Kejsaren av Ryssland och storfursten av Finland Nikolaj II abdikerade den 15 mars 1917. Hans bror storfurste Michail vägrade ta emot kronan. En kommitté utsedd av Duman började styra Ryssland. Folket började kalla kommittén för den provisoriska regeringen.
Den nya regeringen leddes av furste Georgij Lvov. Maktskiftet befriade även det politiska livet i Finland i och med att Lvovs regerings marsmanifest upphävde alla förordningar som begränsade Finlands autonomi. Socialdemokraten Oskari Tokoi bildade en flerpartiregering och parlamentets verksamhet påbörjades igen.
Stora förluster för Ryssland i världskriget och livsmedelsbrist ledde till marsrevolutionen. Ryssland hade förlorat närmare en miljon man i kriget i mars 1917. Därutöver var över två miljoner man skadade och närmare tre miljoner man saknades. Arméns stöd för kejsaren vacklade. Flera personer vid det kejserliga hovet, i Duman och i generalstaben började öppet uttala sig om att reformer är nödvändiga. Brist på mat och konsumtionsvaror ledde till missnöje bland befolkningen, vilket ledd till strejker och demonstrationer.
Kejsaren blir medborgare Romanov
Kejsaren störtades på grund av ett uppror som ägt rum en vecka innan han abdikerade. Kejsaren försökte använda sig av armén för att kväsa demonstrationerna, men den ena bataljonen efter den andra avhoppade till revolutionärerna. Nikolaj II befallde också att Dumans sessioner skulle upphöra. Största delen av Duman motsatte sig detta och började leda revolutionen och i S:t Petersburg började folket bilda arbetar- och militärråd vilka utgjordes av den mer radikala flanken under revolutionen.
Dumaledamöterna A. I. Gutjkov och V. V. Shulgin, storfurste Nikolaj Nikolajevitj samt befälhavare i den ryska armén, som hade lidit stora förluster, övertalade Nikolaj II att abdikera den 15 mars.
Nikolaj II gav kronan till sin bror, storfurste Michail Alexandrovitj, som vägrade ta emot kronan. Med detta var Romanovs tid som härskare av Ryssland över. Den ryske kejsaren blev en vanlig medborgare.
Den tillfälliga kommittén som tillsattes av den fjärde Duman i det ryska imperiet, som upplöstes av Nikolaj II, tog över kejsarens maktbefogenheter. En provisorisk regering började styra Ryssland. Regeringens konstitutionella legitimitet var tvivelaktig, men utländska makter började snabbt se regeringen som legitim. Statsministern fungerade som statsöverhuvud. Ryssland förvandlades till ett parlamentariskt land, trots att landet fortfarande officiellt var en monarki där kejsarens makt innehades av statsministern. Rysslands statsskick och struktur skulle avgöras av det ryska konstituerande mötet, som skulle väljas senare.
Maktskiftet skedde den 16 mars i Finland
Dagen efter att kejsaren abdikerat, den 16 mars 1917, gav den ryska östersjöflottans befälhavare Adrian Nepenin order om att generalguvernören i Finland, F. A. Seyn, och vice ordförande för ekonomiedepartementet Michail Borovitinov skulle gripas. De anhölls och transporterades till S:t Petersburg med tåg.
Maktskiftet skapade oro i många delar av Ryssland. Den provisoriska regeringen vädjade till ledarna för partierna i Finland att upprätthålla ordningen. Genom politiska eftergifter försökte regeringen upprätthålla goda relationer efter revolutionen i och med att kriget mot Tyskland fortfarande pågick.
På regeringens begäran vädjade även amiral Nepenin till de finländska partiledarna att upprätthålla ordningen. Hans vädjan publicerades i flera finska dagstidningar som exempelvis Uusi Suometar den 16 mars och Työmies den 18 mars. Arbetarrörelsen reagerade snabbt på Nepenins vädjan. Deras uttalanden om att upprätthålla ordningen fick särskilt stor spridning genom Työmies.
Marsmanifestet återställde autonomin
Från en finsk synpunkt var den provisoriska regeringens första viktiga beslut, deklarationen den 20 mars 1917, det så kallade marsmanifestet. Manifestet upphävde största delen av alla begränsningar av Finlands autonomi, vilket avslutade den andra förryskningsperioden.
Före deklarationen skedde det många förhandlingar. Den 18 mars reste en delegation bestående av representanter för alla lantdagsgrupper i Finland till S:t Petersburg. Manifestets utkast baserades på icke-socialisternas syn på att avsluta förryskningen. Vid den här tidpunkten var Socialdemokraterna villigare att erkänna den provisoriska regeringens makt över ärenden gällande Finland. Socialisterna hoppades på att i utbyte få sociala reformer till stånd. Vid det här stadiet erkände finländarna den provisoriska regeringen som ”innehavare av full statlig makt”.
Den nye generalguvernören förstod Finlands ställning
Den 19 mars utnämnde den provisoriska regering Michail Stachovitj, representant i Dumans överhus, till Finlands nye generalguvernör. Han tillhörde Oktoberunionen som var ett moderat högerparti. Stachovitj hade försvarat Finlands rättigheter i Duman. Hans adjutant blev professorn och friherren Sergej Korff som länge hade bott i Finland. Den 26 mars utnämnde den provisoriska regeringen Finlands senat, ledd av Oskari Tokoi.
Efter senatens beslut hissades den inofficiella rödgula finska lejonflaggan på flaggstängerna på Senatshuset och Helsingfors stadshus den 21 mars. Samtidigt upphävde senaten förordningen från den 6 april 1914 gällande bruket av flaggan och dekorativ belysning på kejserliga högtider. Senaten fattade även beslut om att porträtt av Nikolaj II på väggar vid statliga myndigheter och skolor skulle tas ned.
Marsrevolutionen avslutade även post- och presscensuren. Artiklar och bilder i tidningarna pryddes inte längre av bokstäverna S.H. (”Godkänd av censuren”).