Slutet på ryska spannmålsleveranser orsakade livsmedelsbrist i Finland

Lantdagen drev igenom livsmedelslagen som hade förberetts av senaten i maj år 1917. Den provisoriska regeringen i Ryssland stadfäste lagen i början av juni. Lagen möjliggjorde ransonering och rekvisitioner. Detta tillämpades på spannmål, som stod för över hälften av finländarnas dagliga energiintag.

Den finska senaten började genomdriva lagen den 5 juni 1917. Senaten som leddes av Oskari Tokoi hade lagt fram ett utkast till lagen genast då senaten samlades i slutet av mars. Lagen var nödvändig, eftersom livsmedelsbristen konstant blev värre under våren. Bristen på spannmål var särskilt stor.

Från och med slutet på år 1916 och början på år 1917 introducerades ett ransoneringskortssystem för socker, mejeriprodukter och kött. Myndigheterna införde även pristak för olika produkter. Det ansågs ännu då att det var onödigt att ransonera spannmål. Situationen förändrades dock snabbt under vintern 1917.

Under normala omständigheter konsumerade den vanliga finländaren cirka 600 gram spannmål om dagen. Bröd och spannmål var den huvudsakliga näringen för finländarna. Detta utgjorde närapå 60 procent av det dagliga energiintaget.

Den inhemska produktionen stod endast för 40 procent av Finlands spannmålsbehov. När leveranserna från Ryssland nästan helt och hållet slutade under våren 1918 blev ransonering en nödvändighet.

Nödvändigheter

Livsmedelslagen tog modell efter det svenska ransoneringssystemet som infördes i början av det första världskriget. Heikki Rantatupa har summerat målen och medlen på följande vis:

”Senaten strävade efter en rättvis och jämn fördelning av mat och andra nödvändigheter för konsumenterna samt att hålla priserna nere och att öka den inhemska produktionen. Därför var det nödvändigt att reglera transporterna, försäljningen och konsumtionen av mat.”

Lagen möjliggjorde även rekvisitioner, någonting som klart stred mot medborgarnas rätt till privat egendom. Lagen måste på grund av detta behandlas på samma sätt som grundlagsändringar. Lantdagen konstaterade att ärendet är brådskande och röstade igenom lagen med rösterna 177 för och 6 emot lagen.

Efter att lagen drivits igenom utfärdade senaten en förordning gällande införandet av ransonering. Den 5 juni förbjöds bruket av matgrödor som djurfoder. Samma dag utfärdade senaten ett dekret som ordnade konsumtionen av säd under sommaren. Genom förordningen proklamerade regeringen att den skulle ha sädeslager till den 17 juni. Förordningen gällde vete- råg- och kornlager som regeringen tog över. Rekvisitionsförordningen gällde alla spannmålslager större än 4 kg och alla grynlager större än 3 kg.

Enligt senatens riktlinjer var den dagliga ransonen spannmål 150 gram för dem som gjorde lätt arbete, 240 gram för dem som gjorde medeltungt arbete och 300 gram för dem som utförde tungt arbete. De kommunala livsmedelsverken var tvungna att se till att konsumtionen hölls inom sina gränser och se till att få tag på spannmål ifall det var brist på det.

Hela planen att distribuera det som det var brist på fungerade hur som helst inte som planerat. Kommunerna ville inte dela med sig av sitt eget överskott med övriga kommuner, utan delade hellre ut det bland sina egna invånare.

Senatens olyckliga spannmålsaffärer

Finlands senat gjorde försök att återställa spannmålsimporten. I princip hade det varit möjligt att återställa spannmålsleveranserna från Ryssland då den provisoriska regeringen hade förstatligat spannmålslagren. Den provisoriska regeringen hade dock i praktiken inte möjlighet att få provinserna att överlämna sina spannmål. Finlands import ökade under april, men sjönk efter det från två till en miljon kilogram i månaden. Spannmålsaffären hämmades även på grund av de stränga relationerna mellan den provisoriska regeringen och den finska senaten som orsakats över grälet gällande Finlands status.

Senaten försökte köpa spannmål från Ryssland. Den 27 juni undertecknade senaten ett avtal med den provisoriska regeringen gällande transporter på 62 miljoner kilogram spannmål mellan juli och oktober. Den provisoriska regeringen behövde pengar för att upprätthålla de ryska trupperna i Finland och betalningen på 60 miljoner finska mark gjordes i förväg.

Senaten gick med på att betala i förväg för att den trodde att det skulle pressa den provisoriska regeringen till att skynda på leveranserna. Så blev det inte. Den provisoriska regeringen som inte hade tillräckligt mycket finsk valuta använde pengarna på att betala sina trupper, men spannmålsleveranserna sjönk.

Senaten hade även otur när den försökte köpa spannmål från USA. Även dessa leveranser betalade man i förväg under sommaren. Man köpte samma mängd spannmål som från Ryssland. Problem med transporterna och USA:s ökade inblandning i världskriget försenade transporterna som redan stod i hamnarna för att skeppas till Finland.

Ryska trupper får mera mat

Under sommaren 1917 fanns det ungefär 100 000 ryska trupper stationerade i Finland. Dessa trupper använde de redan knappa resurserna mer än vad man hade räknat med. Praktiskt taget gällde inte ransoneringen ryssar. Tanken var att de ryska trupperna skulle få sina spannmålsbehov från Ryssland och övriga matvaror från Finland. Spannmålsleveranserna från Ryssland minskade dock under sommaren.

Ransoneringen minskade inte soldaternas köttkonsumtion. I medeltal var det månatliga köttintaget över fem kilogram, med andra ord litet under 200 gram om dagen. Finlands militära och politiska positions var så prekär både internt och i förhållande till Ryssland att senaten inte vågade minska truppernas ransoner mycket. Senaten hindrade heller inte rekvisitionen av köttdjur, trots att saken diskuterades.

De ryska truppernas obehöriga rekvisitioner ökade under sommaren. Detta berodde på bristande disciplin, men också på grund av att officerarna ofta valde att se mellan fingrarna när sådant skedde. Livsmedelsverken var ansvariga för att proviantera de ryska trupperna. På grund av att trupperna måste få mat så ledde detta till större brister på främst kött och mejeriprodukter.

Myndigheterna var tvungna att minska på de dagliga spannmålsransonerna i december och januari. Den vanliga ransonen var 200 gram per dag. Man kunde också få ett kort för ytterligare 100 gram. En betydande del av ransonen bestod av havre.

Importförsöken misslyckas

Man hoppades i Finland på att självständigheten i december skulle möjliggöra flera spannmålstransporter från Förenta staterna och neutrala länder. USA var dock rädd för att spannmålen skulle hamna i fel händer. Den amerikanske ”matdiktatorn” Herbert Hoover avbröt förhandlingarna om spannmålstransporter till Finland i november. I december valde de allierade makterna att omvärdera situationen.

De allierade makternas diplomater rekommenderade att man skulle sända spannmål till Finland, så att den allmänna opinionen inte skulle vara för tyskvänlig i den nya republiken. USA:s regering valde i medlet av december att återuppta förhandlingarna om spannmålsleveranser till Finland.

Diplomaterna rekommenderade återigen i januari att man borde skicka mat till Finland. Denna gång för att motverka oroligheter och så att bolsjevikernas inflytande inte skulle öka. Finland gick dock inte med på de politiska kraven som de allierade makterna lade fram i förhandlingarna. Finlands bedömning av situationen påverkades av fredsförhandlingarna i Brest-Litovsk mellan Tyskland och Rådsryssland, vilket ökade förhoppningarna om livsmedelsbistånd från Tyskland. Det blev omöjligt att försöka importera spannmål från de allierade makterna efter att inbördeskriget bröt ut i slutet av januari 1918.

Spannmålsleveranserna från Ryssland tog också nästan genast slut. Detta kom dock inte som en överraskning för myndigheterna. De lokala livsmedelsverken hade mottagit cirkulär där de uppmanades att förbereda sig på att landet måste bli självförsörjande när det gällde mat.

Ryska trupperna lämnar delvis landet – en liten lättnad

Efter självständighetsförklaringen var det i princip möjligt att delvis påverka de ryska truppernas närvaro i landet. Under hösten hade trupper förflyttats från Finland och en del hade valt att självmant lämna landet. Vid årsskiftet fanns det hur som helst cirka 40 000 man kvar i Finland. Underhållsbördan hade lättats med över hälften, men det var fortfarande svårt att livnära trupperna.

Genast efter självständighetsförklaringen hade den finska regeringen ingen större brådska att beordra de ryska trupperna att lämna landet. Officiellt tillhörde Ryssland fortfarande de allierade makterna, som Finland hoppades på livsmedelsbistånd från. Den finska regeringen påpekade dock att ryska armén använde av landets knappa livsmedelstillgångar och att de orakade osäkerhet på grund av bristande disciplin.

1918 – året som präglades av knapphet och hunger

Både under och efter frihetskriget år 1918 försämrades Finlands redan dåliga livsmedelssituation. Många finländare led av näringsbrist. De som hade det värst var de fattiga i östra och norra Finland samt i landets största städer. Maten som erbjöds för de röda i fånglägren efter kriget var otillräcklig och av låg kvalitet. Ute i Kajanaland var folket tvunget att baka barkbröd.

Under våren och sommaren blev man tvungen att ytterligare dra in på ransonerna. Mängden spannmål man kunde köpa med sin matkupong motsvarade endast en tiondel av det dagliga behovet. Den förskräckliga situationen förbättrades tillfälligt efter skörden, men man visste redan att de finska lagren inte skulle räcka över vintern. Importen hade kapats av och utgående från olika estimat skulle den inhemska produktionen räcka fram till tidig vår år 1919.

Det första världskrigets slut medförde ingen direkt lättnad. Ententens embargo mot centralmakterna fortsatte efter att Tyskland hade kapitulerat i november år 1918. Frankrike insisterade på att embargot skulle fortsätta till och med början av mars 1919. Eftersom Tysklands inflytande var starkt i Finland mot slutet av kriget, fick Finland genomlida embargot. Embargot lättades gradvis och den 24 februari 1919 klassades Finland som ett neutralt land, vilket betydde att handelsrestriktionerna avlägsnades. Redan före detta hade Finland mottagit stora spannmålsleveranser efter att Herbert Hoover hade övertygats om att leveranserna var livsviktiga.

Katastrofen avvärjs

Situationen förbättrades under våren 1919 efter att regelbundna spannmålstransporter igen var möjliga tack vare lån från Förenta staterna. Dessa försändelser räddade Finland från en förestående hungersnöd. Punktliga återbetalningar av det amerikanska lånet under den ekonomiska depressionen under 1930-talet förbättrade amerikanernas syn på Finland. Finland började förbättra livsmedelssjälvförsörjningen och utökade säkringen av lager, utgående från lärdomarna från det första världskriget

Man lyckades inte uppnå en fullständig balans i konsumtionen mellan olika folkgrupper och delar av landet även om kupongsystemet resulterade i ett bättre utfall än okontrollerad konsumtion. Landsbygden klarade sig bättre än städerna i det stora hela. Regionala skillnader gällande tillgång till spannmål accentuerades på grund av transportproblem.

Situationen i Finland varierade stort mellan olika regioner. Kommunerna i södra och västra Finland som till största del var agrara och självförsörjande påverkades inte mycket av livsmedelsbristen och folket svalt inte. Däremot led befolkningen i de större städerna i östra och norra Finland av undernäring.