Den provisoriska regeringens manifest från den 20 mars 1917 upphävde största delen av begränsningarna på Finlands autonomi. Den förryskade senaten ersattes med en politisk flerpartiregering ledd av Oskari Tokoi. Denna senat utnämndes av den provisoriska regeringen den 26 mars.
Socialdemokraterna fann det å ena sidan svårt att axla regeringsansvar på grund av att partiet av principskäl motsatte sig ”ministersocialism”. Å andra sidan fann Socialdemokraterna det svårt att inte ingå i regeringen på grund av ryska revolutionen, den enkla majoriteten i lantdagen de hade vunnit i valet under sommaren 1916 och den förändrade situationen i samhället.
Den 24 mars godkände SDP:s partikommitté och de icke-socialistiska partiernas delegation listan över senatorer för senaten Tokoi. Den nya senaten bestod av sex socialister och sex icke-socialister. Socialdemokraten och ledaren för Finska landsorganisationen valdes till vice ordförande för senatens ekonomidepartement, som nuförtiden kallas statsminister.
En koalitionsregering med lysande utsikter
Formningen av senaten Tokoi återspeglade marsrevolutionens sinnesstämningar. Det fanns ett allmänt hopp om att förbättra situationen och möjligheten för samarbete. Trots detta kunde man lägga märke till oenigheter mellan Socialdemokraterna och icke-socialisterna genast efter att den första entusiasmen så småningom försvann.
De icke-socialistiska partierna var försiktigt optimistiska för senaten. För dem var det viktigt att Socialdemokraterna delade på ansvaret. Oskari Tokoi blev Finlands förste parlamentariska regerings ledare och världens förste socialistiska statsminister.
Huvudfrågorna för regeringsprogrammet var sociala och ekonomiska reformer, till exempel att få en lösning på torparfrågan samt att driva igenom förbudslagen. Därtill hade senaten som mål att förnya arbetsförhållandena, godkänna en ny kommunallag, stifta lagar om läroplikt och religionsfrihet samt skapa socialförsäkringar. Det mest brådskande ärendet var att lösa livsmedelsbristen som försämrades dag för dag.
Statlig självständighet var inte på senatens agenda. Senatens mål var dock att utöka autonomin och att avskaffa den ryska regeringens vetorätt över beslut som fattas i Finland. Den 31 mars tillsattes en kommitté för att utreda Finlands ställning. Denna kommitté leddes av K. J. Ståhlberg.
Generalguvernören över Finland Michail Stachovitj, som utnämnts av den provisoriska regeringen, öppnade lantdagen den 4 april 1917 i tron om att finländarna nu var nöjda med situationen efter Rysslands eftergifter. Lantdagen påbörjade sin verksamhet med att välja Kullervo Manner från SDP till talman.
Senaten får mindre och mindre handlingsutrymme
De eskalerande motsättningarna i samhället försvagade senatens möjliga handlingsutrymme dag för dag. Efter marsrevolutionen var det åter igen möjligt att ordna strejker och demonstrationer, någonting som hade varit förbjudet sedan första världskrigets utbrott.
Den 18 april började fackföreningarna använda sig av strejker för att få igenom en reform gällande åtta timmars arbetsdag. Strejkerna började främst vid fabriker, men efter ett tag spred strejkerna sig även till skogs- och jordbruksarbete. Strejkerna inom industrin gällde främst lönefrågor.
Ökande arbetslöshet och livsmedelsbrist gjorde att missnöjet framför allt växte i städerna. Spannmålsleveranserna från Ryssland slutade nästan helt och hållet under våren 1917. Den nya livsmedelslagen som stiftades i maj visade sig vara ineffektiv för att alla praktiska beslut fattades på stads- och kommunalnivå, där beslutsfattarna var de förmögnaste invånarna. Den ökande arbetslösheten ökade även spänningarna på grund av minskande ryska beställningar av krigsmateriel och avtagande befästningsarbeten.
Frågan om hur man skulle säkra ordningen i samhället delade senaten. Chefen för civilexpeditionen Allan Serlachius försökte bli av med brottsbekämpning som grundade sig på fackorganisationerna. Senaten var även tvungen att medla i lokala dispyter. Upproriskt beteende kunde skådas bland de ryska trupperna som var stationerade i landet. Detta berodde främst på det ökade inflytande bolsjevikerna och anarkisterna fick bland trupperna.
Maktfrågan fäller regeringen
Frågan om vem som hade den högsta beslutande makten i Finland ledde till att senaten Tokoi föll. Lantdagen röstade igenom den så kallade maktlagen som gjorde lantdagen till den högsta beslutande makten i alla finska frågor, förutom gällande utrikes- och försvarsfrågor. Den provisoriska regeringen, ledd av Aleksandr Kerenskij, svarade genom att publicera ett manifest som upplöste lantdagen i Finland.
Senaten Tokoi delades i frågan om hur man skulle reagera på den provisoriska regeringens deklaration att upplösa lantdagen. Enligt socialisterna hade den provisoriska regeringen ingen rätt att upplösa regeringen och utse nyval och därför motsatte de sig att manifestet skulle publiceras. De borgerliga partierna var för att man skulle publicera manifestet. Efter omröstning om saken valde senaten att publicera manifestet med rösterna 7–6. Röstningen avgjordes av senatens ordförande, generalguvernör Michail Stachovitj. Prokurator P. E. Svinhufvud var från laglighetssynpunkten på socialisternas sida, men valde att publicera manifestet.
Den socialdemokratiske senatorn Vuolijoki avgick den 17 augusti. De övriga socialdemokratiska senatorerna avgick den 8 september. Därefter styrdes Finland av den så kallade ”stympade senaten” som leddes av E. N. Setälä.