Finska och svenska är Finlands nationalspråk. Den svenskspråkiga befolkningen i Finland är bosatt huvudsakligen längs med den österbottniska kusten, längs med Finlands syd- och sydvästra kust, Åland samt i olika språköar, det vill säga på en del finska orter med en betydande svenskspråkig minoritet. De svenskspråkiga uppgår numera till ca 288.000 personer , vilket utgör drygt fem procent av Finlands befolkning.
Det är svårt att exakt fastställa när svenskar och det svenska språket kom till Finland, då arkeologin inte kan bestämma vilket språk som talades. Trakten kring Åbo integrerades på 1100-talet i sveakungens maktsfär på samma sätt som andra landskap som senare kom att bilda Sverige. Under 1200-talet flyttade det svenskar främst från östra Svealand till den östra rikshalvan, även om Åland antas ha varit en svenskspråkig region redan under järnåldern.
Det som idag är Finland kom att vara en integrerad del av Sverige fram till rikssprängningen år 1809 genom freden i Fredrikshamn.
Då Sverige förlorade Finland till Ryssland utgjorde de svenskspråkiga ca 15 procent av Finlands befolkning. Då den ryske kejsaren lovade att Finland skulle få behålla sin lag, sitt språk och sin religion, ledde det till att svenskan fortsatte vara det enda officiella språket i Finland. I mitten av 1880-talet trädde 1863 års språkförordning i kraft, vilket gjorde att finskan och svenskan blev jämlika som administrationsspråk. Finskan började efter detta ta över som det dominerande språket inom allt flera delar av samhället. Före lantdagsreformen 1906, vilken införde allmän och lika rösträtt använde två av ståndslantdagens fyra stånd samt senaten svenska som internt arbetsspråk. På den kommunala nivån skedde en liknande demokratisering år 1918, men svenskan höll en dominerande ställning i flera stadsfullmäktige även på huvudsakligen finska orter.
Det självständiga Finland fick en grundlag som skapade gynnsamma förutsättningar för goda relationer mellan språkgrupperna. Finskan och svenskan blev nationalspråk och de båda språkgruppernas ekonomiska och kulturella behov skulle tillgodoses på enahanda grunder. Regeringsformens principer konkretiserades i språklagen år 1922. Tillkomsten skede inte utan motsättningar. Den samtidiga behandlingen av Ålands-frågan i Nationernas Förbund torde ha bidragit till en lösning som var tillfredsställande för den svenskspråkiga befolkningen.
Tack vare att svenskan fick en grundlagsfästad status som nationalspråk kan man använda sig av svenska när man är i kontakt med statliga myndigheter, inklusive rätt att använda svenska i rättsprocesser. Man har även rätt till utbildning och sjukvård på svenska, fastän det ibland kan förekomma språkliga brister. Kommuner i Finland är antingen enspråkiga eller tvåspråkiga.
Språkstrider under 1930-talet
Under de första tjugo åren av Finlands självständighet var språkfrågan inflammerad innan man nådde en sorts språkfred i och med vinterkrigets utbrott. Fennomanerna fortsatte sina ansträngningar att förstärka finskans ställning också på svenskans bekostnad. I försvaret av det svenska språket eftersträvade de svenska politiska företrädarna olika mera eller mindre kulturautonoma lösningar och lyckades med att grunda ett svenskt stift, en svenskspråkig brigad, och separata svenska enheter inom utbildning och kultur. Försökena att bilda landskap på språklig grund tillbakavisades.
Helsingfors universitets språkliga status blev den stora konfliktfrågan, som anhängiggjordes tidigt på 1920-talet och fick sin kompromisslösning först efter krigen. I slutet av 1920-talet tonades språkfrågan tillfälligt ned i syfte att samla en enad front mot kommunismen bl.a. genom att förbjuda kommunistpartiets verksamhet. Enligt uppgift skulle president Svinhufvud ha gett den högerradikala finsksinnade Lappo-rörelsen en sådan rekommendation.
Redan 1931 föreslog finsknationella i riksdagen att universitetet görs enspråkigt finskt. Sådana strävanden förekom i synnerhet bland agrarerna, den högerradikala fosterländska folkrörelsen IKL och inom samlingspartiet. Socialdemokraterna gav i allmänhet stöd åt Svenska folkpartiets kamp för bevarande av det svenska undervisningen i universitet medan Framstegspartiet oftast sökte kompromisslösningar under ledning av statsministern Kivimäki. Konflikten om universitet riskerade också att störa de nya initiativen att söka sig närmare de nordiska länderna och i synnerhet Sverige. Under slutskedet av 30-talet försämrades Svenska folkpartiets position då socialdemokraterna och agrarerna sökte samarbete samtidigt som den finsknationella Kyösti Kallio blev president. År 1937 stiftades en ny universitetslag, som föranledde missnöje både inom de starkast finsknationalistiska kretsarna och bland svenskarna.
Universitetskonflikten blev en stor symbolfråga, som föranledde kraftiga manifestationer och brett engagemang långt utanför de akademiska kretsarna. De mest radikala på finskt nationalistiskt håll nöjde sig inte med krav på att göra universitetet enspråkigt utan ville också avskaffa svenskans status som nationalspråk. På svenskt håll uppstod i begränsade kretsar germanism som en reflektion av tendenser ute i Europa.
Försoning
Vinterkriget enade folket. Såren från inbördeskriget övervanns och arbetarrörelsen deltog under Väinö Tanners ledning i kampen mot Sovjetunionens angrepp. På motsvarande sätt lades språkstriden åt sidan. Under åren efter krigen betonade i synnerhet president J.K.Paasikivi det svenska språkets värde för Finlands nordiska orientering. Svenskan tillmättes ett geopolitiskt värde. Han medverkade till många för den svenskspråkiga befolkningen gynnsamma lösningar. Detta gällde också den inflammerade universitetsfrågan som först år 1945 i riksdagen fick en lösning som också den svenska befolkningens företrädare accepterade.
Jordanskaffningslagen, d.v.s. mark för den evakuerade karelska befolkningen, hotade riva upp språkkonflikterna på nytt. I synnerhet den s.k. Merikoivisto-planen, som innebar grundandet av en finskspråkig kommun i den starkt svenska bygden Pernå ledde till konflikter. Planen lades ned och jordanskaffningarna sköttes så att språkstrukturerna på det lokala planet inte kraftigt förändrades. Färsk forskning har visat att jordanskaffningarna i det stora hela verkställdes på lika grunder både bland finsk-och svenskspråkiga markägare.
Relationerna mellan språkgrupperna under 1950- och 1960-talet och därefter kan beskrivas som tämligen goda. Emigrationen till Sverige har bland svenskspråkiga varit relativt sett större än bland finskspråkiga och därigenom försvagat det svenska inslaget i landet. Internt har befolkningen omstrukturerats med stark inflyttning till de tvåspråkiga delarna av landet. Den relativa andelen av svenskspråkiga i de här regionerna har därigenom minskat.