem vidare från Joensuu, men eftersom transporten aldrig anlände släpptes fångarna fria.
Svinhufvud hade distanserat sig från Lapporörelsens olagliga metoder från första början. Han försökte återställa den lagliga regeringens auktoritet trots att han godkände de anti-kommunistiska målen som folkrörelsen hade lagt fram. Svinhufvud valdes till Finlands president i februari år 1931. Agrarförbundet ville inte stöda Lauri Kristian Relander för en andra period, utan röstade på Svinhufvud. Vid dessa oroliga tider ansågs Svinhufvud vara en starkare ledare än K. J. Ståhlberg som stöddes av Socialdemokraterna.
En av Svinhufvuds första gärningar som president var att omorganisera Försvarsmaktens ledning genom at utse general Mannerheim, som hade pensionerat sig från det militära 13 år tidigare, till försvarsrådets ordförande och till överbefälhavare i händelse av krig.
Mäntsäläupproret
Högerdemonstranter som samlats i Mäntsälä, 50 km norr om Helsingfors, krävde att kommunistiska och socialdemokratiska partier skulle förbjudas. De presenterade sitt ultimatum för regeringen den 28 februari 1932. ”Marxismen måste störtas, och den kommer att störtas, även om vi först måste störta regeringen och dess representanter som stöder den”.
Det fanns blandade åsikter inom regeringen gällande det överhängande högerupproret. En del ville krossa upproret med vapen, medan andra var benägna att gå med på kraven. President Svinhufvud ville lösa krisen på fredlig väg, men bestämt och utan att upplösa regeringen. Hans kända uttalande till militärledningen var: ”Inte en enda väpnad man får komma från Mäntsälä till huvudstaden. Det får ni se till, generaler.”
Regeringens handlingar och uttalandet som gjordes i presidentens namn hade inte den önskvärda effekten. Istället anlände fler och fler väpnade män till Mäntsälä, och ännu fler planerade att dyka upp. Det uppskattades att det snart skulle finnas flera tiotusentals väpnade man samlade i Mäntsälä redo för att marschera mot huvudstaden. Risken för ett inbördeskrig var överhängande. Benito Mussolini hade genomfört sin fascistiska kupp i Italien på precis samma sätt.
Den 2 mars 1932 bestämde regeringen att president Svinhufvud skulle ta befälet för att kväsa upproret. Presidenten samlade ihop ett specialhögkvarter bestående av försvarsministern, Försvarsmaktens kommendör, befälhavaren för skyddskåren och infanteriinspektören från generalstaben. Mannerheim, som var ordförande för försvarsrådet, vägrade ta del högkvarteret, och visade därmed indirekt stöd för upprorsmakarna. Aktivisternas förberedelser för att göra Mannerheim till diktator över Finland var nästan färdiga.
Vid denna extremt osäkra situation höll Svinhufvud ett radiotal som skrivits av justitieminister T. Kivimäki. I talet vädjade Svinhufvud till medlemmarna av skyddskåren och uppmanade dem att gå hem. Radiotalet hade den önskade effekten och upproret dog ut.
Svinhufvuds radiotal kan jämföras med deklarationen han gjorde från sitt gömställe i det ”röda Helsingfors” år 1918. Budskapet var det samma. Riksdagen och den lagliga regeringen, som åtnjuter riksdagens förtroende, kommer inte att störtas genom oparlamentariska metoder. Den lagenliga demokratiska ordningen kommer att garanteras även med vapenmakt, trorts risken för ett inbördeskrig.
Situationen var verkligen allvarlig under Mäntsäläupproret, eftersom skyddskårernas lojalitet mot regeringen endast hängde på trovärdigheten och styrkan hos presidenten. Skillnaden mellan händelserna 1918 och 1932 var att Svinhufvud nu var tvungen att besegra det oparlamentariska trycket och revolten som kom från cirklar som stod honom nära. Han välkända karriär inom skyddskåren och hans rykte som en skicklig prickskytt gav trovärdighet till hans vädjan om en fredlig lösning.
President Svinhufvuds tal fungerade. Medlemmarna av Skyddskåren som var på väg mot Mäntsälä vände på klacken och återvände hem. Ledarna för upproret tillfångatogs. Efter att Svinhufvud krossat upproret tvingade han Skyddskårens befälhavare Lauri Malmberg till ett års tjänsteledighet för ”studier”. Han överförde även Aarne Sihvo som var Försvarsmaktens kommendör till försvarsministeriet. Svinhufvuds personliga mod, beslutsamhet och auktoritet räddade den finska demokratin. Finland förblev en demokrati under en kritisk period då demokratin i många andra europeiska länder hade skakats och länderna hade blivit diktaturer eller halvdiktaturer.
Presidentens regering och den nordiska trenden
Efter att upproret besegrats ansvarade Svinhufvud för Finlands utrikespolitik och till en stor del också över inrikespolitiken. Han tillsatte en minoritetsregering med Kivimäki som statsminister. Det var den så kallade presidentregeringen. Kivimäkis regering åtnjöt riksdagens förtroende i närmare fyra år, vilket var en klar förbättring i den parlamentariska stabiliteten, eftersom det längsta en regering suttit innan detta var under två år. De politiska spänningarna lättade i landet och den ekonomiska krisen följdes av ett starkt uppsving. Presidenten lyckades i att leda landet som hade varit på gränsen till ett inbördeskrig till att normaliseras både politiskt och ekonomiskt.
Inom utrikespolitiken ledde Svinhufvud Finland in i det nordiska samarbetet och neutralitet. Han gjorde inga officiella statsbesök, men stärkte relationerna till Sverige och Estland genom informella besök.
Efter riksdagsvalet år 1936 vägrade Svinhufvud Socialdemokraterna i regeringen, trots att de klart var största parti med 83 av 200 ledamöter i riksdagen. Svinhufvud argumenterade för sin åsikt genom att hänvisa till den marxistiska naturen av SDP:S partiprogram och deras klasskampsretorik. Hans åsikter härstammade dock främst från händelserna år 1918 och Väinö Tanners socialdemokratiska minoritetsregerings 1926–1927 överdimensionerade program och SDP:s likgiltiga inställning till landets försvar. Med SDP emot honom förlorade Svinhufvud presidentvalet år 1937.
Han drog sig åter igen tillbaka till Kotkaniemi och blev en enskild medborgare. Svinhufvud reste dock nära slutet av vinterkriget till Tyskland för att få tyskt stöd för Finland. Tyskland hade dock överlåtit Finland till Sovjetunionens intressesfär. Hitler ville inte ta emot honom och inte heller Mussolini i Rom. Istället träffade Svinhufvud Påven Pius XII.
Under fortsättningskriget, som bröt ut år 1941, skrev Svinhufvud ett Nationalprogram som publicerades under hösten år 1943 i liten upplaga. Pamfletten behandlade skapandet av ett Storfinland genom aktiv krigföring. En talare vid Svinhufvuds begravning i januari 1944 betonade en beslutsam hållning till Sovjetunionen, någonting som statsminister Edwin Linkomies ansåg vara en opassande demonstration mitt under fredsförhandlingarna.
Svinhufvuds arv
Svinhufvuds socialpolitiska synpunkter, hans sinne för rättvisa, omdömesförmåga och hans jordnära personlighet var direkt nedärvt av de gamla landsbygdsdomare och magistrater. Bakom den folkliga personen ”Ukko-Pekka”, som han antog på äldre dagar, fanns en slug jurist med en klar politisk helhetsbild och en taktisk förmåga att uppnå resultat i en flerpartidemokrati.
Svinhufvud var en reformist. Enligt honom behövdes en stark stat för att upprätthålla ett starkt försvar och lagstyre, men också för att överkomma social utsatthet.
Svinhufvuds politiska ledarskap grundade sig ursprungligen strikt på principer men efter mera regeringserfarenhet blev han mera pragmatisk. Som en sällskaplig person lyckades han få understöd av flera olika grupper och kunde åtnjuta en äkta popularitet bland folket. Svinhufvuds ledarskap grundade sig på hans fantastiska personlighet och den tillit han ingöt i folket.
Svinhufvuds ledarskap präglas av personligt mod. Han förvarade de principer han fann rätt utan fruktan, även om det innebar att han blev uppsagd som domare två gånger och deporterad till Sibirien. Han avgick även frivilligt när omständigheterna förändrades, som exempelvis i december år 1918. Man kan verkligen inte anklaga honom för att hålla sig kvar vid makten.
För Svinhufvud var den finska statens självständighet och frihet, lagstyre och demokrati som grundade sig på fria val ofrånkomliga kärnvärderingar. Som talman under enkammarlantdagens första fem år etablerade Svinhufvud den högtidliga stilen riksdagens talmän leder med. Svinhufvuds praktiska ledarskap gav sig till känna medan han fungerade som statsminister i den regeringen som förklarade Finland självständigt och om Finlands första statsöverhuvud 1917–1918, som statsminister för en andra gång och som president 1930–1937. Tack vare hans höga moral och personliga mod lyckades två uppror som riktade sig den lagliga regeringen besegras och lagstyret och demokratin överlevde.