Ett av de större miraklen i Finlands överlevnadshistoria är nationens snabba enande efter katastrofen år 1918. Den viktigaste faktorn för enandet var införandet av kommunaldemokrati året innan. Från och med december 1918 ordnades kommunalval i alla kommuner. Till skillnad från när det gäller nationell regeringspolitik, så finns det ingen regering mot opposition, utan alla partier som väljs till kommunalfullmäktige får en del av makten som motsvarar röstantalet.
Lantdagen i Finland godkände den 14 juli 1917 lagen om allmän och lika rösträtt samt valbarhet i lokal- eller kommunalval, men den ryska provisoriska regeringen stadfäste inte lagen. Efter att banden mellan Finland och Ryssland bröts den 7 november och att lantdagen hade utnämnt sig till den högsta beslutande makten i Finland kunde lantdagen stadfästa lagen om kommunaldemokrati på småtimmarna den 16 november 1917.
De första demokratiska kommunalvalen där alla män och kvinnor över 20 år kunde rösta och utses till kandidater var meningen att hållas i mars 1918, men socialistrevolutionen och det påföljande inbördeskriget förhindrade planerna. Vid slutet av januari kontrollerades hela södra Finland av arbetarföreningar och rödgardister. På lokalnivå greps makten vanligtvis av den kommunala socialdemokratiska föreningen som stöddes av de väpnade rödgardisterna.
Före utgången av maj hade upproret krossats och de ryska soldaterna hade utvisats ur landet. De första kommunalvalen hölls i december 1918 och övriga kommunalval ordnades 1919. Kommunalvalen i Helsingfors ordnades den 27 och 28 december år 1918. Socialdemokraterna vann 26 mandat och var den största gruppen i stadsfullmäktige, som hade 60 platser.
Det var nödvändigt att samarbeta
Fullmäktigeledamöterna, som endast några månader innan hade slagits mot varandra med vapen, åtog sig nu att tillsammans bygga fattighus och skolor. Detta är miraklet med den finska försoningen. Man kan förundra sig över hur det lyckades.
Svaret kan man finna i att alla involverades i beslutsprocesserna eftersom det inte finns någon regering mo opposition i kommunerna. Många röda som en stund innan valen hade varit på fångläger hade återvänt för att ta del av det demokratiska beslutsfattandet. Socialisterna fick till och med majoritet på många ställen. Rösterna fördelades jämnt mellan socialisterna och icke-socialisterna i valen i landskommunerna år 1920. Icke-socialisterna fick 58 procent av mandaten och socialisterna 42 procent av dem.
Många kommunen fick ett fullmäktige med en socialistisk majoritet. År 1922 hade tre av de finska länen en socialistisk majoritet. I Tavastehus län var socialisterna i majoritet i 71 procent av kommunerna, i S:t Michels län i 63 procent av kommunerna och i Kuopio län var de i majoritet i 52 procent av kommunerna. Om man inte räknar med Åland, så var det minst socialistiska länet Uleåborgs län där socialisterna var i majoritet i 8 procent av kommunerna. På den nationella nivån hade icke-socialisterna en majoritet i 65 procent av kommunerna och socialisterna var i majoritet i 30 procent av kommunerna. Det blev jämnt i fem procent av kommunerna.
Situationen förändrades med tiden. År 1936 innehade socialisterna en majoritet i 13 procent av kommunerna.
Moderat reformism
Skiftet till ett socialistiskt styre gick inte alltid smärtfritt på lokalnivån. Icke-socialisterna drog sig till exempel helt tillbaka från kommunalstyrelsen i S:t Karins åren 1920–1922. I Jorois avslutade långivarna alla lånekontrakt efter att socialisterna blev en majoritet och alla icke-socialister vägrade alla förtroendeuppdrag. Samarbetsandan fick dock nytt liv efter att socialiststyret gjorde att uttalande där de betonade att de skulle sköta kommunens ekonomi för ”det allmänna bästa” istället för ”partiet”.
Hannu Soikkanen som forskat i Finlands kommunalfullmäktigehistoria menar att: ”Socialdemokraterna vid flera tillfällen betonade ’samrådsförfarandet’ och att skötandet av kommunala angelägenheter krävde ’expertis’ och ’erfarenhet’. Arbetarklassen måste bevisa deras ’förmåga’ att sköta ärenden. Partiet lät det således bli klart att kommunalfullmäktige var en praktisk verksamhet där beslut inte skulle fattas på teoretisk grund.”
Soikkanen tillägger att SDP på partikongressen år 1926 beslutad att man på kommunal nivå inte under nåra omständigheter skall försöka tillämpa ”hela programmet” ”snabbt och plötsligt”, utan att varje reform noggrant måste övervägas och att reformer endast skall ske när ekonomin och övriga förhållanden tillåter det.
Samma år såg man ett nationellt stort steg för försoning. Väinö Tanner bildade en minoritetsregering åren 1926–1927, bara åtta år efter upproret.
Socialdemokraternas anslutning till parlamentarisk demokrati stärktes även genom att partiet vittrade sönder, eftersom de röda som hade flytt till Ryssland grundade Finlands kommunistiska parti i Moskva i augusti och september 1918. Det kommunistiska partiet fortsatte med sina försök att starta en väpnad revolution.
Lokaldemokratins långa anor
Den nationella integrationsprocessen på kommunalnivå kan ses som ett resultat av tre olika faktorer. För det första hade många viktiga folkrörelser under 1800-talet skapat en gemenskapsanda att göra saker tillsammans. Det fanns många olika orsaker och rörelser: den lutherska kyrkans utbildnings- och jämlikhetssträvanden, sparbanksrörelsen, väckelserörelserna, nykterhetsrörelsen, ungdomsrörelsen, arbetarrörelsen och andelslagsrörelsen.
För det andra hade lagstyre och demokratiskt beslutsfattande väldigt långa anor i Finland. Under forna tider hade alla fria män samlats till ting för att fatta beslut. Senare ordnades församlingsmöten där man skötte sockenets angelägenheter och ordnade fattigvård, som var kyrkans viktigaste icke-kyrkliga uppgift. Kommunalförordningen från år 1865 delade på församlingarna och kommunerna, skapade kommunalstyrelser och kommunalmöten samt lade grunden till det moderna kommunalstyret.
För det tredje hade arbetarrörelsen utvecklats till en medborgarrättsrörelse som förespråkade demokratiska reformer. När extremvänstern, som agiterade för väpnad klasskamp, bröt sig ut ur Socialdemokraterna och omformades till ett kommunistiskt parti år 1918 kunde den demokratiska arbetarrörelsen fortsätta därifrån de hade varit innan det misslyckade kuppförsöket.
Partisystemets stabilitet
Det finska partisystemet kännetecknas av stabilitet och kontinuitet. De Gröna och Sannfinländarna är egentligen de enda nya partierna, då alla andra partier har rötter som går över hundra år tillbaka. Partisystemets stabilitet kan förklaras genom kommunaldemokratin.
Partiorganisationen på gräsrotsnivå och de tusentals partiaktivister som deltar i de kommunala verkställande organen är det finska samhällets sociala klister. Folk vid de olika kommunstyrelserna lär sig om demokrati, hur man når överenskommelse och hur man strävar efter allmänhetens bästa. Det är svårt att vara en extremist när man sitter i Socialnämnden och försöker lösa problem för familjer som plågas av alkoholism och våld i hemmet.
Det finns även andra faktorer som har bidragit till den snabba nationella integrationen. En viktig faktor var tillämpandet av allmän skolplikt. Alla barn gick till samma folkskola oberoende av social status. Värnplikten ökade även den nationella sammanhållningen. Omfattande jordreformer och allmänt välstånd under 1920-talet underlättade nationens sammanslutning.
Finlands historia kännetecknas till en hög grad av kontinuitet. Sociala institutioner som hade utvecklats under århundradena som exempelvis den lutherska kyrkan, rättsväsendet, administrationen och demokratin klarade sig oskadda genom revolutionsåren 1917–1918 och hjälpte Finland att överleva som en stat. Den nationella försoningen efter inbördeskriget bidrog också till det faktum att Finland klarade sig genom det andra världskriget 1939–1945 som fritt och demokratiskt.