Koivisto, Mauno

Mauno Koivisto (1923–2017)

Mauno Koivisto var en patriot, anhängare av parlamentarism och en som öppnade dörrarna för EU.

Under sin period som president stabiliserades den finska parlamentarismen och Finland valde att bli del av EU. Koivisto fingerade som president för två perioder, från 1982–1994, och två gånger som statsminister, 1968–1970 och 1979–1982. Utöver sin politiska karriär var han en arbetare, sociolog och bankman. Han fungerade som verkställande direktör för Helsingfors arbetarsparbank 1959–1967 och var ordförande för Finlands banks styrelse 1968–1982.

Koivistos tidiga år

Mauno Henrik Koivisto föddes den 25 november 1923 i Åbo. Hans far Juho Koivisto var en snickare, patriot och djupt religiös man. Mauno hade en äldre bror och en yngre syster. Hans mor Hymni Sofia Eskola dog när Mauno var tio år gammal. Familjen bodde i en liten lägenhet i Åbo centrum. Mauno gick sex år i folkskola innan kriget och avslutade sin gymnasieutbildning efter kriget. Han livnärde sig som snickare, springpojke i en bokhandel och som medhjälpare på Crichton-Vulkan varvet och i en av Suomen Pulttis fabriker.

Under vinterkriget var Koivisto med i brandkåren och släckte bränder som uppstod av sovjetiska brandbomber. Koivisto var sjutton år gammal när han anmälde sig som frivillig till fortsättningskriget år 1941. Först fungerade han som brandman och senare som soldat. Han tog del av militära operationer som del av Infanteriregemente 35 i Maanselkä och i jägarkompaniet som leddes av Lauri Törni 1944. Hans kompani utförde motattacker och verkade bakom fiendens linjer. Efter striden vid Kuusiniemi fick Koivisto en rysk Degtjarovkulspruta som vapen. Kulsprutan finns att skåda på Militärmuseet i Helsingfors. Under kriget blev Koivisto befordrad till korpral.

Koivisto gick med i SDP år 1947. Samma år började han skriva kolumner under pseudonymen ”Puumies” i tidningen Sosialisti (senare Turun Päivälehti) som redigerades riksdagsledamoten Rafael Paasio. Enligt Puumies var ”kommunisterna det största hotet mot vår frihet och självständighet”. Under de så kallade Leino-strejkerna skrev Koivisto: ”det finns ingen kompromiss mellan demokrati och diktatur, fred och terror”. Han deltog också i att bryta den olagliga strejken som kommunisterna hade arrangerat i Hangö hamn år 1949.

Den begåvade och hårt arbetande Koivisto gick kvällskurser och tog studenten 1949 samtidigt som han jobbade i hamnar byggarbetsplatser. Hans språkkunskaper blev bättre tack vare sommarjobb i Sverige och Storbritannien. Han blev antagen till Åbo universitet där han studerade sociologi, ekonomi, statskunskap och pedagogik. Han sade upp sig från sitt arbete i Åbo hamn år 1951 och arbetade som folkskollärare i två år. Han utexaminerades som filosofie kandidat och licentiat år 1953. Tre år senare var han färdig med sin doktorsavhandling som behandlade de sociala förhållandena vid varven i Åbo. Koivistos bedrift att stiga från varvsarbetare till filosofie doktor medförde riksomfattande berömmelse och den årligen utkommande Mitä, missä, milloin valde honom till ”Årets namn”.

Mauno Koivisto och Tellervo Kankaanranta gifte sig år 1952. Dottern Assi föddes år 1957. Tellervo, som hade en examen i ekonomi, fungerade senare som riksdagsledamot och medlem av Helsingfors stadsfullmäktige. Hon valdes också till elektor inför presidentvalet år 1982 med 50 643 röster, som var alla tiders rekord. När hennes man valdes till president blev hon dock tvungen att avgå från alla sina politiska mandat.

Bankiren i politiken

Efter att ha arbetat med undervisning i två år, jobbade Koivisto som yrkesvägledare får Åbo stad, där han utvecklade ett poängsystem för hur man skall anta nya elever till Åbo yrkesskola. Systemet användes in på 1970-talet. Koivisto tog del av samhällsdebatten i pressen, där han tog avstånd från ideologisk radikalism och betonade att arbetarrörelsens mål borde vara att uppnå relativa förbättringar: ”mera, bättre och säkrare”.

År 1957 valdes Koivisto till direktör, och två or senare till verkställande direktör för Helsingfors arbetarsparbank, som vid den här tiden blev Finlands största sparbank. Han genomförde reformer inom banken som till exempel gällande bostads- och hyrköpslån. Under Koivistos tio år vid banken växte marknadsandelarna och insättningarna var år 1967 30 procent större än på den näst största sparbanken.

Koivistos bankkarriär slutade när han tillsattes som finansminister i Paasios regering år 1966. Både regeringen och riksdagen hade socialistisk majoritet. Inom inrikespolitiken höll maktbalansen på att ändras till SDP:s fördel, då partiet och fackföreningarna började nära varandra efter åratal av splittring. Från och med nu hade Koivisto konstant två roller – han var både politiker och bankman. I opinionsundersökningar om en möjlig efterträdare till Kekkonen var Koivisto en årlig favoritkandidat.

År 1967 valdes Koivisto till chefdirektör för Elanto, men redan samma år valdes han till chef för Finlands bank. Han kunde inte genast ta emot positionen, eftersom han blev statsminister efter Paasio. Koivisto var ”gudfar” till de två väldigt genomgående ekonomiska och inkomstpolitiska lösningarna Liinamaa I och Liinamaa II.

Gällande hans ideologi, sade Koivisto: ”Uppkomsten och framväxten av socialdemokrati har ägt rum inom kapitalismen ­– det måste först finnas en fungerande marknadsekonomi, det måste finnas krafter att kontrollera och inkomst att fördela.”

Friktion mellan Koivisto och Kekkonen

Statsminister Koivisto och president Kekkonen blev första gången osams när Koivistos regering tvingades dra sig ur den planerade nordiska tullunionen Nordek. Dispyten handlade officiellt strategin att ta sig ur förhandlingarna, men den egentliga orsaken var Kekkonens och Karjalainens vilja att använda de finsk-sovjetiska relationerna mot Koivisto. Motståndarna till Koivistos utrikespolitik använde Nordek för att bevisa att Koivisto ”inte förstod” hur man skall handskas med Sovjetunionen och gick till och med så långt som att Koivisto ”inte åtnjuter Sovjetunionens förtroende”, någonting som ansågs vara nödvändigt för att en ledarskapsposition.

Efter valet år 1970 drog sig Koivisto tillbaka från den politiska arenan för att sköta sina uppgifter som chef för Finlands bank, men när Rafael Paasio bildade den SDP-ledda minoritetsregeringen vice statsminister och finansminister. Koivisto hade varit en stark presidentkandidat samma år, men Kekkonen hade beslutat sig för att fortsätta som president. För att garantera valet i april år 1972 tog Kekkonen i bruk en undantagslag för att kringgå elektorskollegiet och genom detta eliminera sina motståndare.

Koivisto försökte underteckna ett frihandelsavtal mellan Finland och EEG, men Kekkonen var inte villig att understöda avtalet. Därför rekommenderade Koivisto att Paasios regering skulle avgå i juli 1972. En av de underliggande orsakerna var att SDP var rädd för att än en gång skulle lämnas utanför finsk utrikespolitik.

President Kekkonen tillsatte SDP:s partisekreterare Kalevi Sorsa som statsminister av en SDP-ledd majoritetsregering i september 1972. Koivisto erbjöds inte en ministerpost. Kekkonen, som var den egentliga ledaren av Sorsas och mången annans regering, kritiserade ofta Finlands banks strikta penningpolitik under Koivisto. När Kekkonen till exempel i en direktsändning på TV i november år 1975 tvingade alla partier att bilda den så kallade undantagsregeringen, så anklagade han Koivisto och Finlands bank för svårigheterna i landet.

Vägen till presidentskap

Före riksdagsvalet år 1979 kom SDP:s ordförande Kalevi Sorsa till slutsatsen att ”ingen ansvarstagande partiledning kan slösa bort en sådan tillgång” som Mauno Koivistos popularitet. Partiet utnämnde Koivisto till statsminister efter valet med målet att han skulle bli president efter Kekkonen.

Regeringssamarbetet mellan SDP och Centern var en oupphörlig kamp om vem som skulle vara nästa president. Centern, som leddes av Paavo Väyrynen, försökte fälla Koivisto. Koivistos överlevnadstaktik var att ”hålla en låg profil”, som han beskrev det i sin bok Politiikkaa ja politikointia (Politik och politisering).

Striden mellan Koivisto och Kekkonen såg en dramatisk vändning när Kekkonen försökte fälla Koivistos regering i april 1981. Under Kekkonens kvartssekel som president var han van vid att byta ut regeringar och ministrar.

Statsminister Koivisto hade dock säkrat en majoritet i regeringen samt riksdagens understöd och vägrade avgå. Han hänvisade till grundlagen, som sade att en regering kan fortsätta så länge den har riksdagens förtroende. Koivistos lyckade olydnad mot Kekkonen gjorde att han genast stod i det politiska rampljuset.

Fem månader senare började Kekkonens hälsa svika och han blev först sjukledig och avgick sedan som president. Koivisto blev som sittande statsminister ställföreträdande president, vilket stärkte hans position inför det förtida presidentvalet. Koivisto fick 146 av 300 elektorerna i elektorsvalet och valdes i första omgången med 167 röster. Majoriteten av Kalevi Kivistös (Demokratiska förbundet för Finlands folk) elektorer röstade på Koivisto.

En ny parlamentarisk era

Koivisto inledde sin period genom att försäkra inhemska och utländska skeptiker att han klarade av att fortsätta med Paasikivi-Kekkonen-doktrinen. Utrikesdoktrinen betonade relationerna till Sovjetunionen och kontinuiteten av ritualerna kring VSB-avtalet från 1948 samt kontakterna med representanterna från KGB.

En stor förändring skedde dock i det politiska systemet i Finland år 1983. Utan att ändra på en enda bokstav i grundlagen tog Finland ett massivt kliv mot normal parlamentarism. Under Koivistos tid som president avsattes inte en enda regering (senaste gångerna det hände var 1971 och 1975) och inte en enda regering har avsatts efter det. Regeringarna har haft en riksdagsmajoritet och suttit genom hela mandatperioden. Alla partier har kunnat väljas till regeringsposition. Före detta hade regeringarnas medellivslängd varit ett år.

Koivisto ändrade på denna sak endast genom att ta en annan roll än de tidigare presidenterna. ”Jag tycker det är säkrast om en pyramid vilar på basen och inte på spetsen; det är bäst att inte ge en man för mycket makt”, sade Koivisto innan presidentvalet år 1988.

Koivisto valdes till en andra period i första omgången med 189 röster, då en utöver hans egna 144 elektorer, så röstade en stor del av Harri Holkeris elektorer röstade på Koivisto. Det att 86,6 procent av alla röstberättigade röstade i valet berättar en hel del om ”Koivisto-fenomenet”. Det var alla tiders rekord.

Att styra Finland genom den europeiska turbulensen

I fråga om utrikespolitik gick Koivistos första period ut på, efter hans egna ord, att: ”upprätthålla, finslipa och uppdatera de initiativ som gjorts av Urho Kekkonen”. Samtidigt såg han ett behov ”att uppnå en bättre balans mellan upphöjda tal folkets vardagsliv”.

Under Koivistos andra period stod Finland inför överraskande och dramatiska förändringar i Europa åren 1989–1995. Tysklands återförening, kommunismens kollaps och Sovjetunionens sönderfall, nedmonteringen av Warszawapakten och medlemsstaternas nyvunna självständighet samt omformandet av EEG till EU och expansionen skapade en helt annan politisk miljö för Finland.

Koivistos förhållandesätt till förändringarna i Europa kan karakteriseras som försiktigt men bestämt. Faktumet att toppmöte mellan USA och Sovjetunionen hölls i Helsingfors i september år 1990 visar uppskattningen som fanns för Koivisto och Finland. Efter att Sovjetunionen upplöstes ett år senare, bröt Finland VSB-avtalet som hade styrt inlands utrikespolitik ända sedan slutet av andra världskriget.

Efter att EEG öppnade för expansion undertecknade Finland avtalet om EES (Europeiska ekonomiska samarbetsområdet), ansökte om fullt medlemskap i Europeiska unionen och välkomnade NATO:s erbjudande att bli medlem av Partnerskap för fred-projekt.

Volleyboll och filosofi

Koivistos karisma och popularitet grundade sig på, förutom hans stora kunskap och expertis, hans anspråkslösa livsstil, hans volleybollhobby och hans självsäkra banbrytarinställning som avspeglades till exempel på hans sommarstuga i Täkter i Ingå.

Koivisto hade en förmåga att använda ett nyskapande språk och skapa snärtiga uttryck som: ”du ska inte bli provocerad när du blir provocerad”. Han var en man som kunde skapa en trygghetskänsla och till och med framtidstro genom att säga: ”situationen ser kanske dålig ut nu, men den kommer att se ännu värre ut i framtiden.”